torsdag 31 december 2020

Klockan klingar

De har legat risigt till ett tag. De har legat bland sylt- och olivburkar som ska lämnas till glasåtervinningen. 

De hamnade väl där under ett pågående städryck. En av de där gångerna när jag ojade mig över alla småsaker som bara tar upp plats. Men så en dag, för några veckor sedan, fick jag plötsligt syn på dem. Började liksom vrida och vända på dem. - Oj, varför ligger de fina här, bland skräpet? undrade jag då, förståeligt nog.

Kom på att de skulle kunna bli värsta, bästa nyårsklockorna! Bara att hänga upp i lämpligt band, gärna något guldfärgat eller så.

Klingar gör de väl inte så mycket egentligen, eftersom de inte är några klämtande klockor, mera som små växtklockor, men glittrar gör de desto mer. 

De små glasklockorna, som en gång i tiden användes vända på andra hållet, får påminna oss om att vi går mot ljusare tider.

En gång i tiden småvaser, upphängda med en liten ståltrådsanordning, nu nyårsklockor. Eller så kunde man med lite möda tända ett värmeljus i dem, nu nyårsklockor. Återanvändning när det är som bäst (och allra mest bokstavligt!), mina vänner.

Ett riktigt Gott & Friskt klingande 2021, önskar mannen och jag!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och var rädda om er! Trängs inte bland fyrverkerierna, please. Det går ju att fira på stillsammare sätt, eller fyra av lite grand en annan dag på det nya året. (Fast våra känsliga fyrfota vänner önskar nog att vi helt lät bli det som smäller och gör ont i deras öron...). Tror faktiskt det var någon granne en bit bort som tjuvstartade en midnatt tidigare, eller så firade de väl något annat. Något annat nyår, kanske? Eller så var de helt enkelt smarta och undvek fyrverkeri-trängsel.

onsdag 30 december 2020

Ett öppet fönster

Det är någonting med fönster. Något med själva symboliken. Det här med att det är en öppning mot något. Mot något nytt, eller mot något invant. En utsikt, en insikt. Det är något med det där som fick mig att börja samla på fönster för några år sedan. 

Jag fotograferar fönster som kommer i min väg, helt enkelt. Det kan vara stiliga fönster, eller enkla, fyllda med något drömskt, eller tomma som trötta ögon. De kan bada i kvällsljus eller trotsa en mulen himmel, bara de är vackra på något sätt. De behöver inte vara överdådiga, bara de har själ och hjärta.

Fönstret ovan kan vara det vackraste fönster jag lyckats fånga i år. Ett kyrkfönster i all sin prakt. Tanken slog mig direkt när jag fick syn på det tvådelade glaset - att de två delarna påminner om två tända ljus. Eller om två människor? Två människor som ber för något? Två som ber innerligt och längtansfullt för en ny värld?

Om ni föredrar lite mer jordnära glaspartier föreslår jag att ni länkar er bakåt till de här lustfyllt patinerade varianterna, fyllda av vintage, som jag också lät kameran vila sin nyfikna lins mot i somras.

Jag kommer fortsätta fånga skuggor och ljus i glaspartierna vi känner och behöver så väl. Husens ögon ser så mycket, innehåller så mycket. 

Och jag skrev en sak på temat också, en dag i höstas när jag öppnade ögonen mot min egen utsikt, och insikt.


Ibland går det förbi så mycket poesi

utanför mitt fönster, att jag blir tårögd

Där går han - med de bestämda stegen

Och hon - med de mer veliga

Och där går han som håller allt i sin hand - jag undrar vad hon heter?

Uppför grässlänten stretar den lilla med något i handen,

något som blivit färdigt att visas upp just idag?

Där springer ben och skrattande munnar

Och där går längtan långsammare än tåget

Där pickar fågeln med näbben i sanden,

stammar och undrar när träden slår ut igen

Där går alltihop

och det går inte ihop

Att världen kan vara så vacker

just här

utanför mitt fönster

Där ingenting särskilt händer


<3

/helena

tisdag 29 december 2020

Vår bästa tid är (inte) nu!

Fick lite dåligt samvete för att jag bara lite nonchalant hänvisade er att söka er bakåt själva, i förra inlägget. Därför tog jag mig tid att leta upp några av bilderna jag pratade om i ps:et där. Det var för två år sedan som jag fotade och arrangerade och fixade till det här dukningstipset med tidstema, alltså får ni en påminnande throw back här. Gamla, lagom lena och uttjänta diskhanddukar kan funka finfint som servetter till finporslinet. Här på den snart antika tallriken är det det ljuvligt blommande Gustavsbergsmönstret Regina som matchas.


Tycker fortfarande att det är en rolig idé att duka nyårsbordet med klockor av olika slag. Jag vill gärna slå ett extra slag för det... Häpp! 

Ett smakprov på en servettring som ligger helt rätt i tiden.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ta nu och titta till förra inlägget också, där jag presenterar helt nya bilder, med en helt annan dekorativ nyårstanke. Håll till godo. Eller smaklig måltid. Eller hur det nu blir.

Fem särskilt fina - Nu ser vi framåt (och bakåt!)

Kom på att det var väldigt länge sedan vi körde något på Fem särskilt fina-temat. Alltså fem väl utvalda av mina vintage-grejer i en skön sammantagen mix. Så då kör vi en nu, med fokus framåt - och bakåt. Och med...

...en gnutta nyårs-twist. Kom på att enklaste nyårsutsmyckningen givetvis består av (två) snygga glas med lika snyggt och gott innehåll. Ett gott nytt år på riktigt liksom. Bara att fylla så många glas man vill (max åtta förstås i dessa covid-tider) med något riktigt smaskigt i pralinväg. 

Kanske föredrar du något sötare - som gröna, sockrade marmeladkulor? De borde se väldigt vackra ut i rätt glas, tänker jag. Som stora, charmiga, smarriga champagne-bubblor! Eller så väljer du någon helt annan favorit-konfekt, det personliga är ju alltid det som blir mest "perfekt".

Själv blev jag nöjd med hur själva nöt-karamellen, ur Twist-påsens varierade innehåll, nästan tar sig ut som ett chokladens cocktailbär där på toppen. 

Åter till sakerna jag valt ut som särskilt fina tillsammans den här gången. Här finns både djuren och naturen representerade, naturligtvis.

Den nätta slingan av ekblad och ekollon, mmm, den är så fin i all sin rara, radikala enkelhet. Minns att jag blev så glad när jag fann den lilla metallvasen som är graverad på ena sidan. Där finns ett årtal och ett datum, och ett 25-årsjubileum, och två initialer. Året är 1918, jubileet en 25-årig bröllopsdag, och vilka som står bakom de sirliga initialerna kan vi bara drömma om. 

Åren går, och alla de vedermödor våra föregångna medmänniskor genomlidit kan vi bara föreställa oss med kunskap och mycket fantasi. Därför är det alltid extra härligt att få ta del av de saker som berättar om alla glädjeämnen som alltid har funnits, också. Därför värderar jag den lilla vasen högt, inte i pengar, utan i verkligt humankapital.

Här slank det med ett par nyårshälsningar av bara farten. Kanske föredrar ni pastell, en sådan hoppfull kväll?

Det viktigaste är att vi håller lågan levande, att vi tänder ett ljus för framtiden, och minns de många vackra själar som levt här före oss.

Det skålar vi på! En godis-skål! Och så kör vi en vintage-uppräkning till fem på det:

 

1. Medaljongtapeten som jag använder till allt. Dekorerar diverse med, gör paket av, klipper ut stiliserade granar ur, m.m. m.m. Leta i second hand-affärens mörkaste - och mest folktomma! - hörn. Där hittar man ofta pappersguld i form av gamla affischer och överblivna tapetrullar och dylikt.

2. På tal om papper - brevskrivning är en utdöende konstart. Förr i tiden var det viktigt att ha en brevpress på skrivbordet. Gärna en vacker tyngd. Den här glasbubblan är både vacker och vackert nött. Välanvänd på sin tid, kan man tänka. (Kanske borde vi skriva mer analoga brev igen - eller vad säger ni, Postnord?)

3. Fjärilen är bara en sida av saken. På andra sidan Upsala-Ekeby-vasen signerad Mari Simmulson bor det annan spirande grönska. Hela vasen är som ett enda stort - litet - vårtecken!

