Vem tänker på männen?

Jaha ja. Hade först tänkt att tuta i er att det här skulle förvandlas till en väldigt macho blogg. Muskler och svett och rinnande snus (hör ni vilka fördomar jag har om män, tydligen...). Men jag gav upp den tanken, redan innan jag tänkt den klart. För det är klart att ingen hade gått på det. Varken idag eller någon annan dag. För det här är ju en kvinno-blogg. Eller? Är det verkligen det? Handlar det här bara om kvinnlighet och kvinnors sätt och kvinnosaken? Nej, det gör det självklart inte.

Den här bloggen handlar mest om "de redan använda sakerna", som ni vet. Men ett av de andra stadiga benen som det hela också vilar på är ju feminismen. Den så många gånger missuppfattade. I min värld har feminism aldrig bara handlat om kvinnor. I min värld handlar feminism om att försöka jämna ut orättvisor - och skyffla undan ojämlikheter mellan människor in i något gammalt mögligt hörn. Men så länge kvinnor kan ha lägre lön än män, för samma utförda arbete, till exempel, kommer också feminismen att behöva fortsätta handla om kvinnor.

Men de allra viktigaste feministerna är män. Jo. Jag måste hävda det bestämt, igen. För att männen är de som måste sätta ner foten och säga att: Jag tycker det är orimligt, och orättvist, och konstigt, att jag ska ha högre lön än en kvinna som gör samma sak som jag. 

Med det sagt, vill jag bara säga att vi väl är många som skänker just männen några extra tankar nu. Tänker särskilt på de som inte får fly från krigets fasor, de som måste stanna kvar och försvara sitt land. Det var dem jag tänkte på när jag plockade fram de gamla noterna förra veckan, och gjorde en bild - den överst i det här inlägget. En bild till alla som känner sig tvungna, av olika anledningar, att stanna kvar och försöka rädda det som räddas kan - både kvinnor och män. Ukrainarna. Det modigaste och mest beslutsamma folk vi fått följa i den här typen av närbild, nästan i realtid dessutom.

Vi ska fortsätta göra vad vi kan för att stödja Ukraina. Vi är många som skänker en slant eller två via valfri organisation. Hjälporganisationer som försöker göra vad de kan på plats. Genom att sträcka ut en hand och tillhandahålla med arbetskraft, förnödenheter och sjukvårdsmaterial, bland annat.

Posten. Ett annat sätt att göra nytta. Posten i Ukraina har vädjat till övriga postväsenden runt om i Europa - och världen? - att stödja genom att finansiera hjälppaket. Paket som ska ta sig till Polen och gränsen mot Ukraina där, och sedan forslas vidare till de många som behöver våra paket. 

Fyll en flyttkartong med konserver, pasta, tandkräm, tvål, kläder och choklad (bland annat). Utförlig lista med önskvärda produkter att skicka finns hos Postnord. Max tjugo kilo får det väga. Men gå in till postnord.se och läs mera, som sagt. Du står för varorna, de står för frakten. Bra grej.

Såg en artikel hos SVT om/med en musiker som tvingats lägga gitarren på hyllan och greppa något betydligt obehagligare. Sådant känns extra mycket när man är tillsammans med en musiker. Att livet bara kan förändras så. Vardag ena dagen, krig nästa. Han försvarar sitt land nu. Hans fru och barn syr kamouflagenät. De har valt att stanna. Många väljer att fly. Vi måste försöka stödja både de som är kvar, och de som söker skydd och trygghet hos oss, tänker jag.

Och alla katterna. Har ni sett dem? De springer i panik över bråte och ruiner. De ligger i kartonger. De sitter i transportburar på väg någonstans där en katt kan få känna lite trygghet igen. Där det finns ett mål mat eller två. 

Kanske skulle man skicka med lite kattmat också? Äh. De blir nog nöjda med en burk tonfisk eller så. Något som både människa och djur kan dela på. Låter lite torftigt förstås, men bättre än att svälta. Det är många som svälter nu. Kriget i Ukraina skördar människoliv på fler än ett sätt. Både genom direkta bombningar på civila mål, och genom att det inte går att finna ett enda mättande mål mat längre på vissa ställen.

Hela Sverige skramlar! Det finns så många sätt att visa att man bryr sig. Jag är säker på att just Du hittar ett sätt som passar dig.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hela tiden, medan jag skrivit denna text, luktar det ljuvligt från ugnen. Alldeles strax ska jag få förmånen att äta mig mer än mätt igen. Och sitta och ha en riktigt lång och härlig måltidsstund tillsammans med världens bästa mannen. 

Små, men livsviktiga, och allt annat än självklara glädjeämnen, för kämpande människor runt om i världen. Vi får aldrig ta våra liv för givna, tänker jag. För då slutar vi bry oss om de som har det svårt och kämpar. Börjar vi ta allt för givet, då kapitulerar vi inför det faktum att alla, jorden runt, har rätt till ett värdigt liv - i fred och frihet.

Det var månadens första inlägg det. Om männen. Om kvinnorna. Barnen. Och katterna. Om alla som borde ha rätt att få vara sig själva. Och leva länge och gott och väl.

Om jag inte blir för mätt och däst och trög och trött, efter maten, då kommer det kanske in ett litet inlägg till.