Kom inte på någon klatschig rubrik, men det handlar om vintage

Sakta, sakta sker säsongsskiftet i second hand-fabriken. Typ. Halmbocken har hoppat ner från hyllan. Och upp kom två våriga vaser istället. Lite gult. Lite grönt. Lite fint, tycker jag.

Tomten i fönstret har till slut tipp-tappat sig iväg till någon mörk vitrinskåpsvrå, och lämnat plats för ett par  uppstickande sticklingar. En verklig utmaning för dem, att slå rot ovanpå Karlfeldts och Fridolins Lustgård, tänker jag.

Här på gräsrotsnivå är det mest sig likt. Min kära fotpall/sypuff. Omklädd i precis rätt tyg, tyckte jag då. Och det tycker jag fortfarande.

En ny sida har bläddrats fram i den gulnade Veckan:

"Den amerikanske damimitatören mr Julian Etlinge från New-York..."

Det är alltså han som syns både på den större och mindre bilden nederst till höger. Jodå. Sådant hände sig även i början på 1900-talet. Åtminstone i New-York, mina vänner. Med bindestreck och allt.

Har använt rubriken fågel, fisk och mittemellan förut, så det kändes så gjort. Men huvud, axlar, knä och tå, då? Jo, det kändes också gjort.

Ny inredningssäsong. Ny månad. Samma, gamla kärlek till de använda tingen.

:)
/helena

ps Och i taket hänger halmkronan kvar, men nu hoppas jag att den också hittar ner, åtminstone inom ett par dar. (Var det ett julrim?!?)

Hade hon, också, anteckningar överallt?

Försöker hitta ett ord för att beskriva henne. ETT ord alltså. Ett enda. Som sätter huvudet på spiken. Men det går bara inte. Det SKA väl i och för sig inte heller gå. Ingen människa borde stå ut med det förenklande fenomenet att få en enda rubrik satt på sitt huvud. Huvudet på skaft hade hon definitivt, det är ändå ett som är helt säkert.

Tog mig äntligen tid att se dokumentären (Bombshell: The Hedy Lamarr Story, 2017 av Andrea Dean) om en av de mest komplexa och begåvade kvinnor jag någonsin har hört talas om: Hedy Lamarr. Så skör. Så stark. Så målmedveten. Så okomplicerad. Så komplicerad.

Och såå vacker. En välsignelse och en förbannelse, den där skönheten som hon besatt. Besatta blev alla, ja. Filmregissörer och alla andra män. Men Hedy ville vara mer än en hyllad stjärna, hon ville vara sig själv.

Hon ville vara kvinnan som satt uppe hela natten och experimenterade och uppfann saker som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta och godo.

Och som hon uppfann! Bland annat hopp hopp hoppfrekvenser. Frequency Hopping. Tror jag det hette/heter. Tekniken som hon la embryot till, och som finns kvar i mycket av den moderna utrustning som vi använder oss av flitigt i dag. Wi-fi och Blue-tooth, nämns i samband med hennes namn.

Hedy Lamarr. Aldrig har väl klichén "More than just a pretty face" varit mer sanningsenlig. Även om hennes åtråvärda ansiktsdrag, enligt uppgift, varit förebild för självaste skönaste Snövit.

Krig och torpeder och vapentillverkare och judehat och flykt, knark och kollapser och skönhetsoperationer, kärlek och skilsmässor och svek, jobb jobb jobb och barn finns också där. Upp och ner. Och upp i sadeln igen. Tills hennes hjärta inte orkade mer.

Jag skulle kunna skriva så mycket om den här vackra, intressanta, innovativa dokumentären, men jag orkar inte tyda mina kråkfötter. Ser inte vad det står på mina anteckningar. Jag har kladdat minst tio små lappar fulla med saker som jag lärde mig och vill bära med mig framåt. Måste bara dechiffrera alla lapparna först.

<3
/helena

ps Ta er tid att se K specialen om Hedy Lamarr. Ni kommer inte att ångra er. Om en kvinna, en människa, som verkade leva fullt ut. Med hull och hår. Åtminstone större delen av sitt liv. På ålderns höst satt hon mest i telefon, tydligen. Men det där får vi kanske fördjupa oss mer i en annan gång.

Bokbord, lite bakom & lite framåt

Dricker C-vitamin med nariga fingertoppar mot den prickiga koppen. Bläddrar mig igenom en drömmande, blommig Antikbörsen från 2005.

Plockar undan. Fotar. Plockar fram. Fotar. Plockar undan. Funderar.

Kommer fram till samma sak som alltid; ingenting blir någonsin helt färdigt. Och allt är som det ska. Ingenting är ju någonsin helt ofärdigt heller. Ja, jag vet att ofärdig betyder något helt annat, egentligen.

Och mitt i alltihopa döljer sig en High 5 vintage! Minst.

Farmorsstolen & Farmorsstolen.

Den lilla barnstolen, som jag målade grön och skön en gång för länge sedan. Pappa satt på den när han var liten. Och farmor. Och jag. (Fast inte samtidigt...)

Korgstolen kommer från mannens sida av släktträdet. Den som var färdigklöst av Tippan långt innan vår egen svarta pälskling hann sätta sin välvässade klor i den.

Nu står de mest bara där. Och förvarar saker. Och ting. Och böcker.

Pallen, som kostade exakt ingenting på en välgörenhetsloppis som inte längre finns. Och hästskon, som vi hittade i leran en vacker dag. Och filten som har hamnat i limbo. Den fäller ju så, vitt ullhår liksom, vet inte riktigt var dess slutstation finns.

Minst en gång om året funderar jag på vad jag ska göra med alla mina, numera något daterade, inredningsböcker. Ska jag försöka skänka bort dem? Släpa bort dem till återvinningscentralen? Släng, bränn och glöm, typ. Eller använda dem i några av mina kommande kollage, kanske? Klipp och klistra. Eller bara låta dem ligga kvar där? På den lilla, gröna stolen?

Bara lägga tillbaka det snirkliga stekfatet överst igen, och låta stolen och bokhögen och fatet få utgöra världens enklaste och sinnrikaste avlastningsbord på en och samma gång?

Hm. Jag vet inte jag. Får nog ta och tänka på det ett tag till. Ett år eller så.

:)
/helena

ps Men en sak vet jag med säkerhet - att jag alltid kommer att behålla den första inredningsboken som jag fick. Junk Style. Med "Den nya inredningsstilen" som underrubrik. Minns att jag önskade mig den så högt och hett då, i slutet av 90-talet. Då, när det inte var så vanligt att man kunde läsa saker som: "skapa med fynd från loppmarknader och antikhandlare", på böckers framsidor. Vi kan väl avsluta med att läsa hela den beskrivande texten på omslagets innersida, den håller än, om man säger så:

"Att återanvända begagnade saker är ett både billigt och roligt sätt att inreda sitt hem på. I denna inspirerande bok finner du en mängd nya idéer om hur möbler, porslin, glas, köksredskap, tyger, koffertar, förvaringskärl och mycket, mycket annat åter kan tas i bruk - ofta på ett helt annat vis än det som ursprungligen avsetts. Med många ljuvliga färgbilder och en entusiasmerande fantasi ger Melanie Molesworth nya uppslag till allt från hur man kan inreda badrum, sovrum, arbetsrum och kök till olika sätt att arrangera belysningar och blommor.

Enkelhet, harmoni och personlig stil är nyckelorden för att skapa sig ett hem med trivsam atmosfär. Köp av lust och låt dig inspireras av dina fynd när du inreder, uppmanar författaren. Kanske är du samlare av ett visst 50-talsporslin? Eller har en svaghet för gamla emaljerade kärl? Låt det i så fall synas och ge dem en plats där du kan njuta av dem! Junk Style är inredningsstilen för vår tid - billig, miljövänlig och helt individuell."

/ur Junk Style
av Melanie Molesworth
med foto av Tom Leighton
översättning Anita Sandberg
Forum, 1998

Det var en gång en kvinna...

...som hade huvudet fullt av saker och ting som borde och skulle göras. Helst nu. Eller ännu hellre igår.

Men hon bara fastnade. I tanken och i den digra fotomappen märkt "sommar".

Utanför fönstren låg snön i långa, gnistrande banor. Eller kanske mer som i små kullar. Stora, små kullar. Vita berg av snö. Små snöberg. Hon tittade drömmande ut i fjärran. Dagdrömde.

Om frihet.

Om stekande sommarsol. (Som hon märkligt nog mer eller mindre brukar avsky när den väl skiner...)

Om blommor och bin.

Och om evigt gröna, vidsträckta dalar.

Och vem vet, kanske sitter hon där än? Och dagdrömmer så sött och ambivalent.

Och skriver ännu en hyllningsdikt till nuet och snön.

:)
/helena

G as in Greenaway

Det handlar om en konstnär. En filmskapande och målande konstnär. En multitalang. En mångsysslare. En samlare, på intryck och idéer, och på annat mer materiellt material. En sådan person som verkligen gör skäl för epitetet konstnär. Med konstnärligheten ut i fingerspetsarna. Och lika mycket ut i tungspetsen, för han verkar kunna formulera sig. Han vill provocera folk att tänka. Han tycker att de flesta människor är för lata för att tala om existentiella frågor.

Han, heter Peter Greenaway och jag fascinerades av hans film Tecknarens Kontrakt redan när jag var väldigt ung. Idag kommer jag knappt ihåg handlingen, minns mest drivet i musiken. Och kostymerna, för det är ofta i mötet med historien (om den nu alls existerar?) som han rör sig som filmskapare. Men det är inte för att filmen lätt faller ur minnet, som jag inte minns den, det är helt enkelt för att det var väldigt länge sedan jag såg den.

Helst vill han måla. Och på frågan om vi människor har något högre syfte med våra liv, svarar han: Det får vi skapa själva.

Vi ska lägga våra blygsamma sandkorn till civilisationens strand.

Så sa han också. Fast det var visst någon annan klok som sa det före honom. Så som det ofta är.

Det verkar alltid varit någon (annan...) klok som tänkt, sagt och skapat saker före en själv. Och det känns ju, också, bra och tryggt av vara en liten del av ett större sammanhang, där människor försökt uträtta, skapa och tänka något före dig. Inte bara trist alltså, att "allt" redan är gjort. För det är det förstås inte. Alla vinklar är inte uppmätta eller utmätta. Allt går att se på med nya ögon. En ny kamera. En ny pensel. En ny tid.

The Greenaway Alphabet. En dokumentär med Pip och Peter Greenaway, gjord av Saskia Boddeke. En intim historia. Med ett långt, pågående samtal mellan Greenaway och hans tonåriga dotter. Ett samtal fyllt av ord och färger och bilder och platser och insekter (se upp ni känsliga individer, för här bjuds det på några magstarka scener med smådjur, burkar, gift och nålar...). Färg, linje, massa och textur. Några av de allra viktigaste ingredienserna för en tecknare - har jag just fått lära mig, efter att Peter G lärt sin dotter just det.

Det är inte svårt att förstå att det behövs minst ett helt alfabet för att försöka få grepp om denne allkonstnär och hans vindlande tankebanor. En filmisk, lekfull resa tillsammans med en spännande, ifrågasättande far och hans lika spännande och ifrågasättande dotter.

Varför låta sanningen stå i vägen för en bra story? Bevingade ord på vägen. Sagda av någon annan klok. Innan det sas av konstnärlige Greenaway. Och innan det skrevs ner, för vilken gång i historien?, av lilla mig. Här. Och nu.

:)
/helena

ps Walking to Paris. På IMDb hittar jag, längst upp, ovanför den redan digra filmlistan, en splitterny film signerad Greenaway. Den har tydligen inte ens nått filmduken ännu. En film om vad då? Om en konstnär, naturligtvis.

pps På SVT Play finns dokumentären med två generationer Greenaway att se för oss i Sverige, under rubriken K Special och titeln Peter Greenaway från A till Z.

High 5! I min hand - sött & salt

Titta, vilka otroliga färger! Gammelrosa, dovt blått och gyllengult. På väskan jag fick i födelsedagspresent av mannen för några vårar sedan. Tantväskan. Ett par, tre gånger har den fått komma ut och lufta sig. Minns att den var med på invigningen av Textile Fashion Center, till exempel. Kommer ihåg att jag fick beröm för den då. Men det är ju inte jag som borde få berömmet, det är ju mannen. Och framförallt hen som har broderat hela blomsterhärligheten! Förmodligen en hon. Men man vet ju aldrig. Det finns faktiskt män som broderar.

Masken, ansiktsmasken, maskeradmasken, hittade jag bland röda stjärnor och runda domherrar i ett Mors Julbrev från 1975. Ni vet ett sådant där julkuligt A4-kuvert fullt med pyssel. Vet inte om sådana fortfarande trycks och ges ut? När jag var liten tillhörde de julens självklara förberedelser. I alla fall för mor. Och barn.

Tröjan. Ni känner säkert igen den. Den används flitigt kalla dagar. Den är så varm och go och snäll och glad. Vintage. Vad annars. Förmodligen från 1980-talet någon gång. Ser ut så på färgerna och mönstret i alla fall.

Liksom saltströaren. Skriker ju nästan åttiotal om den bulliga designen och de klara pastellerna. Japan, står det undertill. Och "Handcrafted". På ena sidan en blålila hyacint. På andra sidan en rosa tulpan. Bara att vända andra sidan till, när man så vill och behagar.

Det var den specialaren det. High five-vintage OCH I min hand. Hoppas att ni gillar att återse några av mina käraste prylar i nya sammanhang.

:)
/helena

ps Men den femte favoriten i High 5:en då? Vart har den tagit vägen? Var är den? Det enkla svaret: Kvar på sin plats i köksskåpet. Pepparströaren alltså. Den fick inte plats i handen. Men vad gör väl det, den ser ju ändå exakt likadan ut som saltströaren. Skiljer visst bara något hål eller så. Så det så.

Du skriver våren på näsan

Skrev något. Något om våren. Som om det behövdes en enda mening till om den.

Men kanske handlar det ändå om något annat? Denna ständiga längtan till något annat. En längtan som verkar funnits lika länge som människan har vandrat på jorden. Eller? Är den ett modernt påfund? Något den sysslolösa överklassen uppfann en vacker vinterdag någon gång på 1600- eller 1700-talet eller så?

Ser ni inte ordentligt får ni väl ta och klicka upp bilden. Eller skita i det och bara njuta av junis vita drottning en stund.

<3
/helena

High 5! vintage - (Men inga) runda ord

Fem runda favoriter. Ni har sett dem alla förut. De tål att tittas på. Verkligen. Igen och igen. Vi tittar närmare:

1. Den utsnidade asken - ögongodis, helt enkelt.
2. Dagarna i sin nysilverhållare. De slitna, vikna, välanvända dagarna. De kommer och går och kommer.
3. Dubbelt runt. Fast i egentligen mera ovala glas. I bågen som låg i ett glasögonfodral som jag ropade in en av alla dessa välanvända, vikna vintage-dagar.
4. Det är en mortel av något slag. Tror jag. Har försökt sniffa mig till om det funnits kryddor som stötts och blötts i den svarvade skönheten. Men jag vet inte. Har fortfarande inte forskat djupare i saken. Ibland tar det lång tid innan saker och ting hinner malas klart i minnets (och tidens) kvarnar.
5. Det bor två fåglar på min bricka. De häckar där, året om. Året om får de lufta vingarna bland utslagna blomster och doftande snår. Det ni!

Funderar på att låta brickan komma med en nypa återvunnen, ny vår till ett av våra fönster igen. Tycker om att se småfåglar både innanför och utanför fönstren. De utanför kvittrar dock en aning högre. Som tur är.

<3
/helena

ps Ville bara se om ni var vakna, därav Harold Lloyds glada ögon mitt i alltihop. En filmstjärna med brillor som kännetecken. Men de hade han tydligen inte från början: "... född 1893, visade sig på filmen första gången 1913, men då fattades ännu hans sedermera så berömda glasögon. Dem hittade han först på att pryda sig med en dag, då han bara skulle vara en i massan och därför kände behov av att skilja sig en smula från mängden. ..." (ur Stjärnparaden, Allers Filmalbum, från 1937).

I min hand - en bortglömd vän. Och en närbild också.

Det är väl som att svära i kyrkan, att erkänna att vi inte plockat undan julen helt ännu. Nästan inte alls faktiskt. Vi firar länge länge, eftersom vi gör det väldigt lågintensivt, kan man säga.