4. På Myrorna stod mässingsvasen med den enklaste, mest tilltalande bård man kan tänka sig. För exakt fem år sedan hittade vi den där - mannen och jag. Och hur kan jag komma ihåg det så exakt, undrar ni? Jo, för att för fem år sedan firade vi exakt samma mängd år tillsammans som står graverat på vasen tillsammans med ett par initialer. Kanske borde vi gravera in BK och HC också? Nej, det skulle förlora den ursprungliga charmen.

5. Pressglasljusstaken är så himla intrikat i sina många vindlingar och vågor. Däri kan ljuset spegla sig i många goda vintage-år till.


<3

/helena

ps Annars är nog mitt bästa pynt- eller dukningstips för nyår det jag presenterade här inne för ett par år sedan (ni får själva söka er bakåt, om ni vill), det handlade om tiden i form av gamla klockor. Minns ni? Klockor - både fickur och armbandsklockor. Digitala och analoga, att fästa runt servetterna på nyårsbordet. Blir en rolig dekoration, samtidigt som det kan fungera som bordsplacering, om man så önskar.

pps Älskling...snart fyller vi 30 år! Puss på det - och Dig! Eller trettio (försiktiga, corona-säkra) pussar då!

måndag 28 december 2020

Ett långdraget hejdå

Åh, jag är ju en riktigt julråtta! Vill liksom aldrig att helgen med stort J ska ta slut. Vill ha jul i minst två dagar till - eller två veckor till. Eller två mån... Nej, nån måtta får det väl ändå vara? Eller?

Nej, det blev aldrig att jag bytte ut den där morsdagstallriken mot någon juligare variant. Kanske helt enkelt för att ett stående jultema är just modern och barnet. Maria, Mary och Jesusbarnet. Den lilla blåvita får allt stanna kvar där ett tag till, och fortsätta symbolisera det hopp som det nyfödda barnet alltid står för, oavsett vad det heter - eller var än i hela vida världen det är fött/föds.

Det blev oavgjort i Quarto. Jag vann i Scrabble (fast jag hjälpte mannen med ett r, så att han kunde lägga hertz på dubbel-ord-ruta). Vi har spelat favoriterna Yatzy och Poker också, och lagt en massa två-manna-patiens. Kastat gris, såklart. 

Dessutom har vi sett klart den nostalgiska gamla julkalendern med Albert & Herbert. Som de spelar - Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen! Ojojojojoj, som pappa Albert skulle sagt till Hebbe lille. Se den på play eller så, om ni kan och vill fortsätta vara kvar i en lagom skön och stökig julkänsla. Göteborg - och Haga - när det är som bäst. 

Snart stundar en ny stor helg. Då ska vi skåla för ett nytt, friskt och fräscht år. Och kanske, kanske är år 2021 äntligen det år då jag definitivt ska bli bättre på schack än mannen? Vem vet?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Klimat. Jodå, jag la ordet klimat i Scrabble. Förmodligen för att vi tittade på dokumentären om Greta Thunberg igår. Vilken fantastiskt ung människa hon är! Vilken uppgift hon har tagit på sig - och som hon axlar den! Hon säger att hon är besviken på oss vuxna, på att vi inte gjort mer för att rädda planeten och det myllrande djur - och naturlivet i tid. Och jag kan inte annat än att instämma och tänka att historien, tyvärr, fortsätter och fortsätter att upprepa sig. När jag var i samma ålder som Greta är nu, nej ändå yngre, då kunde jag inte förstå hur det kunde finnas en enda vuxen som var positiv till kärnkraft (och jag är, som ni säkert vet, lika förvånad idag...), men sedan tog det relativt lång tid för mig att förstå den fulla vidden av miljöförstöringen vi ser skörda naturoffer överallt runtomkring oss nu. Trots det är jag ändå stolt över att ha tagit ställning för återanvändandet redan som ung vuxen (även om det var i mindre skala än nu, och mycket mindre ambitiöst). 

Mest stolt är jag över Greta och världens alla Gretor. Så sluta klappa dem välmenande på huvudet, alla ni namnkunniga politiker. Börja agera istället. Låt ungdomarna få se att ni kan göra mer än att le överseende mot dem och deras engagemang. Ge dem en framtid, vet ja! Gärna en hållbar en. Och vi andra ska förstås göra så gott vi kan, på vår gräsrotsnivå.

fredag 25 december 2020

Ett julkortskort hej

Mannen har satt på sig hörlurarna och gungar i takt med musiken han skapar på sin skärm. Han hummar något samtidigt som jag ser musiken växa fram i form av röda fyrkanter i ett slags diagram. Jag hör inget, men jag ser hur de där röda, fyrkantiga paketen växer i storlek och styrka. Musik ska byggas utav glädje. Och av julmust, köttbullar, sillsallad, brysselkål och risgrynsgröt. Lite så, med kanel på.

Jag tänkte passa på och säga ett kort hej till er, så här på självaste födelsedagen. Jesusbarnets födelsedag alltså.

Måste ta mig tid att dela några ord med er, ord av Bart Moeyaert, förra årets ALMA-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award). 

Vi har återigen fått förmånen att förmedla en hel del bra barn- och ungdomsböcker vidare (via vår snälla vän bokrecensenten), och det ska vi självklart försöka få tid att göra så småningom, men innan dess passar vi på att tjuvläsa en eller två. Nu läser vi Bröder, av nyss nämnda författare, och jag vill gärna dela ett litet kapitel med er. Kapitlet som heter Kungen var här:

"Kungen hade varit här. Han hade inte kunnat stanna länge för drottningen hade suttit i bilen och väntat men Hans Majestät önskade mig grattis på födelsedagen och må jag leva uti hundrade år.

'Sjöng han för mig också?' frågade jag, sittande i sängen.

'Nja', sa mina bröder.

'Tja', sa pappa.

'Nja, nej egentligen inte', sa mamma. 'Han hade inte tid men annars hade han sjungit.'

'På franska', sa min ena bror. 'För det är han bäst på, det hör man på honom.'

De började vips att sjunga på franska för mig, mina bröder, mamma och pappa. De försökte låta som kungen, ställde sig i en cirkel runt min säng och böjde sig fram så att jag fick lite svårt att andas.

'Grattis på födelsedagen!' ropade de till sist men med samma brytning som kungen och när de hurrade lyfte de mig från sängen och kastade upp mig i luften, en gång, och en gång till, sju gånger, jag var glad att jag inte fyllde åtta år.

Sedan fick jag andas ut.

Det var först när jag hade börjat andas igen som det verkligen gick upp för mig att kungen hade kommit på besök.

'Helt otroligt', sa jag.

'Ja, helt ofattbart', sa mina bröder på samma sätt som kungen skulle ha sagt det.

'Och fick han se mig?'

'Ja, självklart', sa pappa. 'Och han var mycket nöjd. Det sa han när han stod här inne i huset. Jag är otroligt stolt', och det där sista sa pappa på samma sätt som kungen skulle ha sagt det.

Mina bröder och mamma log stort och de sa att kungen absolut inte hade velat väcka mig för han hade sett att jag stod på tillväxt. 

'Vi är stolta att han är din gudfar', sa mina bröder och de stirrade med glasartad blick på mig som om de undanhöll någonting för mig, något som var grönt och liknade avundsjuka. De lät blicken glida i riktning mot sängens fotända där mamma och pappa stod.

'Är det något mer?' frågade jag.

'Ja', sa mina bröder.

'Den här', sa pappa. Och han tog fram handen från bakom ryggen och räckte mig en ask dekorerad i läder med ett lås i guld och det var från kungen, det behövde de inte ens berätta.

'Från honom', sa jag och lade asken i knät.

'Nu är du tillräckligt stor för hans present', sa mamma.

'Nu kan du ha den i ditt eget skåp och den är din, från Hans Majestät Konungen, bara till dig.'

Det hördes en suck från mina bröder. De körde ned huvudet mellan axlarna men när jag öppnade asken och gav ifrån mig ett stön, sträckte de på halsen igen och stönade tillsammans med mig.

'Helt ofattbart', sa de på samma sätt som kungen skulle ha sagt det.

Hans Majestät hade gett mig något från sitt eget hem. I asken, på en vit sammetskudde, låg en grötsked i silver och en silverbägare med guld på insidan, på skeden och bägaren var första bokstaven i kungens namn inristad med en krona ovanför.

'Åh!', sa jag.

'Ja, det kan man verkligen säga', sa mina bröder. 'Det där är ett föremål från slottet. Kungen har låtit gravera in första bokstaven i ditt namn bara för dig, titta vilken fin och snirklig bokstav, titta bara på kronan ovanför, han har nästan gjort dig till prins.'

'Oj, oj', sa mamma. 'Nu överdriver ni.'

'Men var det inte så kungen sa?' sa mina bröder samtidigt som de blinkade övertydligt till pappa och mamma.

'Nej, det sa han inte', sa pappa.

'Ja, vi ljög', sa mina bröder.

'Ni ljuger något helt otroligt', sa jag men jag måste skratta för jag råkade säga det på samma sätt som kungen skulle ha sagt det. Sedan frågade jag vad han hade haft på sig, om han hade ställt några fler frågor om mig och om drottningen hade blivit otålig i bilen och tutat."


/ur Bröder av Bart Moeyaert

(originaltitel: Boere, utgiven 2000)

översättning av Annika Johansson

Gilla böcker, Lilla piratförlaget, 2020

Det var det. Ett julkortskort hej från mannen och mej, och ett långt och gulligt citat. 

<3

/helena

ps "Bart Moeyaerts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen" - ur ALMA-juryns motivering.

torsdag 24 december 2020

Vintage-julen är här, igen! (elva nytagna foton)

Tre stjärnor? Det måste väl handla om de tre vise männen i så fall? Och de är ju inte på g på länge än. Här hemma startar julen på riktigt när diverse vintage-pynt finner sina platser. Lite nya placeringar blir det, men inget nytt, bara lagom nött och återanvänt.

Kommer ni ihåg det gamla räfshuvudet? (Räfshuvudet, kan man ens säga så?!) I vilket fall som helst ropade jag in den översta delen på en räfsa, eller kratta om ni föredrar det. Den ropade jag in förra året på en slagauktion. Tycker så mycket om den blå färgen, och piggarna som är utbytta och täljda för hand. Förra året hängde det små halmstjärnor på den, den här julen är det gran-tema här hemma, även om vi inte har tagit in någon riktig gran. Granar i papper (återvunnet såklart!) och trä får det bli. De barrar ju inte så värst mycket heller...

På tal om återvunnet... Får så dåligt samvete av plastpåsarna som vi köper äpplen i ibland, så då klippte jag ut den dekorativa dekoren och tänkte använda den på något smart sätt. Kanske sätta den på en julklapp? På ett tråkigt papper vore det nog fint med något lite extra, tänker jag. 

En liten kökshylla full av gamla favoritsaker, det måste man ju ha!


Ära vare gud i höjden, som man säger, ni vet - den här har faktiskt mannen gjort i slöjden. När han gick i 7A. Önskar så att jag hade känt honom redan då. Anyway och i alla fall, kom på att det skulle vara fint att lägga något i den där sleven som mest bara ligger och är fin resten av året. Varför inte julgodis? Och eviga kvinnors favoritgodis heter såklart - Marianne!

Några tomtar måste förstås få titta fram, gärna de här högt älskade signerade Lisa Larson. De fick jag i present redan när jag var tonåring eller så, eller kanske ändå mindre ändå? Minnet är bra, men lite kort i rocken ibland.


Sju sorters kakor har vi inte, men ett par småkakor kommer dukas fram på bästa Jenny Nyström-porslinet. Och mjuk pepparkaka! Finns det något godare?

Titta på de här två små raringarna då! Vackraste "julkulorna" ever? Två små nyfödda syskonbarnbarn, även om de vuxit en bit sedan fotot togs i höstas. Fatta hur mannen och jag gick loss när vi fick veta att det vankades tvillingar i släkten! Ni kan tänka er, va? Hur vi tramsade runt med Knoll- och Tott-namn. Pigge och Gnidde och Lisa och Sluggo. Kalle och Hobbe. Haha. Kreti och Pleti och Bu och Bä. Nä, nu får jag sluta tramsa och bara konstatera att vi hade kul med det där en lång stund. Och kan ni gissa vilket som blev vårt bästa förslag? Inte? Om ni tänker på att vi är gamla musiknördar av rang, då? Inte? Svenne och Lotta. Haha. Men visst hade det varit lite kul? Nu heter de något helt annat, förstås. Något fint.

