Mycket svårare än så behöver det väl inte vara?
Sköt om er.
<3
/helena
ps Hittar fotot i ett av mannens album från hans ungdomsår. Det måste vara sjuttiotal. Någonstans där i mitten går Thorbjörn Fälldin. Om ni tar fram luppen så ser ni det nog. Mannen har fotat. Kanske var han statsminister då, Fälldin alltså, inte mannen, hehe. Vet inte var det här är, får fråga mannen sen, ville överraska honom med att jag redigerat fram den här bilden till hyfsad fräschör - från det med åren blekta, missfärgade, kontrastlösa fotografiet, därför har jag inte frågat ut honom minutiöst innan jag fixade med bilden, om någon undrar.
Men jag vet ju att mannen, precis som så många andra unga som bodde på landsbygden och hade lantbrukarföräldrar var med i grön ungdom då. Alltså i Centerns ungdomsförbund, de som var allra mest gröna då. (Idag röstar han ytterligare grönare och skönare, naturligtvis).
Men det var mest en parentes, det här handlar om en banderoll som spelar roll. Då, nu, alltid. Gemenskap. Det kanske allra viktigaste att känna, på djupet, i den så kallade folksjälen.
Det är mycket nu, som någon sa. Det är gnato. Och tjato. Som jag kallar allt Nato-prat. Puh. Snart går det väl hål i våra stackars öron. I vilket fall som helst ville jag bara säga att jag inte har tystnat, politiskt, menar jag. Även om jag tror att det är det de vill, de som inte vill något annat än att skylla ifrån sig och skylla på andra. De vill att vi ska tystna. De vill att vi ska ge upp våra tankar på en gemensam framtid. En där mångfalden får råda, både bland människor och blommor och bin, så att säga.
De vill att vi ska baxna inför deras omänsklighet. Den extrema högern har aldrig varit mer extrem i mina ögon, än nu. För nu blir de bara fler och fler. Förhoppningsvis inte fler och fler som röstar höger och extremt och konservativt, men partierna som pratar ett hårt och obehagligt språk blir fler och fler. Sossarna är också på god väg att passera mitten nu, känns det som. Vänstervridna var längesedan de var, antar jag. Som om de inte ser den vägen som möjlig längre? Och mitten, det kan ju i och för sig vara en ganska bra plats, en fin utgångspunkt och utkiksplats, ändå ekar det ödsligt och tomt där nu. Centern står väl kvar i alla fall. Liberalerna? Nej, de har väl mest kvar det där L:et för syns skull, de har också migrerat betänkligt högerut.
Och så var det det där med att vara kvinna. Det är alltid högre krav på kvinnor, sägs det. Och jag måste säga att jag håller med, när det gäller partiledare bland annat. KD. Eller KDS, som de hette när jag var ung, har tagit ett historiskt ekande kliv rakt in i famnen på främlingsfientligheten. Och att en kvinna leder ett parti som gjort en sådan ofattbart obehaglig kovändning och resa är under all kritik (även om det väl på något bakvänt sätt ändå tyder på en slags jämlikhet? Kvinnor får och kan vara lika dumma som män...). Från barnvänlighet, med ideal och värderingar som många traditionalister kunde känna trygghet i, (även om de inte direkt passade som hand i handske i min demokratiska och solidariska tekopp då heller) har de klampat rakt ner i det träsk där korten ständigt blandas bort och ihop.
Lika-med-tecknet tas ständigt upp i samband med orden misslyckande, massinvandring och kriminalitet. Som om man automatisk blir kriminell för att man har flyttat eller flytt hit från ett annat land. Skärp er, säger jag bara. Skärp dig, kvinna. Och massinvandring, det har vi aldrig haft. Varken då eller nu. Men fråga gärna dem i Jordanien och Polen, bara för att ta ett par exempel bland många många, de vet vad det innebär att ta emot många miljoner oskyldiga civila som flyr för sina liv, undan krig och konflikter.
Människor är inga misslyckanden. Integration är inte bara ett ord, det är något du själv bidrar med genom att vara en del av ett samhälle. En liten del. Vi är alla en enda liten del, som tillsammans, bit för bit, blir starkare av våra olika förmågor. Gemenskap. Ett ord som följer med ansvaret att se mer på det som förenar, än det som eventuellt skiljer. Integration är inte bara storvulna ord från en talarstol, det är du och jag i vardagen, vad vi än gör och var vi än bor. Även om det känns som att de flesta som pratar mycket om integration bor väldigt långt ifrån de områden som ständigt står i skottgluggen för generaliseringar och diverse godtyckliga utpekanden.
Tyst. Som en mus. Det vill de helst att vi ska vara. Stumma. Inför den dumhet och den mängd grodor som flyger ur deras munnar? De många extrema högerpartierna som vi nu har sittandes i vår egen riksdag, de är inte rätt väg att gå för att bygga det starka generösa samhälle de flesta av oss vill fortsätta att vara stolta över. Att behandla, tilltala, våra medmänniskor som om de alla mer eller mindre vore bovar, bidragsberoende och allmänt lata slöfockar - det har aldrig någonsin varit ett vinnande koncept. Det visste Fälldin. Det visste Palme. Det vet Annie Lööf.
Och någonstans där djupt djupt inom vår nya statsminister kanske hon också kommer ihåg det? Trots den obehagliga retoriken hon för. Trots att hon börjat falla in i samma kör. Även om det är bra att hon, till slut, (hur många är vi som har tjatat och tjatat länge länge om att det är enda vägen framåt?) har förstått att vi måste få våra barn och unga att må så bra som möjligt, så att de hela tiden känner kärlek och gemenskap - och att de ALLA behövs.
Om man känner att man har ett värde, att man får räknas som fullvärdig medlem i det här samhället, om ingen får för sig att börja mäta längden på ens ben för att kolla exakt hur gammal man är till exempel, eller sätts i förvar, efter att fått vänta på sin avslagna asylansökan i många många år, då, då, kan man kanske börja känna att man är en riktig människa. En sådan som VILL bidra. Men om du måste bli visiterad varje gång du passerar ett visst ställe på din fredliga väg (minding your own business, som de flesta av oss gör dagligen) till och från din skola, din fritidsaktivitet, ditt jobb eller din bostad, då kanske du börjar tvivla på om du verkligen är en fullvärdig och likvärdig människa?
"Jag tror på dialog, aldrig på våld."
Jag har sparat de här orden på skrivbordet. Jag har sparat bilden av den unga mannen i mitt hjärta. Han som försökte tala dem som tror att våld löser problem till rätta. Han som förklarade hur det känns att bli visiterad, där man bor, fast polisen mycket väl vet vem han är, och känner igen honom. Han som uttryckte sig på ett sådant intelligent och inkännande sätt. På ett djupt värdigt sätt som jag nästan aldrig har hört någon politiker prata. Han pratade respektfullt om sina medmänniskor. Han pratade om att våld aldrig är rätt väg, samtidigt som han förklarade hur det är att ständigt bli sedd på med misstänksamma ögon. Bara för att du ser ut på ett visst sätt. Har ett speciellt namn. Utövar din fredliga religion på ett fredligt sätt. Bor på en plats som anses våldsam och fientlig - som om ett helt område någonsin bara består av en viss typ av människor.
Han - och hans ord - bor i mitt hjärta nu.
Språket. Det är våra politiker som sätter tonen. Det är de som ska vara de yttersta förebilderna, för oss alla. Det måste finnas ett sätt att tala om unga människors välmående utan att få det att låta som att vi talar om ett gäng oförbätterliga vildar? Du blir som du blir behandlad, säger jag. Språket. Prata inte om grupper, prata om individer. Prata om enskilda barn och tonåringar och unga vuxna, som om du verkligen menar att de har en plats här. En självklar framtid. Och att de är värda ett bemötande utan generaliseringar eller förolämpningar.
Du blir som du blir behandlad, det är därför vi måste ta hand om varenda unge. Inte genom att skylla en massa på föräldrarna (som i de flesta fall har gjort sitt allra bästa), utan genom att ha en stark och gemensam - och snäll - samhällskropp.
Föreningslivet. Här kan många unga fångas upp. Här kan de får känna vad verklig gemenskap är. Och hitta just sitt sätt att uttrycka sig. I skolan. Där är det viktigt att det finns tillräckligt många kompetenta vuxna, inte bara inom pedagogiken, utan också inom det svåra ämnet "att vara människa". Det är viktigt att de unga har många stabila vuxna runt omkring sig, vuxna som lyssnar. Vuxna som ser dem. Och som kan visa dem att de har en självklar plats här på jorden. Här, där alla behövs. Mångfald. Ett såå uttjatat ord. Men det är det världen, och alla länderna i den, behöver.
Och bovarna, de kan vi kanske prata om i andra sammanhang? Kameror och avlyssning och allt vad det är, det kanske funkar ibland. Men det enda sättet att fånga olika typer av kriminella är väl ändå att ha smartare kriminaltekniker och kriminalkommissarier och kriminologer och allt vad de heter, än de kriminella?
Outsmarting them. Utan någon annan utrustning än vår invecklade och supersmarta hjärna. Att vara steget före, det är väl det som är grejen? Låt rätt människor, rätt hjärnor, bli kriminalpoliser, då kommer de väl veta vad bovarna ska göra - innan de ens hinner tänka tanken att göra det där dåliga valet som de är på väg att göra. Är inte det en strålande idé? (Och en filmidé? Som redan är gjord? Jo.)