De lysande grejerna har i och för sig självslocknat, liksom givit upp. Halmstjärnan slocknade i princip samtidigt som de tre stjärntydarna, enligt de bevingade jul-orden, nådde krubban. Lite lustigt, nästan kusligt. Fast logiskt. Hade nog en gammal glödlampa kvar däri. Nästa gång den tänds får den allt hålla tillgodo med LED.

I februari ska allt vara bortplockat. Det får vara någon måtta på hur länge man firar födelsedag, även om det handlar om en aldrig så mytomspunnen bäbis.

Anyway. Jag började plocka lite. Plockade med det som ska få komma fram istället för grånat tomteskägg och röda hjärtljusstaken. Och hittade något som jag nästan glömt bort. En mini-vas. Med en månskära på.

En välbekant siluett, med morrhår och svans.

<3
/helena

ps Minns ni den? Vasen? Ropade visst in den på någon auktion, va? För en lika liten peng som vasen är stor, förlåt, liten. Som att återuppta bekantskapen med en borttappad vän. En liten genomskinlig kompis som kommer passa finfint att sätta vårens första snödroppar i. När det nu blir.

Det kliar på bokryggen

Började fundera på en framsida. Till en bok. Hur skulle den kunna se ut? I min version? Med böcker på, såklart! Idén känns visserligen redan ganska gjort, som så många andra idéer i vårt tvåtusennittonde tidevarv. Men jag vände mig om, mot, till min egen gröna bokhylla. Ett särskilt hörn jag gillar där. Med en bokstapel som är snyggare än bra.

Jag vet, ett bokstavligt helgerån, att inreda med böckers utsida istället för insida. Bokomslagsförslaget ovan skulle kanske kunna passa en lyrisk bok? En postmodern? Med många, (o)romantiska passager. Typ så här:

Han log

Hon lyckades le tillbaka, samtidigt som hon sträckte sig efter BH:n och mobilen

Han var självklart snygg, men inte snyggare än alla SMS som stod på kö

Han sträckte sig efter henne, utan att hon såg det

Hon log, som om det fastnat 

Han log inte

Han sträckte på halsen för att se bättre ut

Det hade snöat igen

Ett tunt täcke

Han frös

Hon skrattade

Slängde håret bakåt som på film

Han slängde bananskalet

Hann inte äta mer nu

Måste skotta

Det är ju inte skottår i år, tänkte han och stängde sedan ytterdörren tyst efter sig

Hon log

HaHa

Såå dåligt

Oj, det där sista tillhörde inte själva "dikten". Bäst att ha en bättre framsida än innehåll då kanske...

Om vi snackar deckare, kunde kanske det här vara något? Lite mörkare, med klassiskt glödande kanter.

Ska fråga mannen om han vill ha en sådan här framsida till den kriminalhistoria han håller på med nu. Han skriver mest för sig själv och mig och byrålådan numera, tycker det är den bästa avkopplingen - och publiken. Så en framsida som gör sig bra när man öppnar översta lådan i byrån, är kanske just precis det bokomslag han vill ha?

Och så faktaboksversionen då förstås. Pixlig och öppen för för(s)lag. Med en upplysande prick över i:et.

<3
/helena

Viktigt i veckan (det här inlägget kan mycket väl innehålla årets bästa bild)

Anne Frank. En av de vackraste dagarna - och varmaste! - såg vi en utställning som tog sitt avstamp hos Anne Frank. Hon som skrev dagbok. Hon som tyckte om att åka skridskor. Hon som var - ÄR! - en av de mest kända av alla dem som inte överlevde. Hon som bara var ett barn. Bara, inom citationstecken. Ett av alla barn som förvägrades ett liv. En av alla de människor som helt godtyckligt dömdes till döden.

"En mörk period". Jag läser en liten text som innehåller de tre orden, och jag kan förstå att det kan bli så, att man inte kan formulera det icke-formuleringsbara starkare. Jag vill använda ordet ohyggligt. Och lägga till monstruöst. Och ofattbart. Men det räcker ändå inte.

Det finns inga ord som räcker till för att beskriva Förintelsen. Det enda vi kan göra är att fortsätta minnas. Minnas alla dem som aldrig hann få några minnen. Fortsätta minnas alla dem som inte fick leva. Ta del av överlevarnas berättelser. Höra dem, de få som finns kvar, orka berätta för oss. Höra deras barn och barnbarn berätta vidare. Förmedla. Mun mot öra-metoden. Lova att lyssna. Och berätta vidare.

För att berättelserna aldrig ska tystna. För att det är ett livsviktigt, ljudligt eko. Förintelsens offer. Miljontals för tidigt avbrutna hjärtslag ekar som en evighetens sorgsna metronom genom tiden. Ekar. Mellan hav och land. Genom rymden. Inom oss alla.

På söndag, 27 januari, uppmärksammar vi Förintelsens minnesdag.

 

Med huvudet i sanden får vi aldrig leva. Det känns, tyvärr, som ett extra aktuellt budskap. Nu, när fler och fler länder väljer ledare med populistisk - för att inte säga rent rasistisk - agenda. Vi får aldrig glömma: Att vi bara har varandra. Och att det ständigt pågår konflikter och krig som ödelägger tusentals unika människoliv varje dag.

Nu ett av livets alla absurda hopp. Hopp. Hopp. Hopp från det ena till det absolut andra. Hopp. Hopp ut i vårkänslor och sommaridyll.

En vårdag på väg att förvandlas till sommar småsprang vi över torget i Ulricehamn, där Maria Miesenbergers fantasieggande skulptur Human Ostrich tillfälligt tog plats. Tog plats i många förbipasserandes medvetande gjorde den säkert också, skulpturen. Gav kanske någon, intet ont anande - och hungrig - på väg att hämta sin efterlängtade pizza, huvudbry?

 

Nu kommer Kalla och Company hit. Världscupen i längdskidor kommer till Västergötland igen. Till Ulricehamn, igen. Till vår kära grannstad. Kul. Kul. Kommer säkert sitta bänkad till helgen. Framför TV:n.

 

Och så ska jag fortsätta inspirera mig själv - och förhoppningsvis en och annan annan  - till ett liv tillsammans med de redan använda sakerna. Peka på fördelarna med patina. Peka på det vackert skavda. Och nötta. High five!-vintage. Den första delen blev jag faktiskt väldigt nöjd med.

Dessutom ska jag fortsätta ta tag i saker. Ta saken i mina egna händer. Lite lagom handpåläggning så där, i mitt återkommande bildtema: I min hand.

 

Filmfestival i Göteborg. Mmm. Min blick blir alltid lite dimhöljd när jag minns... Hur vi stretade i, vad som kändes som, ständig motvind. Västkustblåsten. Vinter. Snålblåst utanför. Varma hjärtan innanför. Hjärtan, som klappade för biomörkrets skull. Vi, mannen och jag, kunde säkert se tio filmer på en helg. Även om vi nästan sov oss igenom vissa. Vaknade mörbultade i stolarna, av upprätt sömn. Tog oss tillbaka till rummet vi hyrde för några timmars sömn i horisontalläge också. 

 

Sedan upp igen. På't igen! Film, film, film. Ruta efter ruta. Människoöde efter människoöde. Inget det andra likt. Även om surret från projektorn kan låta förvillande likt ett bi. Ett flitigt film-bi. Numera är vi för lata för att åka dit. För bekväma. Stannar hellre hemma och trycker på en strömningsknapp på datorn, eller på på-knappen på tjock-TV:n. Lite synd förstås. För på filmfestivalen finns det något för alla. På fredag (25 januari) börjar det! Jag ska åtminstone försöka lusläsa programmet. Fullt med bra filmtips ju, för kommande lata filmkvällar. 

 

Danielle Darrieux, heter den franska filmstjärnan. Hon med allvar i blick. Hon får symbolisera det kanske viktigaste med att titta på film - att man lär sig något varje gång. Antingen man vill det eller inte.

Tror jag väntade på att mannen skulle hämta bilen från parkeringen eller nåt. Plötsligt var den bara där, mitt i allt det grå. Eller bruna då. Den färggladaste av alla flaggor. Den viktigaste, enligt mig. Bara för att man lever i ett privilegierat land och tillhör en heterosexuell majoritet, ska man väl inte låta bli att bry sig om alla människors rätt att vara sig själva och älska vem de vill? Eller kanske just därför? På grund av det, ska man bry sig. För att man själv har fått förmånen att ha det så oförskämt bra.