Åter till ytligheterna, hör ni. Ytligt, men livsnödvändigt för oss som andas och lever vintage och ting med patina. Även om julpyntet inte behöver vara så himla avancerat alla gånger, tycker jag. En girland med något som redan finns i köksregionerna - som pepparkaksformar - kan vara skön att vila ögonen mot i juletid. Eller bara så här - huller om buller i ett tråg eller i en skål av något slag.

Nähä, dags att tänka på refrängen, mina vänner. Här ska det julmysas med spel och musik och annan vintage.

Bara att slinka in i något lagom nött och rött först. Kanske blir det pyjamas? Eller morgonrock? Eller så slår vi på stort och tar fram finblusen. Bara det känns bekvämt och avslappnat. Och kul. Det är ju jul!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Om det händelsevis skulle vara någon som hinner läsa här nere innan hen har slagit in de sista julklapparna, vill jag passa på att ge mitt bästa presentpapperstips - även om det allra bästa är att använda ett tyg som går att använda många jular. En snygg filt. Eller en duk. En fin stuvbit funkar självklart också bra. 

Men om man ändå föredrar papper, och inte vill slösa och köpa nytt (och inte har hittat någon gammal lämplig tapet second hand eller så) då kan man ta det man har. Jo, så här: Titta vad du redan har hemma, någon rulle ligger ofta och skräpar någonstans i ett hörn, det spelar oftast ingen roll om det skulle råka vara somrigt och pastellfärgat eller något annat som känns fel nu i juletid, det går att använda ändå. Hur då? Jo, genom att vända på det. 

Ut-och-in fungerar faktiskt de allra flesta presentpapper alldeles utmärkt som julpapper. Bara att pimpa med lämpligt snöre runt sedan, och se vad man eventuellt mer kan hitta där hemma att dekorera med. Ett utskuret tårtpapper? Lite spets? Ett vackert bokmärke? Ett roligt klistermärke? En bollfrans? En pepparkaksform?

onsdag 23 december 2020

Här hemma - på morgonkulan

Mannen läser om osannolik kärlek för mig. Scrollar fram berättelsen om taxen Märta, hunden som adopterat tre övergivna kattungar. Och fastän hon aldrig haft valpar själv börjar mjölken ändå rinna till, och kissemissarna kan börja dia sin nya tax-mamma. Och sedan läser han vidare om det unga vildsvinet - kallat Pumba - som plötsligt bestämde sig för att flytta in till de långhåriga korna i kohagen. Där går hen och "betar" under deras magar mest hela dagarna nu. Eller bökar då.

Kärleken. Den överskrider alla gränser. Breder ut sig och tar för sig. Härlig läsning om djuren som tyr sig till varandra. Som hund och katt får ny betydelse. Och som vildsvin och ko, också då kanske? Gullegrisar är de allihopa, säger jag bara.

Jag slår upp ordet morgonkula, när jag kommer på att det måste vara morgonmänniskans bästa julkula... Hehe.

Det är ett gammalt uttryck - morgonkulan. Det lustiga, "runda" ordet har anor från sent 1800-tal. Där ser man. Alltid lär man sig något, när man slår i ordboken. Morgonkvisten har ändå (morgon)tidigare anor, från tidigt 1800-tal tydligen.

På köksbordet ligger rester efter analogt pyssel. Och i hallen ligger travar med böcker som ska sorteras och förmedlas vidare. Och jag ställer mig frågan hur många nya, bra barn- och ungdomsböcker det finns här i världen, egentligen? Oändligt många, vad det verkar. Gott så såklart, men jag hoppas bara läslusten frodas lika mycket hos barn och ungdomar som skrivlusten gör hos många vuxna. Hm. En god bok i jul, kan vara precis rätta receptet för många unga där ute, tänker jag mig.

Att litteraturen ständigt hittar nya vägar och vädrar morgonluft, gillar vi ju. Och på tal om vädra, för någon vecka sedan satt det en hel liten flock med domherrar i det lilla trädet utanför! Jaha, vad är det med det då, tänker ni nu? Men det är verkligen något. För här, mitt i betongdjungeln, ser man inte domherrar särskilt ofta, vill jag bara försynt få påpeka. Domherrar har så roligt namn på latin, vet ni det? Nej, ni får googla själva. Och domdamerna, då? Hihi, jodå, de heter likadant.

Annars då? Jo, de pressade amaryllisarna har fått komma fram på första julparkett igen, så att säga. Och...


 ...mer avancerat än så behöver julpyntet inte vara, om man så önskar. En röd rosett i segerkransen räcker långt och gott.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vill ni se fler fåglar? Titta då till julkorten i förra inlägget. Där hittar ni också länk till klassiska lekar runt granen, om ni vill.

God Djur! (Och natur!)

Kom på att jag inte har visat er alla julkort jag "tillverkat" under året. Satt ju som klistrad vid redigeringen redan i somras - av förklarliga skäl: Det är ju då det riktigt bra fotoljuset finns, då vill man passa på. Och det gjorde jag verkligen! Sedan har det blivit fler allteftersom höst och vinter tickat på. Här bjuder jag på ett tiotal av dem. Det ovan är en julvariant på midsommartema. Lite äckligt svensk nästan. Men ni vet ju min bestämda inställning och hållning vid det här laget; att det blågula tillhör oss alla. Vi måste återta våra färger och symboler från rasister och egoister och göra dem till allas - i sann demokratisk och medmänsklig anda. Så det så.

Annars är det ju svårt att komma ifrån att det är ett år när vi är många som vill tända ljus för de oändligt många -  världen över - som borde funnits med oss på jorden denna jul, men inte gör det. Vi tänder alla våra ljus för dem i jul.

Ett ljus till.

Och ett till - på valfritt språk. Eller helt utan ord. Ibland är ord bara överflödiga.

Oftast när jag fixar och donar med bilder så använder jag ju mina älskade vintage-saker. Fotar dem på olika sätt, gärna i fina och kul konstellationer. Som här med dekorationsfågeln mot bakgrund av magnolia-vävnaden.

Kanske föredrar du en annan färgställning?

Sedan händer det ju att jag ballar ur lite med reglagen... Här blev det ändå lite kul, med fågeln som en helt och hållet integrerad del av naturen runtomkring sig. Lite snäll och rosa kamouflage så där.

Själv tycker jag nog bäst om den här varianten, med stjärnan i skyn - eller om det är fullmånen. Här blev fågel och bonad verkligen som ett - med särskilt fokus på det nya året - som vi ju är många som hoppas mycket på. 

Vi avslutar väl som vi började, med två små träiga men kramgoa hästar. God Djur!

<3

/helena

ps  "När vi sjunger och dansar kring granen håller vi liv i en väldigt gammal tradition som är känd i varje fall från 1600-talet. ..." "Artur Hazelius som grundade Nordiska museet och Skansen slog vakt om lekarna och ville att barnen skulle sjunga och dansa de gamla ringlekarna som han räknade som 'de vackraste blommorna i den svenska örtagården'..."

Jag råkade hitta några sånghäften som jag vill tipsa er om, med gamla kära sånger i. Som den som förr kallades Räven raskar över riset. Och Karusellen och Moster Ingeborg. Hopp, mor Annika! - så heter sången som börjar med lunka på. Och Morsgrisar - det är vi ju allihopa. 

Kanske lite oansvarigt av mig att tipsa om aktiviteter där man är nära varandra så här och dansar och sjunger - i dessa på-lagom-avstånd-tider. Men jag tänker mig att ni är kloka nog att bara dansa och sjunga med era allra närmaste, att ni bara umgås med er "bubbla" med ett fåtal närstående liksom. Så dansar och sjunger vi säkert och ansvarstagande även i rådande restriktiva juletider. (Dancing with myself, enlig Billy Idols mer rockiga evangelium, går ju också bra såklart.)

Här hittar ni länken till fem häften med traditionella sånglekar att dansa och sjunga runt granen eller utan gran för den delen. Fem relativt nya häften som Nordiska museet gav ut åren 2005 till 2009, med gamla visor och sånglekar i.

"Den äldsta benämningen på sånglekar är 'jullekar'. Carl von Linné skrev för 275 år sedan ner texten och leksättet till sex lekar som han kallade 'Dahlflickors lekar om juhlen'.

Skära havre, som de flesta av oss gamlingar har dansat och sjungit till någon gång i våra liv, tillhör enligt uppgift de allra äldsta och populäraste sånglekarna.

Och slutligen - glöm inte att variera grisarna, det finns ju farsgrisar också förstås. Och lortgrisar. Och kelgrisar!