Skulle tro att de flesta som försökt sig på den ädla konsten att skriva - förstås lite beroende på vad, i vilken skala och med vilka ambitioner - kan bekräfta att det mesta skrivandet inte görs vid skrivbordet. Inte ens vid tangentbordet. Det mesta skrivandet pågår någon annanstans. Och detta annanstans stavas - i huvudet.
Nästan jämt finns det något på jäsning där inne - i skallen. Ofta i form av en inre monolog som bara fortsätter och fortsätter. Ibland leder knådandet av tänkbara formuleringar, och kavlandet av något specifikt uttryck, till något användbart. Orddegen jäser sig stor och fin och nedpräntbar. Ibland blir allt bara pannkaka. En surdeg som inte alls går att fästa på (bakplåts)papper.
Nu när det dessutom flyger runt en massa mer eller mindre begripliga idrottstermer där inne - i skallen, så känns det mer trångt än vanligt där uppe. Men en mening har ändå fastnat. En mening går på repeat. Om och om igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska den till, men den vill inte lämna mig ifred, så nu tänkte jag skriva ner den här så länge. Jag lämnar den här, i er vård, ett tag:
Jakten på perfektion bor inte här.
Sådärja. Det känns skönt att äntligen ha fått den ur sig. Annars har jag ett knep när tankarna knyter sig; att läsa något. Något enkelt. Eller rättare sagt, något som vid första anblicken verkar vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag gillar att läsa, och bläddra i, barn- och ungdomsböcker.
Nio Liv (Bonniers Juniorförlag 1992, med foto av Lotta Miller) heter boken av den produktiva författaren Ingrid Sjöstrand (några av er minns kanske stillbildsserien om Kalle Vrånglebäck?)
Boken i sig verkar ha haft minst ett par liv innan jag hittade den i en välgörenhetsaffär. "Utgallrad från biblioteket" står det blåstämplat på insidan av bokpärmen. Och om man bläddrar fram till första sidan så får man ta del av en underbart möte, en spirande vänskap, mellan en speciell människa och en speciell katt. Om jag blundar lite med ena ögat inför de mest pedagogiska pekpinnarna, så går läsandet som en dans. En sötsöt dans på sex ben och en svans. Allt dessutom väl ackompanjerat av en del smått magiska, vackert opretentiösa, svartvita, foton.
"... Det är kanske det allra finaste med katter, att de bara gör det de vill. Människan har redan alldeles för mycket att bestämma över. När hon möter en katt möter hon någon som inte låter någon annan bestämma över sej. ... "
:)
/helena
ps Förresten. "Slottet" kallas ytan framför ishockeymålet, den yta som också kallas skottsektor. Och "skotte" kallas den sten som ligger närmaste boet, alltså närmast mitten/måltavlan, på curlingbanan. Den bästa stenen helt enkelt. Men det visste ni säkert redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar