fredag 28 februari 2014

26 miljoner skäl och en tallrikoman


Det är fint, tycker jag, om man kan hitta ett nytt liv, ett andra liv, till alla dessa samlartallrikar som finns överallt. En del lämpar sig bra att äta på. Andra kan få bilda vackra mönster, varför inte hela tallrikscollage, på väggen. Några kanske man bara vill ta fram och njuta av ibland. Låta solens strålar få vila sig mot dem en stund, innan de åker in i prylgarderobens mörker igen.

Man skulle nog, utan att skarva alltför mycket, kunna kalla mig för tallrikoman. Jag funderade på ordet fatoman först, men det kändes som att det skulle kunna sända ut lite fel vibbar och signaler - åtminstone på engelska...

Tallrikar med motiv. Motiv som påminner om något som varit. En historisk händelse? Som minner om något stort, eller något smått, kanske ett helt lokalt event. Gärna med något roligt på. Eller något vackert.

Som Zorns Sommarnöje. Förmodligen är det Zorns hustru Emma Lamm som står på bryggan redo att låta sig lotsas. En skir, änglalik uppenbarelse med allt sitt böljande vita kjoltyg. 1886 är året, då Anders Zorn var en ung - och ganska nygift - man i 25-årsåldern. Och dessutom redan en mycket skicklig målare, och vattenskildrare.

I tidningshögen på toaletten?! (vatten som vatten, eller?) hittade jag ett nummer av Antikvärlden (2010/7). I det numret står det att läsa om Zorns bländade vackra Sommarnöje, och om när originalet till mitt lilla fat klubbades bort på auktion för 26 miljoner kronor. Gulp, fick nästan en kallsup av att läsa den summan igen. M a o så finns det minst 26 000 000 skäl att älska min runda, vackra och mycket prisvärda kopia!

:)
/helena

ps Här och här kan ni se två av de andra motiven i Zorn- och Rörstrandserien Se, vattnet lever...

onsdag 26 februari 2014

Det kunde varit en saga


Det var en sådan dag, när nästan allt kändes bra. Våren kittlade i näsborrarna. Luften lockade och pockade på lungorna. Och...


...solen slängde ett par outtalade löften uppåt väggarna.


Det kunde ha varit en saga. Alla sagor innehåller ju djur. I alla fall de riktigt bra sagorna. Men...


...vi tar det väl ifrån början. Allt började med den här vasen, en vas som jag länge tänkt att visa er. Den har ett så roligt motiv. Men hur det nu var, hur jag än försökte, så ville den inte riktigt fastna på bild. Antingen var det jag som var för ofokuserad eller också var det kameran. Förmodligen båda. Vi bestämde oss för att gå ut istället.


Det var en sådan dag, då man kunde få se någon, högt upp, luta sig långt ut genom fönstret, bara för att inte missa något. Kanske något som våren viskade om? Och jag tänkte att jag skulle vilja fota så där magiskt och spännande som Sandra gör. Jag älskar att följa i hennes och hennes kameras spår genom det mycket fotogeniska Berlin. Antar att man måste bo i Berlin. Inte i Borås...


...men vi har i alla fall både Betty och...


...Blondie här. Det visste ni inte!


Kurviga figurer har vi också, en del. Eller luriga krumelurer? När jag tittade igenom Eva Hilds vackra Wholly idag så önskade jag mig något. För jag tänkte att det kanske var en sådan där dag, när alla ens önskningar går i uppfyllelse. Först önskade jag mig en av hennes små fina miniskulpturer från Svenskt Tenn - Non Funkis. Kanske en Non Funkis Bubblig eller Prickig eller Randig eller...? En önskan som jag innerligt hoppas få råd att uppfylla någon dag. Sedan önskade jag mig en...


...hund. Men hur jag än önskade och önskade så såg jag ingen. - Hm, kanske gör jag fel, tänkte jag.
- Kanske måste man blunda samtidigt som man önskar?


Och då funkade det! Titta bara så söt den är! Jo, jag vet, att det kan vara lite svårt att se, så här på håll, genom glansigt glas och allt. Men jag lovar, om ni lutar er lite närmre så ser ni säkert en vit ullig gullig hund som går fram till en katt. Visserligen en något stel och rakryggad katt. En katt med djungelprickar och porslinshård blick. Men ändå. Det verkade som om den ulliga gulliga tyckte att de borde bli vänner. Och varför inte? I sagans värld kan väl allt hända. I en klädaffär i Borås då? Nja, vem vet?


Inte jag i alla fall, för nu var det dags att hasta vidare, förbi kyrkan och in på Röda Korsets second hand. Kände mig, nästan, som Moder Teresa där ett tag, när jag högtidligt lämnade över de gamla plaggen, som med möda rensats ut ur en något mossig och lite grå garderob. På vägen ut, efter att betalat exakt 48 kronor i kassan, var det bara att lite fnissande konstatera...


...att för att få ett riktigt bra slut, på sagan, ska nog second handaffären ligga precis så - jämte ett gym och mittemot ett solarium.

:)
/helena

tisdag 25 februari 2014

"...the kind you find in a second hand store..."


Kärlek vid första ögonkastet. Ibland behöver det inte vara svårare än så. En del tycker säkert att det är konstigt. Andra förstår precis. Att ibland finns det inga ord som kan beskriva vad man känner. När man träffar någon för första gången.

Sedan att detta första möte bestod i att en nynnande människa stod i en second handaffär och stirrade på en fulsnygg vas, en människa som dessutom inte kunde stå still - till och med det dåliga knät var tvunget att gunga med i: Raaaaaaaasberrrryy beret, the kind you find in a second hand store... Det kan jag förstå om någon tycker verkar konstigt.

Det var i somras vi möttes för första gången - jag och ljusvasen. Kallar den så, eftersom jag inte vet om det är en vas eller en ljusstake. Fast vad spelar det för roll egentligen? Första gången jag använde den som ljusstake var i höstas, då försvann ljuset ända ner till bottnen. Nu när den har använts flitigt skramlar det, när man lyfter den. Där nere vilar en massa små stumpar. Så jag antar att den har förvandlats till heltidsljustake nu då. Antingen den vill det eller inte. Antingen jag vill det eller inte.

Så, det var alltså Prince fel, att jag köpte den fula, flammiga ljusvasen. Fast idag tycker jag förstås att den är fin. Den välsvarvade, handblåsta. Från Guldkrokens glashytta i Hjo. Som inte längre finns. Vem vet, kanske blåstes den samtidigt som en mycket musikalisk man stod någonstans i USA och undrade - Where have all the raspberry women gone?

:)
/helena

ps Hittade bara ett litet klipp av originalvideon här (missa inte molnkostymen!). Till sist bara måste jag länka till ett (långt!) klipp från Billboard Music Awards 2013, när mannen och myten till slut förvandlades till ICON!

söndag 23 februari 2014

Om bubblor & bloggar & floskler & gröt. Bl.a.


Visst kommer det att göra lite ont. Det gör ju gärna det när bubblor brister. Men jag hoppas att det kommer att ligga lite andra godbitar strax utanför, och bara vänta på mig. Som kompensation. Som den här dokumentären, om ett syskonpar som håller ihop i regn och solsken och som alltid ser de första tecknen på förändring hos eken som står på gården.

Visst kommer det bli svårt att genomleva en hel dag helt utan spänning. Men jag hoppas att bloggarna jag följer - med respekt, tillförsikt och igenkännande leenden - ska göra min vardag tillräckligt glad och god och intressant ändå. Jenny och Lotta och Karin är tre av dem.

Visst kommer det säkert att visa sig att vintern har tagit ett par steg bort nu, när jag yrvaket tittar ut genom sprickan i min bubbla, men jag hoppas få njuta av varje dag som kommer som om de vore de sista ljuva...

...floskelvarningen kommer nog lite sent här är jag rädd, men jag tänkte att ni skulle få känna på lite av det som jag är allra mest allergisk mot här i världen - floskler! Ta bara det här prenumerationserbjudandet som dök upp häromdagen - till den fullvuxna kvinnan. Om modeplagg som får en att blomma. Om snabblagad mat som ändå imponerar. På vem?! Jag bara undrar.

Floskel på floskel som cementerar könsroller och får en att fundera på om feminismen alltid måste stå ut med att ta två steg bakåt så fort det känns som att vi kanske, kanske är på väg en liten bit fram igen?

Tror jag ska ställa frågan till panelen i Fråga kultureliten. Yes, en ny säsong med en massa kluriga frågor och kloka - och ibland skönt knäppa - svar börjar på tisdag! (25:e feb.)

Visst kommer det att vara lite trist att inte få njuta av en massa unga släta ansikten och rosig hy varje dag. Och vitvita tänder. Och numera, efter att ha lärt mig en massa för mycket om en massa sjukdomar jag inte visste fanns, under alla åren med Cityakuten (R.I.P. kära favoritserie), tittar jag sällan på program med för mycket sjukdomar i. Men jag ska försöka hinna se avsnittet med Dagny (på svtPlay i några dagar till!), hon som började blogga när hon var en bra bit över 90 år.

Här kommer en floskelvarning till! Men nu gäller det i alla fall en sann floskel - det är aldrig för sent. Att börja. Med att blogga, eller vad det nu är man tror att det är för sent att börja med.

Vi är många som väntar på den ljusnande framtid nu, även om jag som patenterad vinterälskare får göra det lite i smyg, och visst kommer det att göra lite extra ont att krypa ut ur min lilla OS-bubbla rakt ut på den bara asfalten, men...

...det kommer ändå att vara himla skönt att umgås med - och se på - människor som har lite annat och mera! på sig, än bara tunna, tajta trikåer.

:)
/helena

ps Det händer då och då, att vi äter havregrynsgröt här hemma, även vid andra tillfällen än till frukost. Som middag ibland. För att det är smidigt och billigt och gott. För ett tag sedan var det dags igen, grötmiddagsdags, och mannen sa: - Om någon kom med ett fat proppfullt med ostron nu, så skulle jag vänligt men bestämt tacka nej, för jag är verkligen sugen på just gröt, och inget annat. Sådant imponerar på mig. Sådant.

fredag 21 februari 2014

Filmen. Och så fåglarna då.


Om jag hade gjort som många av de s.k. retro-bloggarna brukar göra - listat årets favoritfynd - då hade förmodligen de här påfallande vackra fåglarna flugit raka vägen upp till översta pinnen! För 30 kronor räddade jag de pråliga fjädrarna från att ligga och rugga i något dammigt second handnäste.

Men nu är jag inte sådan. Inte sådan så att jag kan rangordna saker så där. Olika saker tar sig in i mitt hjärta på olika sätt, på olika villkor, av olika anledningar. Men visst finns det vissa saker som får hjärtat att hoppa några extra slag. Som de här påfåglarna.

Dessutom ska man väl helst ranka sina bästa fynd i slutet av ett år, eller åtminstone precis i början av ett nytt? Hm. Det verkar inte riktigt som att jag uppfyller något av "listkraven". Och just det, den här tunga, gedigna keramiktavlan inköptes faktiskt redan 2012. Alltså är det ändå alldeles för sent att lista den. Någonstans. Mer än möjligtvis i hjärtat då.

Jag har ingen smidig övergång här, från påfåglar till ett filmtips är steget ganska långt. Eller det kan vara ganska långt. I det här fallet är det inte så jättejättejättelångt. För filmen som jag verkligen tycker att ni ska se - om ni inte redan varit kloka nog att göra det - handlar om vårt ibland något pryl-, status- och pengafixerade sätt att hantera verkligheten på. Om dilemmat att leva ett priviligerat liv bland medmänniskor som synbart (skenbart?) inte är lika priviligerade.

Please Give av Nicole Holofcener, handlar om Kate och hennes familj. De lever och verkar i New York (var annars?). Kate och hennes make driver en affär som handlar med begagnade möbler och andra vintage-ting. Mycket samtida, retro, eller contemporary som det brukar kallas. Teak, 50-talsdesign och tyger från de kommande "något gladare" årtiondena är några av alla spännande saker som syns bland filmrutorna. Även en del skandinavisk design kan skymtas. Kotten, eller om det var någon PH-variant? hänger nog där i taket har jag för mig. Sorry, men det var ett bra tag sedan jag såg filmen nu. Minnet, ni vet.

Som de flesta av er också vet, gillar jag inte att recensera för mycket. Jag vill hellre rekommendera. Men här kan ni som är ivriga, och nyfikna, trycka in er en bit ner på sidan och titta på en liten trailer.

Annars, se den här filmen om ni vill ha en både rolig och eftertänksam stund tillsammans med flera mycket duktiga skådespelare - bl.a. favoriterna Catherine Keener och Oliver Platt!

Sprakande höstfärger, en rolig rolig rolig låttext!, komplicerade grannrelationer, spretande medelålderskriser och tonåringens ständiga längtan efter de perfekta jeansen, är bara några av komponenterna i denna seriösa - och hjärtevärmande - komedi.

Tillbaka till fåglarna igen, Addin heter konstnären bakom verket. Curt Magnus Addin, tror jag bestämt. Även om han har signerat lite annorlunda här mot hur han tydligen oftast brukade göra. Läs gärna om honom på signaturer.se.

:)
/helena

ps Trots att jag säkert kan verka vara något av en inredningsnörd ibland - egentligen är jag ju mest intresserad av hur folk har det - om de trivs och så - trots det brukar jag inte titta på en hel film en  gång till. "Bara" för att skärskåda vackert inredda rum. Visst händer det att jag pausar en stund inför något särdeles intressant objekt, men... Please Give är den enda film jag inte kunnat låta bli att titta på en hel extra gång. Bara för att få uppleva all vacker vintage ordentligt - utan någon störande storyline.

onsdag 19 februari 2014

Mellan slott(et) & skotte(n)


Skulle tro att de flesta som försökt sig på den ädla konsten att skriva - förstås lite beroende på vad, i vilken skala och med vilka ambitioner - kan bekräfta att det mesta skrivandet inte görs vid skrivbordet. Inte ens vid tangentbordet. Det mesta skrivandet pågår någon annanstans. Och detta annanstans stavas - i huvudet.

Nästan jämt finns det något på jäsning där inne - i skallen. Ofta i form av en inre monolog som bara fortsätter och fortsätter. Ibland leder knådandet av tänkbara formuleringar, och kavlandet av något specifikt uttryck, till något användbart. Orddegen jäser sig stor och fin och nedpräntbar. Ibland blir allt bara pannkaka. En surdeg som inte alls går att fästa på (bakplåts)papper.

Nu när det dessutom flyger runt en massa mer eller mindre begripliga idrottstermer där inne - i skallen, så känns det mer trångt än vanligt där uppe. Men en mening har ändå fastnat. En mening går på repeat. Om och om igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska den till, men den vill inte lämna mig ifred, så nu tänkte jag skriva ner den här så länge. Jag lämnar den här, i er vård, ett tag:

Jakten på perfektion bor inte här.

Sådärja. Det känns skönt att äntligen ha fått den ur sig. Annars har jag ett knep när tankarna knyter sig; att läsa något. Något enkelt. Eller rättare sagt, något som vid första anblicken verkar vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag gillar att läsa, och bläddra i, barn- och ungdomsböcker.

Nio Liv (Bonniers Juniorförlag 1992, med foto av Lotta Miller) heter boken av den produktiva författaren Ingrid Sjöstrand (några av er minns kanske stillbildsserien om Kalle Vrånglebäck?) 

Boken i sig verkar ha haft minst ett par liv innan jag hittade den i en välgörenhetsaffär. "Utgallrad från biblioteket" står det blåstämplat på insidan av bokpärmen. Och om man bläddrar fram till första sidan så får man ta del av en underbart möte, en spirande vänskap, mellan en speciell människa och en speciell katt. Om jag blundar lite med ena ögat inför de mest pedagogiska pekpinnarna, så går läsandet som en dans. En sötsöt dans på sex ben och en svans. Allt dessutom väl ackompanjerat av en del smått magiska, vackert opretentiösa, svartvita, foton.

"... Det är kanske det allra finaste med katter, att de bara gör det de vill. Människan har redan alldeles för mycket att bestämma över. När hon möter en katt möter hon någon som inte låter någon annan bestämma över sej. ... "

:)
/helena

ps Förresten. "Slottet" kallas ytan framför ishockeymålet, den yta som också kallas skottsektor. Och "skotte" kallas den sten som ligger närmaste boet, alltså närmast mitten/måltavlan, på curlingbanan. Den bästa stenen helt enkelt. Men det visste ni säkert redan.

måndag 17 februari 2014

Wake up and smell the sweet sweat!


