måndag 30 december 2019

Strax dax då - att ha full koll, på tvånolltvånoll


- Dagen vill aldrig födas. Det var mannen som sa det och jag klagade på att det lät lite väl pretto. Sen sa präktiga jag; att dagen aldrig verkar vilja vakna, som om det skulle låta såå himla mycket mindre pretentiöst.


Likväl, hursomhelst, känns det som att natten aldrig lämnar ordentlig plats åt dagen den senaste tiden. En ganska lång tid nu, som skuggorna har vägrat skingras i våra hem. Mysigt? Javisst, men också lite trist.

Följdriktigt bjuder jag er på murriga köksbilder och håller tummarna för att vi går mot ljusare tider på alla sätt. Jag snurrar på globen och försöker sända goda tankar åt alla möjliga håll. Till Somalia. Till Australien. Till Långt-bort-i-stan och till Helt-nära-intill-byn. Lite så. Alla har vi våra utmaningar, och vi behöver nog lite goda tankar till mans och kvinns, runt om på vårt dyrbara klot.


Jag tänkte lite så här; om jag inte hinner skriva ihop något varmt och innerligt nu till nyår, så vill jag dela någon annans väldigt kloka ord med er. Ibland blir ni säkert lika trötta som jag på alla färdiga sanningar därute (och här inne...), men de här orden tror jag att vi alla kan behöva upprepa för oss själva ibland.

Sedan ska jag direkt erkänna att ni får vara väldigt källkritiska här om ni vill, för jag hittade det här citatet på ett instagram-konto som jag bara råkade passera i förbifarten. Och jag har inte tagit mig tid att kolla upp att det stämmer till punkt och pricka - att just den här kände mannen, har sagt just de här smarta orden. Men det verkar inte alls osannolikt att han skulle ha gjort det.
"Your time is limited, don't waste it living someone else's life. Don't be trapped by dogma, which is living the result of other people's thinking. Don't let the noise of other opinions drown your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition, they somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary."
/Steve Jobs


<3
/helena

söndag 29 december 2019

Årets bästa filmer, seen by mannen and me...


Vad är det jag alltid brukar säga - om de allra allra bästa filmerna som görs? Vad är det jag alltid säger att de "måste" innehålla? Jo. Jag vet att ni vet vad jag menar: Barn och djur. Eller åtminstone ett barn. Och en enda liten mus eller så. Då brukar allt bli bättre. Dramaturgin blir mer direkt. Omedelbar. Äkta, även om inget blir glasklart enkelt och klart som korvspad när jordens mest oförställda individer ska spela några av de bärande rollerna.

Här kommer årets tre bästa filmer, som utlovat. De tre bästa filmerna som jag och mannen har sett och betygsatt högst, under 2019. De behöver inte vara nya. De kan vara gamla, jättegamla, tidlösa eller något där mitt emellan. Bara de har kommit i vår väg under året som gått.

Vi ser på mycket film. Många långa och några korta. Vi älskar film, även om det är svårare att finna pärlorna bland allt fyrkantigt kattguld där ute numera. Med ålderns rätt har vi nog blivit mer kräsna, men samtidigt mer öppna och överseende. Mer förstående till och med. Så där så vi nästan vill krama en aspirerande, smått trevande, filmskapare bara för att den försöker så bra. Bara för att vi vill att spelfilmen med stort F ska fortsätta leva och frodas och rulla och snurra över jordens alla hörn. Och gärna surra, som en gammaldags riktig filmrulle.

-  Åttioåtta! Ropar mannen, när jag frågar hur många filmer vi har sett totalt under 2019. Oj då, tänker jag, fast jag VET att vi ser mycket film. Oj då. Men vi tittar inte alls lika mycket slentrianmässigt på teve längre. Ser inte lika många serier - fast det finns precis hur många som helst att binge-titta på nuförtiden. Vi tar inte ens del av lika många sportevenemang på skärmarna längre. Ser mest på ridsport i dessa dagar. Nästan ingen vintersport alls, bara en gnutta skidskytte då och då. Mest tittar vi på film. Och gör en massa annat. Skriver, bland annat. Men allt det där vet ni ju redan. Yesterday's news, liksom.

Till filmerna! Till allvaret. Och glädjen. Jag skriver inget om de tre utvalda den här gången, har ju säkert "plågat" er med långa recensioner av alla tre tidigare. Då, när vi såg dem. Då, när de var färska i minnet. Då, när de uppfyllde hela min tankesfär. Vill ni ändå läsa mer om dem här inne får ni snällt söka er bakåt under året, till inläggen där titlarna nämns. Men jag kan väl ändå säga som så här: Att det finns ett och annat barn där i rollistorna. Och minst en hund.
Sedan blir man kanske inte direkt förvånad över att alla tre innehåller superskådespelare. Och att två av dem bygger på böcker och en av dem på en pjäs. Sådant bidrar alltid till att historier känns gedigna, trovärdiga och genomarbetade. Ja, trovärdiga, trots att ett stort mått av magi ingår. Som det bör. Magic rocks!

