Miljökamp!

I hallen står den där kassen och talar om för mig att jag har gjort ett bra val. Den vänder sin andra sida till just nu. Den här, ska vi kalla den evighetskassen? Det är kanske en överdrift, men en handlingskraftig kasse är det. En sådan som de flesta använder idag. För det mesta i alla fall. När man handlar över nätet är det inte lika lätt att använda en återanvändbar kasse, men då får man se till att använda papperskassarna som blir över en gång till - minst. Att handla mat via nätet är vänligt på så många andra sätt; människovänligt, i dessa tider när vi fortsatt ska försöka undvika trängsel.

Vi slutar månaden som vi började den. Minns ni? Frågan jag ställde? Svaret är jag säker på att ni kunde. Då. Och nu. Alltid. Miljökampen fortsätter. Det ser man där under mannens fötter - fimpar. Dessa otyg. Stinkande otyg som ligger och skräpar överallt, fast vi är många som försöker ta fighten för att de inte bara ska slängas vind för våg. 

Det är inte alltid vi orkar plocka upp efter andra. Den här varma julidagen var vi på utflykt till en av stadens vackra parker. En så kallad demokratisk utflykt, eftersom man måste dela platsen demokratiskt med alla andra som vill göra en utflykt just hit på samma gång. Det här var en både fin och produktiv dag, har jag för mig. Mannen hade inte skrivkramp, han skrev vidare på den andra långa spänningsberättelsen som han håller på med. Läste igenom det han började skriva för länge sedan, försökte komma ikapp, och hinna ett stycke vidare innan vardagen gjorde entré igen.

Jag målade. Omgivningarna var både en källa till inspiration och irritation. Grantoppen blev förevigad, ganska snygg. Två olikfärgade träd såg ut att krama varandra, den vyn ville jag bevara till en snorig vinterdag, så det gjorde jag. Försökte mig på att teckna ner ett par fönster längre bort också, det gick så där. Blicken drogs hela tiden till träden, där under satt en man - och rökte. Drack gjorde han också, tror inte det var kaffe direkt, i vilket fall som helst behövde han uppsöka trädstammen hela tiden. Fullt synlig för alla i närheten stod han där och urinerade. Säkert fyra, fem gånger under den dryga timma vi satt på vår bänk och försökte hitta lugnet och harmonin. Sedan pratade han i telefon också, konstant. Med väldigt hög röst. VÄLDIGT HÖG RÖST. 

Så kan det vara, att göra utflykt i en stad. Och det får man självklart till viss del acceptera. Men det här med fimpar alltså. Och annat skräp. Det ska inte krävas så mycket att plocka upp efter sig, tycker jag. Särskilt inte när man befinner sig på en allmän plats som är fylld av olika sorters smarta papperskorgar. Just saying.

Ta fighten för miljön, säger ICA-kassen i hallen (har gjort så mycket helt obetald reklam för de supersnygga Coop-kassarna förut, så nu tyckte jag det var dags att jämna ut oddsen. Särskilt med tanke på att den här praktiska lilla kassen tilltalar mig så mycket, med sina blad och sitt universellt viktiga budskap). Fåglarna verkar hålla med. De håller inte heller truten, de tar bladet från näbben och gnäggar också ut sin längtan efter en mer naturlig värld.

Sköt om er. Och den lilla planeten.

<3

/helena

ps Kassen är det absolut enda nya "föremål" som mannen och jag har inhandlat i år, tror jag. Möjligtvis förutom en eller annan sträng eller strumpa då, och kanske lite häftmassa. Men det räknas ju nästan inte.

Porslin, som gråter, kan det vara något?

Jodå, nu har det minsann målats lite igen.

Och ätits en himla mängd knäckebröd igen. Haha. Ja, vad gör man inte för att få måla på insidan av ett papper som redan är använt? Knaprar och knaprar och knaprar. ;).

