tisdag 31 oktober 2017

Kommer ni ihåg Leka? Och Snällisen?


Ett nytt kapitel. Så kallar jag berättelsen som jag skrev/skriver för de lite yngre läsarna. Har publicerat tre och en halv del härinne, ungefär. Tänker mig att den kan fungera med enbart de delarna, om man så vill.

Sedan fick jag för mig att det skulle vara bra att få in en "höstig" del också. Och kanske en vårig. När de delarna är klara (plus eventuellt fler delar som uppstår under skrivandets gång) kan det förstås hända att jag vill finslipa lite mer på slutet, eller så får slutet vara som det är, har inte bestämt vilket ännu.

Vilken ålder är det då skrivet för? Nja, sådant tycker jag alltid är svårt och en aning godtyckligt att sätta en bestämd siffra på. Leka är i tioårsåldern. Sedan kanske det inte är säkert att hon är en typisk tioåring. Själv tycker jag att det är givande och spännande att följa med i Lekas liv. Och jag är ju bara fyrtiosju... ;). Jag hoppas att det är en berättelse som kan tilltala över åldersbarriärer och annat oviktigt. Att man kan läsa tillsammans, barn och vuxna. Förklara saker för varandra. Kanske slå upp något ord och något begrepp här och var. Fundera tillsammans. Förstå en del, men inte allt. Lite så som livet i allmänhet fungerar.

Nu vill jag bidra med ett splitternytt litet kapitel i historien om Leka och Snällisen. Ett specialskrivet stycke in hit. Som jag hoppas ska fungera bra att läsa högt, som familjeläsning. Jag har skrivit det på ett fristående sätt, men om ni vill sätta in det i sitt hela sammanhang, så hittar ni länkar till del 1 och del 2 och del 3 här.

Det här är del 3:2 eller så, för del 4 finns ju redan, det som eventuellt är slutet. Eller åtminstone ett delslut.

