lördag 30 april 2022

Det är så här vi vill se vår Valborg

Eldfängd. 

Öppenhjärtig. 

Aldrig rädd att ta bladet från munnen. 

Men ett snällt blad. 

Ett miljövänligt blad.

Håller gärna ett brandtal.

Om hjärtefrågorna: klimatet och pratet.

Vill både höra humlan surra och barnen hurra.

En öppen famn, för dem som behöver den.

Som ett paraply.

Kanske ett parasoll, som har koll? 

Som bara är lagom solblekt och sönder och spretar lite, det får ju inte bli för perfekt och ytligt alltihop.

Fjärilar i magen.

Av förväntan, på den framtid som hon hoppas - och tror! - att alla de små ska få.

Både flugorna och myggorna och spindlarna och kaninerna och kiden och kidsen och deras kids. 

Full i fan.

Men alltid med en nykter blick på sin samtid.

Glad och tillmötesgående, men sällan behagfull. 

Behagar gå sin egen väg, gärna ute i det gröna, tillsammans med alla andra som sätter alla andra i första rummet.

Lite sådan är hon - vår Valborg.

Vårens egen blygsamma viol.

Vår foträta primadonna.

En riktig pärla. Med solsken i blick. Och en flammande röd tunga, när så behövs.


Sköt om er.

<3

/helena

fredag 29 april 2022

Gemenskap - där alla behövs

Mycket svårare än så behöver det väl inte vara?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hittar fotot i ett av mannens album från hans ungdomsår. Det måste vara sjuttiotal. Någonstans där i mitten går Thorbjörn Fälldin. Om ni tar fram luppen så ser ni det nog. Mannen har fotat. Kanske var han statsminister då, Fälldin alltså, inte mannen, hehe. Vet inte var det här är, får fråga mannen sen, ville överraska honom med att jag redigerat fram den här bilden till hyfsad fräschör - från det med åren blekta, missfärgade, kontrastlösa fotografiet, därför har jag inte frågat ut honom minutiöst innan jag fixade med bilden, om någon undrar.

Men jag vet ju att mannen, precis som så många andra unga som bodde på landsbygden och hade lantbrukarföräldrar var med i grön ungdom då. Alltså i Centerns ungdomsförbund, de som var allra mest gröna då. (Idag röstar han ytterligare grönare och skönare, naturligtvis).

Men det var mest en parentes, det här handlar om en banderoll som spelar roll. Då, nu, alltid. Gemenskap. Det kanske allra viktigaste att känna, på djupet, i den så kallade folksjälen. 

Det är mycket nu, som någon sa. Det är gnato. Och tjato. Som jag kallar allt Nato-prat. Puh. Snart går det väl hål i våra stackars öron. I vilket fall som helst ville jag bara säga att jag inte har tystnat, politiskt, menar jag. Även om jag tror att det är det de vill, de som inte vill något annat än att skylla ifrån sig och skylla på andra. De vill att vi ska tystna. De vill att vi ska ge upp våra tankar på en gemensam framtid. En där mångfalden får råda, både bland människor och blommor och bin, så att säga. 

De vill att vi ska baxna inför deras omänsklighet. Den extrema högern har aldrig varit mer extrem i mina ögon, än nu. För nu blir de bara fler och fler. Förhoppningsvis inte fler och fler som röstar höger och extremt och konservativt, men partierna som pratar ett hårt och obehagligt språk blir fler och fler. Sossarna är också på god väg att passera mitten nu, känns det som. Vänstervridna var längesedan de var, antar jag. Som om de inte ser den vägen som möjlig längre? Och mitten, det kan ju i och för sig vara en ganska bra plats, en fin utgångspunkt och utkiksplats, ändå ekar det ödsligt och tomt där nu. Centern står väl kvar i alla fall. Liberalerna? Nej, de har väl mest kvar det där L:et för syns skull, de har också migrerat betänkligt högerut.

Och så var det det där med att vara kvinna. Det är alltid högre krav på kvinnor, sägs det. Och jag måste säga att jag håller med, när det gäller partiledare bland annat. KD. Eller KDS, som de hette när jag var ung, har tagit ett historiskt ekande kliv rakt in i famnen på främlingsfientligheten. Och att en kvinna leder ett parti som gjort en sådan ofattbart obehaglig kovändning och resa är under all kritik (även om det väl på något bakvänt sätt ändå tyder på en slags jämlikhet? Kvinnor får och kan vara lika dumma som män...). Från barnvänlighet, med ideal och värderingar som många traditionalister kunde känna trygghet i, (även om de inte direkt passade som hand i handske i min demokratiska och solidariska tekopp då heller) har de klampat rakt ner i det träsk där korten ständigt blandas bort och ihop. 

Lika-med-tecknet tas ständigt upp i samband med orden misslyckande, massinvandring och kriminalitet. Som om man automatisk blir kriminell för att man har flyttat eller flytt hit från ett annat land. Skärp er, säger jag bara. Skärp dig, kvinna. Och massinvandring, det har vi aldrig haft. Varken då eller nu. Men fråga gärna dem i Jordanien och Polen, bara för att ta ett par exempel bland många många, de vet vad det innebär att ta emot många miljoner oskyldiga civila som flyr för sina liv, undan krig och konflikter.

Människor är inga misslyckanden. Integration är inte bara ett ord, det är något du själv bidrar med genom att vara en del av ett samhälle. En liten del. Vi är alla en enda liten del, som tillsammans, bit för bit, blir starkare av våra olika förmågor. Gemenskap. Ett ord som följer med ansvaret att se mer på det som förenar, än det som eventuellt skiljer. Integration är inte bara storvulna ord från en talarstol, det är du och jag i vardagen, vad vi än gör och var vi än bor. Även om det känns som att de flesta som pratar mycket om integration bor väldigt långt ifrån de områden som ständigt står i skottgluggen för generaliseringar och diverse godtyckliga utpekanden.

Tyst. Som en mus. Det vill de helst att vi ska vara. Stumma. Inför den dumhet och den mängd grodor som flyger ur deras munnar? De många extrema högerpartierna som vi nu har sittandes i vår egen riksdag, de är inte rätt väg att gå för att bygga det starka generösa samhälle de flesta av oss vill fortsätta att vara stolta över. Att behandla, tilltala, våra medmänniskor som om de alla mer eller mindre vore bovar, bidragsberoende och allmänt lata slöfockar - det har aldrig någonsin varit ett vinnande koncept. Det visste Fälldin. Det visste Palme. Det vet Annie Lööf. 

Och någonstans där djupt djupt inom vår nya statsminister kanske hon också kommer ihåg det? Trots den obehagliga retoriken hon för. Trots att hon börjat falla in i samma kör. Även om det är bra att hon, till slut, (hur många är vi som har tjatat och tjatat länge länge om att det är enda vägen framåt?) har förstått att vi måste få våra barn och unga att må så bra som möjligt, så att de hela tiden känner kärlek och gemenskap - och att de ALLA behövs.

Om man känner att man har ett värde, att man får räknas som fullvärdig medlem i det här samhället, om ingen får för sig att börja mäta längden på ens ben för att kolla exakt hur gammal man är till exempel, eller sätts i förvar, efter att fått vänta på sin avslagna asylansökan i många många år, då, då, kan man kanske börja känna att man är en riktig människa. En sådan som VILL bidra. Men om du måste bli visiterad varje gång du passerar ett visst ställe på din fredliga väg (minding your own business, som de flesta av oss gör dagligen) till och från din skola, din fritidsaktivitet, ditt jobb eller din bostad, då kanske du börjar tvivla på om du verkligen är en fullvärdig och likvärdig människa?

"Jag tror på dialog, aldrig på våld." 

Jag har sparat de här orden på skrivbordet. Jag har sparat bilden av den unga mannen i mitt hjärta. Han som försökte tala dem som tror att våld löser problem till rätta. Han som förklarade hur det känns att bli visiterad, där man bor, fast polisen mycket väl vet vem han är, och känner igen honom. Han som uttryckte sig på ett sådant intelligent och inkännande sätt. På ett djupt värdigt sätt som jag nästan aldrig har hört någon politiker prata. Han pratade respektfullt om sina medmänniskor. Han pratade om att våld aldrig är rätt väg, samtidigt som han förklarade hur det är att ständigt bli sedd på med misstänksamma ögon. Bara för att du ser ut på ett visst sätt. Har ett speciellt namn. Utövar din fredliga religion på ett fredligt sätt. Bor på en plats som anses våldsam och fientlig - som om ett helt område någonsin bara består av en viss typ av människor.

Han - och hans ord - bor i mitt hjärta nu.

Språket. Det är våra politiker som sätter tonen. Det är de som ska vara de yttersta förebilderna, för oss alla. Det måste finnas ett sätt att tala om unga människors välmående utan att få det att låta som att vi talar om ett gäng oförbätterliga vildar? Du blir som du blir behandlad, säger jag. Språket. Prata inte om grupper, prata om individer. Prata om enskilda barn och tonåringar och unga vuxna, som om du verkligen menar att de har en plats här. En självklar framtid. Och att de är värda ett bemötande utan generaliseringar eller förolämpningar.

Du blir som du blir behandlad, det är därför vi måste ta hand om varenda unge. Inte genom att skylla en massa på föräldrarna (som i de flesta fall har gjort sitt allra bästa), utan genom att ha en stark och gemensam - och snäll - samhällskropp.

Föreningslivet. Här kan många unga fångas upp. Här kan de får känna vad verklig gemenskap är. Och hitta just sitt sätt att uttrycka sig. I skolan. Där är det viktigt att det finns tillräckligt många kompetenta vuxna, inte bara inom pedagogiken, utan också inom det svåra ämnet "att vara människa". Det är viktigt att de unga har många stabila vuxna runt omkring sig, vuxna som lyssnar. Vuxna som ser dem. Och som kan visa dem att de har en självklar plats här på jorden. Här, där alla behövs. Mångfald. Ett såå uttjatat ord. Men det är det världen, och alla länderna i den, behöver. 

Och bovarna, de kan vi kanske prata om i andra sammanhang? Kameror och avlyssning och allt vad det är, det kanske funkar ibland. Men det enda sättet att fånga olika typer av kriminella är väl ändå att ha smartare kriminaltekniker och kriminalkommissarier och kriminologer och allt vad de heter, än de kriminella? 

Outsmarting them. Utan någon annan utrustning än vår invecklade och supersmarta hjärna. Att vara steget före, det är väl det som är grejen? Låt rätt människor, rätt hjärnor, bli kriminalpoliser, då kommer de väl veta vad bovarna ska göra - innan de ens hinner tänka tanken att göra det där dåliga valet som de är på väg att göra. Är inte det en strålande idé? (Och en filmidé? Som redan är gjord? Jo.)

torsdag 28 april 2022

Hjälpsam gumma - med knut

Hej! En liten rad. Från mig. Och gumman. Gumman? Som om jag inte skulle klara att fixa det här själv, va?

Okej, okej jag låter henne hållas, hon är ju så himla hjälpsam...

...och rar.

Glaserade knappar och allt, som hon har.

Hon gillar att bära och kånka. En riktigt välbyggd dam, som lyfter flera flera gafflar åt gången. Tror jag det.

Pinnar? Vad ska hon med dem till?

Jaha. Man kan sätta en lapp på dem. Och skriva fina saker till nån extra fin. Bra grej, tjohej!

Knut som ett spjut i nacken, håret rakt upp, fast strikt och samlat och snyggt. Klockad kjol, välmålad. Från Hälsingborg med ä är hon minsann. Ni har nog sett henne förut, kommer faktiskt inte ihåg var jag hittade henne. Men nu är hon framtagen igen, min keramiska vän. Uppvaknad ur sin slummer och dvala - i sommar-lådan - för att hjälpa till och sprida vardagsglädje vintage-style.


<3

/helena

onsdag 27 april 2022

Flyttfåglar

Ja, nyinflyttad till det lilla vintage-hemmet är den ju inte direkt. Var ganska många år sedan jag hittade den drejade vasen på en sommarloppis nu. Tala om tur, tänkte jag, minns jag. För att den var speciell, men ändå lik mycken annan keramik i stilen. Den andas Alingsås Keramik, även om jag inte vet om den verkligen tillhör deras sortiment, eftersom den enbart är märkt med konstnärens namnteckning: T Anagrius. Tomas Anagrius.

Här handlar det väl snarare om en flytta-fram-sina-positioner-en-bit-fågel. Skäggdoppingen från Gustavsberg. Den har ni säkert sett skymta förbi flera gånger förut, men nu har den flugit upp på köksbordets lilla hylla och ska häcka där ett slag, tänkte jag.

Puh. Trodde aldrig att jag skulle hitta den där vasen igen, hade gömt den även för mig själv, längst in i en låda märkt sommar. Och ja, den är väl på väg lite smått, även om det vore bra om vi fick ha den ljumma våren hos en god stund till. Eller vad säger ni?

Det var bara det. Två fina fåglar som fått komma fram och lufta sina vintage-vingar en aning. Fint så. Gott så.

Sköt om er.

<3

/helena

ps En med knut och en som ser ut som den slagit knut på sig själv, var det ungefär så jag uttryckte det i förra inlägget? Tror det. Ungefär. Vasen är objektet som ser ut att ha slagit knut på sig själv, i en knasig fågel-form, den med knut på har jag just fotat. Så den grejen, saken, tingesten, prylen kommer säkert in på en blogg nära er snart - den låg också i sommar-lådan. Om några av fotona blev tillräckligt bra, vill säga.

tisdag 26 april 2022

Dukbytardagar...

...och dagar när några andra små prylar rör på sig och byter plats. Så lång borde rubriken varit, egentligen.

Den gamla formen. Pastejform? Nej, så stora pastejer hade man väl inte ens då, förr i tiden, när det begav sig? Hur som helst är den smakfull med sin minimalistiska dekor. Gillar särskilt den tunna randen som löper runt på insidan. 

I vårt soliga köksfönster är saker en aning uppochner. Åtminstone bästa Aalto-vasen är det. Savoy. Oj, oj, oj, så skoj. Nåja.

Anyway. 

Savoy, som den våghalsiga vasen heter, har inte någon egentlig hals, utan består mer av en stor och generös och böljande volym. Den passar tulpaner och andra omfångsrika stjälkar bra. Om man vill, och tänker utanför boxen, då kan man vända på steken och helt plötsligt få en nätt avställningsyta istället. Funkar bra om man vill fortsätta ha den skulpturala vasen framme även efter buketten blommat över. Då hindrar du insidan från att bli dammig. Och så kan den ju få ligga till nästa gång du vill fylla den med valfri väldoftande och grön klorofyll.

På tal om grönt ja. Tyckte det började kännas dags för en lättare feeling här på och runt köksbordet. Ville ha in lite fräschare och friskare vårlyster liksom. Tyckte det var hög tid för ett duk-byte, även om jag kommer sakna björnarna som brukar vinka godmorgon till oss, på tyget som legat här och verkligen prytt sin plats tills nyss. 

Funderade seriöst på att lägga på en av mina riktiga dukar avpassade för just runda bord, den här gången. En med brokigt mönster, lite lugn och fin i färgerna. Vintage från sjuttiotalet. Sedan funderade jag på en broderad duk, med spetskant. Men den kändes för vit. Sedan funderade jag vidare. Något virkat? Ljusblått? Skirt?

Här är den. Syns förstås inte riktigt hur ljusblå den är när vårsolen ligger på så här starkt. Älskar de där två hålen, bara ett som syns här dock, längst bort. Två avsiktligt gjorda hål, av den som virkade den en gång. Ett hål för saltkaret. Och ett för pepparn. Fiffigt uttänkt detalj, tänker jag.

Så här ser det alltså ut nu, i vår matbordshörna. Som också är ett av mina arbetsbord, därför behöver det vara tåligt, också. Så när jag fick fram den här härliga stuven, som är ett stycke grov textil av möbeltygskvalité, var saken biff. Mannen kluckade faktiskt nästan av förtjusning när han såg förändringen. En hel rosenrabatt! Han tyckte att jag genast skulle sluta leta efter den där runda lugna som jag tänkte på först. Och jo, han har nog rätt. Det blev nog rätt bra, va?

Och den här avsågade blomhyllan som förvandlades till mini-bord och mini-bokhylla i ett, den får nog stå kvar här ett tag till. Funkar finfint som extra prydnad och avlastning, tycker jag. Tänk vad små förändringar kan göra mycket för trivseln och ett nytt uttryck. Även om sakerna givetvis inte är nya. Always second hand i första hand, you know.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nej. Jag ljög. Det ser inte ut så här på bordet nu. Inte riktigt så här i alla fall. Har flyttat på grejerna lite till sedan dess. Och så har jag plockat fram lite annat. Några saker som ni säkert inte har sett här inne på ett tag. Spännande, va? En av sakerna har knut. Och en verkar nästan ha slagit knut på sig själv. Hm. Nu blev ni allt nyfikna.

måndag 25 april 2022

Fem särskilt fina - hej då mitt vinterland

Vi går mot varmare tider. Då menar jag både bokstavligt, i mer vardaglig årstidsbemärkelse, och bokstavligt som i den dramatiska temperaturhöjning som vår planet är utsatt för. Därav fotar jag en bild i dag, med fokus på klimatförändringarna. Den är färdigredigerad och helt klar nu. Den blev nog ganska bra, tror jag. Passade på att fota lite till er också, på samma tema. Så här ser ni några av de resterande bilderna, med Fem särskilt fina i fokus. Bara bra vintage-grejer, såklart. Som den ständigt lika nyutslagna kannan. Den bara blommar och blommar. Året om.

Vi lyssnade inte bara färdigt på hela Tubular Bells i lördags, vi lyssnade även på hela Hergest Ridge och hela Ommadawn. Ni som kan er Mike Oldfield vet vad det är jag snackar om. Ni andra, som inte hunnit upptäcka detta musikaliska geni ännu, ni har verkligen några intressanta instrumentella stunder framför er. Framför er här ligger också en Oldfield. LP:omslaget till Platinum. Just här i form av en närbild på det smäckra flygfäet i mitten.

I min ömma natursjäl finns naturligtvis plats för en och annan säl också. Här simmar den tillsammans med några fler LP:omslag, med vatten och dess krafter i framsätet. Och den runda lilla lampfoten, som gått sönder. Itu, var den, redan när jag hittade den på Myrorna en gång i tiden. Den förlorade sin skärm men vann sin charm, kan man säga. Som sönder fungerar den helt fantastiskt som vas. Den brukar dyka upp när sommartid närmar sig. Som en vacker livboj om våren.

Mina barndomsidoler Boney M surfar. En spökbåt skymtar. Och till vänster om fjärilen ligger en framsida med en brinnande isbit på. Symboliken haglar. Människans litenhet - i relation till vädrets makter. Det var den bilden jag ville skapa, som ni säkert förstår.

Stengodsfågeln, som ofta flyger fram på vår köksvägg, får symbolisera den utsatthet sjöfåglar och fiskar har, särskilt i relation till människans slarv och oförsiktighet med hav och land och sjö och strand. Utsläppen, både av olja och diesel och mikroplaster, bland annat. 

Vi måste sluta utsätta djuren för vårt slarv. Och vara mycket mer aktsamma om de ändliga resurser som alls finns kvar. Det finns mycket att göra, med andra ord: Det finns inget val - bara miljöfrågor som kräver svar. Jag har sagt det förut, jag kommer säga det igen. Och igen. Och igen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det var egentligen ett smältande isberg jag ville haft i fokus, men vi hittade inte det omslaget. Mannen hjälpte mig att gräva runt bland hans/vår musikaliska guldgruva full av väldigt fantasifulla framsidor. Men jag tror det blev rätt bra ändå. Riktigt bra faktiskt.

söndag 24 april 2022

Hans skjorta och tröja. Men mina underbyxor.

Hallå där! Då kommer det utlovade inlägget här. Vi börjar väl med den där känslan då, som jag försökte beskriva häromdagen. Att ha sin killes kläder på sig. Här har jag det. Hade. För länge länge sedan. Tror jag står i en klasskompis badrum. Tror det är hon som tar bilden. Jo, så måste det nog vara. Den här mjuka skjortan alltså. Mm. Minns känslan. Nyförälskelse och mysig flanell. Han har visst något liknande i garderoben nuförtiden, klär ju fortfarande så bra i rutor, den kära mannen. Vi går raskt vidare från den fula minen, va?

Till den här. Haha. Trodde tydligen att det gick att bli vackrare då, än jag var. Som rynkig och mycket mogen person lägger jag sällan ner någon tid på att kleta in någon större mängd skönhetsprodukter i fejset. Fastnar ju mest bara bland rynkor och skrynklor och dubbelhakor, känner jag. Haha. Det här är faktiskt både min tröja och mina underbyxor. Haha. Tiden. Den går visst. Medan man tänker på annat och allt det där. Det här var väl ändå lite bjussigt, som man säger? I underbyxor och allt. Jomenvisst. (Kommer jag bli avstängd på grund av för mycket naket här inne nu då? Eller vad säger googlet och bloggret och så?) Fniss. Och tihi. Och allt vad jag sa.

En liten gosse som jag passade ibland. Son till en arbetskamrat. Och någon gång var mannen också med och passade. Han har fotat. Vi lekte kanske lite mamma, pappa, barn här då? Och blev mätta på det. Barn. De är underbara, på så många sätt. Men vi har aldrig ångrat att vi aldrig försökt skaffa några egna. Världen är full av barn, som behöver ansvarsfulla och kreativa och intressanta vuxna förebilder. (Som går runt och visar upp sig i bara trosorna, för hela internetet och allt? Haha.)

Det roligaste med det här inlägget, förutom att det är fullt av väldigt analoga och väldigt gamla foton, är väl ändå att någon annan har knäppt av de flesta bilderna här. Förutom ett par stycken är det någon annan som fotat. Men här ovan har jag ändå fångat min älskling, i vitt igen. Skogen. Mannen. Myten. Magin. Och tröjan. Haha.

Här. Här har ni mig igen. Med mannens tröja på. Med text på. Vilken text då? undrar ni. Hm, vi återkommer till det snart. En text jag förmodligen inte skulle våga gå runt med idag. Skulle väl bli kölhalad och bannad och uppläxad av närmaste militanta feminist. Eller inte. Även vi feminister har ju faktiskt humor. Eller? Jo då. Ibland.

Nämen titta, så fin. På den tiden när dubbelhakorna inte var så många, då hade jag ofta polo på hösten och så. Minns särskilt en gul, ribbstickad. Kommer ihåg att jag mer än gärna bar den under den här svarta kavajen. En kavaj som jag hittade i mannens garderob. Något från sjuttiotalet, som han inte använde längre. Länge och väl, använde jag den sen. Ett favoritplagg, trots att det var av akryl eller polyester eller något annat pretty onaturligt.

- Var hade vi fått den ifrån? frågade mannen, när han fick syn på den klart lysande solrosen här. Från vårt eget blygsamma lilla land, tror jag bestämt. En liten remsa med jord, någon meter lång bara, hade vi där i vårt första gemensamma boende - på bästa Hässleholmen här i vår lilla fina stad Borås. Åh. Den här bilden är så full av saker. Några fina och bra, som ampelliljan och dess klassiska blomsterhylla. Några dumma, som reklamen där på bordet. Åtta kilo vetemjöl? Vem behöver det? Bagarens barn? Bagaren? Och bagarens fru? Haha. Och den där fula soffan sedan då. I falskt skinn. Som den sprack! Som en solfjäder i formen, rund och go och stor och ful förstås. Men också praktisk, man fick plats med mycket i den. Både filt till benen - och benen. Och flera personer till. (Och deras ben.)

Nej, ta inte kort på mig nu. I den här tröjan. Med den här texten på. Usch och fy. Alla fina feminister får hålla för ögonen nu, om det gör för ont i dem. Men han jobbade ju faktiskt på ett ställe där han var just filmansvarig. Video, som det var då. Hyr-video. Mest drama och äventyr och barntillåtet. Lite thrillers och vanlig hederlig action såklart. Men också en och annan vuxenfilm hyrdes väl ut där, på bensinmacken. Det är andra tider nu. På gott och ont. Mest på gott förstås.

Så, nu kan ni öppna ögonen igen! Titta, en häst. Jo. Det är klart att jag fotade hästar redan då. Såå fin pålle.

Den här bilden minns jag inte alls. Men jag minns hur det var att vara hon. Hon som var jag. ÄR jag. Måste säga att det mesta av det allra viktigaste här i livet - värderingar, ideal, intressen, engagemang och kärleken - de har jag bevarat intakta, i djupet av både hjärta, hjärna och själ. 

Det är så här jag ser på mig själv, innan jag öppnar ögonen, och ser en tant blicka tillbaka på mig från spegeln. Men. Vet ni vad? Tanten är också bra. Hon duger. Hon är fine. Hon har ett jävlar anamma och ett driv som den där unga tjejen aldrig skulle vågat hoppas på att hinna erövra - på bara ett enda helt halvt liv.

Hej då. So lång. Vi ses.

Det var det. Tolv analoga foton. Från en annan tid. Kanske har jag visat er några av dem förut? Förmodligen. Men här inne backar vi ju aldrig från att återanvända och åter använda. Same same, but different. But same. Ja, ni vet vad jag menar.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vad då tolv? Det var väl bara elva? Men hallå, det tolfte fick ni ju se redan tidigare idag. Ett litet härligt och återanvänt bonusinlägg, som kom först, så att säga.

Play it again

Nej, jag skulle inte vilja leva om mitt liv. Men om jag var tvungen att göra det - då skulle jag inte ändra på någonting. Det låter kanske lite väl tvärsäkert, men det spelar ingen roll hur mycket jag funderar, det finns inget jag ångrar. Inget mer än bagateller och strunt, i vilket fall.

Sitter och tänker på det i samband med att vi nyss sett Paul Auster-dokumentären på SVT. Det är en sådan ynnest att få ta del av konstnärers världar och tankar, tänker jag. Funderar sedan allvarligt på om jag inte ska våga mig på att säga: att få ta del av ANDRA konstnärers tankar. Ja, lite lagom blygsamt vill jag nog ändå sälla mig till kulturens och konstens förespråkare och arbetare.

Just nu sitter jag och jobbar med några gamla analoga foton. Försöker göra något nytt av det gamla. Skapa lite magi kanske till och med? Letar efter foton jag kan förvandla. Förvanska, förstora och förminska. Förminska?

Ja, en dröm jag har, en av alla, är att skapa något storartat i det lilla - ett frimärke. Känns extra på tapeten nu, med det eftertraktade frimärket som skapade långa köer i Kiev. Ett tråkigt motiv egentligen, i kölvattnet av det fruktansvärda kriget i Ukraina. Men ett uppmuntrande motiv ändå, för ett folk som kämpar för sina liv och sin framtid, tänker jag.

Mitt frimärke ska bli fredligt. Väldigt fredligt. Och kvinnligt. Tror jag vet det perfekta analoga fotot som förlaga. Hittade det bland många andra från vår ungdomstid. Vår ungdoms gladaste vår, som mannen brukar säga. Vi får väl se vad det blir av det.

Anyway.

Lovade ju att jag skulle gräva fram lite analogt guld till er också, där jag bär en gammal rutig skjorta, bland annat. Och det har jag gjort. Hittade både det, och det ena och det andra och några till. Kommer förmodligen in hit snart. Kanske redan senare idag?!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Mitt första egna hem. Innan vi flyttade ihop på allvar. Trettio år sen. Där har vi mannen och hans mjuka verktyg, gitarren och skrivmaskinen, på besök.

- På den tiden när jag klädde i vitt, sa han. När han fick syn på den här gamla godingen till fotografi. Själv tycker jag det är väldigt roligt hur soffa och man liksom smälter ihop. Haha. Hade väl bara fattats att gitarren hade varit vit också, kan tänka. Men någon måtta för det ju ändå vara.

Gillade aldrig allt det där vita - utom mannen och hans tröja då. Tyckte mycket om de mörka fönsterkarmarna, minns jag. Tyckte det kändes exotiskt och modernt. Haha.

- Titta där är vårt bord, det vi fortfarande har idag. Och vår lampfot. Vår gröna glasskål. Pallen jag gjorde i slöjden, den med hjärtan. Farmors lilla stol, den var vit då, den skymtar där under en växt. Så där kan vi hålla på. Gotta oss åt att vi återanvänt och återanvänt och återanvänder. Inte bara foton. Och samma gamla man. ;)

lördag 23 april 2022

Här hemma - de sköna konsterna

Jo då. Den vilar sig fortfarande - jorden. Det kan den behöva. Vet inte riktigt vart den här gamla härliga pastell-globen är på väg. Tror inte att den ska stå på den lilla byrån i köket längre, fast jag vet inte. Kanske ska den få rulla vidare ut i den stora vida vintage-världen? Eller också får den hitta en annan plats här hemma. Den får allt vila sig en stund till, som sagt. Den blå boken där, det är den vi högläser ur just nu, skulle delat något bra citat med er, men jag hittar det inte just nu. Mera sen, med andra ord. Och nej, den fina formen ska inte ligga där.

Alla fjädrar är tillbakalagda i pyssellådan, utom en liten liten som smet. Påminner mig om koltrasten som drillar så högt nu, trodde nästan att den tagit sig in på något sätt, så nära öronen hörde jag dess kära vårsång i morse.

När vi rensade bland våra böcker senaste, då hittade jag några jag verkligen ville behålla. Som minne. Kanske tar jag mig tid att bläddra någon dag. Eller inte. Livet är ju trots allt inte oändligt - har jag hört. ;)

Känner ni igen den här klassiska framsidan då? När den kom handlade det inte om CD:s, då var det LP som gällde. Vi pratade om det här med att dagens låtar är så små. Små? Ja, korta i rocken. Bara ett par minuter eller så långa, sedan är de slut. 

Det finns ingen plats för tonerna att verkligen ljuda längre. Ingen har tid att lyssna färdigt. Därför tog mannen fram den här musiken, som fyller hela femtio år nästa år. Den får bli en del i ett debattinlägg om musikalitet, instrumentation, och att våga vägra begränsningar. 

Här får det allt breda ut sig. Kanske ska vi ta oss tid att lyssna på del ett? Den är ju trots allt bara tjugofem minuter lång. Del två då? Jo då, lika lång. Vi pratar säkert mer om det här en annan gång. Om vi får tid. 

Snöfrid? Snöfrid. I Svenska Dagbladets årsbok från 1929 hittar jag Elfrida Andrée. "... f. 1841. Organist vid Finska kyrkan i Stockholm 1861, samtidigt lärarinna vid seminariet, domkyrkoorganist i Göteborg 1867. Ledamot av Musikaliska akademien 1879. Komponerade en körballad 'Snöfrid', orgelsymfonier, två svenska mässor, en del kantater samt flera pianonummer. Död 11 jan. ..."

Ett helt liv, på bara ett par rader. Det är å andra sidan mycket mer än de flesta idogt kämpande människor genom historien någonsin fått och får.

Det var lite av det som pågår här hemma just nu. Tänkte sett filmen om Paul Auster och hans tegelsten om olika liv, fast samma, eller hur det nu är. Har inte läst den. Men ett bra sätt att fusk-läsa är ju att se en dokumentär om den istället. Vi såg något annat igår, på bästa sändningstid, ni vet. Ett program där man kan få höra en go tokstolle utbrista saker som: - Det blir nog den första fettsugna nallen i rymden det! Hehe. Bäst i test alltså. 

Sedan en film. Den var lite hemsk. Mycket hemsk. Men också hemskt bra. Beast (från 2017, tror jag). En väldigt välgjord bildupplevelse. Och fenomenalt skådespel, på alla håll å kanter. Fast hemsk. Brutal. Men också äkta, känsloladdad och allt annat än förenklande. Det är mycket som ryms i begreppet människa. Så är det bara. På gott och ont.

Och som ni säkert förstår, finns det mycket jag vill kommentera om det dagspolitiska läget, både här och där. Men det tar vi en annan dag. Här ska lyssnas på musik. Läsas en och annan rad. Och blåsa på färgen, så att den torkar lite fortare.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Kära Google, tack för att ni doodlar, måste jag bara få säga. Annars hade jag aldrig läst om Naziha Salim. Konstnär, pedagog och författare. Var bara tvungen att surfa runt på diverse konst- och auktionssajter en lång lång stund, för att få njuta av hennes bildspråk. Särskilt fascinerande att följa hur detaljrikedom inte alltid säger mer än det förenklade formspråket.

fredag 22 april 2022

Jacka färdig för museum

Ett tag använde jag den. Några vårar. Några av våra första vårar tillsammans. Det är något med det där - att använda sin killes kläder. Tror jag snodde en typisk mysig och superskön skjorta också. En i flanell. Finns nog ett foto på den och mig här någonstans. Kanske något jag skulle visa er? Tror jag ser lagom knäpp ut för det. Men frågan är om jag kan hitta det cirka trettio år gamla fotografiet i ett nafs. Det är ju inget som är i klass för att ha ramats in och så. Hm. Får kanske bli en senare fråga då. 

Mannen skrattar, tror bara att jag skojar, när jag säger: Jag tycker faktiskt, helt ärligt, att du är ännu sötare nu.

Allra finast är den ju - den gamla jeansjackan - med en helt vanlig mjuk tisha under. Tror han har den med grodor på, på fotot. En som jag köpte. Fridlysta grodor, redan på den tiden, när vi var unga och vackra och nästan lika kära i varandra som vi är idag.

Haha. Kolla som han kämpar, för att få till samma strama käklinje som för nästan trettio år sedan. Haha. Sötnosen. Är det det här som kallas skönhetslyft - att hålla huvudet så högt man kan, i alla väder? På våren kommer den fram. Den numera fransiga och håliga jeansjackan som mannen köpte någon gång på 1980-talet. Ett par jordvarv till får den allt snurra med, även om den nog redan kan sägas ha evigt liv, med ett klädesplaggs mått mätt.

Ett sätt att göra det man kan, trend eller ej (helst ej), att köpa sina kläder second hand. Önskar såå att vi hade börjat med det tidigare i våra liv, att vi inte slösat så mycket tid på att köpa nytt, nytt, nytt från stora varuhushangarer, utan upptäckt hur många nästan helt oanvända plagg du kan köpa i second hand-affärerna. Men men. Det är aldrig för sent att bättra sig. Att tänka om och tänka rätt.

Dessutom vet ni ju att jag kan luta mig tillbaka med ganska gott samvete ändå, eftersom jag hyllat "de redan använda sakerna" i hela mitt vuxna liv. Mer än trettio år nu, snart tolv år här inne på bloggen, tillsammans med de älskade vintage-tingen.

Heja jorden, kämpa på! Och heja alla oss som försöker dra vårt lilla strå till stacken, för att få jorden att må lite lite bättre.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Har säkert berättat om de där ulliga sockarna någon gång förut. De som var mannens, som jag brukade ta på mig ibland, när jag gick till jobbet. Det var den där allra första tiden vi var ihop, innan jag också flyttade hit till Borås. Tog på mig dem för att sakna honom mindre. Satt där i kassan på Domus och liksom kände hans mjuka sätt genom sockornas silkeslena känsla mot tårna. Skrev visst en dikt om det en gång också. Något om "med dina sockor på mina fötter". Hihi. Antagligen svävade jag hem sen, när jag gick med dem på mig. Minns att de var beige. Tänk, att man kan minnas ett par gamla sockar så väl. Bara för att de tillhörde en person som var - är - den vackraste själen i världen.