Vad som är viktigt, och inte, är förstås väldigt relativt. Subjektivt. Och individuellt. Men en del viktiga saker är odiskutabla. För ALLA. Det är därför allt börjar med Anne Frank. 

 

Och slutar med påminnelsen om att det inte bara var judar som förföljdes och utrotades, utan alla möjliga "obekväma" medmänniskor. Handikappade. Homosexuella. Romer. Med flera. Med flera. Medmänniskor.

Mina vänner, det är vår plikt - vårt gemensamma ansvar - att minnas.

<3

/helena

ps Visste inte riktigt om jag skulle våga rekommendera er att se Remember (2015). Med en Christopher Plummer i högform. Men nu gör jag det. Ändå. Rekommenderar den. Fast den är brutal på sina ställen. 

 

Hur många fiktiva och verkliga öden man än tar del av, så slutar man aldrig att förundras och förfäras. Slutar aldrig att försöka förstå. Eller att vägra förstå.

pps Orkar ni läsa mer? I så fall tycker jag att ni ska läsa texten jag skrev kvällen efter jag såg utställningen jag nämnde överst i det här inlägget: Kära Dagbok. Om ni inte redan länkat in er dit, så gör gärna det nu, för det här kan mycket väl vara den bästa text som jag skrev förra året.

Tulpan(troll)konster

Det är väl lite typiskt mig, lite typiskt så som jag håller på när jag egentligen ska göra något annat. Jag ska skriva, är det tänkt. En del in hit, en hel del annat. Men ibland kommer orden av sig. De har väl inte vissnat direkt, men de behöver ny näring. Då får man ta en liten paus. Försöka vattna hela den stora, ogreppbara meningsbyggnaden och vänta på att de minsta bokstäverna ska suga upp tillräckligt mycket vätska för att orka fastna på pappret igen. Lite så. Fast inte fullt så flummigt och inte fullt så fyllt av knasiga metaforer...

Vad gör jag då istället? Medan jag väntar? Lattjar som vanligt med en bild. En bild som inte ens är min från början. Det är i och för sig väldigt ovanligt. 99, 99% av bildmaterialet här inne är helt mitt eget. Visserligen, när man förvränger ett original tillräckligt mycket, förvandlas det ju så småningom till något helt eget. Som bilden ovan.

En bra bild är en bra bild är en bra bild, som jag brukar säga. Den tål att trollas med. Och det här är verkligen en bra bild.

Den funkar till och med som kyrkfönster.

Eller serieteckning.

Originalets färger ser ut ungefär så här. Även om bilden är beskuren på mitt foto här.

"Visst kan man köpa ett tiopack tulpaner och slänga dem i närmaste vas. Men med nya arrangemang och roliga vaser kan buketten från snabbköpet bli ett riktigt konstverk."

Så står det i inledningen på den inspirerande tulpanartikeln i Hus&Hem nr 2, 2008. Ett favoritnummer, som jag nämnde i förbifarten häromdagen. Med ett av de vackraste tulpanreportagen jag någonsin sett. Jag bara älskar dessa platta papperstulpaner! Eviga favoriter. Särskilt de små avklippta blomhuvudena, placerade en och en, i glaskandelaberns armar!

En riktigt bra bild gör sig lika bra utan färg.

Åtminstone nästan lika bra. Det här blev mitt bästa slutresultat. Inte så dåligt tulpantrollat va?

"På vårvintern kan man byta ut stearinljusens sken mot glada tulpaner. ..."

Inte ett så dumt sätt att börja vintage-veckan på ändå va? Med sju bilder på återvunna, återupplivade tulpaner.

<3
/helena

ps Sigbrit Kvarning är "mamman" bakom de vackra arrangemangen i nämnda Hus&Hem-nummer. Texten är skriven av Nina Sederholm. Och fotona är tagna av Kent Billequist. Hoppas att ingen tar illa upp för att jag har lattjat lite med deras fina Tulpankonster. Hoppas att de ser det som den hyllning det är menat att vara!

pps Är glad att kunna konstatera att de förordade svenskodlade tulpaner redan då, för mer än tio år sedan.