Pölarna var våta. Det var just själva poängen med pölar. Helst skulle de vara precis lagom djupa också, så att stänket efter hoppet blötte ner, men inte mer än upp till knäna. Pölarna som Leka hade hoppat i var djupa, för djupa. Byxorna klibbade fast ända uppe på låren. Hon var för stor för att ta på sig allvädersbyxorna, men för liten för att tycka vattenpussar var något tråkigt och ett så kallat nödvändigt ont. Hon ville alltid ha jeansen med hål i. Mamma klagade och klagade och lagade och lagade och lagade.
-Men det ska vara så! försökte Leka förklara. Det ska vara hål på dem. Så att det syns att de har varit med om någonting. Inte bara legat overksamma i en byrålåda. Eller hängt trötta i garderoben. De ville hoppa och plaska och klättra och leva och hålla på. De ville det! Mamma suckade igen. Hon mumlade orden får väl hållas ett tag till då och när termometern visar minus får du ta långkalsongerna under. Leka gillade inte strumpbyxor, men långkalsongerna var mjuka och sköna. Det blev säckar runt knäna på dem. Sköna, bekväma säckar där benen kunde sträcka ut sig. För hon var längre nu. Och klokare.
Hon tryckte ner handtaget till ytterdörren, slängde ett snabbt öga på utropstecknet efter det välbekanta efternamnet och ropade Snällisens vuxennamn ett par gånger inåt huset, innan hon började gå upp för trapporna. -Pelle! Pelle! Inget svar, han var säkert i rummet runt hörnet och snickrade eller mekade med något. Leka slank in en snabbis på toan, mest för att försöka torka byxorna med den gamla hårtorken som hon visste fanns härinne, på den mindre toaletten en trappa upp. -Gamla grejer har han visst fullt av, Pelle, hade pappa sagt en gång. Lite förmanande. -Akta dig för dem, Leka. Gamla grejer är inte att leka med! Hade han sagt och skrattat. Leka tyckte inte om alla rebusar och ordvitsar som folk använde med hennes namn i. Alla möjliga böjde och bände med namnet som hon bar med stolthet. Leka bör man, annars dör man. Hade mormor sagt. Det var det enda uttryck på lek som hon tog på allvar.
Men hon visste att pappa hade rätt när det gällde det elektriska. Gammal elektronik fick man passa sig för. Sladdar kunde torka och nästan smula sönder, hade han sagt. Och det hade Leka lagt på minnet. Hon lirkade ändå försiktigt in kontakten i uttaget. Ett öronbedövande brummande hördes. Sedan kom varmluften och räddade låren och hela kroppen från förkylning. Så kändes det i alla fall. Den varma, snabba luften kittlade extra mot den bara huden innanför hålen i jeansen. Knähålen. 
Kistan var brun. Det tunga locket gav ifrån sig ett komiskt ljud. Nästan som en prutt. En utdragen, lång fis. Leka fnissade. Hon som hade trott att det skulle gnissla och bråka och gasta som ljudet i en farlig film. Och så kunde det inte åstadkomma något mer skrämmande än ett PJUTT. Ett litet pjutt. Hon strök det blanka tyget som låg överst som om det varit en hundvalp. Medhårs. Varsamt. Ett blekt gult tyg med små, blå blommor på. Hon lyfte upp det. Lätt som en plätt. Och lent. Lenare än lent. Mjukare än mjukt. Och luktade mamma. Alltså inte som hennes egen mamma, utan som en mamma alltid borde lukta. Tryggt och varmt och fyllt av något glatt. Nu luktade ju hennes egen mamma inte illa, men hon luktade ofta inte så mycket alls. Hade väl något att göra med att hon jobbade på labb. Där försvann alla dofter in i varandra. Mamma doftade korridor. Det kunde också kännas tryggt ibland. Och bra. Fast ofta kändes det stressigt. Sedan trött. En bråttom-bråttom-lukt. En utmattad lukt. Det här tyget luktade långsamhet. Trevlighet. Evighet. Het, som längtan efter att lära sig mer om allt hon inte förstod. Om vuxenhet. Om saker som brände, gjorde ont och vållade brännskador i hjärtat.
Under tyget låg en bil. En blå träbit med påmålade gula hjul. Det matchade tyget. Ett par blanka, små figurer stod i givakt på botten. Och så låg där ett papper. Ett papper med fläckar på. Som om det kommit vatten på det. Leka vände på den fyrkantiga papperslappen. En liten vitklädd person framträdde diffust bland alla de grå nyanserna. Sedan fanns det inget mer, det nästan ekade i den stora kistan när hon krafsade runt på botten för att kolla att hon inte missat något. Någon pusselbit som kunde förklara lite mera. Leka fick nöja sig med tyget och bilen och de blanka små figurerna och konturerna av en vit klänning? En flicka? Vem var hon? Hon tittade sig runt i det kalla vindsrummet. En färgglad jordglob stod intill ett hästhuvud. Ett platt hästhuvud. Ett plakat med en häst på. Hästen hade en rosett vid ena örat. Annars stod det mest stora möbler överallt. Och travar med böcker. Och en docksäng. Ingen hade lekt med den på ett tag, för den var full av tidningar, eller bilder och ord urklippta ur tidningar. Leka plockade upp en artikel som handlade om biodling. Om bikupor och om drottningen, bland annat. Hon tyckte det verkade spännande att ha husdjur som krävde att man bar skyddskläder för att kunna umgås med dem. Inget kelande där inte. Inget stryka medhårs. Bara hålla koll. Och tömma och se till att allt inte frös på vintern. Hon skulle fråga Snällisen om hon fick behålla urklippet. 
-Leka! Är det du som prasslar runt där uppe? Snällisen. Han hade tinat upp bullar och några små kakor med sylt på. -Här. Sa han och sträckte henne det överfulla glaset med äppeljuice. -Hoppsan, så jag sölar. Sa han sen. -Vaddå sölar, undrade Leka. -Betyder inte det att man drar benen efter sig och kommer försent och så? -Haha, jo, det också. Det är ett mångtydigt ord, förstår du, sa Snällisen. -Ett-bra-att-ha-ord. Inte negativt laddat alls. Sa han, fast han visste att Leka inte riktigt skulle fatta det där sista. Hon hade frågat om kistan. Och om urklippet. "Biodlarens bästa vän", fick hon gärna behålla, men när hon nämnde kistan blev han tyst. Såg konstig ut. Arg? Ledsen? Förvånad? Kissnödig? Leka kunde inte tolka hans ansiktsuttryck. Sedan sa han: -Du var väl försiktig när du höll på med de där grejerna? Jätteförsiktig, menar jag. Hon nickade ivrigt. Jättejättejätteförsiktig. Hon visste först inte om hon skulle våga nämna bilden med det vita, lilla spöket på. Men när Snällisen började skoja och le igen, och berätta om när han fiskat upp en gädda lika stor som Storsjöodjuret, vågade hon.
Han sa att han inte visste vad hon menade, så Leka plockade upp den fläckiga, grå fyrkanten ur fickan och såg Snällisens glada ansikte förvandlas igen. Hon hade varit försiktig, haft den i bröstfickan bara. På höger sida, alldeles intill hjärtat. Inte vikt den, inte förstört något det allra minsta. Han tog bilden i sin hand. Fotot föreställde hans mamma. Och om man höll det i en speciell vinkel kunde man uppfatta en längre gestalt också. En längre kropp. En smal kropp. Utan kurvor. En man. En man i sina bästa år kanske? Jo. Det var Snällisens morfar. 
-De gick från gård till gård för att finna någonstans att övernatta och få lite varm mat. Sa Snällisen och vände sig om. Sedan behövde han plötsligt snyta sig. Fyllde på hennes fortfarande fulla glas en gång till och sörplade när han drack upp det sista ur kaffekoppen. Hon hade en filt som hon bar med sig överallt, den lilla mamman. En gul, liten filt med blommor på.
-Blåa blommor, sa Leka och tog en klunk av den ljumma juicen. Byxorna var helt torra nu. Och hon längtade efter att få höra allt om bilen och de små tennsoldaterna också. -En annan gång, sa Snällisen. En annan gång. 

:)
/helena

ps Om nu någon får panik över att inte få ett avslut här, så kan ni ju läsa det som jag tror är slutet. Del fyra finns att läsa längst ner i inlägget som heter Kär bild har tre namn... Även om det kan hända att det dyker upp några fler "mellandelar", eller ett annat slut, så småningom.

Växtverk


Såg en sådan vacker vy över ett växthus. Ett helt vanligt litet växthus. Ett genomskinligt litet hus med utsikt in och ut. Så fint i all sin glänsande enkelhet. Var bara tvungen att skapa ett potentiellt, pixligt korsstygnsbroderi av det.


Ett spökhus för blommor och blader. Jag kallar bilderna för Växtverk.


Här kommer det pixliga i en något mörkare version. Tycker särskilt om trädets topp här. Här inne, i det glasklara huset utan hemligheter, växer de ju. Här kommer all växtvärk till sin rätt. Här inne ligger de och bidar sin tid: Busfröna.

:)
/helena

måndag 30 oktober 2017

Tänk vad kul det är att laga middag ibland...


Tänkte att vi kunde behöva ett stort garv. Ibland är det enda sättet att börja veckan. Att skratta åt det hela, menar jag. Åt att allt börjar om igen, utan hänsyn till att man inte ens hann göra hälften av allt det man skulle ha gjort förra veckan. Haha. Ja, jag försöker faktiskt skratta...


Försöker muntra upp mig. Med lite Arcimboldo-inspiration (scrolla ner er inne hos engelska wiki och kolla in hans märkligt mänskliga mästerverk - uppbyggda av grönsaker, böcker och annat smått och gott. Ni har säkert sett dem många gånger förut, men jag tycker att ni ska ta er tid att verkligen titta. På alla detaljerna). Känns inte riktigt som att min "Candyman" platsar i samma liga som 1500-talsmästarens fantasifulla alster va?


Nej, nu ska jag jobba vidare här, bland annat med fler saker in hit... Ska bara äta upp en snorkråka först. Eller två.

:)
/helena

ps Minns inte säkert om vi har sett Candyman (skräckfilmen från 1992. OBS! Det finns flera filmer med samma titel), tror det. Får väl ta och slå upp C i vår egen "filmbibel". Känns alltid kul att se skräckisar med lite ålder på, de blir liksom ofta mer kul än skrämmande. Men då och då bjuder de ju faktiskt på en råare finess än dagens ibland överdrivet filmtekniska under.

Vi började kika på Spider Baby or, The Maddest Story Ever Told (en originell skräckfilm från1967, som går under beteckningen Comedy/Horror på IMDb) igår kväll, men det blev lite sent, så vi fortsätter nog att sätta tänderna i den här gamla rysaren om kannibaler (?!) ikväll. Eller imorgon kväll kanske.

lördag 28 oktober 2017

Beat it


Kommer ni ihåg skänk en tanke? Över 28.000 omtankar har skänkts. En stor, rund och varm omtankebana. Men tillsammans kan vi göra den ändå lite större.

Vet inte hur länge de interaktiva rosa banden ligger uppe på Cancerfondens sida, men i nuläget går det fortfarande att klicka fram en unik, rosa ljuspunkt till de som bär dem tätt intill sina hjärtan. Så, passa på, att sätta just ditt avtryck hos någon som på något sätt är drabbad eller berörd.

Ett enkelt sätt att försöka minska ensamhetskänslan som sjukdom så lätt kan skapa, tänker jag.

Klicka in dig här.

<3
/helena

fredag 27 oktober 2017

Funderingar med stort och litet F


Nu, när julen närmar sig med de berömda stormstegen, funderar jag på om det inte skulle vara kul med lite mindre rött i arbetshörnan. Fast det röda piggar alltid upp mig, så kanske blir det ingen sådan förändring ändå.

Sommarflickan är nerplockad, står lite försagt med sin blyga bukett i handen nu. Allt har sin tid.

Tänkte tittat ikapp på En Kärlekshistoria och Bästa mannen i helgen. För jag har bara sett ett halvt avsnitt av varje. Största nackdelen med att vara mer restriktiv med att följa saker på olika skärmar är onekligen att man missar så mycket bra.


Laddade rejält för en riktig inomhushelg, då slår vädret om till uppehåll. Jaja.

Här står jag, förra lördagen, med mitt fotoprojekt i handen. Glad i hågen, men kall om händerna. Det blev ett par fingerknäpp, sedan snabbt ner i fickorna på upptining. Fortsättning följer, skrev jag efter tisdagens bilder och reflekterande text. Sedan la verkligheten sordin på min entusiasm.

Bara några timmar efter att jag skrev om den här mysiga platsen hände ett förfärande våldsdåd i närheten, och jag kände det som ett personligt påhopp. Det är väldigt egoistiskt tänkt, jag vet. Och mina tankar går naturligtvis i första hand till offrets anhöriga, kollegor och vänner nu.

Mina bilder härifrån får vila sig ett tag, och berättelsen runt fotoprojektet jag håller på med får ta sig en annan början här inne än jag först hade tänkt. Jag återkommer till det.


Tycker så mycket om den här bilden jag tog vid den gamla kyrkoruinen. Jag tänker på poetiska ord som skrivits av storheter när jag betraktar den. Jag tänker på lager på lager av yta. Och hur vi människor är uppbyggda av valv på valv. Hur obegripligt allt kan te sig ena dagen och självklart den andra. Och tvärtom.

Jag kände ett behov av att uttrycka mig kärleksfullt. Så då blev det som följer. Några djupa funderingar borde man aldrig ägna sig åt en fredag. Man borde inte ha tid - eller lust - till det. Men ibland är fredagen den bästa måndagen som finns, och måndagen den enda dagen då man verkligen behöver fredagsmysa. Lite så. Och kärlek på det:

Vinden drar.
Vart tar den vägen?
Den ljumma vinden lämnar spår i dig.
Lämnar utrymme för allt som så sällan får ta plats.
För det som inte har någonstans att ta vägen.
Solen lyser på dina tankar.
Vässar sin innersta penna mot din panna.
Och allt landar inuti.
I din kroppshydda.
Den som skyddar dig.
Den som du så lätt kan gå vilse i.
Glömmer att städa i de viktigaste vrårna.
I skrymslen som gömmer det ensamma och värnlösa.
Vi behöver varandra.
Det skriver jag alltid under på.
Ingen människa är en ö.
Ö. Ö. Ö.
Å. Å. Å.
Ä. Ä. Ä.
Öh. Öh. Öh.
Åh. Åh. Åh.
Äh. Äh. Äh.
Nej, vi ska inte vifta bort alltsammans.
Vi ska vinka in känslorna till hyddans mitt och våga se på dem.
Våga vara små och i behov av en kram.
Och en klapp på kinden.
Klapp.
Klapp.
Klapp.
Och ridån går i topp!
Solen går ner.
Men mörkret finns bara om du låter det vara mörkt.
Låt mörkret få finnas.
Vänd på det.
Som en lyckoamulett.
Låt det viska dig trygg.
Låt läpparna viska.
Kom.
Kom.
Kom.
Och var med mig.

<3
/helena

torsdag 26 oktober 2017

Min söta röra ger nog ingen skrämselhicka


Lite vintage-bling.


Lite blandade söta saker.


Lite fullmoget.


Ta en till vetja!

Svårare än så behöver det väl ändå inte vara att skapa en gnutta Happy Halloween-feeling.

:)
/helena

onsdag 25 oktober 2017

Städspöket


Lite damm på mina gamla saker är bara fint. Ett fint lager damm, ni vet. Det har vi pratat om förut.

Men. Om man inte gillar damm alls, då ska - kan - man inte ha många saker. För det vita lägger sig att vila överallt. Hela tiden.



En bra dammsugare är självklart a och o i städningens enkla abc. Fattade inte hur dålig våran gamla faktiskt var, innan motorn skar ihop helt i somras och vi blev tvungna att köpa en ny.

Oj, vad den suger! Inte suger som i dålig, utan som i superbra. Försökte hitta en via second hand-världen först, för miljösamvetets skull, ni vet. Men just då fanns ingen att uppbåda. Annars kan man ofta ropa in en hyfsat ny och fräsch på så kallade dödsboauktioner. Brukar inte bli så himla stor slutsumma heller.


Så nu har vi en ny dammsugare. En nyny. En hyfsat miljömärkt sak. Så långt så bra, som det heter på bästa svengelskan. Annars då? Spöket. Det är spöket som tar hand om resten. Finliret. Eller jag tänker mig att det ska bli så.


Här, i det lustiga hemmet, kan det tänkas att frun i huset köpte fyra, fem nya snuttefiltar med gulliga motiv på. Bara för att...? Jo. Hon hade visst tänkt att rama in dem (!).

Jo, det är sant. Alla mina idéer är inte bra, men de flesta är väldigt intressanta... Nu har snuttefiltarna legat i en byrålåda i mer än tio år, och ramarna gör bättre nytta runt andra motiv, så då tänkte jag till. Tänk om jag skulle ta och använda dem som dammtrasor? Hm. Kan nog funka. Några av dem - snuttefiltarna - kommer jag lämna in till närmaste second hand-affär för vidare snurr i återanvändningshjulet.


Men spöket får allt stanna kvar här hemma och hjälpa till att damma av alla vingar och allt annat viktigt och smått och gott. Och knytt. Men sällan något nytt.

:)
/helena

ps Roland Kempe heter konstnären bakom min bestämda ängel. Tror jag ropade in den charmiga, något luggslitna, färglitografin för mindre än 200 på slagauktion (på baksidan står det att hon kostade 2000 kronor som ny). Kanske känner ni igen henne? Hon har bestämt figurerat här inne någonstans förut, men nu tänkte jag att hon skulle få en mer framskjuten placering ett tag. För är det något vi verkligen behöver i dessa mörka, oroliga tider, så är det väl fler skyddsänglar?

tisdag 24 oktober 2017

Känn ingen saknad efter mig Ulricehamn


Vet inte vad jag ska tillägga här egentligen, bilderna säger väl det mesta. Utsikten över vattnet. Molnen, som var på sitt bästa humör. Solen, som mest lyste med sin frånvaro. På kyrkogården hoppade kajorna omkring i ensamt majestät. De branta backarna upp mot idylliska villakvarter. Lugnt och stilla. Men ändå fullt av liv.

De allra bästa bilderna fångades som vanligt "bara" av näthinnan: Den lilla pojken, med sin leende pappa i kölvattnet, som lärde sig att cykla försiktigt på den smala gatan full av bilar. Damen, som tog sig tid att böja sig ner för att plocka upp - och slänga - skräp efter någon annan. Kvinnan, som vände sig om och undrade var mina nysningar kom ifrån - eller vad det överhuvudtaget var som lät så, ungefär tio gånger i sträck.

Den andra kvinnan, med gångstavar i högsta hugg, hon som hejade så glatt när jag kisade upp mot den nymålade fasaden bakom den gulliga träskulpturen. Mannen, som kom ut och slängde skräp när jag fångade den enda sol som fanns att fånga. Flickorna, som riggat kameran mot solnedgången. Eller nej, snarare mot den ljusa molniga kvällen. De fem, sex rådjur som hoppade fram precis, preeecis, framför motorhuven. Har aldrig sett så många samtidigt förut. Det sista blev kvar på fel sida vägen. Vi väntade. Och se! Hen tog mod till sig och sällade sig, snabbt som ögat, till de övriga vitrumporna.

Mannen undrar ständigt om jag inte kunde kommit med i rekordboken på G, ni vet. På grund av mina nysningar. Inget allvarligt dock, sa doktorn för cirka 30 år sedan, när jag frågade varför jag nös så många gånger i rad. Bara helt vanlig, normal överkänslighet, påstod han. Jahaja, sa jag. Mot vaddådå? Mot allt. Eller inget. Sa doktorn, och log sitt sötaste leende.

Det kändes nästan som att gå i Maja Silvers (visst heter Helena Bergströms karaktär så? I Saknad, alltså) polismyndiga fotspår. Såg första delen på TV i onsdags, vet inte om jag ska se vidare. Känns lite uttjatat med spänning som rör sig i landsortsmiljö, med kyrkliga förtecken. Eller? Visst har vi sett det förut? Många gånger?

Själv är jag ju lätt allergisk mot kyrklighet efter min uppväxt i det lilla samhället fullt av frikyrkor. I mitt barndomshem rådde det visserligen en näst intill ateistisk inställning. Men runt omkring, åtminstone här och var, pågick en typ av intern tillbedjan som jag upplevde som onödigt småsint och obehagligt inavlad. Men, men. Det var min personliga upplevelse det, och självklart har den färgat mitt sätt att se på omvärlden. Jag ser gärna i längre, vidare perspektiv. Blickar långt ut över världen, från min lilla vrå. Även om jag fortfarande - lika benhårt - tror på devisen att freden börjar här, mellan dig och mig.

Fast. Förmodligen kan jag inte låta bli att titta ändå. Kan nog inte låta bli att spana efter fler välbekanta geografiska riktmärken.

Om ni gör avstickaren in till Ulricehamn, när ni färdas riksväg 40 mot Göteborg, eller i motsatt riktning mot Jönköping, missa då inte att ta en sväng ut mot Marbäck och rastplatsen med en smått magisk vy över sjön.

Oj, det fanns visst en hel del att tillägga... Jag som tänkte låta bilderna tala för sig själva. Och kanske nämna att det faktiskt var för att följa i någons fotspår som jag alls befann mig i Ulricehamn. I någons stora, skärpta fotspår. På foto nummer tre, där kan man nog vagt ana objektet som jag ville föreviga.

Fortsättning följer.

:)
/helena

ps Kände helt plötsligt ett starkt behov av att förtydliga, därför får det bli ett uppdaterande ps. Det var alltså inte i Ulricehamn som jag växte upp, kunde kanske verka så efter att jag försökte vara lite Håkan H-lustig i rubriken. Jag växte upp i ett litet småländskt samhälle, som nog var lite som de flesta små samhällen i Sverige var då, på 1980-talet. Bara så att ni vet. Ingen skugga ska falla över vackra Ulricehamn, på grund av mina helt annorstädes ungdomserfarenheter, menar jag.

måndag 23 oktober 2017

Aldrig mer aska på Askungen!


Först tänkte jag ställa henne här, i köksfönstret.


Sedan insåg jag att alla de intrikata detaljerna skulle gå förlorade i motljuset. Här krävs medljus och närbild. Se bara, på den lilla kaffekvarnen uppe i hyllan, ovanför hennes trötta huvud. För visst är det väl Askungen som sträcker ut en hjälpande hand mot sina hungriga, vingprydda, små vänner?


Här sitter hon, med sopkvast och skyffel redo. Det är på armen och på fåglarna som det har askats mest. Klänningen och det långa håret har klarat sig bättre från halsblossarens varma restprodukter.

Tänk att skapa ett så här vackert föremål, att användas till ett så tråkigt ändamål som att aska och fimpa sina rökdon mot. Pipan och cigarillen och cigarren och cigaretten. Ingen av dem kommer någonsin mer att få komma i närheten av den ljusa, lätta gestalten på det tunga gjutjärnsföremålet.

Kan det finnas några förmildrande omständigheter här, tro?I bästa fall användes fatet kanske till att lägga använda tändstickor på? När man gjort eld i spisen eller så?

Hur illa man än tycker om rökning, så är företeelsen ändå en del av vår historia. Och jag kommer aldrig sluta fascineras över det arbete man la ner på bruksföremålen förr i tiden.

Ropade in Cinderella och ett par andra fantasifulla askfat för några år sedan på en auktion. Och det kan jag lova er - lika säkert som att "nobody puts Baby in a corner!" - ingen kommer någonsin mer att aska på Askungen!

:)
/helena

ps Imorgon är det FN-dagen, och för mig är FN mest förknippat med Unicef. För alla barn. A fair chance, står det bland annat på Unicef.org. A fair chance är väl ändå det minsta vi kan begära att alla barn och ungdomar ska få? Oavsett om de råkar vara födda i Afghanistan eller i Sverige eller någon annanstans på jorden? Det dör färre små barn än någonsin i världen, men över fem miljoner låter ändå väldigt mycket i mina öron. Låt oss försöka hjälpa så många vi kan. Genom att inte skicka tillbaka unga människor till "provinser som verkar säkra". Och genom att ge våra barn och ungdomar bättre verktyg att hantera sina inneboende krafter och frustrationer. Låt oss bli bättre på att hjälpa varje barn att hitta sin kreativa ådra. Skrivandet och läsandet ligger, förstås, nära till i mina tankar, men det kan handla om allt från idrott till körsång och rollspel. Allt som är kreativt helar och läker och rustar för en framtid som kommer innehålla frustration, rädsla och motgångar ibland. För så är livet konstruerat.

Låt oss hjälpas åt att skapa så många ljuspunkter vi kan, för så många medmänniskor vi kan. Ett sätt kan vara att köpa något riktigt livsnödvändigt i Unicefs gåvoshop, ett annat kan vara att bjuda någon i din närhet på ett extra leende. The sky is the limit, har jag hört. <3.

söndag 22 oktober 2017

Det är inte mitt fel att vi måste prata om julen


Hej. Här sitter jag. Har precis redigerat klart alla femtielva foton jag tog igår. En del blev bra. Jodå, ganska många blev bra. En del ingår/ska ingå i mitt pågående projekt, som jag lovar att prata mindre kryptiskt om inom en snar framtid. En del kommer ni att få ta del av alldeles snart. 

Och så var det det här med julen då. Vad ska vi göra med den? Fira, säger ni. Och självklart ska vi göra det, svarar jag. Men vad ska vi göra med alla stora varuhus som öppnar sina gigantiska försäljningar av julsaker innan nattfrosten ens har hunnit färdigbekanta sig med höstlöven?


Vi ska gå till motangrepp, såklart! Sätta oss till second hand-motvärn! Därför, som en del i nyanseringen av den masshysteriska julkommersialismen, kommer det lite inspirerande tankar runt vintage-julens budskap redan nu. Här ovan ligger förresten alla mina barndomsjular och bjuder upp till blåvit långdans runt granen.


Även om många är dåliga på att vänta på julefriden numera, så startar vi väl ändå i rätt ände - med advent. Inget är ju som väntans tider. Varför inte börja med att investera i en unik adventsljusstake? 

Visst, ett skäl till att inte köpa varken nya eller begagnade julsaker är förstås att man redan har det man behöver. Men om man ändå känner att det börjar bli dags att förnya sig, då är det ett hett tips att köpa något redan använt istället för splitternytt. Är det dessutom något inom vintage-världen som brukar vara superfräscht så är det just högtidsbundna saker. De plockas bara fram en gång om året och ligger för det mesta väl emballerade och nerpackade övriga tiden. 


Mitt allra bästa köpa-julsaker-och-påsksaker-och sådant-tips kan ni redan: Köp off-season. Köp julsaker på våren och sommaren. Men eftersom det är försent att prata om det nu, kommer här mitt näst bästa tips istället: Tänk vidare. Vrid och vänd på sakerna och begreppen. Och titta på - och tänk runt - varje enskild sak. Det är lätt att få panikkänslor när man står inför en hel god och glad tomteparad. Allt verkar liksom flyta ihop i en enda röd/grön röra. Böj dig närmare. Plocka upp något enskilt, och se hur det plötsligt står ut ifrån mängden. Den där vita, gulliga tomten som ligger på något som verkar vara ett omålat - lika vitt - äpple, kanske inte är så dum ändå? 

Och alla jultallrikarna sedan, många av dem är finare än man först tror. Det behöver inte stå Stig Lindberg under dem, eller något upphöjt danskt, de kan vara fina ändå. Och ingenting kostar de heller. Sätt upp några som prydnad, som en utbredd julbonad i porslin, eller ställ bara fram en speciell på bordet, med hjälp av en tallrikshållare. Eller duka med dem. Till adventsfikat, glöggminglet och julfesten. Alla koboltblåa färger är kanske inte så nyttiga att skrapa med tårtgaffeln mot, men till att lägga knäcken och ischokladen och valfritt antal småkakor passar de utmärkt.


Alltid hittar man något, om man verkligen tittar. Ibland en vacker handgjord adventsstjärna i halm, ibland ett gäng julservetter. 


Allt är kanske inte guld som glimmar, men mer än man - först - tror, är det definitivt.

Sedan kanske mitt allra, allra bästa julsakstips är att tänka långt utanför julboxen. De bästa julsakerna är de som egentligen inte är tänkta som det. Som exempelvis en nysilverbricka fylld med helt vanliga små glaskulor. Tillsammans med några tända lågor blir de en glimrande, prisvärd stämningshöjare. Eller varför inte leta upp några andra året-runt-vintage-saker, som endast med hjälp av ett par ihärdiga ögonkast kan förvandlas till vilken unik julprydnad som helst.

Från mig till er alla - en önskan om en riktigt God Vintage-julsaksjakt!

:)
/helena

ps Vi var i Limmared igår. Den lilla, stora glasbruksorten som förvandlats till sakletar-mecka. Svängde bara in en snabb sväng innan vi for vidare. I Butik Återbruk, som bjuder på många välfyllda kvadratmeter, finns det plats för ett helt rum fullt av tomtenissar. Bara att välja och vraka. Där kan man hitta lite av varje. Allt från klassiska adventsstjärnor i näver och mässing, till valfritt färgad adventsljusstake. Fastnade särskilt för en i terrakotta med hjärtan på. Men igår var jag mest där för att rekognoscera och illustrera dagens juliga inlägg (utläggning).

fredag 20 oktober 2017

Är det här del 8 av Spår i gräset?


Är osäker. Vet ärligt talat inte. Om det här verkligen är nästa del i hobbyskrivprojektet Spår i gräset. Kanske är det del 7, och att det som nu är del 7 borde flytta sig till del 8 istället? Kanske är det här en ytterligare tidigare del? Eller en senare? Eller ingen del alls?

Kanske är det bara en fristående betraktelse? Kanske var jag alldeles för påverkad av platsen vi var på när jag skrev. Kanske blev mitt sinnelag för påverkat av tidens vingslag där intill platsen med anor från tidigare sekel. Platsen, som knallarna (de lokala gårdfarihandlarna) sägs ha haft som mötesplats. Kanske tog min fantasi med mig på en annan tur än det spår jag följt sedan i somras.

Jag vet inte, som sagt. Gör du? Om du vill läsa de föregående delarna (de som jag TROR är de föregående delarna) så klicka in dig till del 7 här. Behöver du länka dig längre bakåt, så finns de länkarna där, ovanför del 7. Nu del 8. Eller vad det nu är.

Löv på golvet. Löv i diskhon. Löv. Löv. Löv. Ingen hade städat i torpet på länge. Ingen hade överhuvudtaget varit där, på mycket länge. På byrån stod bilder av lyckliga människor. Eller människor som låtsades. Vem kunde se skillnad? Smaken av gammal spya kom över honom. I badrummet - den blåvita fyrkanten i hörnet, endast avskild från det övriga rummet med ett rutigt, fotsid tygstycke - erbjöd en spretig tandborste, som i bästa fall kunde anses bättre än inget. Den luktade mögel. Han fattade inte riktigt varför han lade tillbaka den på hyllan igen. Kändes som att den ville det, som att den tillhörde hyllan på något vis. Som att hyllan skulle känna sig ensam utan sin medfarna medbrottsling. Det enda brott som begåtts här var avbrottet. I tiden. I skeendet.
Det var bara naturen som rörde sig genom rummen nu. Löven. Och vinden. Annars stod allting stilla. Frusna leenden. Kallt kalkylerande unga människor, som räknade med att leva för evigt, som unga människor alltid har gjort. Snubblet över den höga tröskeln fanns kvar, men han höll sig kvar på benen. Det här var en plats som kunnat läka alla sår. Gungstolen. Den rockade fortfarande. Om man hade en kropp som tålde det. Vemod. Var det det han kände? Vemod kom långt efter mod i ordlistan. Listan på ord han borde använt oftare under sitt liv var lång. Tålamod stod överst. Empati en bit under. Avvaktan stod sist. 
Och vanmakten, den kom lika långt efter makten som gapet mellan två oceaner. Tänk att bordsduken låg kvar. Fastnaglad av fukten. Han mindes den ömma rörelsen som smekte ut vecken på duken lika lätt som de i hans panna. Avgörande ögonblick, när någon sett skuggan över anletsdragen. När det blixtrande adrenalinet kunnat stillas innan något hände. Sprickan i lädret på den tunga länsstolen. Den vars frukter karvats ut för hand. Spiken, där guldspegeln suttit. Den som sett mer än en människa kan för(e)ställa sig. 
Han mindes grimaserna, när det proklamerats att dagens middag skulle bestå av blodpudding med lingonsylt. Lingonsylt hade han aldrig gillat. När den vita tallriken ställdes fram på den välstrukna duken, låg det en liten klick jordgubbssylt på ena sidan den svarta maten och en liten klick hallonsylt på den andra. Blod med hallon. Mungiporna hade genast seglat upp. Som en glad barkbåt på sin jungfruresa. 
Fotpallen, som var en sypuff om man förstod att lyfta på locket, innehöll fortfarande allt som behövdes. Och en massa knappar. Gröna knappar, svarta, stora, några nästan fyrkantiga, silvriga. Och röda. Många röda knappar. I puffen låg också en trälåda han mindes väl. Och jodå, kritorna fanns kvar däri. De andra barnen hade ritat av sina långa bekymmerslösa dagar, medan han redan från början föredragit att sätta ord på allt. De vuxna trodde det berodde på att det var lättare att att skriva glad och gul än att fylla hela den runda cirkeln med den ljusa färgen.
I det höga, blå klädskåpet hängde klänningarna på rad. De flesta blommiga. Någon enstaka svart. En med spetskrage. Längst ner - skor. Låga. Två par. Finskorna och de andra. Han hade gått nästan hela det lilla varvet runt. På det kalla golvet låg ett löv och betraktade sin omgivning. Det hade två perfekt formade ögon. Två mörka prickar. Bruna, genomborrande. Han vågade inte titta tillbaka. Dörren kärvade, hade visst slagit sig. Svällt. Ville väl inte stänga in alla minnen. Han lät den vara. Fingrade bara förstrött den gamla nyckeln varm, innan han lät den byta plats med bensinmacksbullen i jackfickan. Bilen startade som den skulle. Han önskade nästan att den inte hade gjort det.


/helena

torsdag 19 oktober 2017

Skumt & mjölkvitt


Opalglas, opalinglas, flussglas, mjölkglas. Kärt barn HAR många namn. Hade tänkt att vi skulle bena lite i de där olika, likartade begreppen, men jag är för trött idag. Min vas är en typisk så kallad flussvas, en sådan som man ser på många auktioner.


Ofta kommer de i par. Låt oss prata mer om det ogenomskinliga glaset vid ett piggare tillfälle, nu stannar vi bara till och vilar ögonen en stund i sovrummet. Hos Amelie och Prot. De har inte hittat sina rätta platser än, men jag funderar på att sätta upp dem på toadörren. !? Jo, jag tänkte lite så här: Vilken unisex-symbol kunde passa bättre att ha på två filmnördars toadörr än just ett filmpar. Eller par och par. Ett par oförglömliga karaktärer i två underbara filmer!


Här borta ser det ut ungefär som vanligt, även om jag är på gång att ändra lite. Men bara lite. Något rött blir det nog. Med vingar på.


Det är visst inte bara jag som är ofokuserad här, men äsch, vad gör det om hundra år...

Åsynen av min lilla blommande pärla gör mig lite piggare än jag egentligen är. Har faktiskt aldrig sett en flussvas med så rund och go' form och ljuvlig, blygsam dekor förut - även om jag vet att det finns många läckra varianter därute. Kombinationen av det rödbruna och det vita är så perfekt. Och blommorna blommar så rart runt omkring.

Tänk ändå, vad mycket vackert som tillverkades runt förra sekelskiftet. Sedan kom krigen.

Förlåt, det där lät som ett tråkigt slut på några trötta rader ifrån sovrummet, men faktum är att jag håller på att titta på en dokumentär om en judisk lärarinna som hade modet att sätta sig upp mot nazisternas absurda regim. Sådant mod - sådana motståndskraftiga människor - kan få vilken trött-maja som helst att orka le.

:)
/helena

onsdag 18 oktober 2017

Sprakande kudde


Som att få med sig en liten del av själva naturen in.


Det frodas och växer runt hela kudden.


Mönsterbilder, ornamentik, som tar oss med på en cirka sekellång tidsresa.


VÖHO!

Så känns det när man når toppen av utsiktsklippan! Särskilt när man har ett knasigt knä i släptåg...

VÖHO!

Tillbaka till framtiden. Fast baksidan är precis lika fager som framsidan, och skvallrar lika högt om det som varit.

:)
/helena

ps Kanske, kanske är det där lilla vita uppe på klippkanten - en lika skön skatt som kudden.

pps Göteborgs Botaniska Trädgård bjuder på ett makalöst färgspel bland lövverken nu. Överallt som brinnande buskar. En gigantisk trädgård att botanisera runt i. (Fota vackra vintage-skatter i...) Vegetera i. Varje dag, året runt.

Läser i programmet att det vankas pumpakavalkad. Och pumpaverkstad - tillverkning av lyktor - för de små. Senare kan man gå in i växthusen och värma sig tillsammans med orkidéer och andra tropiska typer. Julutställning. Sedan blir det vår igen! och japanskt firande i skuggan av körsbärsblommor. En trädgård som aldrig riktigt sover.

tisdag 17 oktober 2017

Kärleken färgar den vita duken


The Swedish Theory of Love. Smaka på den titeln. Kan det inte vara så, tänker jag, att själva ordet "teori" inte passar ihop med kärleken? Möjligtvis kan det passas ihop med själva ordet "kärlek", men absolut inte paras samman med ordets verkliga innebörd. 

Visste, ärligt talat, inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg den här filmen. En film, som jag innerligt önskar att det gick att kategorisera in i något annat fack än i just dokumentär-facket. För det mesta känns overkligt. Konstigt och världsfrånvänt. Är det så här vi är? Vi, så kallade svenskar? Har vi, moderna människor, blivit så självständiga att vi hellre skaffar barn med oss själva, än ger all vår ackumulerade längtan till alla de som redan finns här på jorden? Till alla de här i världen, som redan behöver oss. Tanken svindlar. 

Ensamheten, som radas upp ruta för ruta, kan få vem som helst att misströsta. Allt vi äger, men ändå verkar vi sakna det allra viktigaste. Kontrasten till läkaren som tillverkar sjukvårdsutrustning av cykelekrar, ekar i mitt minne, nu, fortfarande flera månader efter att jag såg Gandinis film. 

Och jag kan inte låta bli att skratta åt minnet av vad som skulle vara det viktigaste att lära sig om oss, oss svenskar, om man kommer hit som ny medborgare. Tragikomiskt, är vad det är. Är vad filmen är. Se den, om du vågar se dig själv i spegeln. Och i ögonen.

 
Oblivion. Vi byter kategori drastiskt här. Eller inte. Sci-fi. Under lång tid hade jag svårt att se fantasy-filmer. Ville inte. Förstod inte riktigt poängen med att låtsas och hitta på. Sedan blev jag vuxen, nåja, och fattade att låtsas kan vara det allra verkligaste som finns. Det kan vara det bästa sättet att beskriva ett obeskrivligt ämne eller scenario. Ibland det enda sättet att göra något komplicerat begripligt.

Det behöver inte handla om små gröna män (även om de också kan vara söta). Tom Cruise och framtid och rymden. Tre ingredienser som inte direkt gräddar min favoritfilmkaka. Men här funkar det. Vi blandar i en del Morgan Freeman, plus ett par oväntade vändningar, och plötsligt smakar det hela inte alls illa. Det här föll mig både på läppen och tungan, faktiskt. Kan rekommenderas. Verklighetsflykt i sin mest oförställda, sanna bemärkelse. Eller?


The Fault in Our Stars. Den svenska titeln är inte lika bra. Förr eller senare exploderar jag, antyder åtminstone helt riktigt att det här handlar om något brännbart. Hazel och Gus. De är kärleksparet jag aldrig kommer att glömma. De, som har oddsen emot sig, lyckas ändå skapa sig en liten evighet tillsammans.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om filmen jag först tänkte strunta i att se. För att citera mig själv: Nej usch. Jag orkar inte med en enda sentimental ungdomsfilm till! 

Som jag fick äta upp de orden. Den är INTE ett dugg sentimental. Och det handlar om människor, punkt slut. Allt går inte att sortera in i schablonmässiga filmfack och sucka vuxendjupt åt. Här handlar det om livet. Och döden, hur mycket vi än vill mota bort den.

Alltså, jag kan skriva spaltmeter här, utan att ni skulle förstå hur bra den är. Så nu nöjer jag mig med att nämna att det ingår en knasig författare som gillar svensk rap i filmmixen också. Eller om det var hip-hop? I vilket fall, en film ni måste se. Bygger på en bok, som så många av de allra bästa filmerna gör.

Shailene Woodley och Ansel Elgort. Vilka är de då? Ja, det kan man undra, för de spelar så bra att man nästan helt glömmer bort att de "bara" spelar. De ÄR Hazel Grace och Augustus Waters. En film jag aldrig glömmer. En film som gör mig tacksam för det jag har. För åren jag har i ryggen och kärleken vid min sida. Se den, och gråt. Och tacka din lyckliga stjärna för det som just du har fått.


1.000 Times Good Night. Eller Tusen ganger god natt. Utan ring över a:et. För det är danska Erik Poppe som står bakom kameran när jag än en gång blir påmind om att Juliette Binoche kan vara den bästa skådespelaren ever. Hon spelar krigsfotografen som också är mamma. Eller tvärtom? Det är frågan.

Måste man välja? Karriären eller kärleken? Kallet eller kärleken? Samma gamla fråga, tänker ni. Och svaret då, det är lika oklart som alltid. För att det inte finns något bra svar, bara ett famlande bland alla svåra frågor. Men vägen dit är väl värd mödan att trycka på play, eller enter.

För den här filmen trycker på viktiga frågor hela vägen. Hela vägen från de tunna tältväggarna i flyktinglägret till den trygga, nedsuttna vardagsrumssoffan. Och Juliette Binoche gör det igen. Spelar skjortan av allt och alla. Även om unga Lauryn Canny spelar tonårsdottern med intelligent, känslig, trulig trovärdighet.


Det var det det. De bästa - mest minnesvärda - filmerna som mannen och jag såg sommaren 2017. Jag lovade ju att berätta om dem, bättre sent än aldrig liksom.

Vad har då de här olika filmerna gemensamt, mer än att de alla är relativt nya (mindre än fem år gamla)?
 
Allt handlar om kärlek. Såklart. Kärleken till jorden, djuren, varandra och livet. Kärleken till filmen får mig att omfamna den mörka tiden. För visst går det bra att fälla ner persiennerna framför solstrålarna, men det går ännu bättre att sjunka ner i biomörkret när det redan är mörkt ute.

En riktigt God filmhöst - och vinter - önskar jag oss alla!

<3
/helena

ps A Street Cat Named Bob. Vet att jag har skrivit om den tidigare, och att de flesta av er säkert har hunnit både läsa boken (böckerna) och se filmen vid det här laget. Men jag måste ändå nämna den. För Bobs skull. För att den berättar historien om vad djuren kan göra med oss. FÖR oss. Göra oss - och världen - bättre, på alla tänkbara sätt och upptänkliga vis. En i många stycken allvarlig vuxenfilm, om en katt. Bara en sådan sak.