En småspännande vinternovell, till er.

I MINNET ÄR GRANEN MER LEVANDE ÄN NÅGONSIN - en kortnovell specialskriven för eviga kvinnors evigt kloka och samtidigt både urgamla och purunga läsare.

 

Hanna Johansson satt med huvudet ner mellan benen för att inte svimma. Det var den långe läkaren med de stressade, men snälla, ögonen som sagt åt henne att sitta så till världen slutade snurra. Den ville inte sluta snurra. Hanna hade försökt höja huvudet och öppna ögonen mer än hundra gånger den senaste timman, kändes det som. Snurr snurr snurr. Och mobilen som plingade och plingade. Som om hon inte hade annat att tänka på än att svara på dumma frågor om hur det var. Hur är det? Med bedjande tonfall, om nu digitala bokstäver kan innehålla några tonfall alls. Hon ville inte svara, ville inte att någon skulle få fråga frågan ens. Ville verkligen inte svara. Som om något av det som hänt överhuvudtaget handlade om henne. Det här handlade om någon helt annan. Någon som i mångas ögon inte kunde vara hennes son. Bara för att han stammade och fick utbrott när saker inte gick som han ville. Bara för att hon inte kunde få honom att vara tyst när de tyckte att han borde vara det. Bara för att hans ögon var svarta. För att hans ansikte inte alltid log inställsamt när de förväntade sig det. Bara för att han inte hade någon pappa, eller mamma. Bara för att han bara hade henne, hon som inte ens hade någon man.

Sakta, sakta nu. Försiktigt. Rulla upp rygg och nacke, kota för kota. Öppna ena ögat bara en millimeter. Men nej, sjukhusväggen full av hästar som sprang över en solbelyst savann hoppade fortfarande. Galopperade. Bara att fortsätta blunda. På avstånd kunde hon höra upprörda röster och springande steg. Bara det inte handlade om honom! Hanna darrade som om hon frös. Skakade. Tänderna skallrade. Hon var rädd. Räddare än hon någonsin varit. Om man inte räknar den gången när hon var åtta och gjort något oförlåtligt. Den gången när hon borde varit stor nog att förstå att man inte kunde göra något jättefort i närheten av en yxa. Man kunde inte "bara" något alls i närheten av en höjd arm med en höjd yxa i änden. Det visste hon nu. Det lärde hon sig då. Den hårda vägen.

- Jag kan. Hanna hade erbjudit sig att hjälpa till när Stefan svurit över att granjäveln inte ville ligga still över huggkubben.  

- Jag kan hjälpa dig. Hanna hade klivit av den gråsmutsiga träpinnen som hon kallade drömhäst och stod nu precis intill sin bror som hade höjt yxan igen.

De skulle trimma till julgranen, var det tänkt. Den var för lång och behövde kapas. Hannas äldre bror skulle kapa av den, var det tänkt. Hanna råkade bara vara i närheten. Plumsade runt i snön som nådde henne till knäna nästan. Gnäggade och skuttade runt med sin häst. Den vackraste hästen i världen. Vit med silverfärgad man. Glänsande. Men det var bara Hanna som såg den, de andra såg den smutsiga, flisiga pinnen med två tygbitar längst upp. Två tygbitar och grått ullgarn som hängde ner över den muskulösa halsen. Muskler som spelade en stor och viktigt roll i Hannas fantasi om drömhästarnas drömhäst.

- Neeeeeeej. Hans nej hade hon inte hört. Hanna hade svimmat så fort yxan nått hennes utsträckta hand.

Hon masserade ärret på tummen. Det som var kvar av den, stumpen. Ärret som bleknat samma månad som det hände. Minnet av händelsen hade också bleknat, men det hade tagit flera år innan hon kunnat sova en hel natt utan att ett vasst redskap blänkte till innanför hennes små blundande ögonlock. En ensam tår nerför kinden påminde henne om att det var känslan av den egna dumheten som fortsatt göra ont i många år efter själva ögonblicket när det hände. Det var som om något oskyldigt inom Hanna hade dött då. Något som fått henne att känna sig skyddad och utvald. Att det fanns någon där ute som såg just henne. Var hon än befann sig. Hon kallade det inte för gud, som tant Beata gjorde, hon kallade det för den goda fen. Hon såg alltid en ljus varelse med trollspö framför sig när hon tänkte på det goda som hon kände sig sedd och utvald av.

Hanna skrattade till mitt i allt det kaosiga när hon tänkte på det nu. Så ung och så naiv. Naiv och ung, två ord som borde få höra ihop, men inte alltid gjorde det. Som ler och långhalm borde de få vara, orden naiv och ung. Naiv, i den bästa av bemärkelser. Som i att det är inte meningen att man ska kunna hur mycket som helst när man är sju. Eller åtta. Eller sexton. Eller tjugotvå. Eller fyrtiosju. Hanna hade förlorat något när hon var åtta, men vunnit något annat. Det lät sedelärande och präktigt när hon tänkte på det, men det var ändå sant. Det sannaste hon tänkt på länge.

Om hon blundade, och det gjorde hon ju hela tiden nu, såg Hanna klart och tydligt hur vit snön varit - innan. Lika krispig och ren som hennes lilla samvete. För det var det som var det värsta, att hon orsakat så många tårar och så höga skrik och mycket förmaningar och förändringar. Hur alla slutat se på henne med ett leende och börjat blänga oroligt så fort hon kom in i rummet. Och hur de alltid försökt undvika att titta på hennes hand, som om den var spetälsk. Även när hon själv lärt sig att se på sin högra hand som sin egen igen, istället för en slags svullen alien, tittade människor bort när hon råkade glömma att vinka med vänstern. Hon minns stigmat det skapat att känna sig halv och skadad. Hur lång tid det tagit att läka allt det inombords som aldrig borde behövt gå sönder.

På avdelningen där Hanna vaknat upp fanns en person som med tiden kommit att ändra hela hennes världsbild. Han hette Fabian. Han var gammal och visste allting. Han visste allting för att han hade varit med om allting, verkade det som. Fabian hade förvandlat det som först verkat både tråkigt och lite skrämmande - att hon var tvungen att ligga på en vuxenavdelning - till ett äventyr. När hon gråtit som mest över att inte få se julgranen färdigklädd i finrummet där hemma, eller när hon snyftat över att hon inte skulle få möjlighet att gå och klämma på de glittrande julklapparna under den, då hade han berättat om öknen och om hur kall den kunde bli på natten. Eller tagit henne med till Madagaskar, där hon blundat och klappat på lemurer. Fabian hade fått henne att resa över hela jorden utan att hon så mycket som behöva lyfta huvudet från den knöliga sjukhuskudden.

Och när hon beskrivit hur hon förstört julen för alla, genom sin överilade snabba handling, då tröstade han henne genom att berätta om kroppens inre organ. Inre orgran, som han sa. Fabian hade målande beskrivit hur vissa av kroppens blodkärl ser ut som granar. Den gamla mannen hade på allvar fått Hanna att tro att det skulle växa ut en gran ur hennes hand, där tummen hade suttit. En röd gran. En gran som skulle lysa upp hennes väg genom livet. Sedan hade hon kommit hem till de bortvända blickarna och de beklagande ögonen och alla fantomsmärtorna och all annan värkande verklighet och glömt bort det mesta av vad Fabian lärt henne.

- Hanna? Hon vågade inte titta ännu, kunde inte se in i hans snälla ögon utan att känna snurrandet spänna tag i henne och illamåendet stiga upp igen, men hon hörde dem - de snälla ögonen.

- Ja. Hanna riktade försiktigt sitt blundande, rädda huvud mot det håll rösten kom ifrån.

- Ja. Hanna hörde att hennes röst bara lät som en viskning nu. Som en flämtning. Ett svagt andetag.

- Han kommer klara sig. Det är jag säker på. Så säker man nu kan vara på något i den här världen.

Gråten var ful och överrumplande. Fulgråt som bara väntat på att få visa sig. En våg av lättnad som suttit still som en uppskrämd fågel i bröstkorgen. Nu började fågeln flaxa. Kraxa och bära sig åt. Klamra fast sina klor runt den strimma hopp som plötsligt kastats åt den som en smula sötebröd.

- Huuur mååår haaaaan? Rösten bar inte, gråten fortsatte sin hulkande väg över Hannas läppar. Men läkaren förstod vad hon sa. Han förklarade att det måste funnits någon liten rest av nötter i måltiden de ätit. Pojken hade fått en kraftig allergisk reaktion och slutat andas en liten stund. Men bara en liten, ofarlig, stund. De snälla ögonen och rösten fortsatte förklarandet en lång stund, men Hanna hörde inte längre på. Hon önskade bara att huvudet ville vara med snart, så att hon kunde få tala om för pojken som hon vigt resten av sitt liv åt, att allt var bra nu, och att inget - absolut inget - var hans fel.

/helena