"Världshiten 'pata-pata' från 1967 görs om med ny text för att informera svårnådda grupper i Sydafrika om coronaviruset och social distansering. Pata betyder röra på språket xhosa. I den nya versionen används frasen 'no-pata pata'. ..."
Det gäller att hitta det goda i det onda. Och den här Svt-Text-texten från igår (23:e april) tillhör verkligen de goda, kreativa försöken att få bukt med det onda. Det gäller att ta till sig av de goda vibbarna. Av alla de uppfinningsrika sätt som människor hittar på för att hjälpa sina sköra medmänniskor på. Många, många olika typer av - frivilliga - insatser som sker där ute i världen just nu. Det gäller att lusläsa om allt människor är villiga att göra - och snabbt ställa upp - för varandra i dessa kritiska tider.
Och Rolling Stones sedan då? De rullar fortfarande. De gör sitt bästa för att fortsätta roa oss med sitt unika sound. En ny låt på gång tydligen. Något om en spökstad. En slump att den kommer just nu? Anyway. Still going strong stavas verkligen rullande stenar.
I vilket fall som helst såg jag en fundering om musikens helande kraft i samband med rådande pandemi. En fråga om rätt musik kunde hjälpa till att få isolerade och sjuka människor att må lite bättre. En icke-fråga enligt alla oss som alltid har förstått att musik är livsviktig. Musikens kraft ska aldrig underskattas. Den behövs i sorg och glädje. Det vet vi.
På en annan sida, samma gårdag, kunde vi läsa om den minskade mängden insekter. 25% färre insekter, löd en rubrik. Utvecklingen i Europa är enligt utsago särskilt oroande. Insekternas minskade habitat - lämpliga boplatser - parat med diverse bekämpningsmedel och ljusföroreningar - just ljusföroreningar ja - nämns som några orsaker till minskningen. Och risk för ytterligare minskning finns förstås i kölvattnet av det.
Och jag som har sett en humla flyga fram och tillbaka flera gånger den senaste tiden. Även hört den surra faktiskt. Precis utanför fönstret har den cirklat och flugit runt på sitt enastående och smått osannolika vis. För nu tänker jag att det kanske - tyvärr - är samma lurviga exemplar jag sett varje gång den segat sig upp från ett blomblad och vinglat vidare genom luften. Kanske finns det bara en enda humla kvar just här? Nej, så får det bara inte vara. Så kan det inte vara.
Förutom att heja på lövsprickningen som pågår som bäst och tänka på att inte klippa gräset lika ofta den här sommarsäsongen och låta maskrosorna blomma och ge ängsmarkerna en chans att breda ut sig igen, tänkte jag att vi skulle besvärja situationen genom att göra Rimsky-Korsakovs gamla dänga till helgens hit.
Vad säger ni om det? Om vi spelar Humlans flykt riktigt många gånger i riktigt många versioner så kanske kanske vi kan påverka något i rätt riktning? Tankens kraft och allt det där, ni vet.
Det finns ju massvis med versioner av flight of the bumblee-bee. Allt från riktigt klassiska varianter till skrikande elgitarrsriff.
Jag lyssnade på en makalöst snabb pianoverison. Wow! Fast jag tycker det känns som en aning för snabb frekvens på vingarna, kan en humla verkligen flyga såå fort? Nja.
Själv tycker jag att humlans flykt kommer bäst till sin rätt med hjälp av fiolens flitiga gnidande. Lite i takt med en insekts gnisslande framben, eller så.
Kanske kan vi rekommendera varandra olika humlors färd över de många notbladen? Kommentera gärna. Eller skicka förslag via mejl.
Sköt om er. Och glöm inte att lyssna på bra musik.
<3
/helena