(Det kan kanske verka som att jag är sponsrad av ett särskilt knäckeföretag, men så är det inte. Råkar bara vara så att deras knäckebröd är väldigt gott. Att företaget ifråga dessutom jobbar medvetet miljövänligt sedan lång tid tillbaka är ju bara en jättefin bonus i det här sammanhanget.)

Alltså, sagt och gjort, fram med snygga vintage-vattenfat, penslar, pennor och en porslinsblomma som heter duga. Tänkte använda den som inspiration, snarare än mall - Dahlia från Rörstrand. 

Om blomman i mitten ser en aning suddig ut, beror det faktiskt inte alls på pixlarna den här gången, själva mittenmotivet är faktiskt suddigt ifrån början. Med ålderns rätt? Eller så kan det kanske handla om ett väldigt gammalt andrasorteringsexemplar? Fint är det, hur som helst.

Lite så här blev mitt blåvita försök, innan jag lagt pennkontur runt (som på översta bilden). Kanske skulle låtit den vara så här? Mild och lätt i sitt uttryck. Nåväl, nu finns den ju ändå sparad på foto i det här utförandet.

Det var ju porslinets dag igår. Säkert ingen porslinsnörd som har missat, tänker jag. Det gjorde att jag fick en slags galen idé att jag - JAG - skulle kunna komma på ett unikt mönster att pryda en eller annan kopp med. Men det går väl inte? Allt är väl redan gjort?

Porslin med ansikten på? Det är ju redan gjort, såå gjort, till exempel. Men finns det någon som låtit koppen gråta lite? En kaffetår, eller två? Hm. (Ser ni, hur det dessutom sinnrikt rinner ner på fatet också...).

På tal om fat. Finns det någon som har kommit på ett kaffefatsmönster med koppar på? Jo, det gör det - jag. Kakan ser åtminstone lite god ut, va?

Sedan spårade hela den här idén med att försöka hitta ett unikt porslinsmotiv ur en aning. Eller vad sägs om en porslinskatt (som inte ens ser ut som en katt) med fåglar på? Haha. Jag säger då det - och där är visst en fisk också.

Den blåvita blomman blev ändå ganska bra, särskilt med lite digital hjälp på traven. Dahlia eller inte. Någon form av blomma är det.

Sköt om er. Och allt vackert, gammalt, och lagom krackelerat porslin.

<3

/helena

Dementi och dundercoola ord

Vad tar vi då med oss från denna SM-helg?

Glädjen. Både hos de som kommit tillbaka och de som nyss seglat upp på friidrottshimlen. Kämparna. Och de gryende stjärnorna. Fint att se dem sida vid sida. Det är så mycket som händer i utbytet mellan de som är på väg mot andra mål i livet och de som just börjat baxa upp framgångsdörren. Det finns så mycket annat där, än bara själva idrotten. Något som tänds i ögonen, något som känns i hjärtat. Något som bär längre än bara på banan, om ni förstår hur jag tänker. 

Några nya namn har vi lärt oss, den här helgen. Och kanske får vi se dem nästa helg också, i Finnkampen? (Fast mannen och jag känner att vår TV-idrottskvot för den här hösten redan börjar bli överfull. Det finns ju så mycket annat kul att göra: Spela, skriva, måla, läsa, se på film och pussas - och blogga. Bara för att ta några närliggande exempel).

Någon spetskompetens på det här med idrottsresultat har jag ju bevisligen inte. Läs uppdateringen i förra inlägget om ni undrar vad jag snackar om. Men inget ont som inte har något gott med sig. Eller inget klantigt som inte har något coolt med sig. På grund av min dåliga källkritik i förra inlägget, och på grund av bristande ork att hänga med i all toppklassig sport som pågår just nu, blev det ju ett inlägg till, ett som inte var tänkt ifrån början - det här. Det här inlägget som visar några fler snygga vinklar från SVT:s SM-sändningar från Borås.

