lördag 30 juni 2012

Ben, Bosse, Pattinson och ett par poetiska armhålor - ett slags gästinlägg


Mannen tycker att jag bara måste göra ett inlägg om den fantastiska, självöverträffande, EM-guldvinnande Moa. Jahaja, tänker jag. Vad ska det inlägget heta då?

MOOOOAAHAAHHHAAHAAA, svarar mannen. (Ni vet med sådan där djup, nästan lite gurglande basröst - en röst som jag för övrigt inte visste att han alls bar på, där inuti sig, mannen?!) Lite så här som Barney då kanske eller lite mer så här som Agent Smith? Lite av båda, skulle jag tro.


Jag blir mest bekymrad över hur jag skall hitta de rätta vinklarna. Vintage-vinklarna. De där gammeldagsiga, lätt bedagade fast i ett lite glorifierat det-var-minsann-bättre-förr-skimmer-vinklarna. Var hittar jag dem hos tjugotvååriga Moa? - Bakom henne såklart. För där finns den klassiska Olympiastadion i Helsingfors! Sommar-OS 1952. För exakt sextio år sedan gick faktiskt sommar-OS av stapeln just precis där, bakom Moa.

Och framför, eller egentligen ringlar väl stadion runt hela den lilla lättspringande flickkroppen.

- Du får fråga mina ben, för jag vet inte, svarade Moa på frågan om hur i hela fridens namn hon kunde ha så mycket krafter kvar på upploppet. Hon kanske har tuffnat till, som Gärderud skulle ha uttryckt det. Där har SAOL något att bita i.


På tal om ringlar, mina funderingar går vidare runt namn. En tysk heter Schlangen, Carsten Schlangen. Jag spetsar öronen lite extra när jag tycker mig höra att en kvinnlig atlet heter Schäfer. En orm och en hund alltså. Där ser man. Undrar vem som rör sig smidigast? Tankarna svindlar. Ringlar!


Och i publiken sitter en elefant, en JÄTTESTOR elefant. Undrar vems den är? Fast vad spelar det för roll egentligen när den är gul och blå.


Sedan fastnar jag, såklart, i en manlig armhåla. För funderingarna går högt och lågt när jag tittar på idrott, till mannens förtjusning.


Här i armhålan, fastnar jag. Jag för en slags omvänd melodifestivalarmhåledebatt med mig själv. - Usch vad trist det ser ut med rakade armhålor på män. - Tror de att de sparar ett par sekunder, om de oftast ganska väl gömda håren, skulle sticka ut ett par millimeter? Kapat armhålehår = kapade sekunder? I don't think so. - Mer hår i hålan, säger jag. Varför inte på en och annan kvinna också? Fri idrott. Fri!


Men till slut är det ändå poesin som övermannar mig. Alliterationspoesin. Hör själva;
Borzakovskiy, Bube och Bosse. Ettan, tvån och trean i 800 meters-finalen. Poesi. Mitt på löparbanan. Ja, säg var man inte kan hitta poesin, om man bara vill. Och det vill "man" ju.


;)
/helena



ps I DVD:n ligger det en annan elefant. Den ska vi se slutet på i kväll.
"Water for elephants". Romantik, med Robert och Reese. 

fredag 29 juni 2012

... älskar inte?


Den mest värmande kragen i sommarhagen, den stal jag i ett dike. Men kannan den köpte jag ärligt, hos de flitiga Myrorna.


It's all in the details.


Tur att lyckan har lock - små portioner är bäst och varar mest. Och längst.


Solrosor i sol, kan det bli soligare än så? Eller dammigare? Hm.


Snablar vad bra - med en lång näsa när man vill luuukta på alla blommorna.


Oäkta pärlor för svin? Nej, till en tvättäkta dotter från en pärla till mor. Pärlemor!



 Älskar! 


Nu startar helgen. Come rain come thunder and ligtning come shine. En bra helg vill jag ha. Eller två. En helg till mig och en till dig.
:)
/helena

tisdag 26 juni 2012

Anna, Sigge & Tord


Vi befinner oss någonstans i början av trettiotalet. Eller de då, Anna, Sigge och så Tord. Tord som ganska många år senare skulle bli Mannens pappa. Eller far som man ofta sa. Platsen vet vi inte så mycket om. Det skulle kunna vara Västerås, men lika gärna någon annan lagom stor stad i vårt avlånga land. För Sigge var känd för att vara en händig och driftig man, en man som också bytte arbetsplats ibland.

Vid sin sida hade han Anna. - En sådan där riktigt rar och bra farmor var hon, säger Mannen.

- Undrar vem som tog bilden?, säger jag. Storebror Stig?

Vart var de på väg? De ser så glada och finklädda ut. Kanske skulle de på kalas? Utflykt?

********

De senaste dagarna har varit fyllda av svart/vita upplevelser. Vi såg den lätt hårdkokta, spännande film-noir-filmen; 'Kvinna utan samvete'. Med rappa repliker, ord som liksom studsar mellan karaktärerna, likt flipperspelskulor. (Det där kom jag tyvärr inte på själv, det var Fredrik Sahlin som sa något liknande i introt till denna Filmklubben-film.)

Billy Wilder, regissören bakom filmen, har också gjort en av mina absoluta favoriter bland årgångarna äldre rullar. 'Some like it hot'! Yes. Med superdupersköna Jack Lemon och the one and only Marilyn M. Själv älskar jag inte alltid värmen, men 'I hetaste laget' kan det aldrig bli för hett!

*******

Och så såg vi 'Letters from Iwo Jima'. Suck. Alla dessa krig. Tar de aldrig slut? Men Clint Eastwood förnekar sig inte, han kan göra film, den mannen. Även om det är riktigt jobbigt att ta del av krigets detaljerade fasor, så påminner filmen om något viktigt - att våga se saker, händelser, personer, epoker, krig ur flera perspektiv. Viktigt, viktigt.

 Nästan hela filmen är gjord i gråskala. Utom vissa röda detaljer, som mittpunkten i Japans flagga.

******

Båda filmerna påminde mig om min svärfar. Det låter kanske knasigt att tänka på sin svärfar när man ser en deckare och en ganska brutal krigsfilm?! Men så konstigt är det faktiskt inte. I 'Kvinna utan samvete' är det mest tiden, trettiotalet som påminner om bilden här ovan. Och att män bar hatt! Åtminstone vid högtidliga tillfällen. Man in hat. Kul och stiligt.

I 'Letters from Iwo Jima' förekommer det en häst, Jupiter, den förde mina tankar i riktning mot en del andra fotografier. Med svärfar på hästryggen.

*****

I alla fall, bilden är fin. Och i dagarna skulle Tord fyllt år. Och Arthur. Min morfar. Så de här raderna är ett sätt att minnas och en chans att visa upp det nostalgiska fotografiet. Låta födelsedagshyllningen/arna komma på pränt istället för att bara viska dem i vinden. Om ni förstår hur jag menar? Det tror jag nog att ni gör.

****


:)
/helena



ps Tyvärr har jag inte lyckats komma ihåg att prata med mamma om mina egna barndomshemsbyrålådsnedstoppade - puh - barndomsbilder än, de som jag så gärna vill plåga er med. He, he. Från lite andra tider. Det glada... ja, ni vet.

måndag 25 juni 2012

19 bilder, x antal ord och en j-kligt fin bok!


  1. Förra helgen hånlog de lätta molnen från den blåa himlen.
  2. Min kropp protesterade efter för mycket. För mycket av allt.
  3. Utsikten lämnade mycket i övrigt att önska. Även om jag älskar min gamla sovrumstaklampa.
  4. Solen retades.
  5. Solen fortsatte att retas genom att påpeka allt som behöver göras. Arkivera och gå vidare liksom.
  6. Genom fönsterglipan hördes röster, glada barnaröster från lekparken mittemot.
  7. Inte skuggan av en chans att orka gå ut, hade jag.
  8. På skänken, buffén säger vissa, solade både den lilla pappan och den ståtliga blå Elgen.
  9. Vad kul det måste vara att ha en massa barndomsbilder med en massa liv i! Tänkte jag.
  10. Flaskor.
  11. Paul heter förstås McCartney i efternamn och det gjorde hans fotobegåvade fru Linda också.
  12. För att inte få liggsår...
  13. ...stapplade jag lite vimmelkantigt ut i köket en stund.
  14. Kameran höll mig i handen.
  15. Allt var sig likt. Nästan. En tygkasse är faktiskt helt ny, den sticker ut lite bland allt det "second handa".
  16. Sedan blev det lite för mycket diskbänksrealism för min smak.
  17. Jag tog omvägen förbi skrivbordet. Skickade in en talong. Jag SKA vinna en termos. SKA.
  18. Tillbaka till "brottsplatsen". The master bed. ;)
  19. Åååhhh, finfina katten låg redan där i sänghalmen. Ett sällskap som heter duga. Eller Kurre kanske?