:)
/helena

ps Igår såg vi förresten det som kan bli årets sista film - Red Joan (2018). Med Sophie Cookson och Judi Dench. Om en spion-mormor. Eller farmor. Spy-granny. Även om det slagfärdiga epitetet inte kommer i närheten av att beskriva den kunniga och komplexa kvinna som filmen handlar om. Bygger på verkliga händelser och på en roman skriven av Jennie Rooney. Filmen fick en fyra av oss, på vår femgradiga skala. Men det är ju sällan en fyra räcker för att bärga en av årets högt åtråvärda topp-tre-placeringar.

lördag 28 december 2019

Värnlösa barn, helt utan något kanske


Det börjar bli dags att sammanfatta, enligt den där utmätta gamla måttstocken som vi är så förtjusta i att återanvända - året som gått. Här inne kommer jag bjuda på årets filmer, som vanligt. Filmerna som mannen och jag sett under året. De som fått bäst betyg av oss, helt enkelt. Ja, ni som följt med ett tag vet säkert vad jag menar. Ni andra kommer att förstå. Årets filmer är alltså på ingång hit.

Sedan har vi min bildserie: I min hand. Den som fick sin upprinnelse i mina funderingar angående varför så många av våra unga människor verkar må så dåligt psykiskt idag, fast de lever i världens bästa del av världen. Det var de tankarna som triggade bildserien där jag (eller bästa fotomodellen-mannen!) håller något i sin hand. Gärna något vardagligt. Gärna något vintage. För att markera, symbolisera, att jag tror det är viktigt att känna att man äger sitt liv. Att man håller sitt eget liv i sina händer. Jag får ofta känslan av att ju mer trygghet och bekvämlighet vi har runt omkring oss - desto mer osäkerhet verkar många unga känna i sina liv. Det känns inte bra att konstatera. Vi måste fundera vidare runt det här. Fundera och agera.

Mina stackars små bilder kan förstås inte förändra världen på något större, mer omvälvande sätt, men min tanke var ändå att de skulle väcka tankar på något sätt. Och det hoppas jag att de har gjort. På något sätt. Hos någon. Hos mig har de i alla fall startat flera tankeprocesser som jag hoppas komma vidare med under kommande år.

Här ovan ser ni bilden som jag kallade "kanske till värnlösa barns dag". Och självklart ska bilden komma idag. Och naturligtvis ska det inte finnas något kanske där. Bilden får symbolisera barns utsatthet. I krig och konflikter runt om i världen. De som pågår just precis nu. Nu när du bläddrar i din julklappsbok. Nu när du tar ett överblivet glas julmust. Nu när du gluttar ner på det undre lagret och funderar på om du kanske skulle unna dig en pralin till. Kanske den vita.

Min bild ska också peka på all den uppmärksamhet som vi måste fortsätta att ge världens barn. Så sent som häromdagen, när jag såg Året med kungafamiljen, tänkte jag på hur hemskt det är att läskunnigheten runt om i världen fortfarande är så låg. Prins Daniels engagemang i ett läsprojekt i Indien sätter fokus på en nation som verkligen behöver all hjälp den kan få. För att få fler unga människor att må bra. Få fler unga att kunna läsa och förstå världen bättre. Och därigenom kunna uttrycka sig, få självförtroende och hitta sin plats. Bli den kugge alla måste vara, för att världen ska snurra åt rätt håll.

Min gamla nappflaska. I ett nytt sammanhang. Med frågor som känns urgamla - om rättvisa och allas lika rätt till ett bra liv, en bra uppväxt. Precis så som jag vill att vintage-tingen ska tala till oss. Berätta något om det som har varit, men också visa oss att positiv förändring är möjlig. Bara vi vill. Bara vi fortsätter anstränga oss. Bara vi verkligen bryr oss, om varandra.

<3
/helena

fredag 27 december 2019

Lappa och laga mat


Halloj! Har ni överlevt julen? Sitter ni där mätta och belåtna? Eller springer ni runt med dåligt samvete över ett par extra kalorier? Springer runt på mellandagsreorna, kanske? Här sitter i alla fall jag, med Jansson upp till hakan i magen och en svårborttagen fläck rödbetssallad på tungan. Haha. Lite så. Mätt och go i alla fall.

Kanske var det någon av er som sprang på löpbandet på det lokala gymmet igår, när mannen och jag tog en lång och rask promenad strax utanför? Lite roligt ändå, att folk betalar för det som man kan göra gratis nästan precis överallt ute i vårt gröna, sköna land. Men, men. Alla måste ju få göra sin grej, på sitt sätt, så är det bara, så måste det få vara. Så SKA det vara.

Själv har jag umgåtts med världens bästa mannen. Blivit bortskämd med fikabrickor med tända ljus och julpussar i långa banor. Läst en del. Sjungit om sju vackra flickor i en ring och jesusbarnet i stallets strå. Varit på julotta och spelat Yatzy till långt in på småtimmarna. En superjul på många sätt, med andra ord.

På tal om läsning, i år valde vi bort att låna hem julböcker från biblioteket, fast det är en hel del jag längtar efter att låna hem. Vi valde att plocka fram de där coffee table-böckerna istället, de som i regel bara ligger och är snygga. Oftast läser man ju inte i dem, inte på riktigt. Ofta visar det sig, när de legat där på bordet eller i bokhyllan i flera år, att man bara har bläddrat igenom dem - lite för snabbt, inte verkligen läst och tagit del. Så nu lusläser jag om Karin, bland annat.

