Men, det var ju inte det här jag skulle visa er ju - och nej, kameran är inte fixad och i ordning. Min gamla trotjänar-kamera sjunger på sista versen, troligen, och krånglar med både det ena och det andra. Därför, medan jag fortsätter att hoppas att på att få ordning på mitt ordinarie öga, så att säga, har jag plockat fram en annan kameralins med patina på. Så om ni upplever skillnad i bildformat och utseende på fotona, beror det på det. Men jag har försökt redigera ungefär som vanligt ändå.
Anyway. Var bara tvungen att visa er det här innan jag ska visa er det jag egentligen ska visa er. Puh. Ni minns säkert att jag börjat måla på lite udda papper? Knäckebrödspapper, bland annat. Målade de här äpplena, som ni säkert minns, på ett tomt och hopskrynklat ark med några små smulor kvar i botten.
Men vad kan vara allra roligast att rita i botten på ett tomt knäckebrödspapper? Tadaa! Knäckebröd, såklart. Blev rätt bra. Bara att sätta ihop den miljösmarta förpackningen igen och försöka lura ögat på någon lättlurad stackare. Lite kul, va? Nästan gång får jag måla på lite leverpastej också kanske. Och några gurkskivor.
Men det var det här jag skulle visa er, egentligen. Det var det här jag målade igår, som jag satt och sneglade på medan det (för) långsamt torkade. Vad det är? Haha, ja, det kan man undra? Motivet blev väl sådär, men själva idén är bra, tror jag.
Ser ni vad det är för ett papper? Jodå, en så kallad damm-jacka, som våra engelskspråkiga vänner brukar kalla bokomslaget. Ibland tröttnar jag på böckernas omslag, tycker de börjar se tråkiga ut. Kanske har jag tröttnat på samma, gamla bokrygg som stått utåt i hyllan. Eller så har det kanske fått sig ett par törnar och börjat trasa sig i kanterna. Då brukar jag ta av skyddsomslagen och slänga dem bara, och låta boken vara som den är, med ett nytt utseende. Även om man ofta blir besviken på hur själva boken ser ut, ofta är den ju bara tråkig och svart. Fast då får man tänka att den i alla fall är svart och sober och så - istället för sönder och trist som pappret runt omkring.
Några omslag har jag ändå sparat, i en mapp, bara för att det känts dumt att slänga ett omslag som varit helt okej, men som jag har tröttnat på. Är det en bok som kan tänkas ha något framtida - eller nutida för den delen - värde, då bör man aldrig skilja den från sitt omslag, då minskar värdet automatiskt. Men här snackar vi bara om värdelösa böcker, sånär som på det ovärderliga, litterära innehållet alltså. Berättelserna, meningarna, orden.
Alltså. Häromdagen, när jag var på väg att slänga en tämligen tråkig, lös fram- och baksida, då kom jag på det: De måste ju också gå att måla på, på insidan, menar jag. Sagt och gjort, fram med färg, vatten och penslar.
Jodå. Inte jättejättebra kvalité på just det här pappret, men ändå, det gick rätt bra att fästa några löv på. Trodde först att det var löv jag penslade fram, men nej, det liknade mer potatis sen, och jag ville inte ha potatis på mitt första handmålade bokomslag, så då fick jag försöka förvandla dem till några slags ögon. Haha, så kan det gå.
Nu har jag ju inte tänkt att teckna en massa nya omslag, utan bara hittat en annan typ av övergivet papper som går att återanvända som underlag till fler målande, talande idéer. Bara en tanke, som blev till handling, som blev rätt okej.
Don't judge the book by it's cover. Eller jo, gör det förresten. Ibland.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Men glöm inte det viktigaste - att läsa dem. I love books, som ni vet. Just nu läser vi Kerstin Thorvall, som jag nämnde. Jäkla, vad bra hon skriver. Skrev då. Jag vet att hon inte finns bland oss längre, men allt känns så levande under hennes flyhänta penna. Åttiotalet har aldrig framstått som så, ja, vilket ord ska jag använda? Så...åttiotalsaktigt. Och sjuttitotalet är så plyschigt och storblommigt och medvetet.
Det är en väldigt bra bok, faktiskt. Spännande utan att kalla sig spänningsroman. På bara ett par dagar har vi rasat fram över hundra högläsande sidor. En så kallad bladvändare, verkligen. Den försvunna mamman, heter den, om någon vill läsa om TV-stjärnan Katja Noréen och hennes favoritson Bobo. Bra bra. Pendlar mellan Bobos barndomsminnen och hans unga vuxenliv. Vi tar väl ett litet citat också. Svårt att välja ut ett enda bara. Hm, får se här nu då, vi tar två:
"... Väckarklockan genom vinternatten och sömnen och hon ropade, att teet var klart. Halvblundade, fortfarande sovande, gick han i pyjamas ner i köket. Där spelade melodiradion, brödrostbrödet doftade varmt och festligt. Han tog smör på och det smälte och droppade ner på hakan när han bet första tuggan. Teet var starkt och sött med mjölk i. Ingen sa något. Ibland hade hon bara tänt lampan ovanför spisen och på bordet den blåmönstrade italienska ljusstaken med fem ljus i. ..."
"... Chefred. Johan Westin, Katja Noréens förste make, hade inga kommentarer. Äldste sonen Peter ville ingenting säga, för vittnet kunde ju sett fel. Fortfarande var hans mor försvunnen. Yngste sonen Bobo, 23, fotograf, fanns i bild tillsammans med modern. De ler lyckligt mot varandra. I bakgrunden andra lyckliga glada människor.
Men inte heller han hade mycket att komma med. Nej, något brev eller meddelande hade inte förekommit. Nej, hon hade ingenting yttrat, som kunde peka fram mot detta egendomliga sätt att agera. Också han kände modern som en mycket plikttrogen och samvetsgrann yrkesmänniska. Ämnet för den kvällens sändning? Det var inte så, att det kunde ha gett anledningar till påtryckningar och hot utifrån? Katja Noréen var ju känd för att inte vara rädd för att ta upp känsliga moraliska och sociala frågor.
Men detta 'Sånt man inte talar om' skulle ha tagit upp åldrandets positiva aspekter. Det kunde ju rimligen inte väcka några aggressioner? ..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar