Vårklockor

Det blir inget långt vårtal här för min del, men ett kort kan vi väl alltid klämma in.

Något om att våren är en tid för pånyttfödelse, det måste ju alltid vara med. Även om jag - som vanligt - tycker att den bästa beskrivningen av livets faser är mera rund och snirklig och cirkulär än rak och rätlinjigt linjär. Allt går runt. Runt och runt och vänder sedan tillbaka mot något annat.

Ibland vill jag bara ge upp. Låta de otäcka strömningarna ha sin gång. Tänka att allt vänder igen. Allt vänder tillbaka till mer mänskliga värden igen. Någon gång i framtiden. Kanske efter att jag blivit gråhårig (kan man bli något man redan är?;) och satt mig till ro i gungstolen.

Men. Sedan kommer alltid men:et ikapp mig. Men vi måste agera nu. Här. NU. För vi kan inte lita på vinden, den växlar godtyckligt ibland. Vinden ser bara det den vill se. Väljer att bara se orosmolnen vid horisonten. Så, vi måste visa den andra värden. Andra vägar. Solregn och regnbågen finns ju också där.

Vi måste blåsa liv i orden demokrati och solidaritet.

De unga ger mig alltid hopp. Så många unga människor kämpar för att världen ska finnas kvar. För att den ska bli en bättre plats att leva i. Kämpar för den gröna planetens själva grönhet. Skönhet. I djupare mening.

Vi måste låta det nya ringa in, även på våren. Vårklockorna måste ljuda. Det nya, som i att vi på nytt måste återuppväcka minnen som berättar för oss att så många är på väg att stänga in sig i en gammal förlegad nationalism - igen. Det luktar unket. Det behöver återigen vädras om värderingarna. Vädras, omvärderas.

Kvinnor ska INTE tillbaka till spisen och föda barn med ett speciellt utseende, som gubbar både här och där har fått för sig - igen!

Vi ska INTE stänga in oss bakom murar eller för trånga landsgränser - igen.

Vi ska möta våren tillsammans. Vi ska vända vinden.

Så. Ta sats. Spänn käkmusklerna. Forma munnen rund - ungefär som när man ska pussa någon man älskar - och börja blåsa nu!

<3
/helena

Köksvåren

Nermans lilla solsticke-pojke, mer klassiskt än så blir det nog inte. Så fin. Fortfarande. Alltid. För evigt ung och på väg.

På väg. På vägg. De små skorna har fått en ny plats på köksväggen. Om den är permanent eller inte, vet jag inte. Det beror på hur bra häftmassan gör sitt jobb...

En köksvy ni har sett många gånger. Inget nytt under solen och allt det där, men ändå, det rör alltid en del på sig.

Här skulle vi lätt kunna prata High 5! vintage - med våren i blick och brickan i spetsen.

Träbrickan med påklistrade ransoneringskuponger. Tycker så mycket om den - att någon tagit sig tid att verkligen ta tillvara några överblivna kuponger. De små papperslapparna som minner om en tid när det inte gick att ta någonting för givet. Inte ens nya skor till våren. Inte ens en ny vår...

Borde kanske byta själva huvudtavlan ovanför bordet snart? Ta fram något blommigare kanske? Fast jag tycker det är fint så här, med de två klotformade flaskorna som matchar varandra. En på tavlan, och en på bordet.

:)
/helena

Nu är han rättvisemärkt

Vart tog den här korta helgen vägen då? Povel Ramel hade säkert haft något fyndigt svar på det - också. Han verkade ju ha det nästan jämt. På allt. Vi håller på och läser om den gode Povel just nu. Fnissar oss halvt fördärvade åt hans ordvrängningar. Hur han lyckades få in så många osannolika ord per notrad, förstår jag bara inte. En jazzgosse av sin tid. Ett ordsnille. Bara att buga och bocka och tacka för alla sköna sånger vi fått ärva. Att förvalta.

Mannen visar tummen upp för låten han håller på med just nu - den som handlar om hur oslagbar just tummen är. Och så måste han fylla på låt-förrådet med den om svärmor och en zebra. ?! Jodå. Passar finfint att spela nu framåt mors dag, om någon behöver presentförslag i sångform, menar jag.

Annars då? Jo. Ytterligare en gång är det bara att konstatera att man inte är smartare än en femteklassare. Fast jag fattar inte det där med de två sakerna som det är lag på att man ska ha på sin cykel... Ringklockan, fattar jag. Men broms. Broms? Jag menar, är det alls en cykel om det inte finns någon broms? Tydligen. Hur är det med styre då? Är det en cykel om det inte finns något styre? Bakhjul? Var går gränsen liksom?

Anyway.

Snipp snapp snut, nu är den här korta helgen verkligen helt slut. Hoppas ni också hade en bra en.

:)
/helena

ps Och så hittade mannen en ny pin till sin samling: FAIRTRADE. Det är väl däråt vi alla strävar? Att handla mer rättvist.

Dark Butterfly - en tredje del

Mulen himmel. Det kommer några stänk. Äntligen. Som vi väntat. Nästan regndansat ju. Nu är det här. Himlen låter sitt väder. Inte hälla, men what the hell, tillräckligt med väta för att få allt att fortsätta knoppas, får vi hoppas.

Alltså. Inomhusväder, som jag älskar. Jag tycker i och för sig om att vara ute i inomhusväder också. Mannen sitter här bredvid, vid sin skärm, och för någon typ av färgglad statistik över tillvarons något mera gråa beståndsdelar. Jag älskar hans sinnrika sinne för humor, men kanske hans stapelformade sinne för statistik ännu mer. För att det samtidigt är så vettigt och omöjligt - att veta hur något kommer att bli bara baserat på hur det varit. En slags romantisk antiromantisk handling. Eller tvärtom? Anyway. Han är bara bäst. Men det visste ni ju redan.

Då så, har jag satt stämningen. Ni vet att det är rätt väder. Rätt omgivning. Rätt sällskap. Rätt på de flesta sätt. Rätt förutsättningar för att grotta in sig i ännu en skrivövning? Ja. Vår gemensamma - din och min. Vår. En del till. Ytterligare en beståndsdel, för er att bygga runt eller kring eller efter eller framför eller hur och var ni vill.

Programförklaring och första delen hittar ni här. Fortsättningen följer sedan här. Nu - en tredje del. En annan del, helt enkelt. Fristående fortsättning eller inte, det bestämmer bara ni. Inbyggt inom skrivövningens charm, ligger ansvaret för utvecklingen (och invecklingen) hos var och en av oss. Skriv som Du vill. När och hur Du vill. Om du vill. Och det hoppas jag.

DARK BUTTERFLY (och vi konstaterar för tredje gången att det här bara är ett arbetsnamn)

Hela dagarna låtsades han bry sig om produkterna. Och alla dessa peppiga slogans, som skulle lura i någon att de inte kunde leva utan just den här burken sylt. Eller pannkakor. Lagom bruna. Nygräddade. Färdiggräddade. Som om farmor gjort dem. Fan heller. Fan. Håret droppade fortfarande, fast det kändes som han druckit kaffet i ultrarapid. Signalen skar genom rummet. Genom skinnsoffan och den kromade bardisken. Genom alla nyputsade rutor och den malplacerade ekstolen med den broderade rosensitsen.

Aha. Så saknade de honom äntligen. Marianne behövde väl få något påskrivet. När han inte hade svarat när hon knackade på hans låsta dörr för tredje gången, insåg hon kanske att han inte hade varit där på hela förmiddagen. Handduken ville inte sitta kvar över de smala höfterna, han fick hålla fast den med våld. Den andra handen greppade telefonluren. Han lyssnade bara. Tänkte att det var ju inte han som ville någon något, han ville vara ifred. Ta på sig rena kläder och börja om. Börja om från början. Ta nya tag, fast det fortfarande var samma eländiga dag.

Rösten i andra änden sa hans namn i frågande ton. En djup röst, definitivt inte Mariannes. Han svarade ja. Med ett långt utdraget aaaaa. Som om det inte fanns några snabba, korta a:n kvar. Jaaa. Kom till saken, tänkte han och tappade handduken på golvet. En tjock, glansig inredningstidning låg närmast till hands. Ett ovanligt fikonlöv. Så befann han sig inte heller i paradiset. Inte ens i paradiset på jorden, även om det säkert fanns de som skulle döda för utsikten genom vardagsrumsfönstret. Panoramavy. Påläggskalv. Pannkaka. Och sylt. Och nu började den djupa rösten prata fortare. Koncentration. Jaaa. Ännu ett utdraget a, på frågan om han tappat sin mobil? Jaaa, den är stulen. Blev stulen. Men det är ju länge sedan nu. Jaha. Den har alltså hittats. Påträffats. Upphittats. Skadad? Obrukbar? Inte? Inte en skråma? Åhå. På så sätt. Jaaa. 

Luften, som han inte hade, gick ur honom. Bubblor av saliv. Blodet som kokade. Orättvisan. Den höga och klara luften genom sovrumsfönstret gick honom rakt förbi. Lakanen var skrynkliga, för att det skulle vara så. Pläden proffsigt pösig på sin fåtöljkant. Han la sig raklång. Lät blicken fara oseende över de vita väggarna. Över de tomma fälten, där den smakfulla konsten skulle ha suttit. Den som fortfarande satt kvar på något av de överfulla gallerierna i stan. Han reste sig. För snabbt. Rummet rusade. Öronen bullrade. Huvudet mellan benen. En kort stund bara. Sedan upp igen. Borsta tänderna för andra gången.

Han smekte det glatta tyget. Lät blicken följa mönstret. Som alla gånger då han gick förbi hennes morgonrock. Sammetslena. Så hade han kallat henne. För att hon bara var sådan. Len. Och samvetsgrann och rak. Rakt igenom hygglig, som den äldre generationen brukade säga. Inte ett ont ben i kroppen. Genomgod. Nej. Inte dumsnäll. Inte taktlöst nonchalant, bara naken och nöjd - som ett svar på att hon tidigt förstod att livet var för viktigt att kastas bort på struntsaker. Hon gick stadigt. Hon kunde konsten att balansera mellan ytterligheterna. Det var sådan hon var. Var. Var? Han lät bli att sucka. Släppte motvilligt det blankslitna tygstycket för att kunna sätta på sig sin uniform. Ljusblå skjorta. Mörkblå slips. Kavaj. Ett sniff under varje armhåla, som sa honom att den borde tvättas. Idag hann han inte åka förbi kemtvätten. Idag hann han ingenting. Idag skulle han få fortsätta att lukta illa under de välklädda armarna. Som en påminnelse om att det inte var någon bra dag. 

/helena

ps Fortsättning följer. Eller inte.

PPS

Påstridiga
Påslagna
Påsklämmor
Påstående
Påstående fot
Fotboll
Bollinnehav
Innehavare
Innevarande
Påsmånad
Utan k
På smekmånad
Med K
Pålaga
Pålagade
Pålagat
På
På
På
På måfå
Utströdda
Ord
På på
Pålägg
På hägg
Och
Syrén
På
Pågående
Gående
Fru Gårman
Manlig
Famlig
Fumlig
Tappa
Tappa ägg
Klägg
Stopp
På
Belägg
Betsel
Gnägg
Häst
Pålle
På
På
På
Igen
Kom
Igen
På träd
Växer
Inga
Påskliljor
Inga
Påsklämmor
Heller
På
På
Påstås det
På
På
På så sätt
På lätt
Polett
Poletten
Pålätt
Pålätta ben
Genom blåsten
Blåsten
Blå sten
På sten
Bumling
Lampa
Tampas
Pampas
Passadvind
Passa
Bollen
Kollen
På
På
Posten
Påsten
Påskort utan K
Med extra tråkig stämpel på
På
På
Påstå inget annat
På
På
Pågående
Påstigande
PåstPåskSyndrom

:)
/helena

Julia Nyberg!

"... Natten så fager, ljus som en dager göt över skog och bölja sin glans.

Älvornas vingar, glänsande ringar slöto kring ängens tuva i dans.

Suckande hjärtan, suckande lund. Smekande ord och saligt förbund! ..."

Sitter just och njuter av den lätta brisen i de rosa blommornas skugga. Snart ska alla de små rosa flingorna falla till marken igen, som en vårens egen snö. Som om en romantisk fe hade svingat sitt spö över den första vårens kronor och markens av vinterns kölds så frostslitna matta.

Hör bara, hur påverkad jag är av att läsa Julia Nybergs ord. Mina ord går långt över gränsen för pekoral, medan Julias (egentligen Julianas) ord fortfarande håller sig på rätt sida pekoralgränsen. Tycker åtminstone jag. Känner ni igen hennes ord? Inte det? Om jag börjar nynna igen - och skriver ner början på första versen - då är jag ganska så säker på att ni är med mig:

"Vårvindar friska, leka och viska lunderna kring likt älskande par. ..."

Javisst. Vårvindar friska! En av vårens klarast ljudande sånger. Den är skriven av just Julia Nyberg. Nu vet ni det. Och ni behöver inte känna er dumma om ni inte visste det innan, för det gjorde inte jag heller, förrän alldeles nyligen. Trad. arr. En av alla dessa visor där det ofta bara står så. Traditionellt arrangemang. Som om historien har glömt bort ursprungsmannen - kvinnan! - för länge sedan. Som om alla körens stämmor överröstat upphovet för länge sedan. Gjort sången till vår allas. Vilket väl i och för sig känns både bra och demokratiskt.

Men ibland behöver man inte skrapa länge på ytan för att hitta den som skrev. Ibland hittar man upphovet lättare än man tror. Man behöver inte alltid bara nöja sig med trad. arr., även om det också är sant.

Ordens är i alla fall Julias. Orden i sången/dikten som från början heter Den stackars Anna eller Molltoner från Norrland.

Så, nästa gång du nynnar på Vårvindar friska, kan du skänka en tanke till kvinnan som skrev orden någon gång mellan sina levnadsår 1785 och 1854. Poeten, skribenten, som också kallade sig Euphrosyne, gav ut två diktsamlingar och belönades av Svenska Akademien.

"... Hjärtan vill brista, ack när den sista gången jag hörde kärlekens röst.

Ögonens låga, avskedets plåga, mun emot mun och klappande bröst.

Fjälldalen stod i grönskande skrud, trasten slog drill på drill för sin brud. ..."

<3
/helena

ps Men allt det där visste du kanske redan? Åtminstone om du bor i Skultuna och har gått fram och tillbaka på Julia Nybergs väg många gånger.

När motljus är som häst ;)

<3
/helena

High 5! vintage - Sovrummet unplugged

Det är i sovrummet allt händer. Hehe. Det låter något det va? Men det är sant, och jag har sagt det förut. Här har jag en av mina arbetshörnor - har man ett komprimerat hem (läs litet) får man vara smart och ha flera mindre hörnor istället för hela arbetsrum.

I sängen gör jag också allt. Jodå. Hehe. Läser, skriver, planerar framtiden och det med det mer historiska perspektivet som jag gärna sysslar med, som ni vet. Numera använder jag aldrig någon dator eller annan skärm i sovrummet. Här jobbar jag bara med penna och papper. Old style, helt enkelt. Försöker hålla så mycket av störande elektricitet borta från det här rummet som möjligt. Även om vi har väldigt många lampor härinne. Alla är inte på samtidigt, förstås.

Close up på ett par snygging-grejer som fått komma fram ur gömmorna.

Den otroligt vackra pianoduken! Och reklamspegeln i klassisk caféstil. Borde kanske varnat er för att inlägget innehåller viss reklam? ;) Nej då. Inte då det handlar om underbar vintage, eller hur? Även om det råkar innehålla läskedryckens två stora, berömda C:n.

Spegeln är ett gammalt auktionsinrop, som jag tror var menat att bli pris i någon av de poesitävlingar som mannen och jag arrangerade när vi var unga och vackra. Hm. Nåja. Let's move on. Av någon anledning blev den kvar här hemma. Den är egentligen inte i min smak, men när jag fick fram den förra veckan (samtidigt som jag skulle tränga in den eftersläntrande adventsstjärnan...) tyckte jag ändå att den hade något. Nu får den stå kvar där på den gamla byrån ett tag. Sedan får vi se. Kanske har vi ändå någon mer tävling på gång här framöver, i poesibingo eller något annat kulturellt berikande. Vem vet.

Tände spotlighten, som jag placerat provisoriskt ovanför pianoduken som hänger provisoriskt på sovrumsväggen, för att försöka visa er de makalösa färgerna i det här makalösa tygstycket! Men det går nog inte att förstå hur det sprakar och glänser om den fransprydda textildrömmen. Den måste nog ses live, eller åtminstone släpas ut i lagom starkt dagsljus (eller fotoredigeras på ett sätt som jag inte hade tid med när de här bilderna lades in för eventuell framtida publicering här) för att man ens ska kunna ana hur välarbetad och vacker den är.

Det var många år sedan jag köpte den, minns knappt var och när (får kanske söka i en blogg nära oss för att kolla om jag har berättat om det förut...), den har aldrig riktigt hittat sin plats här hemma.

Och ni vet ju vad jag brukar göra med saker som inte hittar sin plats? Oavsett hur fina och fantastiska de råkar vara? Lämna tillbaka dem till återanvändningsbranschen. Till närmaste second hand-butik, helt enkelt. Men den här är en keeper. För underbar för att undvara. Måste bara hitta en bra permanent plats. Och köpa en liten behändig, ihopfällbar flygel också då kanske?

:)
/helena

ps Ni tycker kanske att jag slänger mig med det här High 5! vintage-begreppet en aning slarvigt emellanåt? Att jag använder det lite hur som helst? Jo, så kan det nog verka. Men faktum är att på de här bilderna ovan är nästan allt inköpt på second handbasis. Så här får ni själva välja och vraka mellan vilka fem vintage-saker ni vill high fiva! lite extra.

High 5! vintage - 8 sidor i min dagbok

Det var när jag läste att Gloxinian behöver frisk luft, som jag bestämde mig för att bära med mig blombladen ut på utflykt. Men vi börjar väl som vanligt - med en böna? Säg hej till den sköna rosenbönan! Hon blåste nästan bort...

...där ute i spenaten. Förlåt, jag menar sallaten. Fast jag brukar alltid säga sallad med d. Spelar roll, sa språkpolisen och använde sina starka (kläd)nypor till att fästa bladgrönsaken på plats bland rostig taggtråd och mossig stengärdsgård.

En knopp.

Och ett par stadiga stammar.

En blå blomma bland prassliga överlevarlöv och nymornad vårgrönska.

En riktig överlevare den också - Handelsträdgården på Hulta. I ny regi. En ny generation som hugger i och ser till att återväxten är säkrad. Bra där!

En gång i tiden var den delen av staden som jag bor i full av växtkraft. Det spirade och grodde mest i varje växthushörn, har jag hört. Och läst om.

May the force - växtkraften! - be with you, ville jag säga till de nya, men jag lät bli. Det verkar alltid som att det jag sysslar med är tillräckligt knasigt i folks ögon ändå.

Som till exempel att stå och stirra på solljusets väg över en trädstam i tio minuter...

...eller vänta in att vinden ska vända blad åt mig.

För att uttrycka det krasst: Vi vintage-trädkramare har det tufft där ute i vårsolen. Vi står liksom ut bland alla joggare, hundägare och enhjulingsekvilibrister. Med andra ord: Ännu en tuff dag in the life of a vintage-lover.

:)
/helena

ps Ville ju bara hjälpa den trevande grönskan lite på traven ju. Med hjälp av min exakt 50 år gamla blombok. Den som är full av pappersblommor i full vintage-prakt. Den som kan beskriva en växts liv och leverne så att det låter som poesi:

... Den trivs bäst i fönstret i ett varmt rum men måste skyddas för brännande sol. Den behöver frisk luft, men tål inte drag. ..."

Gloxinian, som också kallas Sinningia (åtminstone 1969...), kom tydligen till Europa redan på 1840-talet. En långväga migrant. En invandrare från Brasiliens tropiska urskogar. Vet inte om man ser den drivas upp och säljas så mycket idag? Där har ni säkert bättre koll än jag. Men ett vet jag: Att närodlat är bäst, utan protest! Och idag närodlade jag verkligen kamerans lins genom den lokala bostadsområdesdjungeln. Fint så.

Slowwork

Då kör vi lite vardag igen då. Startar upp maskineriet långsamt. Tänker på helgen. Kameran fick mest vila, men det betyder inte att det inte finns några bilder att bjuda på. Min hjärna är full av bilder. De vackraste bilderna, ni vet, de stannar ändå alltid kvar inuti. Som mannen som bara kunde arabiska, men ändå förstod att jag tyckte att hans lilla katt var supersöt.

Och den innovativa krukstapeln. ?! Jo. Jag vet inte, kanske är det inget nytt eller spännande för er som har total koll på det senaste, men för mig var det en ny syn. På någons lilla jordplätt stod en stapel med lerkrukor i olika storlekar. Tripp, trapp, trull i krukor liksom. Bara fästa med hjälp av en stång rakt igenom öppning och bottenhål. Som en slags kruk-snurra, där man kan sätta sin växt i ena kanten, på ena sidan och sedan tvärtom i nästa kruka. Smart, smart, men lite svårt att förklara så här.

Och så flickorna som spelade match. Fotboll förstås. På planen precis mittemellan återvinningscentralen och den nygallrade lilla vitsippsskogen. Eller om det var kvinnor, jag såg inte riktigt, på så långt avstånd. Anyway.

Bollar. På tal om bollar. Är det inte världens bästa leksak? Och arbetsredskap! Skulle väl Zlatan tillägga med den där irriterade rösten som bara han kan ha. Den där arga rynkan mellan ögonen som bara han kan få, och ändå charma en hel halv fotbollsvärld. Överallt leker barnen med bollar, så fort vårvädret stiger upp över vinterns sista lervällingsrester. Högt och lågt. Mest lågt, gräsligt lågt. I love balls, skulle jag skriva...om det inte lät så sjukt - och fel... ;)

Och så mycket Queen blev det inte spelat. Lite synd. Gitarren fick också vila. Ibland måste det bli så. Alla gitarrfingrar och kamerafingrar är desto mera redo nu. Bring it on! Hej vardag! Fint att se dig.

<3
/helena

Naken

Letar efter en lämplig bild, det finns ingen. Ibland finns det varken ord eller bild. Jag tänker på den glada påskharen som jag lät skutta in till er igår. Tänker på mitt lättsamma hej. Undrar om jag hade använt den bilden och det hej:et, om jag hade vetat. Vetat, att så många människor mist livet i ännu ett av terrorns vansinniga illdåd. Och svaret är ja. Ja. Jag hade använt samma ord och bild, även om jag vetat vad som hänt.

När dådet i Stockholm hände, då bestämde jag mig för att alltid kolla nyhetsflödet innan jag publicerar något här, för då visst jag inte. Och igår visste jag inte, för jag hade glömt att kolla. Tillhör ju den krympande skara människor som vill söka upp mina nyheter själv, inte bli upphittad, plingad och pingad och ständigt alarmerad och informerad om allt. För hur bra vårt moderna informationssamhälle än är, hur viktigt det än är att ta del av det som händer runtomkring oss, överallt, hela tiden, så är det också bra att stänga av och få vara i sin egen bubbla ibland. Bara vara. Det är då allt kan komma till en. Till mig åtminstone. Idéer, tankar. Flödet. Kreativitet.

Och så hör jag mannens ord, de han alltid säger; man kan inte ta hänsyn till världsläget hela tiden, då skulle man inte få något vettigt gjort.

Nej, det skulle man inte. För då skulle man sitta ner och gråta mest hela tiden. För alltid är det någon som har råkat ut för det meningslösa våldet. (Var det något freudianskt som gjorde att jag skrev meningslösa väldet först?).

Men ibland tar det sig in under huden, det kommer närmre. Vissa gånger känns allt så nära, oavsett var i världen det händer. Ibland är man naknare. Ibland känns allt så besinningslöst. Ibland tar sig bilderna på de anhöriga in innanför huden. Hur de står där och läser. Läser långa listor. Utanför sjukhusen. Hoppet. Hoppet. Som fortfarande finns kvar. Att just din älskade närstående ändå ska ha överlevt. Ibland känns det bara så. Så mycket. Hudlöst och nära. Som om det vore du. Du.

Mina tankar är hos alla dem som mist en älskad (eller, gud förbjude, flera älskade) till det meningslösa våldet. Låt deras liv vara betydelsefulla. Förbli betydelsefulla. Låt oss bära alla dessa offer med oss. Alltid. Inte som en tung ryggsäck, utan som en påminnelse om att alla människoliv är viktiga. Att det blir tomt när någon enda saknas. Låt oss minnas. Minnas våldets offer som det de var - är - okränkbara liv. Individer. Medmänniskor.

<3
/helena

Hopp, hopp, hoppas

Ett litet snabbt inhopp - häpp! - här ifrån eviga kvinnor-residenset. Skulle avlasta kamerans minneskort lite, och passar då på att säga hej till er samtidigt.

Hoppas att påsken bjuder er på precis de ägg ni behöver, lugna eller fulla av skutt. Eller någon skön mix av dem båda kanske? Anyway. Ingen som gillar sol och blå himmel kan väl klaga, åtminstone inte på våra breddgrader. Synd att det är så farligt bara, med det torra fjolårsgräset som gör att alla ni grillfantaster måste leka varligare med elden än vanligt. Läste just i tidningen om en stor skogsbrand här ganska så i närheten, brings back läskiga minnen från den torraste, eldigaste sommaren i mannaminne.

Det var nog mest bara det. Har inte på den häringa apparaten riktigt lika mycket i påsk som när det inte är påsk, så att säga. Någon tredje del av vår skrivövning är på gång, som sagt. Men kanske dröjer den lite. Vi får se.

Elda lugnt och sköt om er.

<3
/helena

Världsliga ting, och andra.

Ska inte bli långrandig, bara påminna om Världsbokdagen. World Book Day 2019 är alltså på g, på tisdag. Alltid den 23:e april. Enligt en lång, lång tradition.

Det ordnas litterära aktiviteter överallt. Uppläsningar och bokliga samtal. Mumma för alla oss ordfantaster!

"... Books help weave humanity together as a single family, holding a past in common, a history and heritage, to craft a destiny that is shared, where all voices are heard in the great chorus of human aspiration."

/Audrey Azoulay, Director-General of UNESCO


Word!

Väver samman folk över hela världen. Och talar om allas vårt gemensamma arv och vår framtid tillsammans. I en kör av ambitiösa röster. Genom tiden, genom rummen. Lite så. Fritt översatt.

Men det är ju så sant - att böckerna är vår gemensamma röst. Då och nu och sedan. Och förhoppningsvis för alltid. Det är genom böckerna vi kan lära känna människor vi aldrig skulle fått lära känna annars, både levande och döda. Och därigenom också, i förlängningen, lära känna oss själva. För allt hänger, trots att det kan vara svårt att se det ibland, ihop.

Bara en påminnelse som sagt. I alla välmening.

Nu - fortsatt trevlig lång(läsnings)helg!

<3
/helena

ps Har ju inte uppdaterat er angående projekt Kunskapskanalen. !? Ja, jag vet inte om ni minns att mannen och jag hade som ambition att bara titta på den informativt fullspäckade kanalen i en vecka? Funderade på att involvera er och allt, men nu är det gjort. Det gick inte jättebra. Eller jo, det gick över förväntan på ett sätt... Vi tittade inte på TV alls. Knappt. Gjorde bara något enstaka undantag. Så här va - "Reglerna" lyder/löd som så: Att man bara får titta på Kunskapskanalen under hel en vecka, om man nu alls ska/vill titta på TV, vill säga. Det innebar att vi inte tittade på TV alls... Därför har jag lite svårt att bedöma om experimentet, som skulle leda till att vi började titta på fler kvalitativa faktaprogram, blev lyckat eller inte, eftersom vi inte tittade något alls på Kunskapskanalen, å andra sedan tittade vi ju inte på TV alls. Hm. Vi får nog göra ett nytt försök senare. I sommar? Nja. Kanske i höst. Eller nästa vinter... Vi får väl se helt enkelt. Låter er säkert veta om när det blir aktuellt, igen.

Undantaget då? Vad var det vi tittade på? På någon annan kanal. Jo, Bill Murray. Fattar inte att jag inte har sett allt med den makalösa knasbollen än. Han är ju så bra! Skådespelar som en gud. Eller så är han bara sådan? Superdupercool. I St. Vincent får han i och för sig en ordentlig match av Melissa McCarthy (det är ju det jag alltid säger; att komiska skådespelare bara är bäst på det här med att hitta allvaret - också). Och den unge mannen, pojken, i den andra huvudrollen, går inte heller av för hackor. Var hittar amerikanerna alla sina otroliga filmungar? Jag bara undrar? Växer de på träd där borta, eller? Växer på Hollywood-palmerna där då förstås.

Se St. Vincent (2014), om ni vill ha en lättsam, och aningens eftertänksam, stund i sällskap av en hop riktiga skådespelarproffs. Haha. Kan inte låta bli att skratta när jag tänker på Naomi Watts i en smått osannolik roll för henne (jag säger bara: "My water is broken...").

Som om ni behövde ett enda knasigt påskpynt till...

Bästa bestämdaste ängeln. På bästa tavelplatsen - mellan sovrum och kök. Som en mobil tavelpendel svänger dörren motivet från det ena rummet till det andra. Ni har sett henne förut, många gånger, men aldrig såhär...

Jag klippte ut en rund del ur pappersbonaden, till slut, för det var ett svårt beslut. Det där med brodyrbågen var kanske för knasigt? Jag provade faktiskt inte ens, ska sätta något fint tyg där istället. Låter vettigt med tyg i en båge som faktiskt är till för tyg, va? Men idén var bra, åtminstone på själva idéstadiet...

Bestämde mig, som sagt, för att ängeln skulle upp igen. Jag menar, vilken fjäderdräkt kan vara vackrare än en ängels vingar? Och vi måste naturligtvis ha ett riktigt kvinnligt inslag - och perspektiv - på pyntet också.

Finaste delen av bonaden får alltså bo i hennes famn ett tag. Även om hon finns skyddad bakom glaset och resten sitter, temporärt, fast framför. Tycker nästan att det svarta garnet, som jag bara satte upp lite slarvigt runt själva rundeln, ser ut som ett matchande armband. Med lite god vilja så...

Visst är det öppna fönstret fint? Den finaste delen av hela den lilla runda härligheten.

<3
/helena

ps Om konstnären vänder sig i sin grav när han ser sin litografi bli behandlade så här? Med häftmassa och en massa påklistrade onödigheter? Förmodligen, ja.

Hallå du gamle indian

"... Kommersiella och ideella intressenter, tidningar och poeter - alla hade åsikter i frågan. SJ passade på tillfället att erbjuda halverat biljettpris för kvinnor, vilket blev en succé med tåg som till övervägande delen hade kvinnliga passagerare. ..."

Haha. Bara älskar första meningen i citatet från Wikipedia ovan. ...tidningar och poeter... Hihi.

Slutfnissat. Nu undrar jag om ni har hört talas om Frufridagen? En enda dag, som blev två, då kvinnan i familjen skulle få ledigt från hushåll och barn. Året var 1954. Med en repris 1963. Första gången blev det tydligen ett himla hallå. Det undrades till exempel hur det skulle gå med idrottsresultaten den söndagen - när männen var så upptagna med att byta blöjor och laga mat. !!??!!

Vi har trots allt kommit någonstans. Ibland, när det känns som att jämlikhetsfrågan mest står och stampar, och vägrar ta de där sista kliven mot lika lön för lika arbete och andra självklarheter, är det bra att påminna sig om hur det var, för inte så där jättelänge sedan.

Det var på grund av Owe Törnqvists låt "Frufridagen", som mannen och jag åter läste på lite om det trevande jämställdhetsprojektet som initierades av ett inslag i det klassiska radioprogrammet Karusellen.

(Haha. Fnisset gurglar åter upp, när jag ser att Povel Ramel tydligen också gjort ett musikaliskt inlägg i debatten. "Titta, jag diskar". Hihi.)

I dessa dagar arbetar mannen en hel del med att underhålla på äldreboenden och andra samlingsplatser för medborgare med en aning högre sammanlagd siffra i sitt personnummer, så att säga. Därav mycket traditionell musik. Gamla godingar. Örhängen.

Vi försöker plocka fram lite av varje. Mycket på svenska förstås, men en hel del annat också. Blandar och försöker ge något som kan få ett något grumlat minne att komma ihåg. Något som kan framkalla en behaglig känsla i den erfarna kroppen. Lite så.

Nu låter det kanske som att alla är senildementa. Så är det ju inte, självklart inte. Många är ju superalerta. De önskar och sjunger med, och kan många texter bättre än mannen (som ju i och för sig också är en gamling...förlåt, älskling...;).

Gullefjun och Hönan Agda. Och ett par, tre glada gula noter till. That's i princip it. Vad det gäller påskvisor, alltså. Sedan finns det inte fler. Eller gör det det? Ni kan se på det här som en efterlysning, om ni vill. Tipsa gärna oss om fler låtar med påsktema, eller åtminstone med någon påskanknytning. Nu är det väl en aning sent påkommet, men inför nästa år kanske. Och om ni är riktigt snabba med att tipsa, så hinner vi nog öva lite redan i helgen.

Tänkte på det religiösa också, inom den kristna världen måste det väl ändå finnas något litet musikaliskt påskgodis att hämta? Vilka psalmer sjungs till påsk, till exempel? Måste erkänna att jag har noll koll där. Så, tipsa tipsa tipsa.

Men ni vet ju redan vad jag allra, allra helst vill höra i påsk -  bästa Freddie M och Queen i mannens akustiska version! Can't wait!

:)
/helena

ps Den snyggaste fjäderprydda saken i hela vårt påskpyntade hem. Minns ni?

Och minns ni att jag bad er om namnförslag? Nej, tänkte väl att ni glömt bort det, men det gör inget, för jag har döpt honom alldeles själv. Det blev inte Viskande vinden, det blev bara Visa vinden. "Bara". För att jag tänker på människorna som levde/lever nära naturen som väldigt intuitivt kloka. Och för att jag tänker mig att han kan hjälpa oss att omdirigera den otäcka högervind som drar över världen. Känns som att vi - och de positiva, varma, medmänskliga vindarna - kan behöva all hjälp vi kan få. Även om vi kan vara utan det där med pil och båge.

Kort kort om vintage-våren

Förlåt om jag kommer in här och är så där lite lagom instagram-kort-i-tonen mot er. Men jag ville bara visa er våren. Att den är här nu. På riktigt.

Jag kommer ihåg en bloggerska som alltid brukade hylla, proklamera, vårens ankomst med hjälp av de ivrigt roterande borstmaskinerna, som körde runt på hennes innergård en ljummen mars- eller aprildag eller så.

Jag har ju en liknande grej: Mannen! Eller rättare sagt hans gamla jeansjacka från 1800-frost eller nåt. Från 80-talet i alla fall. Den brukar ju ofta komma fram när vindarna blir något mildare. Han har inte använt den varje vår sedan dess, då hade den väl inte hängt ihop alls numera, men ofta. Någon vår, i början av vår långa romans - puss, älskling! - tror jag till och med att jag kidnappade den ett tag.

Vintage plus våren lika med sant!

<3
/helena

ps Det mesta av övriga "stassen" är second handinköp, nästan allt faktiskt: Skjortan och slipsen och jeansen och bältet och skorna. Allt utom slipsnålen och underkläderna då alltså. Så det så. ;)

Fyll den med något gott & glatt & meningsfyllt!

Allt behöver inte vara så pretentiöst hela tiden. En skål med popcorn kan vara bästa påskgodiset. En snabb, spontan loppistur bästa resmålet. Kanske vill du bara vara inne och läsa böcker och allt möjligt annat läsbart (och en och annan blogg också då kanske...). Skriva en massa ord på rad. Sjunga och spela och spela spel. Titta på någon bra film. Och någon dålig. Eller ta en promenad hand i hand med någon som du tycker extra mycket om, gärna med kameran med som tredje hjulet.

Det där är saker som jag personligen älskar att göra (och äta!). Om och om och om igen. Alltid. Mycket och ofta.

Men Du ska givetvis fylla Din påsk med något som Du behöver och önskar. Bara Du vet vad Du vill ha och mår bra av.

Nu vill mannen och jag önska, just Dig, en riktigt bra vintage-påsk!

<3
/helena

ps Vet inte hur mycket jag kommer hinna titta in här den följande veckan, men jag har mycket på g. Även in hit alltså. Kanske kan ni inte bärga er inför nästa del av vår gemensamma skrivövning? Påsken har ju blivit en tid för kriminallitteratur, så håll utkik. Och skriv gärna lite själv också, vetja!

Här hemma - som en yr höna

Det finaste pyntet kan vara så obetydligt. Som ett enda välplacerat gult ägg (nästan) mitt i solen. Eller ett gult dockskåpsbord på tjockteven. Och lugn bara lugn, jag har medvetet redigerat hårt och fult och krackelerat här. För att jag tycker det blir finare så, ibland. Och för att jag gillar när det skaver lite på näthinnan. Aj.

I köket står favoritsakerna på rad. Lite som vanligt då. Fast ändå lite annorlunda. Gula ljus. Sådana som glada tanter brukade plocka fram till påsk när man var liten. Sedan la de tillbaka dem i finskåpet igen, efter påsk. Och tog kanske fram dem nästa år också. Och nästa. Nu är jag tant. Jag har tagit fram mina gula ljus. Och vem vet, kanske sparar jag dem till nästa påsk? Eller så tänder jag dem och njuter av stearinljusens sken över ett förtroligt samtal och en kopp kaffe. Hur som helst är de kvalitetsljus av vintage-karaktär, inköpta second hand. Såklart.

Gröna Anna har fjädrar i sin korg och här och var ligger något och ruvar.

Planer på någon solig utflykt är ni säkert många som har, och det finns även här hos oss. Men kanske stannar vi hellre här. Och bara är. Som man säger.

Det var ett inl-ägg det. Och kanske värper jag snart fram ett till. Snart.

:)
/helena

När det som är dåligt blir bra

Det var kallt om händerna. Snålblåst. Solen var vackrare än snäll, om ni förstår. En aning tidsbrist, som vanligt. Snart skulle det bästa ljuset vara borta. 

Och orkade jag verkligen packa ner något ömtåligt igen? Tänk om det också skulle spricka, som krukan häromveckan. Bäst att packa ner något som redan är lite sönder. 

Och varför fick jag inte med mig någon färggladare rekvisita? Bara en banan. !?! Och de blekfisiga tupparna. Det kommer aldrig att gå! Det kommer aldrig att bli bra! Det kommer bara sluta med att jag får göra om det. En annan dag. En varmare dag. En längre dag längre framöver. Gnäll gnäll gnäll. Om jag ska vara ärlig så är jag inte alltid så snäll mot mig själv. Jag klagar på mig. Och gnäller. Och skäller. Och larmar och går på.

Men. Det berömda men:et igen. Så händer det. Plötsligt. Nej, oftast efter ganska hårt arbete. Det blir bra. Mot alla odds. Ibland blir det till och med bättre än man överhuvudtaget trodde var möjligt.

Ibland blir det poesi. 

Glöm inte det: Att ur det småtrista, bleka, färglösa kan det spira något som man inte trodde på.

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig, ibland blir det faktiskt mycket bättre än så. 

<3
/helena

Sorgkantat & matbordsbantat

Kanske lite konstigt att tända ett ljus över en brand? Ja, en aning knasigt förstås, men vi gjorde det igår kväll. Samtidigt som jag var i pysseltagen. Och visst blev jag påverkad när jag skulle byta inspirationsbilder över köksbordet, som ni ser. Leonardos mest berömda dam och en fralla. En fransk bulldog till frukost, någon?

De coola trääggen fick också komma fram. Gillar dem så här, i en enda hög bara. Något franskt över dem också faktiskt.

Läser just om de ovärderliga föremål som de modiga brandmännen ändå lyckats rädda ur lågorna, känns ju bra. Och att Notre-Dame ska byggas upp igen. Såklart. En av världens mest berömda byggnadsverk ska självklart resa sig på tio igen!

<3
/helena

ps Vet inte om det blev så mycket färre saker på köksbordet egentligen. Kanske blev det till och med fler? Eftersom vårt hem är litet och smått dockskåpsartat, blir det lätt att saker mest flyttas runt. Men det är så det måste vara. Köksbordet är ju mitt bästa arbetsredskap också. Pågår ju nästan alltid någon aktivitet där.

Och det här med att julen varar ända till påska är verkligen sant - nu har äntligen den sista adventsstjärnan hittat in i garderoben igen. Puh. Pussel pussel och tryck på, så ska det väl gå. Hej och hå. Lite så.

Nej då. Det blev bra. Några saker har rensats ut och så hittade jag lite jag glömt bort, kommer kanske ett High 5! vintage-tema med den tanken - saker som man glömt att man har. En del väldigt snygga saker. Som den där brickan... Och julkulorna jag inte hittade i julas... Och en supersnygg textil-grej som jag letat efter länge, länge. Stay tuned.