Nu har jag lånat om den två gånger. Kan inte riktigt få nog. Ett helt liv i bilder. Väl valda delar åtminstone. Men vad säger det om mig egentligen - att det är djurbilderna som jag älskar mest, trots att boken, också, är full av själfulla foton på fina människor. Stjärnor!

Ni kommer kanske ihåg att jag skrev om den här! Och sedan lånade jag hem den här!


vi hörs.
:)
/helena - still standing - efter en helt annan helg.

lördag 23 juni 2012

Frispel


Himlen var så vit så vit, där, en bit ovan alla sommarfirarna.


Planen var så grön så grön, där, en bit bortanför.


Så vackert, så skirt, så luftigt, så lätt. Aldrig har det funnits någon skugga. Inte här.

Spetskompetens? Ja, det måste han ha, mannen bakom verket - Lars Gustaf Andersson.
Umbra mai fú. Händel känner sig nog hedrad, där, bortom de vita skyarna.


- Spännande, säger mannen. Och det säger nog allt, om kvällens match. - Spanskt? peppar, peppar, säger jag.



:)
/helena




ps 'Frispel' hittar ni i Ramnaparken, här, i vår lilla stad.

fredag 22 juni 2012

Alperna - Kudden


Gamla goda dar, det handlar det ofta om här inne hos mig. 'Good old days' är precis vad det står på baksidan av det blomsterrika kortet. Och original 1900. Då var vi där igen. I början av ett annat sekel. Gamla goda dagar, var det säkert på den tiden också. Ibland. (jag har haft några allt annat än bra dagar, men de pratar vi om en annan dag) Nu är det Midsommar!


Jag tänkte att ni kunde behöva ett par blommor extra och ett språk som alla kan tala och förstå; Bukettspråket!

  • Nejlika - Ja!
  • Gul ros - Var förnöjsam!
  • Narciss - När får jag åter möta dig?
  • Tusensköna - Jag älskar dig
  • Förgätmigej - Glöm mig icke!
  • Hvit ros - Jag kan ej
  • Pensé - Tänk på mig!
  • Edelweiss - skrif snart!

De flesta kan man nog inte lättsamt hitta på ängen idag, även om man skulle råka bo någonstans där det inte regnar. Men en pensé går det alltid att sno åt sig från en gröfingrad grannes seglivade vårbruksplantering. Och en vacker röd nejlika går nog att hitta i blomkylen hos handelsträdgården runt hörnet. Imorgon kanske de t o m har rabatt... - Ja! som nejlikan själv nog hade uttryckt det.

Men Edelweiss, hm, hur hittar vi den? Hinner vi till Österrike innan midsommarnatten är slut tror ni? - Nä, det går så klart inte, som den realistiska delen av mig skulle säga, eller - Nja, varför inte? som den delen av mig som tror på sagor, trollska väsen, feer,, näcken och blommors magiska kraft förmodligen självsäkert skulle ha uttryckt det.
 

Elsa Beskows Midsommarfe och jag sträcker slutligen fram en... Tulpan? Pion?

Och vad betyder de då? Ingen aning. Om jag fick bestämma skulle blomman ifråga säga ungefär så här: Hoppas att ni har det bra! Och får en god natts sömn utan allltför mycket blomknölar under kudden. Om ni nu alls hinner sova? Eller drömma.


:)
/helena



ps Själv har jag ju redan en knöl. En ganska go' och mjuk knöl. Han sitter här bredvid och tittar på en boll och tjugotvå knöl, förlåt, karlar menar jag förstås. ;) Oj, nu gjorde visst Lahm mål. Vi hörs.