torsdag 30 april 2020

happy Valborg


Med några av de foton/bilder jag jobbat med den senaste tiden, vill jag önska er en fin början på det nymornade sommarhalvåret. Bilden ovan ingår i en svit med sagotema. Det var en gång en ekorre som satt på en stubbe och grubblade över världsordningen och varför alla bara pratade om en sak den här våren. Typ så.


Fast ni kanske föredrar en mera pastelligt drömsk tillvaro?


Fast varför välja liksom? Trollflöjten kan ju spela både natt och dag, menar jag. (Tror bestämt att den här bilden börjar bli färdigredigerad).


yes.


Snart blommar det överallt. Till och med bland de plastigaste små dockskåpsblomstren.


Och många vill stanna tiden nu. Även om vi samtidigt önskar att det skyndsamt ska bli andra - bättre - tider.


I svåra, prövande tider gäller bara en sak, mina vänner - att skaffa sig riktigt bra mörkerseende.

Med det vill mannen och jag önska er alla en riktigt skön och lång långhelg. Och en riktigt bra, annorlunda, men bra, valborg.

Happy Vintage-Valborg allihop!

<3
/helena

Jag gjorde ett träd. Eller en skog.


En dag var himlen alldeles stålgrå. Eller det var bara en liten stund. Mörkt grå himmel, snygg. Och mitt i allt det gråa, mörka - solen som bröt igenom. Framför står ett körsbärsträd i full blom. Nästan genomskinligt ljusa, blev de rosa blommorna med hjälp av solstrålarna. Mot mörkgrå himmel. Den bilden fick mig verkligt inspirerad. Så jag fixade ett eget träd.


Inte bara ett. Ett träd behöver vänner. Och kramar. Precis som vanligt folk. ;)


Ett träd till.


Ett inrutat träd, ett vardagsträd. Även om blomningen är så kort, så kort.


Ett kvällspiggt träd.


Och ett i pastell.


När blomningen är över tar bladen vid. Skönt. För visst skulle man bli trött på om det bara blommade och blommade och blommade i rosa hela tiden? Eller?

<3
/helena

onsdag 29 april 2020

...av kärlek till patinans skog...


"I skymningsbilden som vill föreställa hjärtat och
tanken
rör sig antennfint en sinnenas spion längs bladets nerver.
Dit samlas i gungande kvistars landskap
skymningsdagrarna
framburna på vecklares löv och på vingarna av
svärmare.
Dit kom mången vandrare i skymningen
likt kryp på gravyrvägen
sökte och fann bland bladverk och ångestvingar
koltrastars gensvar i Sörmlands lundar.

En ny plåt som i hemlighet preparerats
av kärlek till patinans skog
skulle bitas av syran.
Törnskatans offer skulle spetsas
eller en mygga sjunga sin nervsång.
Där satt också Hon i profil,
Hon som evigt skall sitta i kammaren,
resklädd men ändå kvar för alltid,
ändlöst evigt återtagen i minne
behållen på ett oförgängligt blad
medan svärmarna därutanför tallöst störta uppåt ur
vattnet
för att slaktas i mängd
av sin längtan och av lyktan."


/GRAVYRLANDSKAP
av Harry Martinson




<3
/helena

ps The one and only Harry Martinson alltså. Alltså. Fatta hur bra. Fatta.

tisdag 28 april 2020

Fem särskilt fina - vasras


Vårt älskade, slitna, ärvda gamla köksbord! Här fotas det mesta, som ni vet. Nyss fick jag till en bild som jag blev väldigt nöjd med - kanske får ni ta del av den längre fram. Men nu en: Fem särskilt fina, tagen i förbifarten.


Rasvas. Que? Vad är det? Ja. Jo. Ett knasigt ord, jag vet. Hur man än vänder på det. Dessutom är det förstås inget riktigt vasras på bilderna.


Nej då. Inget kras eller ras, här inte. Mer än att vintern är på god väg att rasa ut nu då. Och att det är hög tid att göra våra vaser redo för en ny grön säsong. Och visst blev det en särdeles fin blandning vaser?
  1. Lervasen med inristade, liksom intryckta, bruna blommor vet jag faktiskt ingenting om. Mer än att jag tycker om den. Och att den står stadigt. En gedigen sak.
  2. Nittsjö. Behöver jag säga mer? Här står dekoren ut istället. Ormbunksblad och annan grön prakt dräller runt hela. Här behövs verkligen inget adderat grönt innehåll. 
  3. Rörstrand. Wallmo. En såskopp. Eller kompottskål? Till något gott har den allt använts, en gång i tiden. Numera får den mest husera ett och annat blad när vårandan faller på.
  4. Svansjön. Fast utan själva sjön då. Tycker om de här fåglarna som man ofta ser dansa där ute i stora vida vintage-världen. Med extra tyngd i botten, för jämviktens skull. Passar den enstaka stjälken utmärkt.
  5. Då var det väl klart här då... Nej vänta! Höll ju på att glömma Argenta! Den lilla silverbeströdda liljekonvaljvasen. En favorit. Även om den är något suddig i konturen just här.

<3
/helena

Tre tankar i köket


Hej, från ett kök som ömsom badar i annalkande majljus ömsom skyms av en mörk och lynnig vårhimmel.

Här händer det grejer. Fotar framåt, som jag brukar kalla det. Fotar ett par grejer som ska användas längre fram. Och tittar in till er en sväng.

Tänker på det här med det praktiska kontra det mindre praktiska. Det fina i kontrast till det som inte är så fint, och så vidare. Tänker på alla udda porslinsgrunkor jag fyndat genom åren. Många staplade i överfulla auktionslådor på diverse slagauktioner. Några mer enstaka från second handaffärerna. Tänker att det är synd att de bara står i finskåpen och "skräpar".

Flyttar in dem i diverse skåp för specerier istället. Låter dem få nya användningsområden. Är särskilt nöjd med hur den lilla cigaretthållaren passar perfekt till mina älskade sesamkakor. Like av glove! Som hand i handske. (Syns lite grand längst ner till höger i skåpet på fotot i mitten).

Fast det får ju inte bli föör opraktiskt. Hm. Kanske flyttar ut en av de där små kannorna igen. Annars åker den säkert i golvet när någon blir väldigt sugen på något gott.

Vad vi ska ha i den gulliga sockerskålen, vet jag inte. Inte socker i alla fall. Russin kanske? Fast de blir väl hårda som stenar om de inte förvaras absolut tätt? Får nog fundera ett varv till där.

:)
/helena

ps En styck - Fem särskilt fina - dyker nog snart upp på en blogg nära er!

måndag 27 april 2020

Tjo flöjt! Gråskala och gröna toner.


Eller ni kanske föredrar er drillande vårflöjt på följande sätt?


Här tänkte jag att man kan göra lite som man vill. Blanda och ge. Och göra den hur låååååååååååååååång som helst.

Inte helt färdigställt. Inte hundra procent klarlagt, genomtänkt eller färdigredigerat. Men ändå ett smakprov.

<3
/helena

ps Eller ni kanske hellre vill ha något i blåskala?

Smilla visar vägen


God morgon! Eller snarare God förmiddag! Eller vi säger väl God dag! - för helgarderingens skull. Här pågår redigering av en bild/bilder som jag jobbar med just nu. Ett smakprov är på väg in hit alldeles strax. Men först...


...tycker jag vi tar och sätter tonen för den här veckan. Det kommer komma fler moln, det kan vi vara säkra på. Men vi kommer också fortsätta skymta ljusningar här och var.


Solen kommer snart tillåta våra bleka nosar att komma på audiens igen. I en vindstilla glänta. I ett gassigt skogsbryn. På en trång balkong. På en altan stor som en fotbollsplan. På en undanskymd bänk i en park. Ja, överallt i skog och mark.


- Nej, det där skulle du ju inte se! Det där blev fel.

Ungefär så, sa den lilla flickan till mannen, när han stolt studerade baksidan på teckningen han just hade förärats. Men ibland är baksidan också framsidan. Ibland är misstagen det som för oss framåt, det får vi inte glömma. Och att de verkliga mästerverken, av namnkunniga storheter som Leonardo och Vincent, hittats på sedan länge glömda, gömda ställen är något vi vet idag. Ibland görs storverken i det dolda. Ibland blir fel rätt.


Vem vet vad framtiden har i beredskap för oss? Ingen. Men ett är ändå säkert: Vi ska fortsätta att skydda varandra. Hålla lagom avstånd till varandra. Vara rädda om varandra. Fortsätta stanna nära vår egen trappa, skorsten och ytterdörr även den vackra, gröna tid som ligger öppen alldeles framför oss.

(Tack Smilla och Grace och Maria och alla ni andra goa och fina och rara som fortsätter pryda vårt hem med både färg, fantasi och färgglädje!)

<3
/helena

ps Lite off -topic-ps här kanske, men ändå inte. Alltid lite kul att studera sökorden som leder in till bloggen. (Inte för att det är så vanligt att folk söker på the good old fashion way längre, det taggas och delas och appas ju för fulla muggar numera, men ändå). Ändå hittar fortfarande några in hit via sökord. Och ibland är det kul att ta en titt på dem. Här kommer några av dem jag lagt märke till den senaste tiden. Tänkte att de kanske säger något om de speciella tider vi befinner oss i just nu. Here we go. Fem random sökord den senaste månaden:
  1. goda festkakor
  2. skottkärre citat
  3. alperna dikt
  4. trevliga vardagstallrikar
  5. utan en tråd på kroppen
Jojo. En digital tidsbetraktelse i miniformat?

fredag 24 april 2020

Säg det med toner


"Världshiten 'pata-pata' från 1967 görs om med ny text för att informera svårnådda grupper i Sydafrika om coronaviruset och social distansering. Pata betyder röra på språket xhosa. I den nya versionen används frasen 'no-pata pata'. ..."
Det gäller att hitta det goda i det onda. Och den här Svt-Text-texten från igår (23:e april) tillhör verkligen de goda, kreativa försöken att få bukt med det onda. Det gäller att ta till sig av de goda vibbarna. Av alla de uppfinningsrika sätt som människor hittar på för att hjälpa sina sköra medmänniskor på. Många, många olika typer av - frivilliga - insatser som sker där ute i världen just nu. Det gäller att lusläsa om allt människor är villiga att göra - och snabbt ställa upp - för varandra i dessa kritiska tider. 

Och Rolling Stones sedan då? De rullar fortfarande. De gör sitt bästa för att fortsätta roa oss med sitt unika sound. En ny låt på gång tydligen. Något om en spökstad. En slump att den kommer just nu? Anyway. Still going strong stavas verkligen rullande stenar.

I vilket fall som helst såg jag en fundering om musikens helande kraft i samband med rådande pandemi. En fråga om rätt musik kunde hjälpa till att få isolerade och sjuka människor att må lite bättre. En icke-fråga enligt alla oss som alltid har förstått att musik är livsviktig. Musikens kraft ska aldrig underskattas. Den behövs i sorg och glädje. Det vet vi.

På en annan sida, samma gårdag, kunde vi läsa om den minskade mängden insekter. 25% färre insekter, löd en rubrik. Utvecklingen i Europa är enligt utsago särskilt oroande. Insekternas minskade habitat - lämpliga boplatser - parat med diverse bekämpningsmedel och ljusföroreningar - just ljusföroreningar ja - nämns som några orsaker till minskningen. Och risk för ytterligare minskning finns förstås i kölvattnet av det.

Och jag som har sett en humla flyga fram och tillbaka flera gånger den senaste tiden. Även hört den surra faktiskt. Precis utanför fönstret har den cirklat och flugit runt på sitt enastående och smått osannolika vis. För nu tänker jag att det kanske - tyvärr - är samma lurviga exemplar jag sett varje gång den segat sig upp från ett blomblad och vinglat vidare genom luften. Kanske finns det bara en enda humla kvar just här? Nej, så får det bara inte vara. Så kan det inte vara.

Förutom att heja på lövsprickningen som pågår som bäst och tänka på att inte klippa gräset lika ofta den här sommarsäsongen och låta maskrosorna blomma och ge ängsmarkerna en chans att breda ut sig igen, tänkte jag att vi skulle besvärja situationen genom att göra Rimsky-Korsakovs gamla dänga till helgens hit.

Vad säger ni om det? Om vi spelar Humlans flykt riktigt många gånger i riktigt många versioner så kanske kanske vi kan påverka något i rätt riktning? Tankens kraft och allt det där, ni vet.

Det finns ju massvis med versioner av flight of the bumblee-bee. Allt från riktigt klassiska varianter till skrikande elgitarrsriff. Jag lyssnade på en makalöst snabb pianoverison. Wow! Fast jag tycker det känns som en aning för snabb frekvens på vingarna, kan en humla verkligen flyga såå fort? Nja.

Själv tycker jag att humlans flykt kommer bäst till sin rätt med hjälp av fiolens flitiga gnidande. Lite i takt med en insekts gnisslande framben, eller så.

Kanske kan vi rekommendera varandra olika humlors färd över de många notbladen? Kommentera gärna. Eller skicka förslag via mejl.

Sköt om er. Och glöm inte att lyssna på bra musik.

<3
/helena

torsdag 23 april 2020

Nu vänder jag blad


Var tar tiden vägen, egentligen? Snart dags att vända dag till natt igen. Fattar bara inte hur snabbt dagarna försvinner. Kan det vara fröken Corona och hennes bror Covid som får tiden att komprimeras och kännas kort? Fast nu riktigt hör jag hur någon blir förbannad på mig. Någon som tvingats in i karantän. Någon som tycker timmarna sniglar sig fram. Sorry. Jag förstår er. Men egentligen gör jag inte det. Har aldrig förstått mig på dem som har tid att ha tråkigt. Ändå mindre långtråkigt. Det verkar faktiskt lite kul att ha långtråkigt, tänker jag. Förlåt.

Ska fatta mig kort, ska snart umgås med bästa mannen som nyss kom hem från jobbet (med en urgullig teckning som jag säkert måste visa er någon annan vacker dag!) och äta middag. Men först ett par blad. Den har sjungit på sista versen länge nu - julgruppen. Nu ska den slängas ut. Men först måste den sista gnuttan pressas ur det gröna, förstås. Klippte av de sista "testarna" från sina rötter. Klipp, klipp bara.

Här ovan ersatte jag ett påskägg med några små glesa grenar. Satte dem i en klädnypa (!). Jodå. För stadga.


Behövs ju bara ett par droppar vatten på ett snyggt fat. Och lite "spenat" ovanpå det. Så blir det vår i varje vrå.


Nästan vad som helst går att använda som minispaljé. En rolig bildidé jag haft jättelänge kom vidare från idéstadiet idag.

Och nästan all påsk är bortstädad. Fast jag lämnade kvar ett ägg med flit. Och en tupp. De är bara för fina för att plockas undan redan.

Over and out!

<3
/helena

onsdag 22 april 2020

Vad är mest vintage här då? Inte jag!


Fick för mig att jag skulle plocka fram lite mer färg. Målningen, som vimlar av just det, fick en central placering. Egentligen ska den vara på andra hållet. Det är utsikten från ett fönster. Ett tågfönster.

Någonstans i Stockholm dundrar tåget fram, år 1967. I nattbelysning. Ni har säkert sett tavlans distinkta färgstråk här inne förut. Säkert många gånger.

Stadens - eller förortens? - vimmel rör sig snabbt där i ögonvrån. Kändes som ett passande motiv. Nu. När. Tidtabellerna bara tillhör rebellerna. I det här fallet gillar vi inte rebeller, i det här fallet gillar vi de som snällt stannar hemma.

Resandet, i kontrast till att vi inte bör göra det så mycket. Men det är ändå vackert, på bild. När husen och stadens palett-ljus flyger förbi utanför rutan.


Och här står jag och kråmar mig. Ville ju ha en snygg bakgrund till kortet, ni vet. Fotot alltså. Självfotot.


Den får nog stå kvar där ett tag, tavlan. Felvriden, men ändå rätt på något sätt. Har satt en lämplig patinerad vardagstyngd framför den, som ni ser.

Sköt om er. Where ever you are.

<3
/helena

ps Självfotot ja. Tror det landar i den översta versionen i alla fall. Ljuset. Ljuset. Det enda ett ansikte  - och ett liv - behöver. (Håller på att skriva en grej på det ständiga temat - ljus/mörker - as we speak. Skriver så ruggigt att jag nästan blir rädd. Fast det är ju också meningen. Gillar att göra mig själv skraj. På ett lagom sätt. Ja, ni vet. Lagom. Det tråkigaste och gulligaste rättesnöre vi har. Ska kanske skippa lagom:et den här gången då? Och verkligen bre på med allt det läskigaste? Ja. Så tror jag det får bli.)

Kontrasten, hur låter den?


Hej där. Vad gör ni? Här pågår extrem narcissism i kombination med dagens Anders Tegnell-konferens.


Håller på och fixar och trixar och mixar fram ett självporträtt att ge till min gamla pappa som fyller år.


Han har bara ett fåtal kort, som det hette, på mig som barn. Lovade att han skulle få ett mer aktuellt foto.


Och något mera aktuellt blir det. Hehe. Skiljer nog en cirka sisådär fyrtiofem år mellan de olika versionerna av yours truly. Helena 5 ser lite annorlunda ut än helena 50. Fast inte så annorlunda ändå. Det skiljer ju bara en pixlig nolla eller så. Och det är ju ändå själen jag försöker fånga.


Det inre jaget.


Handen på hjärtat - jag ääääääääääääälskar att höja och sänka kontrasten. Och ändra nyans en aning.


Blå toner.


Något soligare.


Eller mera grönt. Inte som i må-illa-grönt, utan mer som i klimatsmartare och vintage-vinklat.

<3
/helena