Jodå, jag lever. Med mörka OS-ringar under ögonen. Och med guldglansig blick! Mina goda intentioner att hinna leverera lite blogg-godis till er - ni som kanske inte tycker att sport är guds gåva till människorna - under de här senaste idrottsdigra dagarna, har kommit lite på skam. Men skam den som ger sig. Ny vecka. Nya, ännu godare, intentioner. Och mycket mera sport...

:)
/helena

fredag 14 februari 2014

In the Court of Love


Lite synd ändå, att ingen penna kommer tryckas hårt, svettigt nervöst, över några rodnande rader. Synd, att ingen omsorgsfullt kommer välja ut ett passande frimärke. Ett märke att först långsamt fukta, och sedan varligt fästa längst upp i det tidigare så gråa högra hörnet.
Synd, att ingen kommer småspringa ivrigt till närmaste brevinkast, hämta andan bara en kort sekund, låta försändelsen singla sig genom och förbi den smala glipan.
Synd, att ingen får höra den nöjda visslingen, den som slipper ut mellan läpparna precis när den något makligare promenaden hem igen tar sin början.
Synd, att ingen ser det nyfikna ögat blicka ner mot den mörka bottnen, för att se efter om de ärligt menande orden, innanför det vältummade kuvertet, ligger där ensamt och skvalpar.


... published by Duckworth & Co. and illustrated by Charles Robinson.

Ibland hittar man en liten (s)katt bland alla hermelinerna. Och då tillhör jag förstås dem som tycker att katter är både finare, förnämare och mycket mer speciella än en hermelin någonsin kan bli. Förlåt mig alla hermeliner där ute, men så är det bara. I det här fallet är skatten ett fint auktionsinropat kort bland många andra inte lika fina auktionsinropade kort. Ett kort med motiv hämtat från The Songs and Sonnets of - självaste - William Shakespeare!

Om ni tycker att kortet ser lite konstigt ut runt kanterna, så beror det på att det var tvunget att knöla in hela plastförpackningen i scannern. Det här 41 år gamla kortet har jag nämligen absolut inte hjärta att plocka ur sin originalförpackning.

Lite synd, som sagt. Men om allt det där hade hänt, om jag först vågat bryta förseglingen, för att sedan låta pennan peka sin egensinniga väg över kortets insida, så hade ni förmodligen aldrig fått se det.

<3
/helena

ps Hittade ett så bra klipp här, där Pink Floyd's David Gilmour framför en av Shakespeare's kändaste sonetter, kanske den allra kändaste, Sonnet 18. Han sjunger denna liderliga text så innerligt! Hela videon är dessutom en intagande upplevelse, med en skönsjungande Mr Gilmour stående på sin vackra, historiska gamla husbåt!! som ligger förankrad längs Themsens glittrande kant.

pps Och på Etsy hittade jag en hel sida med drömska, sagolika, blomstrande vintage-kort från samma förlag som mitt hjärtevärmande lilla - Elgin Court Designs LTD

tisdag 11 februari 2014

En talande bild


Min gröna, sköna, småglittriga gamla poloponcho kanske inte är lika talför som mannens jacka, men om den hade kunnat prata, så är jag ganska säker på att den skulle ha haft en hel del att säga om sin nuvarande "jobbsituation". Den har nämligen reducerats till att agera fotvärmare. Åt mannen. Extra viktigt att hålla huvudet kallt (och fötterna varma!) under dessa maratonveckor. Fyllda av sport.

Ni som har hängt länge med mig, ni blir säkert inte särskilt förvånade över att få höra att jag spenderar så mycket tid som möjligt med alla dessa iskalla vinnarskallar. Ovanpå TV:n står en liten drillande vän som påminner mig om ett roligt och intressant mail som damp ner i inboxen för ett tag sedan. Hoppas att jag får möjlighet att dela det med er lite längre fram. Håll öronen öppna, så hör ni nog snart ett pip.

Annars har det gjorts några tappra försök att avsluta en del påbörjade små projekt - allt är som vanligt med andra ord. Som de här fotona, de som skulle hittat sin väg in bakom glas och ram innan jul. Tänkte jag. Men nu tänker jag att den obestämt framflyttade deadlinen skulle kunna få ett lämpligt, och bestämt, slut på fredag. Vi får väl se hur det går med det.

:)
/helena

ps Ni minns väl den lilla flickan? Och den lilla pojken?