Det var något Khaddi sa, som verkligen fastande: "Tålamod is the key". Jag tänker att vi är många som kan ta de orden med oss - framåt. Tålamod, mina vänner. Det måste vi ha.

Sköt om er.

<3

/helena

Dumpade detaljer

Kom det inte ett stänkt?

Regntungt.

Å Åska(g).

Spik i foten.

What the häck?

My hometown.

Allas vår Ståhlman.

Silver luktar också gott.

Para(ply)-sport.

Höj ribban.

Vattenpuss.

Hands on.

På plats.

Inga hinder kvar.

Inrutat och påpälsat.

Badväder. 

Smått och gott - och stort av Shai Dahan.

Idrottens bästa vän - antidoping-hunden!

 

Vad skulle jag då göra av alla skärmdumpningarna vi sparade från gårdagens SM-dag i vår kära hemstad Borås? Hm. Helst skulle jag velat sätta mig ner och målat, tecknat av allt för hand, men den tiden finns ju bara inte. Så, dags för plan B, göra något konstnärligt av dem digitalt, och sedan dumpa alltihop här inne hos er. Yes! Så får det bli.

Vad jag inte visste, när jag redigerade till de här snygga kameravinklarna från Sveriges Televisions sändningar, var att allt hände i Paris ungefär samtidigt. Där hoppade en kille, som vill kalla sig Mondo, högre än någonsin. 

Wow! Wow, känns som ett understatement, men det är det bästa ljud jag kommer på. Vilken triumfhelg för alla sportintresserade! Paralympics i Japan, Världsrekord av Mondo i Paris - och underbara världsstjärnor och glada och glimrande coming-stars i Borås!

Och nu ska mannen och jag snart trycka på play igen. Ser särskilt fram emot finalen i längd med Khaddi Sagnia och de många andra framgångsrika hopparna som är med där. Vilket hopp Khaddi fick på i kvalet, va! 

Wow, säger jag bara, och lutar mig bekvämt tillbaka framför skärmen.

 

OBS! UPPDATERING: Vad pinsamt, det är de enda ord jag kommer på nu, så här på söndagskvällen när jag känner att jag måste ta mig tid för en dementi.

Vad pinsamt att inte källkolla bättre. Men, jag gör väl en fegis och skyller på någon annan, att någon annan gjorde fel, det brukar ju, hm, alltid funka... Mannen gjorde fel, läste fel. Jag bad honom kolla, i morse, hur det hade gått för Mondo i Paris. Han var då snäll och gjorde en snabb google-koll åt mig. En för snabb koll. Han läste bara rubriken där det stod att Mondo slog Bubkas rekord. Men i rubriken stod det givetvis inget om att det "bara" var frågan om ett stadionrekord och inget världsrekord (utomhus). 

Pinsamt, som sagt. AV MIG, ingen annan. Ni är väl källkritiska, mina vänner? Det räcker inte att bara låta någon annan snabbkolla åt en. Man måste läsa ordentligt, på flera ställen. Läsa flera av varandra oberoende källor helst, för att verkligen få veta läget. Det gäller att ha koll. Det hade jag inte här, sorry. Nu har jag det. Stadionrekord, det ger ju i alla fall mersmak. Eller hur?

 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Arton skärmdumpar. Arton! Vet inte vad svt säger om upphovsrätten här, förhoppningsvis unnar de mig att njuta och grotta i deras sköna bilder. Jag menar, jag brukar ju göra väldigt mycket reklam för bästa, mesta och mest nyfikna och lärorika public service-TV! Heja SVT!

Röda hastigheter & grejer med ruter i

Hallå där, vad gör ni? Tittar på högklassig idrott från Japan, och Borås? Här hemma skärmdumpar vi Borås-vinklar för glatta livet! "Oj, titta där och titta här", låter det ungefär, när vi får syn på vår älskade lilla stads namn bredvid en vattenpöl. För visst, det regnar, i Borås, som vanligt. Haha. Nej då, så är det ju inte. Och angående att imorgon är en annan dag och allt det där, såg jag en prognos med en sol på. Vi får hoppas att de strålarna inte hinner ångra sig och svalna till imorgon då då.

Annars? Jo, jag knåpar lite. Bjuder er på ett par halvtaskiga foton av det idag. Fick för mig att jag skulle fixa något att ha uppe nu när Paralympics pågår som bäst. 

Hade ju min gamla vintage-scarf från olympiska spelen i Moskva 1980 uppe under OS, så nu vill jag ha något fint uppe under Para-spelen också. Deras officiella symbol består numera av tre hakar, kan vi kalla dem så? Lite som tre bumeranger, ser de ut. I rött, blått och grönt. Agito, kallas de, enligt Wikipedia. Något latinskt som betyder något i stil med; sätta i rörelse - passande nog.

Plockade fram den här oanvända julduken, så fin kvalité, men har aldrig lyckats komma upp på något julbord på grund av sin lite för röda atmosfär. Så, den här rutiga duken har mest legat och drällt i en byrålåda i en himla massa år, nu funderar jag på att ändra på det. Om den aldrig kommer användas som duk här hemma, då kan jag visserligen tänka mig att lämna in den till närmaste second handbutik, men jag fick en annan idé, som jag vill prova först: Varför inte göra om den till en bonad istället? Med hjälp av de kvarvarande bitarna från ett annat tygstycke. 

Vi får väl se vad det blir av det till slut, tills dess får den hänga till sig och agera en slags annorlunda och unik Paralympics-flagga. Mycket rött, som i den japanska flaggan. Blommor, som liknar körsbärsblommor. Blått finns där. Och grönt. Och lite annat. Hittade till och med en tyg-del som påminner om en liten eld, som jag satte där överst. För den brinnande eldens skull. Eldsjälarna. De som trotsar alla hinder och tyngdlagar för att hålla på med den idrott de älskar. Heja!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och ja, jag ska klippa av de där långa grejerna som bara hänger ner så där fult. Kanske kommer de - avklippta i lagom längd - att användas som inramning till den eventuella färdiga bonaden, eller så skippar jag dem helt. Hm. Knepigt knåp. Knåpigt knep.

Det är inte beige att va cirkulent

Kontrasterna. Det är de vi brukar luta oss mot, det är de vi brukar skylla på. Kontrasterna. Mellan ljus och mörker, mellan det lättsamma och det svårbegripliga. 

Det här skulle egentligen bara handla om sakerna med patina. Cirkeln av ting som går runt och runt. Både i ett större perspektiv och på hemmaplan. På byrån. På skänken. Ja, var ni vill - blanda och ge bland era redan använda saker och ting. 

Men mörkret faller tungt och ljudligt runt världsknuten igen, och då är det svårt att bara vara glättig. Därför tänder vi ett ljus. Ett ljus för alla de som kämpar. Ett ljus för de som misströstar när framhjulen verkar gå bakåt igen. Ett ljus för de som inte överlevde. Ett ljus för alla människor som just nu famlar i mörkret, i Afghanistan. Och i alla andra krigshärdar runt omkring oss på planeten. Vi tänder ett ljus och kavlar upp våra medmänskliga ärmar.

Vi närmar oss ytan en stund, försiktigt, med respekt för de som inte har möjlighet att se ljuset i sitt mörker just nu. Med tacksamhet inför att vi lever här i de lättare sammanhangen, i den relativt sett trygga delen av jorden.

Kostar på mig ett litet fniss, när jag tänker på att jag klagade på att allt verkade så beige. Där ute i inredningsvärlden alltså. Mest klagade jag förstås på att det tillverkas så mycket nytt, nytt, nytt hela tiden. En hel del nytt i beige-skalan, vad det verkar...

Sedan hände både det ena och det andra. Det stora möbelvaruhuset bjuder på både rysch och pysch i sitt samarbete med färgstarka Zandra Rhodes. Härligt blankt, glänsande med volanger och färgstyrka. Även om det kanske inte riktigt är min stil. Men jag bejakar det bejakande i det hela. Och hoppas det finns flera produkter i kollektionen som håller för att ingå i återanvändningshjulet i många, långa årtionden framöver. Ljushållarna i veckad metall verkar till exempel lovande.

För det är klart att vi får köpa nytt ibland också, även om jag personligen knappt alls gör det längre. Om man fastnar för något oemotståndligt som komplement till de saker man redan har, då får man tänka till om det är något man vill leva länge med, och sedan lämna vidare, där någon annan sedan kan bli glad över ett roligt second hand-fynd.

Svenskt Tenn. Med underbara Estrid i spetsen. En grundare och föregångsfigur med absolut känsla för att mixa älskade favoritobjekt. Karin Mamma Andersson. Den diskreta charmen. Inte ofta, som sagt, som jag lockas av nya produkter, men här skulle jag gärna lägga vantarna på att par konstnärliga produkter med hög charmfaktor. Ett samarbete mellan design-anor och ett konstnär som behandlar nutid och andra tidsrymder med säker hand.

Jag fastnar för brickorna, för där kan man få ett dyrbart motiv utan att det kostar skjortan. Filmtema. Bland annat med paradisets vara eller inte. Handen med nyansrika naglar, något vi känner igen från filmfestival och affischer. Habegäret nafsar mig i hasorna. Där finns annat fint också - kanske något att önska sig av tomten? Fast min tomte har ju nästan alltid vintage i blick. Får se om han går att blidka. Blink, blink. Gå in på Svenskt Tenns hemsida och krafsa, klösa, scrolla och drömma, kan man ju alltid göra. Fina grejer.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Jodå. Jag planerade ju att göra en egen lite beige hörna, med hjälp av mina älskade vintage-ting. Skänken i sovrummet/arbetshörnan är en utmärkt plats för det mer homogena färgschemat. Här finns redan den brunare färgskalan normalt. Nu förstärker jag det hela lite bara, genom att byta en grön vas mot en i murrigt, höstigt uttryck. Bland annat. Jag har nog någon mer beige tanke på lut. Kanske förvandlas något färgstarkt till trist och intetsägande, när jag ändå är igång. Hm. Haha. Eller inte. Färg kan jag inte leva utan, men ett beige hörn eller två, kan väl få gå.

Konsten att spetsa till det

Hallå där. Här har ni en individ som tittar på framtiden. Den illustrativa framtiden, vill säga. Min del av den, åtminstone. Närmare bestämt några experiment med olika intressanta bakgrunder. Jag nämnde ju att skannern ska bli min bästa vän, och på den vägen är det. 

Här nedan ska ni få ta del av några exempel på vad en bakgrund kan göra för det som ligger i framkant. Några bilder jag skapat. Några med helgtema. Helg som i jul, bland annat. Pinfärska bilder alltså, som blickar framåt.

Allt började med vintage, såklart, som vanligt. En spetsig del av en gammal gardin. Ett klipp var allt som behövdes för att lösgöra dessa vackra formationer. Är det blommor? Ja, kanske. Om man vill se dem så.

Det här är embryot till ett kommande juligt kort. Eller mer än så faktiskt. Det här är en god bit mot det som blev ett rätt kul kort till slut. Ho, ho, hoppas ni tycker om att tänka på julen redan nu, det gör jag, som ni vet.

Det är väldigt kul att skanna in saker med textur och lite tjocklek, som den här genombrutna biten textil.

Några enkla knapptryckningar bort förvandlas det skira tyget till snöflingor, eller till sina något mer glamourösa vänner - snöstjärnorna.

Snöblommor? Ja, kanske det. I vilket fall som helst är originalspetsen vintervit. Den svarta varianten har datorn och jag färgat digitalt.

