onsdag 31 maj 2017

Färgk(l)ickar


Välkommen in i mitt överexponerade kök. Igen. Men vi tar det väl ifrån början. Allt började med en prick.

Allt började med en svart prick. En enda liten prick. Ser ni den? Längst upp till höger på bilden här ovan. En liten mörk prick, som störde mitt petiga öga. Tänkte sudda bort den lite diskret bara. Simsalabim bara! Men pricken blev kvar. Nästan allt annat fick den färg som pricken skulle ha. Lite knasigt. Lite knäppt. Men kul. För jag tycker bilden blev ganska bra, känns nästan som ett grundämne till en poster/plansch. 

Hur kul vore inte det - att förstora upp en bild på sin egen köksvägg och sätta upp på...köksväggen? Säkert som amen i kyrkan är det redan någon som har hunnit genomföra den idén, på ett eller annat sätt, det brukar det ju alltid vara. Svårt att hinna var först med någonting på 2010-talet, kan jag tänka.

Sedan gick det som det gick. Färgklick på färgklick tog plats på fotona. De som jag tog så fort solen äntligen vann kampen om vädret. En ojämn kamp som förts hela dagen. I ena ringhörnan de överhängande mörka molnen, blåsig blåst och envist regn. Och så kom solstrålarna in och vann på knockout i nionde ronden. Nu verkar det mulna på igen... 

Lite kul med färg. Jag målar om, men bara digitalt. IRL leker jag hus med mina vintage-saker. Flyttar dem hit och dit och tillbaka in i skåpen igen. Och ut igen. Fram och tillbaks och runt. Allt är som vanligt med andra ord. Den svarta katten sitter på fönsterbrädan mitt emot och väntar på att bli insläppt. Den knirkande gungan knirkar. Damen i lila är ute och går. Och jag leker hus. Allt är som vanligt. 

Jag förbereder mig på att den duktiga Saint Paulian snart är överblommad för den här gången. Förbereder, så att köksfönstret inte ska kännas allt för trist sedan. Och så plockar jag bort det mesta av våren. Bort med ruggande fågelfjädrar, videkvist-vasen och de efterhängsna vägg-påskliljorna. Fram med juni. Juni-saker. Somriga saker. 

På köksbordet tronar det fina, fina jag hittade på Erikshjälpen förra helgen. Försöker hitta saker som ska både bryta av och matcha. Lite lila och så. 

På en lapp har jag kladdat ner ordet "Maskrostyget". Med ett stort frågetecken efter. Sedan följer orden "I resväskan". Med ett annat, ännu större frågetecken efter. Skulle vara perfekt att ta fram det mönstret nu, tänker jag. Som gardin. Frågetecken. Som duk. Frågetecken. De (för)svarslösa krumelurerna hopar sig, som molnen.

Mannen är nöjd bara han får en liten, liten vrå att ställa sin mattallrik på, säger han. Det ska väl gå att ordna, säger jag. Ordet kanske hör han inte, för det viskar jag bara.

<3
/helena

ps När ska NI få se det nya då? Det "nya", fina? Snart. Snart. Viskar jag. Och placerar ut en snäcka längst ut till höger på bordsskivan. Sedan plockar jag bort den igen.

tisdag 30 maj 2017

Ekvationsläsning


Flitens lampa lyser och det levande ljusets låga fladdrar mot det öppna, regnstänkta fönstret. Jag läser om kvinnor, konstnärliga kvinnor, och deras liv. I Stockholm. I Paris. I Paris, när bohemerna bredde ut sig över det sena artonhundratalets elljusförsedda avenyer.

För en gångs skull handlar det om en kvinna som kommer från så kallade enkla förhållanden. Ida Ericson växte upp med en mer eller mindre frånvarande far, och en mor som följdenligt fick slita dygnet runt för att få livet tillsammans med sina barn att gå ihop. Hemsömnad, ett av de få sätt som en ensamstående mor kunde få ihop några korvören på, på den tiden.

Ida har tur. Och talang! Träffar rätt konstnärliga - och välbesuttna - människor, som inspirerar, guidar och betalar. Det ena leder till det andra som leder till att hon kan börja studera konst. Hon vill bli skulptör. Vill arbeta, utvecklas och studera i staden på allas, konstnärliga, läppar - Paris.

På den vägen är det. Har inte hunnit mer än cirka sextio sidor in i hennes liv ännu. Den oäkta dottern Judith har hunnit födas, hon har än så länge fått stanna kvar hemma i Sverige. Ida har hunnit träffa Molard. Tycke ska väl snart uppstå, förmodar jag, eftersom Ida inte bara hette Ericson sedan, utan Ericson-Molard. Judith, dottern, henne ska det också handla om. Hon som också vandrade en bra bit på den konstnärliga banan. Bland annat med hjälp av självaste Gauguin!

Det är alltid lika fascinerande och inspirerande att följa i det konstnärliga gardets spår. In i ateljéerna. Med all ljuvlig, tidsenlig rekvisita staplad runt väggarna. De obligatoriska palmerna. Och vikskärmarna. De har jag läst om så många gånger förut. Fast i många av de skandinaviska Paris-konstnärernas spartanska rum fanns kanske inte så mycket mer än det allra nödvändigaste - en säng och målargrejorna. Typ så.

Det förra sekelskiftet var verkligen en intressant tid för många kvinnor. En svår tid, men också frigörande. Bort från det sysslolösa, borgerliga fängelset och ut i den självförverkligande, självförsörjande världen. De få kvinnor som fick möjlighet att komma någonstans, komma ut i världen, de fick känna på hur det var att verkligen betraktas som en egen, myndig person. Ingen far som styrde och ställde över hennes framtid, ingen man som försörjde henne. Många funderingar rörde sig säkert under deras lösa hårknutar - hur skulle de få ihop det "nya", självständiga livet med längtan efter barn och familj. En del lyckades lösa den ekvationen, många inte.

Själv försöker jag skriva in en papegoja i min pågående berättelse. Det vill sig inte riktigt. Den gör inte som jag säger. Den säger inte som jag säger. Den lever sitt eget liv. Den också.

<3
/helena

ps Förlåt att jag inte länkar. Eller källhänvisar en massa. Har inte kommit så långt, vill mest bara fortsätta att läsa om Ida och hennes konstnärsvänner. Kommer säkert att berätta mer om boken senare. Den heter i alla fall Molards Salong. Och är skriven på 1990-talet, av Thomas Millroth. Forum är förlaget. Så vet ni åtminstone det.

måndag 29 maj 2017

Don't cover your ears


"Det står ett träd
Utanför min balkong
Stort och grönt
Och fyllt med fågelsång

Ett litet barn
Klättrar från gren till gren
Solen ler
Och luften känns så ren

Stanna ett tag
Så jag får ta ett kort..."

/Text av Kenneth Gärdestad
utdrag från låten Lyckliga Dagar


Varför är det ingen som tar kort nuförtiden? Alla, bokstavligen alla, verkar fota allt hela tiden. Men ingen verkar ta några kort längre. Ytterligare ett tidsdokument. Underbart är kort... Tiden som aldrig kommer tillbaka. Vi kan bara få den att stanna upp i sin ständiga framåtrörelse med hjälp av minnet eller bilderna vi tar. Och få de lyckliga dagarna att stanna kvar på korten då. De som någon tog för länge sedan.

Mannen sjunger om lyckliga dagar som rusar iväg så fort, tillsammans med sina elever. Den ingår i den tjocka sommarpärmen. Ni vet, på våren får jag alltid ett extra stort Ted-behov, därför "tvingade" jag mannen att lägga till några fler Gärdestad-låtar i pärmen i år. 

Annars går jag mest och småsjunger black hole sun/won't you come/and wash away the pain... För det spelar ingen roll hur mycket annat Chris Cornell gjorde, det är hiten med Soundgarden som för alltid etsat sig fast i min trallvänligaste hjärnhalva. Även om ordet trallvänlig inte direkt är det ord som mest definierar Cornells mångsidiga, musikaliska resa.

Han kommer bli saknad. Satte på soloalbumet Carry On. Och fastnade för en cover. Billie Jean. Kungen av Pops utlämnande försvarstal. The kid is not my son... Någon tycker kanske att det är taskigt att fastna för en cover, när Cornell skrev så mycket eget. Men. Det berömda men:et, ni vet. Men en bra cover är inte att förakta. När någon lyckas förvalta och förvandla en låt till något eget, känns det långt in i musikörat och hjärtat. Så mycket bättre, är väl ett bevis på det, även om jag själv inte har sett så många avsnitt av den populära serien.

Oj, det här blev visst aningen långt och tillkrånglat - precis som livet självt, om man har tur... Hade ju mest tänkt länka till ett par cover-versioner som jag inte kan få nog av just nu. Och påminna om musikens helande krafter. Låt dem skölja över er. Som ett friskt sommarregn.


Först Freddie Wadlings tolkning av Lyckliga dagar. Lyssna och njut. Den rösten alltså. Tänk att något kan spricka så vackert.

Sedan Nothing Compares 2 U. Prince' låt. Sinead O'Connors röst skar genom mina trumhinnor då. Nu låter jag Chris Cornell sjunga mig fram och tillbaka i tiden. Fast Forward. Snarare Slow Forward. Och sedan Rewind, igen.


<3
/helena

ps Vet inte vad grannarna tyckte när jag bytte från Mozart till Cornell häromdagen. Ooops. Glömde justera volymen där lite bara. Inget farligt, bara musik. Bara lite livsomvälvande, livsavgörande, livsnödvändig musik.

söndag 28 maj 2017

Högt & lågt & lite annat


Om ni såg någon på stan i helgen med just det här motivet på tishan, så var det nog mig ni såg. Favorit-T med favoritmotiv! 15:e augusti 2010 var jag där, på den konstfulla utställningen. Och hur i herrans namn kan jag komma ihåg det då? Ja, inte beror det på att jag har skrivit upp det på en särskild, strategisk plats som håller för tid och rum och tankspriddhet. Och då hade jag inte heller börjat dagboks-fota hela min verklighet (och overklighet...) som en toka. Så hur kommer jag då ihåg datumet, så exakt? Jo, för att fint folk kommer sent. Väldigt sent. Jag var där den allra sista dagen. Därför kommer jag ihåg det. Slut på parentes.

Nu börjar det på riktigt här: Vilken helg! Sol ute sol inne. Sol i hjärta sol i sinnessjukt fina och praktiska second handfyndskassen! För etthundratjugofem kronor hamnade både kläder, litteratur och en nästan antik, vacker sak i kassen från Erikshjälpen. 

Annars då? Jo, blev påmind om varför jag så sällan rör mig i centrum sena helgkvällar. Svaret är lika enkelt som äckligt; stanken av fyllespya. Men det var ändå värt det. För den ljumma luftens skull. För de lätta, pärlande skrattens skull. För det trevliga sällskapets skull. För försommarens skull.

För alla vackra bilders skull. Alla bilder som aldrig går att fånga med något annat än minnet. Flickorna på balkongen högt, högt ovanför alla andra. Fåglarna som flög förbi Kobras färgglada version av Nobel. Paret som stod i dörröppningen och kramade varandra - samtidigt som en liten vit, lurvig hund avundsjukt kilade in och ut mellan deras fötter hela tiden. Och ett helt stim fullt av gulklädda cyklister. Cyklister från Göteborg? Alla pratade i alla fall högt och brett och gött, precis som Peter Apelgren.

Med kameran lika fulladdad som alla fem - eller sex, eller sju - sinnen är jag redo att ta mig an en ny vecka full av helt vanlig, ovanlig vardag igen. Vi ses där. I vardagen.

:)
/helena

ps Borde nog skriva ett helt inlägg med rubriken: Ni borde komma hit! För det händer så mycket här i vår lilla stad i sommar. SM-vecka och annat. Som sport- och kulturnörd kommer man få hela sitt register tillgodosett, med råge. Det är dags för street art-event igen. No Limit. Kom hit då, om inte annat. Och på nationaldagen kommer självaste Mello-Robin hit och hjälper oss fira att vi är så många som bor här i lilla, stora Borås nu. Men ni får säkert också plats - bara att knô er in!

fredag 26 maj 2017

I mitt kök igen


Lite fantasilöst här, men faktum är ju att de flesta av oss spenderar en stor del av våra liv just här. I köket. Själv håller jag mest till vid diskbänken numera, och vid köksbordet (där jag spelar poker med mannen!). Lagar mat gör jag inte längre. Knappt alls faktiskt. Mannen lagar en del, men mest äter vi enkelt. Plockmat. Fingermat. Mycket grönsaker, kött och fisk på det och en liten del pasta. Potatis i olika former (formar) förekommer. Potatismos med persiljeklipp är fortfarande en favorit. Och ugnsgratinerat. Kyckling vågar man ju knappt äta, i dessa läskiga campylobacter-tider. Fast jag tror vi har ett rejält kalkonben i kylen as we speak faktiskt. Mums, eller nåt. Nej då, det ska nog gå bra.

Tänker på när jag var yngre, kunde gå upp i ottan då, ganska ofta faktiskt, och svänga ihop en fiskgratäng eller en köttfärspaj från grunden, bara så där. Strök sedan dagens kläder, svängde förbi mannens dåvarande jobb - om han hade sitt tidiga pass - för att "droppa av" hans lunch och åkte sedan, tillsammans med min egen fortfarande ganska varma lunchlåda, till mitt eget heltidsjobb. Så vuxen jag var då. Har lärt mig en hel del om prioriteringar sedan dess.

Att vara sin egen, på heltid eller delvis, kan låta glassigt och lättsmält. Men faktum är att det kräver en hel del. Disciplin och, just det; prioriteringar med stort P. Idag skulle jag aldrig lägga en massa energi på saker "som man måste göra". Måste, enligt någon annans credo. Enligt något slags vedertaget gemensamt. En allas att-göra-lista. I dag följer jag min egen lag. Och det är minsann inte minsta motståndets lag. Jag har högt ställda krav och förväntningar, ska ni veta. Särskilt på mig själv. 

Utom här inne då kanske... Sorry, tid är en bristvara i mitt liv. Därför blir inläggen ofriserade och vildvuxna ibland. Har inte riktigt ork att redigera varken foton eller text på det sätt som jag vill. Eller att kolla en massa fakta. Håller på och planerar för några bilder som skall tas till ett projekt som jag tror kan bli bra. Och så skriver jag vidare. På allt möjligt. Men jag hoppas få tid att få till det riktigt bra här inne också. Åtminstone då och då. Håll tummarna för det! Fast halvdant ska man inte förakta. Ibland blir halvdant det bästa. Så det så!

Hade tänkt berätta om de två krönikorna jag läste i BT idag - av två verkliga ordtalanger. De gjorde mig på gott humör. Glad. Nästan som en lärka. Glad över deras tankar och formuleringar. Tankar som inte - mot alla odds - bara innehåller hopplöshet, eller uppgivenhet, när ännu ett bestialiskt dåd har trasslat in sig i våra näthinnor. 

Det var något om kärlek som lyfter och bär, något om solrosor som vänder sina ansikten mot oss, och något annat om att se på främlingar som något vackert.

Fick mig att börja tänka tankar jag ofta tänker: Kanske är det så att främlingen inte döljer något annat för dig än sina innersta rädslor och naivaste drömmar. Samma rädslor som du har. Samma drömmar. Same same but different, you know. 

Men jag hann inte skriva om det. Eller var det kanske det jag just gjorde, fast jag inte hann?

Anyway. Sköt om er.

<3
/helena

ps Fantasilöst var ordet. Men jag konstaterar bara faktum; att när jag rensar bland inkorgens spam och de något mera personliga sakerna och upplysningarna däri, så kan jag aldrig slänga det jag får från Unicef utan att kolla igenom det väldigt noggrant. Nästan allt annat kan jag slänga utan dåligt samvete, men aldrig ett meddelande från Unicef. De måste alltid lusläsas. Så mitt bästa presenttips blir, som vanligt, en gåva som räddar liv. Ge kvinnan i ditt liv - Mor, lilla Mor - en gåva som ger liv, precis som hon en gång gav dig den största gåvan. Har du bara en hyfsad skrivare kan du dessutom vara ute i allra sista minuten - du köper bara den gåva du tycker passar allra bäst och skriver sedan själv ut ett fint gåvobevis att ge till mamma på söndag. Eller så kan du ju maila över det, om ni inte kan ses just den dagen. Ett sista-minuten-tips, som heter duga! Om jag får säga det själv alltså, och det får jag ju!

torsdag 25 maj 2017

Spoons & waves


Satte frimärke på mannen och skickar in honom här till er. Han hittade en toppenfin pin till sin samling, som ni ser. Med Nämdöfjärden på. Annars hade den här dagens vintage-tur mer karaktären av otur över sig. Inget kul. Inget inspirerande. Och en klädavdelning som luktade unket och instängt. Fast i och för sig, om den där handmålade, danska lampfoten hade varit lite billigare så kanske det hade kunnat bli ett fynd.


Vi gick vidare. Where the streets have names.


Magarna började knorra långt innan vi passerade Spoon. Av Åsa Maria Bengtsson.


Kinamat. Eller snarare Japanmat. Gott. Väldigt gott. Mycket. Och gott.


Ibland kan jag nästan tycka att det är en förbannelse att vara en detaljmänniska. Alltså en person som lägger märke till minsta detalj. Ibland känns det som att min hjärna ska explodera av alla intryck, samtidigt som det naturligtvis är en tillgång, nästan nödvändighet, att vara uppmärksam om man vill kunna dokumentera sin omgivning på ett hyfsat intressant sätt. Oavsett om det gäller i ord eller bild. Dokumentera låter trist och krasst och kliniskt, skildra är nog ordet jag söker. Skildra sin omgivning. Men vid andra tillfällen älskar jag att lägga märke till saker, som flickan på skeden. Tror hon spelar bordtennis, verkar som att hon har ett pingisrack i sin lilla hand. Ser ni? Hur hon har fått korn på bollen. Riskorn på bollen. Hihi.


Sedan åkte vi hem. Lite snipp snapp snut här. Inget mer att berätta. Jo. Det var ju det, att jag kände mig som hundra år när en ung kille på bussen frågade om jag ville sitta. Nej. Det ville jag inte. Förutom att det fick mig att känna mig uråldrig; att en ung kille är beredd att lämna sin plats åt mig på bussen, så kände jag hopp. Hopp och tillförsikt inför framtiden. Det känner jag ofta när jag möter dagens uppväxande generation. Det finns hopp, hör ni. Hopp! 

<3
/helena

ps Finns sämre sätt att börja en långhelg på. God mat. Och sedan en lättsam stund tillsammans med en ung Julia Roberts. Råkade bara zappa upp henne, pretty woman. Fast den här gången är det en annan film. Hon, och en lika ung Campell Scott (stavas det så? orkar inte dubbelkolla), flyr från den oundvikliga verkligheten ut till ett gammalt hus på landet. Tänd brasa. Mörka träslag. Spetsgardiner i fönstren. Blommiga sängkläder. Varma färger. Hon är vild och vacker och ödmjuk och klok, kör ett rosa vrålåk, dansar natten lång - iklädd endast svart BH - och har en karaktärsfull mamma som samlar på dockor. Han är den filosofiska kulturnörden som växt upp med en ensamstående, framgångsrik, överbeskyddande pappa (spelad av David Selby från Falcon Crest). Han är allvarligt sjuk och försöker avsluta sin avhandling om konst. Han visar henne guldskimrande Klimt-målningar och bilder på rödhåriga kvinnor avbildade av besatta män. Hon vill lära honom att köra bil. Han har alltid kunnat åka med familjens privatchaufför. De är som äpplen och päron. De älskar varandra ändå. Såklart. Amerikanskt, när det är som bäst. Kärlekens val. Mannen försökte hitta när vi såg den (ni kommer kanske ihåg att han skriver upp alla filmer som vi ser i en speciell bok med exotiska fåglar på), men den var inte uppskriven. Eller så har vi aldrig sett den. Ibland kommer man ihåg saker som aldrig har skett. Lite läskigt, som ett slags sjunde sinne. Det bortglömda sinnet.

tisdag 23 maj 2017

Här sitter jag med...


...hunden jag aldrig lyckades tjata mig till. 

Som liten tror man lätt att allt är lätt. Att ha hund till exempel, det innebär väl bara att man får gå på små, soliga promenader tillsammans med en snällt smågläfsande fyrfota vän. En vän, som håller sig med kopplet alldeles lagom sträckt, alldeles intill ens underben, hela den korta tid som man har tid att gå ut med den. Den korta tiden innan man vill springa iväg och leka med bästisen igen. Innan man vill hoppa hage och långrep och twist. Klättra i träd. Spela boll. Balansera över bäcken utan att blöta ner byxorna. Titta på Trazan och Banarne. Läsa långa banor av roliga, spännande böcker. Så lätt är det. Och den lilla vovven lyder förstås ens minsta, nyckfulla vink. Lätt som en plätt. Eller hur. Yeah. Right.

Eller så kanske det är lätt, eller blir, om man har lite tur - och en hel del tålamod - men det är oftast inte så lätt som man tror från början. Fast vad vet jag, jag som av olika - mest en - anledning/ar aldrig har skaffat hund som vuxen heller. Tror mig nämligen med bestämdhet veta att det finns en viss del i själva hundhanteringen som jag skulle ha extra svårt att, ehum, hantera. 

Avfallshanteringen. Rest my case.

Tänker alltid när jag ser dem - och det gör jag mest hela tiden faktiskt - att hundmänniskor måste vara de tåligaste, mest uthålliga och tålmodiga av alla människor. I ur och skur och slask och meterdjup snö går de fram och tillbaka och runt, runt, runt flera gånger om dagen - många gånger om dagen - och väntar på att det som jag fruktar mest av allt ska hända - att själva avfallet ska ha sin naturliga (av)gång. Sedan plockar de upp det. Som om ingenting har hänt plockar de allra flesta upp det som är det största enskilda skälet till att jag inte har hund.

Så här sitter jag och är smålycklig över att ha hittat ännu en hund som inte behöver rastas. En glad, brun hund och dess söta lill-matte pryder nu sin beskärda, runda del av köksväggen. Inget märkvärdigt alls, inget särskilt i de flestas ögon, bara en rund Deco-tavla. Men motivet är gulligt. Såå gulligt. Och helt avfallsfritt.

:)
/helena

ps Såg ni filmen om CBGB? Filmen om den legendariska baren. Eller klubben? Filmen om Hilly Kristal (suveränt porträtterad av Alan Rickman). Mannen som vågade ge unga människors drömmar en chans. Mannen som blev en av punkens första fans (mer eller mindre frivilligt...). Mannen som såg till att det fanns en (någorlunda stabil...) scen där unga, talangfulla (de flesta av dem i alla fall...) människor fick pröva sina musikaliska vingar. Många av de som vi numera sorterar in under epiteten väletablerade och världskända artister och band, började sina trevande banor på CBGB. Se filmen, om ni vågar. För den här komiska, splat!- och pop!- och pow!-fulla, filmiska serieteckningen är rätt magstark här och var, ja, rent av äcklig. Och full av hundbajs.

söndag 21 maj 2017

8 steg på sta'n

  • Kärlek till tingen som levt ett tidigare liv, det känner jag varje gång jag kliver in över second hand-tröskeln.
  • Betongknallen. Haha. Ni som inte bor i vår lilla, anrika Knalle-stad har ingen aning om hur mycket rabalder ett trafikhinder i betong kan framkalla. Eller är det ful konst? Dålig smak? Eller helt enkelt "bara" ett konstfärdigt hjälpmedel i trafikbilden? Ja, det var väl det som är själva FRÅGAN. Haha.
  • På Emmaus läste mannen i en bok om klantiga människor, som han lät ligga kvar. Däremot köpte han det oanvända skärpet som jag hittade åt honom. Jo, det var nog ett skärp egentligen, men kommer säkert funka finfint som bälte åt honom. Fyrtio kronor per styck tar de för alla sina skärp på Emmaus - är inte det ett underbart bra pris, så säg?
  • I stadsparken klev en upprörd man av sin cykel och viftade knytnäven i luften åt ett ungt par som höll på att föreviga varandra bland vårgrönskan: -Rikta inte kameran mot mig, sa jag!!! Hör du inte vad jag säger?!?!! Jaja. Inte lätt att vara rädd för att hamna på bild idag, tänker jag, när alla sträcker upp/fram sina olika fototekniska apparater överallt.
  • Åh, den här marknaden hade jag velat gå på. Det visade sig att jag kom för sent. Men bara lite...
  • Mer kärlek på Myrorna. Blå kärlek. Som havet och himlen. Himla snygga gardinlängder, sådana där korta, praktiska. Ser dem framför mig i en sommarstuga, fladdrande ut genom köksfönstret. Eller i ett barnrum fullt av skratt och bråk och lek och stoj och annat skoj. Krakel Spektakel skulle nog trivas i den här gardinen. Och hans kusin. Eller vad tror ni? 
  • Sorry, för superdåligt foto. Men jag var bara tvungen att försöka fota den här killens nacke, innan han gick vidare i tillvaron. Vet inte om han hoppades på att burgaren skulle vara så där billig - tre kronor. Eller om han skulle skynda hem till matchen. Det gjorde inte vi, vi hade spelat in det hela istället. Sedan visade det sig att vi inte orkade se det i alla fall, somnade helt sonika ifrån vilka som gått till final i VM. Vet faktiskt fortfarande inte. Kanske hinner vi titta ikapp innan finalen, kanske inte. 
  • Stod en lång stund och studerade allt man aldrig hinner gå på. Lite stressande. Men, lite skönt ändå - att livet pågår på alla håll och kanter, medan man själv tänker på annat.

<3
/helena

ps Jodå, jag köpte något på Myrorna. Snygga stearinljus. Den här kalla, mörka våren har det verkligen gått åt mer tända ljus än någon annan vår sedan mannaminne. Och så hittade jag något annat också. Något väldigt gulligt. Något som redan sitter uppe på den här väggen. Har varit tvungen att lyfta min lilla, nåja, ända från den här positionen flera gånger nu, för att tassa ut i köket och beundra det gulliga motivet. Visar er snart. Kanske. Retsticka, det är mitt mellannamn det.

fredag 19 maj 2017

Vallmon blommar!


Bästa buketten är den som kramats länge, länge av en liten hand. Den här försynta samlingen blommor har visserligen bara kramats av vuxna mig, men lite av begynnande sommarlovskänsla förmedlar den allt ändå.


Tog en tur i skogen innan, såg att liljekonvaljerna är på gång. Gröna blad i mängd, hoppas bara att de väldoftande klockorna kommer fram och pinglar snart.


Dai-sy, Dai-sy, you make me cra-zy...


Och som vanligt; bästa vasen är inte en vas. Det här är Rörstrands Vallmo. Har en lite större variant med dekor i grönt också. Förr serverades såsen, kompotten, sylten, eller kanske äppelmoset på finmiddagen ur den, nu står (nja, halvligger mest) pärlhyacint och sköna, blåblommande vintergröna i den på vårt köksbord.

Vill med detta blygsamma blommogram önska er en bra helg!

Själv började jag helgen med första matjessillunchen för året. Sommaren är här, liksom. MSC-märkt matjessill från Klädesholmen. Rekommenderas varmt att äta kylskåpskall tillsammans med ägghalvor -  låt gärna gulorna stanna i sitt krämigaste stadium - och en stor grönsaksmix med dill eller gräslök på toppen. Toppen!

:)
/helena

ps Hos Naturskyddsföreningen hittar ni en informativ lista över de många olika oberoende miljömärkningar som finns på livsmedel och andra produkter idag. Bland annat MSC - Marine Stewardship Council, som ska borga för att fisket sköts på ett hållbart sätt.

torsdag 18 maj 2017

Så och skörda och så



Slå rot
Sätta bo
Komma hem
Hitta hem

Hem till solen
I skyn
Skyndar

Få D-vitamin 
Och fräknar 

Vem räknar? 

Varv på varv
På larv på larv på
Larvfötter
Skaföttes

Vad ska fötter göra då?
Om inte så? 
Så va?
Sova
Inte nu va?
Bara undrar

Som man sår
Sommarens sår

Men inget skoskav

Barfotabarn 
Bara fota glada barn
Fast i tillvarons glättiga garn

Bara lår
Bara ben
Bara vara

Leva livet
Sommarlivet
Ta stora sommarklivet

Bada
Naken
I "laken"
I sjön alltså

För kallt
För allt 
För extra allt
Framförallt

Doppa tån
Dra tillbaks
Retirera in i ullstrumporna

Lära sig simma
Lära sig att allt inte måste rimma

Visste du att senast inte är det senaste ordet som börjar på sen?

På modet
Våga
Vara
Bara

Måste hinna
Skalda
Lusläsa SAOB 
Få tid
Skaldegåva
Skaldekonst
Skaldinna
Skaldisk
Skaldjur
Skaldekost
Lade jag till själv 
Lagade du till mig
Skalenlig(t)

Skalgrusbank 
(anhopning av skal och skalfragment från vattenlevande djur)
Skalhus 
Skalm
Skalmeja
Skalpotatis
Sätta sin första

Skalv eller skalär

Ska lära mig
Mera
Mycket mera
Och mindre
Mycket mindre

Sediment
Sedermera
Inte nödvändigtvis i den ordningen
I den oordningen
Luspank
Går in på lusbank

Sedelära
Om sedellära
Om jag - och du med, det vet jag - hade alla pengar i världen så skulle jag ge dem till dem som behövde dem bättre
Och bättre 
Dag för dag
Och ögonaböj
Det är bättre
Ge bort dem bara
Och få tillbaks med råge

Och rik
Rimmar på panik
Men
Skit i det
Gå vidare
Mycket vidare

Bli semipermiabel

Efter senator och sendrag kommer senegales
Det kan ni väl ändå förstå?
Eller?
Sengångaren kommer senare
Senhösten ännu senare
 
Lära sig gå
Lära sig förstå
För första gången

Hålla rädslan stången 
Bli stångad
Bli förbigången
Bli fängslad
Fångad
Av en sommarvind 

Leka
Med orden

Bli tagen
På orden
På sängen
Duka nattygsborden
Trädgårdsborden
Duka av igen 
Snava igen
Stava ijen

Bli snuvad
På meningen
Skruvad 
Tillspetsad
Inetsad
Ruvad
Lägga ägg
I någons mustasch

Ångra allt
Deleta 
Börja
Om
Och om igen

Slå rot
Under någons bara fot
Under någons underbara fot
Fo(r)tsättning följer
Fotisättning följer

Men följ inte mig
Jag är också vilse
I pannkakan
I pannan
I vattenkannan
I pallet
I livsintervallet
I
I
I-landsproblem 

Inga problem
No problemo
No parking
Nostradamus
Nästa damernas? 
Jaförfanus!

Slut?
Betyder något annat på ett annat språk...
Men jag vill inte ha något bråk
Orkar inte dividera
 Rådbråka
Rådfråga

Sluta aldrig fråga

Fiska
Fika
 
Var nyfiken
Och gammalfiken 

Kreativ
Slutar på iv
Precis som liv
Och börjar på nytt

Kreativitet dödade inte katten
Eller matten
Eller den ljusa natten

Sommaren går bara LIVE
Alive
A life
Ett liv
Sluta gnälla

Ska bara be att få beställa
Ett liv till
Går det inte till 
Om du inte tror på återfödelse
Tro på pånyttfödelse

Harm
Rimmar illa på karma

Bada
I flödet
I viken
I vaken
Var vaken
Klarvaken

Men bli aldrig färdig

Slut
Betyder aldrig bara slut
Det betyder början också
Så så lite
Då och då
Och skörda och så 


<3
/helena


Ett slags ps.
Till Mannen.
Inte för att han behöver det.
Eller några goda råd.
De har han själv råd med.
Bara ändå. 
Bara för att.
För att han är han.
Och jag är jag.
Och vi är vi.
Vi kan väl kalla det en för tidig namnsdagspresent? 
För tidig?
Hm. 
Kan någon eller något någonsin vara det? 
Egentligen? 
På riktigt?
Puss?
Puss!

onsdag 17 maj 2017

Storebror ser dig


Dricker C-vitamin ur snygg-glas. Norpar en banan i farten. Funderar på att öppna påsen med saltlakrits. Det stramar i halsen. Tänder ljus mitt på dagen. Myser och försöker samtidigt få något vettigt gjort. Utanför hänger regnet i luften och det ser kallt ut fast det egentligen är ganska varmt. 

Gör en provisorisk 17:e maj-installation på köksbordet. Norsk drottning med de klassiska pärlorna runt halsen, blått ljus och pelargonen som fick följa med hem från ICA igår. Med lite fantasi bildar de de norska färgerna. Läser i tidningen om hur mycket bättre "allt" är i vårt lilla kaxiga grannland - högre löner och oljan och allt det där. Man kanske skulle flytta?

