Filmen. Och så fåglarna då.

Om jag hade gjort som många av de s.k. retro-bloggarna brukar göra - listat årets favoritfynd - då hade förmodligen de här påfallande vackra fåglarna flugit raka vägen upp till översta pinnen! För 30 kronor räddade jag de pråliga fjädrarna från att ligga och rugga i något dammigt second handnäste.

Men nu är jag inte sådan. Inte sådan så att jag kan rangordna saker så där. Olika saker tar sig in i mitt hjärta på olika sätt, på olika villkor, av olika anledningar. Men visst finns det vissa saker som får hjärtat att hoppa några extra slag. Som de här påfåglarna.

Dessutom ska man väl helst ranka sina bästa fynd i slutet av ett år, eller åtminstone precis i början av ett nytt? Hm. Det verkar inte riktigt som att jag uppfyller något av "listkraven". Och just det, den här tunga, gedigna keramiktavlan inköptes faktiskt redan 2012. Alltså är det ändå alldeles för sent att lista den. Någonstans. Mer än möjligtvis i hjärtat då.

Jag har ingen smidig övergång här, från påfåglar till ett filmtips är steget ganska långt. Eller det kan vara ganska långt. I det här fallet är det inte så jättejättejättelångt. För filmen som jag verkligen tycker att ni ska se - om ni inte redan varit kloka nog att göra det - handlar om vårt ibland något pryl-, status- och pengafixerade sätt att hantera verkligheten på. Om dilemmat att leva ett priviligerat liv bland medmänniskor som synbart (skenbart?) inte är lika priviligerade.

Please Give av Nicole Holofcener, handlar om Kate och hennes familj. De lever och verkar i New York (var annars?). Kate och hennes make driver en affär som handlar med begagnade möbler och andra vintage-ting. Mycket samtida, retro, eller contemporary som det brukar kallas. Teak, 50-talsdesign och tyger från de kommande "något gladare" årtiondena är några av alla spännande saker som syns bland filmrutorna. Även en del skandinavisk design kan skymtas. Kotten, eller om det var någon PH-variant? hänger nog där i taket har jag för mig. Sorry, men det var ett bra tag sedan jag såg filmen nu. Minnet, ni vet.

Som de flesta av er också vet, gillar jag inte att recensera för mycket. Jag vill hellre rekommendera. Men här kan ni som är ivriga, och nyfikna, trycka in er en bit ner på sidan och titta på en liten trailer.

Annars, se den här filmen om ni vill ha en både rolig och eftertänksam stund tillsammans med flera mycket duktiga skådespelare - bl.a. favoriterna Catherine Keener och Oliver Platt!

Sprakande höstfärger, en rolig rolig rolig låttext!, komplicerade grannrelationer, spretande medelålderskriser och tonåringens ständiga längtan efter de perfekta jeansen, är bara några av komponenterna i denna seriösa - och hjärtevärmande - komedi.

Tillbaka till fåglarna igen, Addin heter konstnären bakom verket. Curt Magnus Addin, tror jag bestämt. Även om han har signerat lite annorlunda här mot hur han tydligen oftast brukade göra. Läs gärna om honom på signaturer.se.

:)
/helena

ps Trots att jag säkert kan verka vara något av en inredningsnörd ibland - egentligen är jag ju mest intresserad av hur folk har det - om de trivs och så - trots det brukar jag inte titta på en hel film en  gång till. "Bara" för att skärskåda vackert inredda rum. Visst händer det att jag pausar en stund inför något särdeles intressant objekt, men... Please Give är den enda film jag inte kunnat låta bli att titta på en hel extra gång. Bara för att få uppleva all vacker vintage ordentligt - utan någon störande storyline.