Men innan tomten kommer till alla snälla barn kommer skördetider och läskiga pumpor. Det höstliknande vädret, som får träden att buga så artigt utanför fönstren, gav mig lusten att skapa en pumpa också. Eller om det är ett maskstunget äpple? Spelar roll, något säsongsmoget är det ju. Men hallå, var är spetsen här då? 

Här. Här är den ju - den spetsfundiga bakgrunden. Här är första skissen. Vad som hände sedan? Ja, säg det. Efter säkert trettio-fyrtio fingerfärdiga steg framåt i redigeringsprocessen, blev det bara ett par punkter kvar. Resten karvade jag bort. Typ. Den alldeles färdiga Halloween-pumpan, med text och allt, den får ni kanske se när vi kommer närmare det månadsskifte som brukar vara fullt av vänliga små vålnader och godissugna gastar. 

Men ni kan inte vänta, säger ni? Okej. Okej då. Här kommer ett happy holiday-kort ändå då. Trevlig helg som i en helt vanlig sensommar-helg? Ja. Yes. En sådan helg som närmar sig. Come rain, come shine, som vi som gillar lagom omväxlande väder brukar säga. 

Sen, tids nog, blir det jul och allt det där, nu är det sensommar. Fortfarande tid för några små somrigheter. Fint så. Gott så. Sensommartid. Ett vackert ord. Flyktigt, men vackert i all sin korthet.

Och njuta av stunden, det ska vi!

Sköt om er.

<3

/helena

Målande, hårda pärmar

Men, det var ju inte det här jag skulle visa er ju - och nej, kameran är inte fixad och i ordning. Min gamla trotjänar-kamera sjunger på sista versen, troligen, och krånglar med både det ena och det andra. Därför, medan jag fortsätter att hoppas att på att få ordning på mitt ordinarie öga, så att säga, har jag plockat fram en annan kameralins med patina på. Så om ni upplever skillnad i bildformat och utseende på fotona, beror det på det. Men jag har försökt redigera ungefär som vanligt ändå. 

Anyway. Var bara tvungen att visa er det här innan jag ska visa er det jag egentligen ska visa er. Puh. Ni minns säkert att jag börjat måla på lite udda papper? Knäckebrödspapper, bland annat. Målade de här äpplena, som ni säkert minns, på ett tomt och hopskrynklat ark med några små smulor kvar i botten. 

Men vad kan vara allra roligast att rita i botten på ett tomt knäckebrödspapper? Tadaa! Knäckebröd, såklart. Blev rätt bra. Bara att sätta ihop den miljösmarta förpackningen igen och försöka lura ögat på någon lättlurad stackare. Lite kul, va? Nästan gång får jag måla på lite leverpastej också kanske. Och några gurkskivor.

Men det var det här jag skulle visa er, egentligen. Det var det här jag målade igår, som jag satt och sneglade på medan det (för) långsamt torkade. Vad det är? Haha, ja, det kan man undra? Motivet blev väl sådär, men själva idén är bra, tror jag. 

Ser ni vad det är för ett papper? Jodå, en så kallad damm-jacka, som våra engelskspråkiga vänner brukar kalla bokomslaget. Ibland tröttnar jag på böckernas omslag, tycker de börjar se tråkiga ut. Kanske har jag tröttnat på samma, gamla bokrygg som stått utåt i hyllan. Eller så har det kanske fått sig ett par törnar och börjat trasa sig i kanterna. Då brukar jag ta av skyddsomslagen och slänga dem bara, och låta boken vara som den är, med ett nytt utseende. Även om man ofta blir besviken på hur själva boken ser ut, ofta är den ju bara tråkig och svart. Fast då får man tänka att den i alla fall är svart och sober och så - istället för sönder och trist som pappret runt omkring.

Några omslag har jag ändå sparat, i en mapp, bara för att det känts dumt att slänga ett omslag som varit helt okej, men som jag har tröttnat på. Är det en bok som kan tänkas ha något framtida - eller nutida för den delen - värde, då bör man aldrig skilja den från sitt omslag, då minskar värdet automatiskt. Men här snackar vi bara om värdelösa böcker, sånär som på det ovärderliga, litterära innehållet alltså. Berättelserna, meningarna, orden.

Alltså. Häromdagen, när jag var på väg att slänga en tämligen tråkig, lös fram- och baksida, då kom jag på det: De måste ju också gå att måla på, på insidan, menar jag. Sagt och gjort, fram med färg, vatten och penslar. 

Jodå. Inte jättejättebra kvalité på just det här pappret, men ändå, det gick rätt bra att fästa några löv på. Trodde först att det var löv jag penslade fram, men nej, det liknade mer potatis sen, och jag ville inte ha potatis på mitt första handmålade bokomslag, så då fick jag försöka förvandla dem till några slags ögon. Haha, så kan det gå.

Nu har jag ju inte tänkt att teckna en massa nya omslag, utan bara hittat en annan typ av övergivet papper som går att återanvända som underlag till fler målande, talande idéer. Bara en tanke, som blev till handling, som blev rätt okej.

Don't judge the book by it's cover. Eller jo, gör det förresten. Ibland. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Men glöm inte det viktigaste - att läsa dem. I love books, som ni vet. Just nu läser vi Kerstin Thorvall, som jag nämnde. Jäkla, vad bra hon skriver. Skrev då. Jag vet att hon inte finns bland oss längre, men allt känns så levande under hennes flyhänta penna. Åttiotalet har aldrig framstått som så, ja, vilket ord ska jag använda? Så...åttiotalsaktigt. Och sjuttitotalet är så plyschigt och storblommigt och medvetet.

Det är en väldigt bra bok, faktiskt. Spännande utan att kalla sig spänningsroman. På bara ett par dagar har vi rasat fram över hundra högläsande sidor. En så kallad bladvändare, verkligen. Den försvunna mamman, heter den, om någon vill läsa om TV-stjärnan Katja Noréen och hennes favoritson Bobo. Bra bra. Pendlar mellan Bobos barndomsminnen och hans unga vuxenliv. Vi tar väl ett litet citat också. Svårt att välja ut ett enda bara. Hm, får se här nu då, vi tar två:

"... Väckarklockan genom vinternatten och sömnen och hon ropade, att teet var klart. Halvblundade, fortfarande sovande, gick han i pyjamas ner i köket. Där spelade melodiradion, brödrostbrödet doftade varmt och festligt. Han tog smör på och det smälte och droppade ner på hakan när han bet första tuggan. Teet var starkt och sött med mjölk i. Ingen sa något. Ibland hade hon bara tänt lampan ovanför spisen och på bordet den blåmönstrade italienska ljusstaken med fem ljus i. ..."

"... Chefred. Johan Westin, Katja Noréens förste make, hade inga kommentarer. Äldste sonen Peter ville ingenting säga, för vittnet kunde ju sett fel. Fortfarande var hans mor försvunnen. Yngste sonen Bobo, 23, fotograf, fanns i bild tillsammans med modern. De ler lyckligt mot varandra. I bakgrunden andra lyckliga glada människor.

Men inte heller han hade mycket att komma med. Nej, något brev eller meddelande hade inte förekommit. Nej, hon hade ingenting yttrat, som kunde peka fram mot detta egendomliga sätt att agera. Också han kände modern som en mycket plikttrogen och samvetsgrann yrkesmänniska. Ämnet för den kvällens sändning? Det var inte så, att det kunde ha gett anledningar till påtryckningar och hot utifrån? Katja Noréen var ju känd för att inte vara rädd för att ta upp känsliga moraliska och sociala frågor.

Men detta 'Sånt man inte talar om' skulle ha tagit upp åldrandets positiva aspekter. Det kunde ju rimligen inte väcka några aggressioner? ..."