Karin Larsson. Karin Bergöö från början. Så begåvad hon var. Så flitig.
"... 'Folk tror att man inte gör något när man sitter och syr', hördes Karin Larsson muttra en gång.
Redan i början av 1890-talet kan man se exempel på hur fri hon är i sina textilier. Hon broderar det hon ser omkring sig, vardagsmotiv som ännu inte fanns på broderiets karta. Men rätt snart dyker det i broderiet upp abstrakta, ovanliga motiv. När hon väl skaffat sig en vävstol från Handarbetets Vänner i början av 1900-talet slår hon in på den modernistiska vägen: det hon gör är stramt och personligt. 
Karin Larsson var en tidig allkonstnär, en trendskapare med stort inflytande långt in i Ikeaåldern ..."
/ur Karin Larssons värld
av Lena Rydin


Kanske har jag citerat precis det här tidigare, men jag tycker det säger oss något. Om hur kvinnlig textilkonst genom tiderna ofta ansetts vara något mindre viktigt och genomtänkt än traditionellt måleri, till exempel. Hur konsten att sy och arbeta med garn och tyg avfärdats som något slags drömskt och oviktigt kvinnogöra. Så långt ifrån sanningen i många fall. Särskilt i Karins fall.

Själv närde jag länge en dröm om att väva. Sparade faktiskt på mig stora, svarta säckar fyllda med avlagda lakan och kläder och dukar och gardiner. Men tiden ville inte räcka till. Säckarna blev proppfulla och tog upp för mycket plats i vårt lilla hem, och då kände jag att det var dags att släppa på drömmen om att bli en textil återanvändare, på just det taktilt påtagliga sättet.

Det innebär förstås inte att jag inte återbrukar textilier, gärna de något mer förädlade. Jag köper mer än gärna broderade kuddar och bonader på vintage-marknaden. Älskar att tänka på dem som har suttit alla de där flinka timmarna och drömt sig bort - men framförallt koncentrerat sig på sina konstfärdiga fingrar och sin bakomliggande tanke om motiv och syfte - mellan stygn och stygn och stygn.

Karin kunde båda lappa och laga mat och skapa och designa och skriva och måla och... Dessutom var hon, som många av dåtidens människor, en återbrukare av rang. Man tog tillvara på det man hade. Man slet, men slängde inte slentrianmässigt. Man lät en gammal blus bli en del i en ny trasmatta. Det är inget nytt tänk det här med att återanvända, det är ett gammalt återanvänt sätt att tänka. Ett tänk som en gång i tiden var självklart. Inte något som mest var på modet en tid och sedan glömdes bort igen, till förmån för nästa hippa trend.

Oj. Det var faktiskt inte min mening att bli långrandig, hellre smårutig. Som i små rutiga rutiner i storhelgstider. Snarare orutiner. Icke-rutiner. Som i att låta tiden komma till en, istället för att forsa och forcera fram.

Jag ville nog mest komma in och säga hej. Och önska att vi springer mindre på mellandagsreor och sätter oss mer ner för att använda det vi har. Själv ska jag försöka laga den där blusen som centrifugerades hål i för ett tag sedan. Ska strax leta fram nål och tråd. Och tålamod.

<3
/helena

ps Hittade en liten passage som jag tycker passar så här i flygskam- och På Spåret-tider. En reflektion som maken Carl gjorde i sin självbiografi över sin svärmor Hilda, angående hur hon använde sin tid när hon blivit änka:
"Hon använde tiden till att fördjupa sig i geografi, skaffade sig stereoskopfotografier från hela världen, studerade dem i samband med alla världens reseböcker, huvudsakligen alltså Baedekker, och blev på så sätt världens mest beresta kvinna."

tisdag 24 december 2019

Julkort julbrev


Det står där nu, lite som en övergiven farkost - skrivbordet. Något lättat, något lättare, rensat på kråkfötter och andra mer eftertänksamma anteckningar. Julstädat, en aning. Fattar inte hur många idéer som aldrig kommer längre än till liststadiet. Alla dessa listor. Visst måste man bara älska dem? Alla dessa planer. Visst vore livet trist utan dem? Kanske skriver jag ihop en nyårskrönika av alla fragment och urklipp. Kanske kan jag hitta en röd tråd där någonstans. En tråd som leder oss fram mot ett nytt år fyllt av nya, gamla löften.


Den lilla julstjärnan som blev kvar, efter att jag klippte av fyra av fem stammar och stack ner dem som snitt i fyra vintage-vaser, står på ett blåvitt Dahlia-fat.


En stjärnklar färsking möter en mer konserverad medlem av blomsterfamiljen, skulle man kunna säga. Två grenar i ett avlägset släktträd. Ett ganska gulligt möte, i all sin enkelhet.


Annars räcker det ju med ett gäng äpplen på ett fint fat. Eller hur är det han brukar säga - Ernst? Nåt sånt. Huvudsaken är förstås att fatet har lite anor, från Gefle eller så. Rubinröda anor. Det brukar Ernst säkert inte säga, men det säger jag. Så det så.


Jag lovade ju att berätta hur det gick för julstjärnorna som jag valde att skära av från sin planta och sticka ner i vatten istället. Jag gjorde ju ingen vidare åtgärd för att stoppa "den vita blödningen" från stammens inre, skar bara en vass snittyta och satte ner dem direkt i vasens vatten, för en knapp vecka sedan. Sedan dess har jag snittat om en gång och bytt vatten. Hittills blommar de glatt på. Håll tummarna att det fortsätter så. Åtminstone ett par dagar till.

Den blå glasvasen är egentligen en 1930-40-tals lampa. En sådan där typisk rund. När jag hittade den i en välgörenhets second hand för några år sedan satt den elektriska delen där glödlampan ska sitta kvar. Men den satt löst, så jag tänkte direkt att den kommer funka fint som vas, och det gör den. Det klara blå verkar dessutom trivas alldeles utmärkt ihop med det djupa röda.

Det var det. Ett kort, morgontidigt julbrev från mig till dig. Snart vankas risgrynsgröt och vörtmackor. Ska bara låta mannen sova en stund till. Jag hör honom snarka. Han mumlade visst något om att han viftade bort en fluga. Kanske drömmer han om sommaren?

Sköt om er.

<3
/helena

söndag 22 december 2019

God Jultallriksjul!


Det officiella eviga kvinnor-julkortet har förstås en kvinna i centrum. Och hennes kids. Jultallriken med det gamla motivet på vintage-tallriken från Gustavsberg (1978) är sötare än söt. Och med den passar mannen och jag på att önska er alla en riktigt GOD JUL!

<3
/helena

Vår gran ser ut som en kratta


Det var sommar. Det var sol. Nej, sol var det nog inte. Har för mig att det var ganska kallt där ett tag, runt midsommar och en bit in i juli? Vi hade i alla fall varit på auktion. En sådan som jag brukar kalla för riktig. Riktig, som i att det finns en livslevande auktionsutropare på plats i den fysiskt existerande lokalen - med klubba i högsta hugg och ett ständigt dåligt skämt på lut.

Jag hade sett den skymta på bild redan innan vi kom dit, till själva auktionshallen. Nuförtiden går det ju oftast bra att tjuvkika på utbudet digitalt, även när man ska gå på analog auktion, om ni förstår hur jag menar. De få vanliga - riktiga - på-landet-auktioner som alls finns kvar, vill säga.

Minns när vi började gå regelbundet på auktioner, någon gång i slutet av 2010-talet, hur många vi hade att välja på då. Vi kunde nästan välja vilket väderstreck vi ville, och man kunde ändå lita på att där hölls en mer eller mindre äkta bondauktion en gång i månaden, eller oftare än så. Nu är det mera tunnsått, som om de har vissnat i takt med att internet har växt. De digitala auktionsfirmorna har vunnit mark. Och många fler väljer att sälja sin saker själva, via diverse sajter som i vårt land ofta börjar på Tr eller Bl och slutar på adera eller ocket eller så.

Efter att jag ropat in den här patinerade skönheten åkte vi förbi - tvärnitade och vände! - en blå dörr som passade perfekt som bakgrund åt mitt fynd. Hm. Vad ska vi hänga på den då? Ja, jeansjackan, ja. Och en klassisk sommarblomma i fickan också då kanske? Nej, det fick bli duken som tar bort imma från gamla bilrutor... (Man tager vad man haver, som Kajsa Warg tydligen INTE sa). Också den inköpt second hand - någon annan gång, någon annan stans.

Det är något speciellt med att gå på en riktig auktion. Sitta och höra buden hagla. Luta huvudet på sned och sträcka halsen i kramp, för att få syn på vem som ropade in den där fula saken. Eller den där fina. Äta en korv. Ta en kopp kaffe. Förundras över hur mycket saker det finns i världen. Exakt hur många saker det finns som vi människor inte behöver. Och en hel del som faktiskt kan vara väldigt praktiska att ha. Och alla de där andra sakerna - de som befinner sig precis mitt emellan. I skarven mellan helt nödvändiga och alldeles onödiga.

I somras var vi bara på en enda auktion. Och ropade in en enda sak. En kratta. En räfsa. Snarare ett räfshuvud och en kort trästång därtill. Lite omgjord. Lite fin. Mycket skavd. Och alldeles oumbärlig. Förstås.

<3
/helena

ps På ett par av de här suddiga bilderna kan ni skymta vad den gamla räfsan används till just nu. Oumbärlig, som sagt.

Helgtider anno 1907


Julfägring anno 1907. Tyckte det var dags för ett par urklipp igen. Från Veckan 1907. Veckotidningen Veckan. En hel årgång - sammanbunden, hade jag. Sedan, när jag tyckte att den tjocka boken tog för mycket plats, rev jag helt sonika ut några extra snygga blad och behöll bara dem. Här följer ett par igen, som jag vill dela med er. Med helgknorr på!


En stjärnas födelse.


Snygga halmprydnader måste varje jul med stolthet innehålla. Varför inte en en klocka af halm?


Och så här ser den ut från sidan också.


Ska ni stanna inne framför brasan i jul? Bara mysa liksom? Och läsa i lampans glada sken? (Kolla in lampan på bordet. Även om bilden är skrovlig och suddig syns det att den måste varit fullständigt ljuvlig att skåda - med sina sekelskiftesblomster på!)


Nedanför den här bilden, och under rubriken Roande Vetenskap, hittar vi följande mycket informativa text:
"Att kläda en julgran är inte så svårt. Därtill fordras endast en smula smak. Annorlunda förhåller det sig, då man skall sätta fast ljusen. Använder man härtill, såsom vanligen sker, i spiral vriden ståltråd, så luta sig snart de små vaxljusen melankoliskt åt ena sidan, därvid de nedfläcka de under granen stående föremålen med vax eller stearin, härtill inträffar ej sällan, att de sätta de närstående grenarna i brand. För att hindra detta har man uppfunnit följande praktiska ljushållare. Man böjer en bit ståltråd på så sätt, som visas till vänster å vår teckning. På den minsta kroken sticker man ljusändan, och vid den längsta fastsätter man en förgylld nöt eller ett litet äpple. Fäster man nu hållaren så, som visas på bilden till höger, bibehåller ljuset alltid en lodrätt ställning, vilken riktning grenen eller kvisten än tager."



Och här har vi ju julens huvudperson. Alltid lika nyfödd.


Ständigt detta väder. Ständigt detta prat om detta väder. Ack ja. Som man sa.

"... En kamp mot stormen eldar modet, Och störst skalk är nordanvind. Hvad är alla då frostens pilar, För den, som till sin älskling ilar?"

<3
/helena

Vi går mot ljuset, min vän.


Det är till flaskliljan jag säger det. Som tröst. Jag har just "klippt håret" på den spretiga gröna sköna och konstaterat att det varma elementet under dess rötter har fått den gamla krukväxten att börja torka och fälla och se allmänt risig ut i barret. Det är till flaskliljan jag nämner det här med att mer ljus är på gång. Och om du bara håller ut ett litet litet tag till, så ska du se att du snart får lite mer färg på bladen igen.

<3
/helena

ps Fast på det här fotot från oktober frodades det gröna "håret" fortfarande. Kommer ni ihåg att jag tipsade om att man kan använda sina värmeljuslyktor till julgransljusen istället? Om man har en massa små julgransljus och vill använda dem på nya sätt. Eller om man har en massa ljuslyktor, men inte vill använda så många värmeljus. Då kan det vara smart att kombinera värmeljuslyktorna med julgransljusen. Bara att hälla i någon typ av sand - med lagom tyngd och stadga - till hälften upp i lyktan eller så. Eller små stenar, eller lämpligt grus. Stick sedan försiktigt ner de rara ljusen däri. Tänd upp! Glöm bara inte att släcka de små ljuslågorna snart igen, min vän.

lördag 21 december 2019

Luckor på kul. Luckor med eftertanke. Luckor till Knut.


Hallå där. Hoppas att er helg börjat bra. Helgen före HELGEN alltså. Här hemma kan vi inte klaga, vi klarade 34 poäng i På Spåret. Med Tyst Kupé. Mot två superduktiga lag som fick supermegastora poängsummor. Nästan av intergalaktiska storlekar. Men innan vi kom hem för att titta på På Spåret åkte vi ut en sväng.

OBS! OBS! Innehåller spoiler alert, bara så ni vet. Här kommer avslöjas en och annan lucka i Rydals museums och Advent i Marks stora fönsterkalender. Så om ni vill uppleva dem LIVE först, ska ni kanske blunda med åtminstone ena kattögat när ni kikar vidare.


Konstigt. När jag tänker på det. Eftermiddagen började med att vi lämnade in lite saker på Myrorna, bland annat en stol. Och sedan tog vi en skön paus på bibblan, där jag fastnade för en artikel om gamla, ja, stolar.


Sedan åkte vi en sväng förbi Rydal (ligger en avfartsväg bort från Borås, mot Varbergshållet). Här har man skapat en adventskalender med hjälp av fönstren på museets fasad. Just i den här luckan står det två glada gubbar i toppluvor. De verkar visst skvallra om att vissa av oss nog får hålla tillgodo med regn och blask och en grön jul ändå.


En riktig stjärna. Gjord av två riktiga stjärnor, tror jag bestämt. Alltså hur smart och bra och eftertänksamt tänkt? Mor och dotter har tillsammans skapat en hel lucka full av juliga saker med hjälp av restmaterialet som uppstått/uppstår i samband med dotterns överblivna medicinska emballage och annat.

Om ni tittar noga tror jag bestämt att själva stjärnan är gjord av sprutor eller något dylikt. En sådan bra sak. Eftertänksam och inspirerande. Återanvändning av medicinskt avfall. Och en påminnelse om att det går att ha ett mycket bra - och påhittigt! - liv även om man har en allvarlig sjukdom som ständigt måste tas hänsyn till. Diabetes typ 1 har aldrig strålat vackrare i mina ögon.


Här fanns också livets magiska trådar. Och andra trådar, som sig bör i Textilriket.


Sedan begav vi oss hemåt igen.


Efter att ha vinkat godnatt till varenda katt och annat småknytt.


Hemma väntade mathandling och en promenad i ett blåsigt Borås. Och hur fin är inte den här synen då? Julgranar till försäljning får en alltid på så romantiskt humör, eller hur?

Det går inte att låta bli att tänka på alla corny, klichéiga julfilmer som ofta hamnar här. Jag menar, hur många gånger har vi inte sett pojke och flicka backa in i varandra just på ett sådant säljställe? Hur många gånger har vi sett dem gå där, klädda i vita ulliga tröjor, röda kappor och med rosor på kind? Utan att alls se varandra, på grund av att de är helt uppslukade av allvaret i den lättsamma uppgiften att välja ut preciiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiis rätt gran.

Hur många gånger har vi sett det? Tusentals. Hur många gånger har vi inte sett dem snubbla över varandra där, mitt bland julgranarna? Miljontals gånger säkert. Biljoner. Triljoner. Och ändå tröttnar vi aldrig riktigt på de där scenerna. Eller hur? Åtminstone inte nu, när kalendern fortfarande slår ett extra slag för december.

Nästan så att jag känner för att skriva en egen julsaga... Men hur ska jag hinna det, nu? Dan före dan före dan före dan.

<3
/helena

ps En "fönsterlucka" om dagen fram till jul blir det. En lucka om dagen att upptäcka. Om ni vill åka till Mark och Rydals museum för att titta på gulligt pyssel och knåp. Utfört av proffsiga amatörer. Med glädje och skaparlust, känns det som. För ni kommer väl ihåg vad ordet amatör egentligen betyder? Jo. Att älska det man gör. Att göra det man älskar. Därför är ordet amatör ett av mina absoluta favoritord. Nästan ända fram till Knut (12 januari) finns de där, på museets fasad. Tända på eftermiddagar och kvällar mellan 15 och 22. Sök på Advent i Mark eller Rydals museum, om ni vill veta mer.

fredag 20 december 2019

Tomten jag vill ha en gren. En gran. Och en massa löv.


Mitt enda julklappstips i år - min enda önskan - att vi planterar fler träd.

Via Vi-skogen kan du till exempel ge bort fem träd för en hundring. Tänker mig att vi måste kompensera så gott vi kan för den massiva, livsfarliga skövlingen av regnskogen. Den som borde stoppats för länge sedan. Den som det är många som försöker stoppa as we speak.

Men ändå, trots att miljökämparna världen över kämpar och gör motstånd, är det svårt att veta vad man ska göra åt obegripliga politiska beslut som tas över huvudet på både kloka människor och syrerika trädkronor.

Jag tänker som vanligt att man måste göra något, något litet ändå. Fjärilens vingslag, ni vet. Vi måste vifta på vingarna så gott vi kan, varför inte önska oss några nyplanterade träd i julklapp?


Bilderna på den här stammen tog jag i höstas. Bildbevis på att det här med att fälla stora träd i våra stadsmiljöer inte längre kan vara lättvindiga beslut. Det var många som kämpade för att de stora träden skulle få vara kvar. Visst, självklart förstår vi allihop att stadsbilden är en kompromiss som måste fungera på många plan. För att vara trafiksäker och människovänlig och mycket mer. Själv är jag inte insatt nog för att ha en tvärsäker åsikt om just de här träden. Jag har inte helhetsbilden och kunskap nog i just det här enskilda fallet.

Men. De här träden, på den här gatan, i staden där jag bor, är ändå bevis på att trädens och övrig grönskas vara eller icke vara inte kan vara beslut som behandlas godtyckligt i den framtid som stavas miljövänlig på alla upptänkliga sätt och vis.

Så, låt oss önska oss en krona i julklapp. Ett par grenar. Ett helt och rent lövverk. Låt oss slå in en illgrön, klorofyllfylld stam av träd i glada, goda paket.

<3
/helena

ps Klicka in er till Vi-skogen och börja plantera fler träd genast, vetja!

Nu är det för sent att skicka gåvobevis via post, såklart. Fast det kanske bara är bra? Vi vill väl inte att träden vi planterar ska bli papper så där direkt ändå? Alltså, köp ett digitalt gåvobevis och skicka via mail. Skicka några gröna pixlar till de du särskilt önskar en ren och frisk gåva - en renare och friskare framtid.

Dessutom går det ju alltid att bifoga en egen bild på något trädigt eller trädlikt eller jättelikt trädslag, om man vill. Eller så lånar ni en bild av mig. Den här gröna kronan kanske? Eller de här två grantopparna som står så tätt intill och liksom verkar krama varandra? Eller det här kvinnliga trädet kanske vore något?

torsdag 19 december 2019

Här hemma - Disney-julen är här


Hm. Ska jag ställa den runda brickan med fåglarna under, tro? Eller lägga någon ful duk där, för att skydda fotpallen/sypuffen från stearin? Eller... Så gick mina tankar när mannen plockade ner kandelabern som jag nästan glömt att vi hade kvar. Trodde faktiskt att vi skänkt den vidare, men icke.

Högst upp, längst in, låg den. Liksom hopviken, nästan osynlig. Skälet till att jag glömt bort det fina ljusträdet från bästa Indiska? Att en ljusarm är så sned. Tror den fick sig en törn en gång. Kanske var det till och med den lilla katten som råkade stöta till den så att den välte? Kommer inte ihåg hur det gick till, är ju så länge sedan. Bara en sådan sak - som att den svarta pälsklingen varit död i snart åtta år. Åtta. En evighet och en blinkning, i samma andetag.

I alla fall. Jag blev glad när mannen fann den skeva kandelabern, bakom en hög med hoprullade affischer. Den måste förstås få en framskjuten plats, nu när den återuppväckts från sitt slumrande, bortglömda hörn. Hm. Bricka? Duk? Nej. Snilleblixten kom, till slut. Det snygga schackbrädet! En riktig juldekoration i bästa - värsta? - Disneyanda. Direkt från tomtarnas verkstad. Nymålad med schackrutig färg och allt.


I STAR FOR LIFE-stjärnan blommar det. Ett tips om man vill använda sina glasljusstakar utan att bränna så många ljus - sätt en liten blomma i dem i stället.

(Såg ni förresten hur jag löste det med den skeva ljusarmen? Vågar ju inte bända i den, rädd att bryta av den som jag är. Men det går heller inte att placera ett stearinljus på något vettigt sätt på/i den, blir bara såå snett. Aha! Snilleblixten igen... Varför inte placera en snygg, udda karaffknopp i? Blir som en slags gnistrande julkula när de fyra övriga ljusen är tända!)


Och här har visst en fågel satt sig för att häcka. Tycker om att julpynta på ett sätt som inkluderar kommande tider också. Låta nyåret glimma till bland allt det juliga. Anlägga en vårig vinkel på vissa julsaker. Så varför inte klämma in en aning påsk också? Fast en tupp är alltid ett fint element i köksinredningen, tycker jag. Året om. På ett slags kontinentalt sätt. Har tänkt så många gånger - att det vore snyggt att ha slevar och vispar och sådant där bak i tuppen, men det har aldrig blivit av. Kanske för att det också känns dammsamlande, på ett smått osmakligt sätt?


Men nu sitter det i alla fall en julstjärna däri! Som en rodnande, stolt stjärtfjäder. Blev pampigt, tycker jag.

Har aldrig provat att använda denna julgruppens mest omhuldade stjärna som snittblomma förut, hoppas att den håller sig. Såg ett tips någonstans, efter att jag själv redan snittat, om att man skulle doppa den snittade ytan snabbt i riktigt hett vatten, innan man satte ner den i själva vasen. Bara koka upp vatten till cirka sextio grader och snabbt ner och upp ur det varma vattnet. Sedan lovade de att den skulle hålla sig fin i två veckor eller så. Jaja. Hoppas den håller sig fin ett tag ändå, fast jag bara snittade på vanligt vis och satte ner den i vasens/tuppens ljumma vatten på en gång.

Köper, som sagt, inte så många krukväxter numera, men när mannen kom hem med en femgrenad skönhet som han fått av snällaste boenden och vårdare på en av sina arbetsplatser, var jag bara tvungen att sätta fyra av dem i tre olika vaser. För största möjliga utnyttjande av en enda växt, ni vet. Och för att de nya fräscha blommorna - naturligtvis - mår så mycket bättre tillsammans med så många olika vintage-vaser som möjligt.

Visar er kanske fler av arrangemangen senare, om de överlever...

<3
/helena

ps Snälla... Mannens ögon var större än Bambis, när han, med huvudet bedjande på sned sa: - I år kan vi väl titta på Kalle Anka på julafton? Blink blink på bästa Bambi-vis. Haha. Oftast brukar vi försöka ha skärmfritt på julafton, förutom diverse livsnödvändigt bloggande och så då förstås. Vi brukar spela och sjunga och spela analoga spel och läsa och krama varandra och kanske ta den där godaste pralinen, som ser ut som ett löv eller ett hjärta, från det undre lagret. Lite så. Bara sitta och tindra liksom. Eller fuska lite och se någon bra julfilm, eller midnattsmässan från Rom. Fast i år kanske vi tittar på Kalle Anka och hans vänner igen, det var några år sedan sist. Mannen är alltid svår att motstå, han är ju alltid sötare än en julnöt. Men när Bambi-ögonen läggs till det, DÅ är det bara att kapitulera.

tisdag 17 december 2019

Tack för musikhjälpen!


Här står han ju - musikhjälten!

Med det här fotot som jag tog i somras, av mannen och hans trogna följeslagare gitarren, vill vi tacka de som hjälpte oss att hjälpa.

Med kort varsel fick mannen möjlighet att spela önskelåtar till förmån för Musikhjälpen på det kreativa Hässlehuset. Hässlehuset på Hässleholmen, en stadsdel i den lilla, storartade staden - Borås - där vi bor.

Hässleholmen. Stadsdelen som blev mitt första vuxna möte med Borås. Dit vi flyttade som unga och vackra. Nu är vi bara vackra, som ni vet. ;)

Ett stort TACK! till alla er som önskade låtar och swishade och skänkte pengar via app och Radiohjälpens 90-nummer. Ni som var på plats i fiket när mannen spelade och sjöng en stund där i torsdags eftermiddag. Applåder till er.

Och ett lika stort TACK! till er som upplät lokal och tid och ljudrum åt möjligheten att via strängar, sång och ackord göra världen till en lite mjukare plats.

<3
/helena

ps En lampa var alltid tänd, de där månaderna när jag fortfarande pendlade mellan min uppväxtort och mannen i Borås. En liten trälampa. En sådan som någon flitig sammanfogat av små, utskurna trästycken. Några bitar hade fallit ur, men det gjorde inget. Det gjorde bara att den ivriga glödlampan fick en större yta till sitt förfogande.

Jag brukade gå hela vägen från järnvägsstationen (de gånger när mannen jobbade kväll och inte kunde hämta mig med bilen), genom centrum, via villastaden och sjukhuset, fram till lägenheten på Hässleholmen. När jag såg den lilla lampan i fönstret var jag framme.

När jag såg det varma skenet kände jag mig hemma. Jag tyckte om att bo där. Inte bara för att jag var ung och vacker och nykär och hade syrénlila köksluckor. Jag tyckte om myllret. Buzz:et. Rytmen. Känslan. Ja, nästan allt gillade jag.

Jag gillar fortfarande stadsdelen Hässleholmen, inte bara för att vi har bott där en gång i tiden. Jag gillar fortfarande flow:et. Rytmen. Läget intill den lilla gröna kullen. Den knasiga blå skulpturen. Och alla människorna som lever sina alldeles vanliga, ovanliga liv där.

High 5! vintage - Julkortets minsta beståndsdelar


Kom på att det är mer än hög tid att skicka årets julkort. Tror bestämt att de ska läggas på lådan igår...


...om man vill vara sparsam och duktig och använda sig av julpostmärken och få fram det hela i tid och så.


Och så kom jag på att jag gjorde en H5!V till er i samband med lite julkortsarrangering som jag gjorde för ett tag sedan. Så här kommer de. I grevens tid. Men åtminstone ett bra tag innan grevinnans tid - nyår, ni vet.


Här är själva helheten. Av den gjorde jag några Happy X-mas:ar och en God Jul. Bara att länka er dit om ni vill använda och skicka till någon. Går ju bra att skicka digitalt också, om man vill spara porto och så. Även om det alltid är något extra speciellt med att få snigelpost. Julbockspost, i det här fallet då.


Blomma på burk. Konserverad grönska. Alltid lika fint att få.


Klart slut. Stjärnklart. Men först en uppräkning av beståndsdelarna:
  1. Tavlan. Med amaryllisen. Den kommer inte fram varje år, men vartannat kanske. Älskar den. Särskilt det faktum att den alltid blommar. 
  2. Bocken. En oansenlig, men formskön, träbock från någon loppislåda. Vet inte om den har tappat sin svans, eller om det SKA vara ett hål där bak... Ehum. Funkar finfint med en kotte som svanssubstitut.
  3. Böcker. Tjocka, dammiga med skinnryggar och solblekta blad. Innehållet har kanske passerat sitt bäst-före-datum, men utsidan blir bara vackrare. Numera säljs gamla halvfranska och skinnband för en spottstyver second hand. Att pynta med. Att inreda med. Så att vi kan koncentrera oss på alla nya historier, berättelser och livsöden vi vill läsa under jul och nyår.
  4. Burkar. Kan man få för många? Ja. Därför tänker jag skiljas från en av mina strax - kanske hinner jag till och med lämna in den på Myrorna innan jul? Men den här lilla blommiga blir allt kvar här hemma.
  5. Stjärnan. Den som tändes en gång. Den som allt handlar om, egentligen. Ibland kan man bära den runt halsen, nära hjärtat - längtan efter Vintergatans alla ljuspunkter och den svindlande känslan av oändlighet mitt i all närsynt vardag.
<3
/helena

ps Och så gjorde jag ju ett julkort till. Ett med flera x i x-mas och ett gott nytt vintage-år på det.

pps Och ytterligare en god jul på samma, mer monokroma färgtema.

Fy sjutton vad många dåliga foton jag har tagit


Hej. Fick för mig att jag skulle leta fram några foton från ett antal år bakåt i tiden. Och många kul bilder har det blivit. Men de flesta är mest hemska. Riktigt hemska. Stökiga. Och brokiga. Bråkiga. Saker som slåss om uppmärksamheten överallt i bild.


Hu. Skämskudde på det. Eller nej, faktiskt inte. Jag skäms inte. Inte ett dugg faktiskt. Är väl för dum för det. Är väl för dum för att förstå att jag borde skämmas över hur mycket stök och sudd och snett och vint och knasigt redigerat som jag har bjudit er på genom åren.


Men det här är inte de bilderna. Det här är inte de riktigt dåliga. Det här är inte de foton som jag kanske aldrig borde ha tagit. Det här är sjutton av mina gamla bilder (de flesta från 2014-2015) som jag tycker är helt okej. Mer än okej. Riktigt skapliga. Jag gillar dem i alla fall skarpt. Och vill gärna dela dem med er en gång till.


Här finns det mesta. Hösten. Och våren. Här blommar de redan använda tingen året om. Alltid. För evigt.


Här finns ängeln som stod för något viktigt den hösten. Här finns ett blommande sofftyg som passerade revy. Och här finns vasen som fortfarande är en favorit.


Här finns starka färger och saker som inte bor här längre. Men här finns också de ting som aldrig får flytta hemifrån, hur vuxna de än blir.


Här finns saker som hittades av en lycklig slump och sedan fick en ny livstid. Här finns något grönt som gjordes i slöjden. Och här finns du. Och jag. Och all kärlek på jorden.


Här finns sol.


Och vår, som sagt.


Här finns skärvorna och drömmarna och det som inte låter lika uppdiktat, men ändå är vackert.


Och här finns ett blått snöre att packa in hela härligheten med.

<3
/helena

ps Ville egentligen skrivit mera krasst här, mera rakt på sak, inte svävat ut i det poetiska patetiska.

Jag ville skriva om sakerna som betyder något, men som ändå inte är viktiga.

Inte som i viktigtviktigt.

Jag ville skratta högt åt alla stolliga foton jag bjudit er på.

Gapflabba och böja mig dubbelvikt och klappa mig på knäna.

Tappa andan.

För att jag ser att det är så mycket som ser fult ut, retrospektivt.

Men jag ser också mitt älskade liv.

Det som innehåller allt som jag håller av, och då pratar vi förstås helt andra saker än saker.

Och jag ville le överseende åt de som tror att jag har svårt att skiljas från prylar.

Så är det inte.

Här rensas kontinuerligt.

Minst en gång i halvåret går vi igenom mer ordentligt.

Kastar inte så mycket.

Skänker mer.

Men visst har vi mycket grejer.

Och ett och annat föremål.

Framförallt har vi lite plats.

Få kvadrat.

Ett högst medvetet val.

Inte något efterkonstruerat.

Klimatsmart på riktigt.

Inte som en modenyck.

Ett plötsligt ryck.

Utan med eftertanke.

Vi har mycket böcker och planscher och tavlor och ljusstakar och vaser och musik i fyrkantiga förpackningar. 

Vi har fortfarande samma gröna bokhylla som vi köpte när vi flyttade ihop.

Vårt älskade köksbord har sett fler gröna och vita och röda jular än det kan komma ihåg, även om fru Patina gärna påminner om dem alla.

Och skrivbordet, som snart ser sin hundrade årsring födas, känner vinddraget från dagar som fladdrat förbi likt iskristaller i ett ymnigt snöfall.

Och en hel del annat fått och blott och blått och smått och gott, har vi.

Men vi har ingen mikro.

Ingen elvisp.

Ingen diskmaskin.

Ingen maskinpark.

Bara varsin "ärvd" dator.

Och tjockteven.

Ingen lyx alls faktiskt.

Vi gillar inte lyx.

Vi gillar vårt liv.

Vi gillar vintage och varandra och allt det andra som gör livet värt att leva.

Vi är rika på nyfikenhet och kunskapstörst.

Vi ville bjuda på oss själva. (Och det har vi uppenbarligen gjort...).