Tänker på uttrycket "Storebror ser dig". Tänker på hur allt hänger på betoning och intention. Om någon verkligen ser en kan det ju betyda att man betyder något extra för denne någon. Storebror ser DIG. Kan ju tyda på äkta kärlek mer än konspiratorisk övervakning, menar jag.

Som två skumharar i en extraprispåse. Ser likadana ut på långt håll, men inte på nära. Båda hopp-as på ett fortsatt respektfullt grannförhållande. Om någon av dem inte har oturen att bli uppäten alltså. 

:)
/helena

tisdag 16 maj 2017

Sagan om ingenting


"Don't you hate 'to be continueds' on TV?
It's horrible when you sense the 'to be continued' coming, you know.
You're watching the show. You're into the story. There's like five minutes left, and you realize: 'Hey, they can't make it. Timmy's still stuck in the cave. There's no way they wrap this up in five minutes.'
I mean, the whole reason you watch a TV-show is because it ends. If I wanted a long boring story with no point to it, I have my life.
A comedian can't do that, see? I can't go; 'A man walks into a bar with a pig under his arm. Can you come back next week?' "

/från Seinfeld,
säsong fyra,
ur avsnittet The Wallet
 
Kunde inte låta bli att skriva av stå upp-monologen som Jerry håller i slutet av det här avsnittet. Skrattar så jag tjuter åt If I wanted a long boring story with no point to it...

Och så slår det mig, vilket tidsdokument just den här reflektionen är. Alltså reflektionen över att behöva vänta på en fortsättning. Eller på nästa avsnitt. Då, för ungefär tjugofem år sedan, var det helt normalt, en helt normal reaktion, en helt normal frustration. Idag behöver nästan ingen vänta på nästan någonting någonsin. "Allt nu" är ju ett av vår tids mest använda ledord/slagord. Och jag ska inte säga att det var bättre förr, för det vet vi som har några fler år på nacken att det generellt inte var. Men. Här kommer men:et, förstås. Jag tror inte det var så dumt att behöva vänta på något gott ibland. Någon gång då och då, menar jag. Som till exempel på nästa avsnitt av Seinfeld.

:)
/helena

ps Vi behöver inte vänta. Inte ens till en rainy day. Eller evening. Mannen har hittat ytterligare en DVD-box full med ingenting. Ni vet, serien som påstår att den inte handlar om någonting. The TV-show about nothing. Tänk ändå - att ingenting kan vara så kul!

måndag 15 maj 2017

Vår. Garderob.


Det viktigaste när man köper kläder second hand tycker jag är att inte fixera sig. Inte fixera sig vid något förutbestämt. Inte bestämma sig i förväg för att den och den storleken ska jag ha, eller för att bara titta på damkläder om man är...eh...dam eller vice versa om man är man (och det är man ju, som mannen brukar säga).

Titta förutsättningslöst, det är mitt bästa tips. Oftast räcker det att måtta, har man någotsånär bra ögonmått och koll på sin egen kropps kurvor och linjer, så går det bra att måtta lite. Visst har det hänt att jag har kommit hem med kläder som inte passat alls, när gädjekalkyleringen har blivit för stor - eller för liten - men för det mesta passar det jag höftar hem ganska bra. För det där med att prova i affärer tycker jag är rysligt. Finns inget rysligare än att prova kläder i provrum. Mycket bättre att prova hemma i lugn och ro och mysbelysning och med rätt tillbehör. Dessutom vill jag gärna testa "det nya" tillsammans med något plagg som redan hänger i garderoben. 


I min garderob hänger det därför - på grund av att jag försöker ha ett helt öppet sinne när jag skannar av second handaffärernas klädavdelningar - kläder av alla de slag. Herrkläder, damkläder, tantkläder och tjejkläder i en enda salig blandning. I en massa olika storlekar. För tänk på att ett plagg som egentligen ska vara tajt på en större kropp kan bli smal(l)isens bästa svängrumsplagg och tvärtom. 

Likadant ser det ut i mannens garderob, för han tycker det är himla skönt om jag tar på mig huvudansvaret för inköpen av hans outfits också. Till honom är det ännu lättare att måtta rätt, för hans kropp känner jag ju in i minsta detalj...

:)
/helena

ps Den grågröna, fodrade, fuskmockajackan köpte jag hos Röda Korset. Tror den kostade ungefär fem kronor. Jo, jag lovar. De hade någon slags rensning för ett tag sedan, inför att vårsäsongen skulle börja. Då fick man fylla så mycket kläder man kunde i en kasse, för bara tjugofem kronor. Himla skön är den också. Och den gick att tvätta i maskin utan problem.

pps Men. Säger säkert någon nu. Vad göra om "årgångskläderna" inte passar när man kommer hem med dem helt oprovade? Vad gör man då då, undrar någon. Skänker tillbaka dem! Föreslår jag. I alla fall om de var väldigt prisvärda.