Jodå. Elden brinner. OS-glöden har inte falnat, engagemanget har inte svalnat. Vi är många som älskar att ta del av de fantastiska prestationer som ett olympiskt spel alltid bjuder på. Även om det har gått fem år sedan vi senast fick se ringarna glimma i sommarens färger.
Haha. Och jodå. Nu är den på rätt håll också. Scarfen jag fann på loppis en gång. Som jag minns det låg den i en helt vanlig korg av något slag. Full med allehanda vanliga scarfar. Eller scarves då. Några blommiga fanns där säkert. Några randiga. Någon snusnäsduk. Någon med sådant där klassiskt hästmönster, ni vet, en sådan med gulmetall på, ska väl föreställa grimma eller betsel eller så. Någon prickig? Of course. Och den här med ringar på. Fem ringar som symboliserar våra kontinenter. Kostade säkert inte många kronor. Men jag tyckte den borde få komma bort från rosorna, hästtugget och paisley-mönstren. Här hänger den nu. En god stund i augusti 2021.
Vintage-scarf från ett vintage-OS. 1980 i Moskva. Det första OS som jag alls tycker mig kunna minnas lite, lite ifrån. Jag var ju tio år då, så mest minns jag nog nallen som var maskot.
Allt gick långsammare då. Nästan allt alltså. Det fanns en rytm i livet som knappt finns längre. Som om själva livet hade en annan hastighet. Ett lugn.
Det lugnet kan man ta del av i den lilla OS-dokumentären som Ulf Schenkmanis gjorde inför just OS i Moskva 1980. Finns, till vidare, på svt play. Tyvärr är den endast tillgänglig i Sverige, men låt mig berätta lite för er som inte kan, hinner eller orkar se den.
Fåglarna kvittrar. Det gör de ju visserligen idag också, men de hade inte så mycket konkurrens av biljud. Biljud i form av bakgrundsmusik som alltid måste dränka ens minsta tanke i de flesta av dagens dokumentärer. Inte en tyst sekund, lämnas åt dagens tittare.
I Schenkmanis spår får vi följa med till de första olympiska spelens tid och plats. Långsamt. I beskedligt tempo får vi ta del av uppbyggda modeller av dåtidens spelplatser, diskuskast och brottningsringar. Vi hinner se allt som visas, och ändå lämnas en del åt vår fantasi. Allt är inte färdigserverat och 3D-rekonstruerat - digitalt. Det är minimalt, blygsamt, vilsamt. Och fullt av fågelsång.
Sköt om er. Och se gärna den lilla dokumentären, om ni vill, vågar och kan.
<3
/helena
ps :). Måste börja med en glad smiley här, för det är så kul att höra när de spekulerar om framtidens sport, OS och idrottspersonligheter. För det gör de också, i dokumentären jag tjatar om. Hur högt kommer man att kunna hoppa på 2000-talet? Hur lång kommer genomsnittsmänniskan vara då? Ja, frågorna, gissningarna och spekulationerna är många. En del framtidsförutsägelser slog säkert in, men inte alla. Ingen kunde väl ens börja försöka fantisera fram ett sådant fenomen som Usain Bolt då. Eller Mondo, för den delen. Guld-Mondo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar