måndag 30 november 2020

Bara några små julkort med ett (in)aktuellt tema

Helst tillverkar jag ju mina julkort - och alla andra bilder med för den delen - med hjälp av mina vintage-saker och foton jag tagit på dem. Men ibland är det skoj att bara pilla fram något med hjälp av typsnitt, filter och mixning i redigeringsprogrammet. Som här ovan. Här blev det god jul på tvären, eller snarare på fel håll fast rätt - på ett lodrätt sätt.

Har gjort sjukt många julkort i år, började redan i somras och sedan fortsatte julmanin en bra bit in i november, nu känns det som att det kanske inte blir fler, fast vem vet? I vilket fall som helst vill jag självklart dela några av dem med er. De här har tema dataspel. Alltså på gammaldags vis, som i tetris och sådant. Där bitar faller ner och på plats, lite så som vi alla hoppas att världsläget ska utveckla sig framåt...

Det här gröna blev ju skönt och nästan lite vårlikt mitt i snöfallet, tycker jag. 


Gissar att vi är några stycken som sitter en aaaaaning för mycket framför olika skärmar just nu, därför tyckte jag att dataspelstemat kändes extra rätt. 

På tal om det. Igår tog vi helt ledigt från allt vad skärmar heter. Jag gick upp först och tände stjärnan och elljusstaken tidigt tidigt, smög sedan tillbaka ner under täcket och väntade på att mannen skulle få vakna till en stämningsfull morgon. 

Därefter ägnade vi dagen åt varandra och diverse annat viktigt analogt. Jag bläddrade i mina relativt sönderbläddrade favoritjulnummer av diverse inredningsmagasin. Älskar särskilt hemmet med stjärnan "gjord" av en tumstock. Tycker det är så innovativt tänkt, att bara vika en tumstock som en stjärna och sätta upp den på väggen. Vintage-advent när den är som allra miljövänligast och bäst, enligt mig. Bara att vika tillbaka den sen ju, och ner i verktygslådan igen.

Sköt om er.

<3

/helena

fredag 27 november 2020

En sak jag vill fråga er, och många fler att visa.

Tänkte börja med en inspirerande blandning, åtminstone hoppas jag att den ska kännas så för er också. Mig tilltalar alla ting med patina, som ni vet. Eller de flesta i alla fall. Och saker där man verkligen känner handens kärlek bakom dem. Här ovan ser ni några av mina personliga favoriter (plus en rulle snyggt omslagspapper).

Hej på er. Jag ska väl se till att hälsa ordentligt, vetja! Här sitter jag med stjärnan tänd och tindrar lite grand. Utanför ligger luften tät och vitaktig, som om någon däruppe spillt ut mjölk eller nåt. Det känns stämningsfullt på något sätt, och vackert, och ljust.

Jo, jag har en liten fråga till er, en undran. Det var nämligen så här att jag rensade lite bland saker och grejer och papper häromdagen, och då hittade jag den här mappen full med lite kul småsaker. Mest klistermärken faktiskt, ganska gamla, från 90-talet eller så. Med Kalle Anka och Snobben på, bland annat. En hund och någon häst också. Och Piff och Puff.

Det är egentligen en salig blandning av grejer. Mest platta papperssaker. Många klistermärken, som sagt. Små nyckelpigor. Vääldigt många nyckelpigor. Några änglar, ett par grisar. Inte så mycket i julanda, mer smått och gott och blandat. En del reklammärken, för Volvo och Folksam och sånt. Lite fint och lite fult och lite kul och annat lite mer småtrist. 

Nu till min fråga: Är det någon av er där ute som skulle vilja ha den här blandade papperskompotten? En liten klistermärkessamling att fortsätta samla på? Eller några kul vintage-småsaker att hänga i prylkalendern till de minsta? Kan det vara något? I så fall får ni gärna hojta till i kommentarsfält eller mejl, så skickar jag det gärna på posten till er, inom Sverige bjuder jag på frakt och så. 

Tror hela mappen med trycksaker låg i en auktionslåda jag ropade in för många år sedan. Sedan har det inte blivit av att sortera bland det. Nu när det är gjort vill jag skänka de här grejerna vidare, som sagt. Gärna till någon av er. Om ni inte säger något inom någon vecka eller så, kommer jag skänka det till närmaste second hand-affär eller välgörenhetsinrättning istället. Hör av er!

Oj, nu måste jag visst skynda mig att ge er ett snabbt filmtips innan vi ska mysa och tända ljus här. Det blir dock inget franskt filmtips den här gången heller, ni får hålla tillgodo med ett amerikanskt igen. En smått underbar film! Med en storspelande Robert Duvall i huvudrollen. 

Och alltid lika älskvärda Bill Murray i en av de viktiga birollerna. En vacker film, på många sätt. Inte minst på ett ytligt plan - inredning från mellankrigstiden to die for! 

Men under ytan finns så mycket mer. Så mycket mer. Get Low (2009) handlar om döden. Mest handlar den om livet. Och kärleken. Kärleken till våra särskilt utvalda människor. Om samhörighet och ensamhet. Om det lilla livet och de större sammanhangen. Samhörigheten med planeten och din utvalda plats på den. Om djurens klokhet, och naturens vishet. 

Skulle jag beskriva filmen med hjälp av bara två ord skulle jag nog ändå fastna för två på f: förståelse och förlåtelse.

Mycket humor finns där, mellan de allvarliga filmrutorna. Allt bygger på sägner, myter och en gnutta sanning. Felix i filmen har en verklig förlaga, så också hans älskade mula.

Nu har mannen tänt levande ljus här framför mig, och väntar ivrigt på bordssällskap. Fint så. Med det vill jag önska er en ljus adventshelg. Fylld till brädden med värme och hopp!

<3

/helena

ps Om någon skulle visa intresse för de små papperssakerna jag nämnde ovan, åtar jag mig gärna att fota dem och lägga in här (det kanske jag i och för sig gör ändå, för dokumentationens skull). Och det är förstås först till kvarn som gäller. Och OBS! min fingerborg ingår inte, alla sakerna är som sagt platta och små och oansenliga, men fina ändå såklart.

onsdag 25 november 2020

Big X-mas Throwback!

Sorry girls. And guys. Och alla goa vintage-tanter där ute. Förlåt, för att det aldrig verkar komma in några fler matnyttiga filmtips och annat matnyttigt, som utlovat. Och ursäkta mig för att jag verkligen verkar ha snöat in på det här med julgrejer och stjärnor och sånt. 

Men det kommer filmtips, och annat matnyttigt, vänta bara. Håll ut! Men först tycker jag att vi tar lite mer julgodis, så här en månad före själva helgen med stort J. Här följer alltså ett femtontal foton jag tagit de senaste åren. Vintage-arrangemang med stjärnvibbar och kul kulor och annat glittrande skoj. Mannen i blåaste second hand-tröjan och mina gamla röda maracas sätter tonen. Eller en maraca här då.

En röd klubba i förklädet på, tro det eller ej, ett askfat. Så kan också en julkula se ut, om man vill. Att det sedan tillverkades askfat i form av flickor förr, det tycker jag känns mindre kul. Men nu tas hon fram som godisfat till jul istället. Bästa återanvändningen!

Fler färgglada små kulor. Och det första ljuset i advent. Eller om det är det andra, eller hur ser det ut?

En poetisk stjärna - mannen (i miniformat)! Och den gamla perforerade stjärnformen som blivit en riktig adventsfavorit.

Papperspynt är inte bara i ropet just nu, det är alltid fint. Det här omslagspappret satte jag bakom glas och ram för många år sedan. Och där sitter det bra än idag.

Mer papper. Ängeln på framsidan till de klassiska julsångerna känns visserligen mer flum än from, i uttrycket, men ändå.


Skinka på jultallriken? Jodå, det är väl gott och väl, men en flock småfåglar i julkärven är ju inte heller fel.

Förra årets pepparkakor på förra årets julkort - i bästa eviga-kvinnor-vintage-style. Hjärta på det!


Mönstergilla säsongsdekorationer.


Det är en vintage-ros utsprungen. Snyggaste julbroschen? Ja.

Star for life. Livsviktig ljusbärare som vikarierar som vas, med den äran.


Julgruppsgodis! Krackelerad porslinshy, finns det något vackrare?

Mörkret sänker sig över decemberdagen. Sänkte sig. Sänker sig snart igen. De små halmstjärnorna förgyllde.


Och de små trägranarna står alltid så gröna och granna i stugan.

Kanske inte den allra biggaste jul-throwback som internet har skådat, men ganska rar i all sin enkelhet.

Sköt om er.

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX!

Snart är det ju jul!

<3

/helena

ps Den allra, allra finaste och kuligaste julkulan som vintage-hemmet har skådat, undrar ni? Ja, jo, det måste nog vara den smutsiga och jordiga Hello Kitty-bollen som jag hittade under den rufsiga klematisen i den rufsiga täppan en kall decemberkväll för några år sedan. Var ute och plockade in ett knippe vintergröna till dekoration när jag såg bollen. 

Tror inte barnet ifråga saknade sin sedan länge förlorade leksak så där jättemycket. Den var alldeles för skitig och söndrig för att fortsätta att bollas med. Men som kul julkula på sin ålders höst fungerade den bra. Riktigt bra. Superstylish faktiskt. Och det blev ju dessutom en återanvänd sak från det så kallade second hand-landet, på riktigt menar jag. ;)

Marcus Birro är en annan gammal favorit, en annan historia. Han är mest historia för mig numera. Han står absolut inte kvar längst fram i bokhyllan längre. 

Hello Kitty!

tisdag 24 november 2020

Kort lägesrapport från eviga kvinnor-vintage

Jodå. Visst är vi väl smått lägesrapport-skadade vid det här laget? En aning allergiska mot själva ordet till och med. Även om det faktiskt förekommer en hel del positiva sådana också - lägesrapporter. 

Många visar prov på nytänk nu. Folk grubblar intensivt, går på djupet med aktuella frågor och brinnande spörsmål. De tänker innovativt i dessa begränsande dagar. Den mänskliga uppfinningsrikedomen låter sig inte nedslås så lätt - minsann. Även om egoism, tjockskallighet och de korta näsorna lever farligt nära allt det där positiva ibland, som vi säkert alla märkt och vet.

Anyway. Här följer en fragmentarisk bild av hur det hela - advent- och juldekorationer - framskrider här hemma. Den här gången gäller det köksväggen. Här har kyrkan med det blå taket, med omgivande höstfärger, fått maka på sig till förmån för en kändismamma och hennes minst lika kända son. 

Madonnan och barnet. En ikonisk bild, i bokstavlig mening. En textil ikon signerad Ilse Roempke. Tyckte att ett nytt litet liv borde få en framträdande plats här och nu. 

Nytt liv, lika med nytt hopp för världen. Även om det såklart inte behöver tolkas bokstavligt religiöst. Hopp bara. I sin renaste, sannaste form. Bortom specifika trosbekännelser och syndafloder och dylikt. Nytt liv till jorden "bara". Ett positivt post-pandemi-liv. För oss alla.

Och så där ja, bort med lampan så ser ni päronet/vasen från Guldkroken skymta där i vintermurret också. 

Hm. Rättstavningen vill inte tillåta vintermurr. Nähä. Men murr då, utan vinter? Vanligt murr bara? Nähä, inte det heller. Synd, för jag älskar verkligen vintermurr. Mörkret är så rogivande och inspirerande. Och det är ju bara i mörkret som ljusglimtarna kan komma till sin fulla rätt. 

Är ju en vinterälskare av rang, har alltid varit det. Det är först på senare år som jag lärt mig gilla och uppskatta de ljusa årstiderna lika mycket. Men vintern och jag kommer nog alltid vara bästa vänner. Vi förstår varandra. Vi tänker likadant. Det här med cyklerna. Att allt går runt. Multnar och fryser och värms och återuppstår. Det konstanta, och samtidigt ständigt föränderliga.

Vintern har inte bråttom, den vet att allt har sin tid, tar sin tid. Grönskan som måste malas ner i årstidens käftar. Finfördelas, nästan försvinna i nedbrytningsfasen, för att sedan pånyttfödas som knoppar, musöron och annat skirt och delikat. 

Det är nog det jag gillar mest med vintern, den tar tid på sig. Den förstår storheten med givande långsamhet och effektiva eftertankar.

Vintern är en tid att fylla på förråden. En tid för läsande, lärande och reflekterande. En tid för tankemässig gödsel, om ni ursäktar liknelsen. 

Och här ska det snart bakas pepparkakor. Eller snart och snart. Tids nog, som vi brukar säga, vintern och jag.

Nog om det. Det här skulle bli en kort lägesrapport. Så raskt över till frågestunden nu då. Frågor? Någon? Ingen alls? Inte minsta lilla trött fråga om vintermurr, päron, madonnor och andra livsnödvändigheter? Nähä.

Sköt om er.

<3

/helena

måndag 23 november 2020

Tidernas bilder

Minns ni den här? Den stiliserade pennstumpen? En av mina bästa bilder, tycker jag själv. För dess enkelhet. Men också för att den förmedlar kraften hos pennan. Den kraft det innebär att ha fått förmånen att lära sig skriva och därmed uttrycka sig med hjälp av skriften. Inget kan slå pennans kraft, där har alla världens tangentbord inget att komma med, jämförelsevis. Inget kan härma tankens väg ner genom arm och hand och fingrar och därefter bläckets, blyertsens flödande kråkfötter över det nyfikna pappret. Leve pennan!

Vad jag håller på med? Jo, letar bildinspiration bland mina gamla böcker, bilder och bilderböcker, och även bland ett och annat av mina egna förädlade foton. Som om internets ständiga bildflöde inte vore tillräckligt... Internet kan göra en lite bildblind, tycker jag. Det blir bara för mycket ibland. Man måste sålla och välja noggrant, annars blir det digra världsomspännande kameraminnet överväldigande.

Ett knippe rädisor till jul, kanske? Ur blomboken jag rivit ut nästan alla sidor ur vid det här laget. Det kan knappt kallas bok längre. Mer bokblad bara. Eller är det rödbetor? Kökets grönaste julkulor hur som helst.

Ställde just tillbaka några spöken och några vålnader i bokhyllan, och plockade fram boken jag brukar plocka fram just vid den här tiden - Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra - Julkalendern i radio och TV genom tiderna. Av Solveig Stenudd. Min bok är en "ny" och utökad version från 2004. Däri hittar jag Lisebergs pastellfärgade kåkar och känner ett lätt vemod när jag läser rubriken på det årets kalender i TV: När karusellerna sover. Tänk om vi vetat 1998 hur rätt - fast ändå fel - den rubriken låter i år. Vemod, som sagt. Men snart vaknar de väl igen, va? Snart är allt ett bra bra och hoppfullt ord, hörni.

Vi bläddrar tillbaka tjugo år och hittar en annan bild som väcker vemodet till liv - EWK:s vassa penna illustrerade TV-kalendern som handlade om Julius Julskötare (spelad av Björn Skifts, tydligen). Konstigt, jag har inget som helst minne av just det här årets kalender, fast jag var åtta år och borde tittat. Hm. Året därpå minns jag desto bättre. Lite lustigt hur minnet fungerar, eller inte. Däremot tror jag mig faktiskt minnas säkert att jag kan ha visat er exakt de här bilderna ur den här boken förut. Eller inte. ;)

Funderade faktiskt vid något tillfälle på att riva ur alla kalenderbilderna på något snyggt sätt och sätta upp dem på köksväggen vid den här tiden på året ett annat år, men jag klarade inte att börja riva i den här fina boken. Vi får väl se vad framtiden utvisar. Vad som händer. Om jag får "modet" att förstöra ännu en bok. Eller inte.

(Lisebergsbilden är förresten tecknad av Gunilla Wärnström. Om jag glömde att nämna det.)

Ska nog vara lite extra egenkär och plocka upp någon av mina egna bilder igen. Måste bara välja om jag ska sätta upp gatans betong eller rasslet från sädesfälten? Eller vintage-klotter, kanske. En tidig Shai Dahan, om jag inte missminner mig.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och så blir det kanske en pastellfärgad duk i jul igen. Eller inte.

söndag 22 november 2020

Kanske vågar du dig på ett litet happy i advent?

Här är det - adventskortet. Bygger på en viss stjärna som hänger på ett visst ställe här hemma - se förra inlägget.

Eller så föredrar du din stjärna utan text. Bara att välja. Även vem du vill skicka kortet till, förstås.

(Och jag brukar sällan komma ihåg att säga det, men om ni behöver större storlek, än det uppklickade storformatet, är det bara att säga till. I kommentarsfältet, eller i ett mejl. Mail-adressen hittar ni i högerkanten på dataversionen. Så mejlar jag gärna över i större format än blogger tillåter...).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nu ska jag ta tag i att sätta ett nytt ljus i hjärte-lampetten i gröna bokhyllan. Och kanske byta till en för årstiden passande jultallrik med en lucia på eller så. Ja, där innanför vitrinskåpsdörren, menar jag. Om ni inte har en aning om vad jag dillar om, så klickar ni er bara bakåt här!

Finns det en advent-verkstad?


Hej på er! Här pågår mys i kvadrat. Julkopparna har kommit fram - ja, redan. Och julmusik har spelats, både Elvis och Enya och mera sakrala saker som tonsäkra kyrkokörer. Och så klipps det en del. Inget klibbigt...

...klistrande dock, mer ett kallt konstaterande att vi måste köpa mer häftmassa. En seriös adventspysslare måste ha en massa massa. Häftmassa alltså. Fast det gäller att ha tungan rätt i mun, allt underlag tål inte att fästas på, en del ytor får fula märken efteråt. 

Här, på dörren till sovrummet, är det inga som helst problem att fästa upp något lätt, valfritt. Varför inte en tapetgran? Jag kom på den briljanta idén att hänga en av våra kära adventsstjärnor här, på dörren. På dörren mellan sovrum och kök, vilket gör att stjärnan kommer kunna svänga sig med att nästan befinna sig i två rum samtidigt. Det här fungerar ju bara med en elljusstjärna om det finns ett lämpligt eluttag i närheten, och det gör det här. Annars går det lika bra att använda en stjärna utan el istället. Någon fin i halm kanske? Eller klippa ut en i papper eller tyg. Eller varför inte använda en smidig batteridriven led-slinga runt valfri stjärna?

Angående själva "granen": Mannen klippte bara ut en enkel triangelform ur en gammal grön vintage-tapet. Och så satte jag upp elstjärnan uppe på den! På tavelkrokarna som redan finns där. Nu håller jag på att klippa ut lite fler saker att dekorera granen med. Några kul kulor kan det nog bli. I tyg. Vi får väl se när det blir klart.

Årets version på adventsljusstake har vi ju fusktänt för längesedan, som ni säkert kommer ihåg. Ångrar nästan att jag inte använde det femte lilla fatet också. För det känns som att vi behöver fler söndagar i advent i år. Eller hur? Någon kallade det till och med för novent. Pandemi-tider kräver extra mys. Och extra mycket ljus.

Det var allt från tomtarna i adventsverksta'n, för nu.

Och just det, finaste broderade helgkransen har ju kommit upp också. Den som Sigrid har gjort. Eller om det var Hilda. Min farmor alltså. Eller hennes syster. Någon flink kvinna var det i alla fall.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Gjorde ett adventskort till er också, liksom i förbifarten bara. På uppstuds, som jag brukar säga. Det är på väg in hit alldeles strax. Vänta bara.

fredag 20 november 2020

Spegelrester, lampstjärnor & ljusträd

Mannen och jag alltså, vi borde nog skämmas, tänker jag. Va? Varför det? Vad har ni snälla rara goa peeps gjort nu då? Haha. Ja, vad? Jo, vi vägrar ha långtråkigt. Eller vi verkar nästan inkapabla till det, faktiskt. Som om vi inte visste hur man gör. Blir nästan rädd för att få en rak höger, om jag skulle skryta alltför högt och vitt och brett om exakt hur otråkigt vi har det. För jag förstår verkligen att det kan finnas de som har det nu. I mörkret, i ensamheten, i ovissheten.

Det underlättar att vara kreativa hemmakatter av naturen och ohejdad, lång vana, kan jag säga. Underlättar att alltid ha något halvfärdigt projekt att pilla vidare med. Något att nysta i. Något att förädla, om man har tur.

Mannen redigerar sina gamla låtar. Och skriver nya. Hör fortfarande tonerna strömma ut från de vita sladdarna i hans öron, långt efter läggdags. Själv pluggar jag in en massa olika saker. Fotosaker, bland annat. Och andra saker. Funderar på hur jag går vidare med alla idéer som hamnat på efterkälken. Kom av mig i fotandet något i höstas, på grund av diverse hinder. Förlorade minst en månads viktigt mjukt höstljus där, naturligt ljus som inte går att härma bra på något artificiellt sätt. Dessutom tappade jag tempo och takt i mitt samlade diktprojekt, inte bra. Hade så höga tankar om det. Hoppas jag kan plocka upp taktpinnen rejält igen snart.

Och så funderar jag på att publicera den lilla barnboken jag gjorde ord och bild till förra året. Kanske vore något för er här inne? Något litet att läsa för de små i advent? Allt är vintage. Ja, orden är ju lite nya och så, men bilderna bygger på foton jag tagit av mina vintage-saker. Saker ni sett förut, fast inte exakt de här bilderna.

Men. Jag skulle ljuga om jag sa att det är kul att vänta ut den här sega saken i våra kroppar. Och vi borde väl skämmas för att vi inte har testat oss. Men det kändes så dumt att behöva åka till andra sidan stan för det. Tydligen görs inga tester på de för oss mycket mer närliggande sjukvårdsställena. Därför, och på grund av att mannen var väldigt trött de första dagarna han hade ont i halsen och snorade, testade vi oss inte. Nu är han bra, bara lite tröttare än vanligt. Jag har haft ont i halsen till och från i någon dryg vecka, men det har börjat ge sig nu, liksom inte brutit ut till något mer. Har däremot fortfarande en jobbig blåsa på tungan, en sån som jag alltid får vid förkylning. Vi vet alltså inte om vi haft en lätt släng av covid-19, eller en släng av något annat virus.

Å andra sidan finns det ju de som säger att det är bra att ge sin testplats åt de med verkligt samhällsviktiga funktioner istället. Andra säger att det är det viktigaste som finns; att ALLA testar sig, för smittspårningens skull. 

Jaja. Det viktigaste är ju att stanna hemma så fort man känner minsta lilla symptom från hals eller näsa eller så. Stanna hemma tills man vet säkert att det inte är något. Och OM det är något, om så bra minsta skav - stanna kvar hemma. Och stanna hemma som om det vore covid, om du inte vet säkert om det är det eller inte. Sju dagar extra ska man ju stanna hemma, efter att du eller någon annan vuxen i ditt hushåll är helt symptomfri eller säker på att det inte var covid du/ni hade. 

Mannen och jag har alltid varit noga med det där, att stanna hemma från jobb och aktiviteter vid minsta förkylning. Alltså långt innan någon hört talas om covid. Under många år hade vi båda jobb och aktiviteter med mycket människor runt oss, då tyckte vi alltid att det var respektfullt att stanna hemma så fort vi kände oss det minsta sjuka.

Genom att stanna hemma vid minsta lilla förkylningskänsla kan vi ju rädda liv och underlätta för den ansträngda och utarbetade sjukvårdspersonalen. Platta till kurvan och allt det där.

Men vad hände här egentligen? Det här skulle ju handla om ljusa, fina saker. Om hur de stjärnklara resterna efter lampskärmsperforeringen häromdagen blev så snygga, efter lite tillskärning, att de fick bo runt några av smålamporna i slingan runt den gamla spegeln. Och att det blir en elljusstake i köksfönstret i år, för att den blev så fin just där. Helgstaken, som den kallas, har vi haft i många år, men inte haft den framme varje vinter. Ibland har den fått vila. Ibland har den fått stå på skänken i sovrummet, gillar ju att ha ljus-grejerna på andra ställen än i fönstren, tycker det blir mysigare så. Gillar ju också att variera och tänka nytt, fast inte nyttnytt, ni vet. 

Och så skulle jag berätta att skälet till att jag gillar just den här modellen på elljusstake är självklar och naturlig för mig - för att jag tänker på ljusarmarna som grenar. Trädgrenar. Och då behöver jag säkert inte förklara mer, va? Oss trädkramare emellan. För träd får man väl fortfarande krama, eller?

Sköt om er. 

<3

/helena

ps Viktigt att tänka på att inte elen i de gamla ljusstakarna inte är för gammal, förstås. Och, även om jag själv alltid föredrar det återanvända, vintage och second hand, måste jag medge att det finns ett par nya elljusstakar som jag tycker är riktigt snygga. Tror det är Granit som säljer dem, tycker det skymtat i någon ögonvrå då och då, men är inte säker. Vet att det handlar om träljusstakar som ser ut som stiliserade trädkronor ungefär. Med fem armar, och en större modell också, tror jag. Finns säkert att beställa online, om någon känner att den vill ha ett nyare ljusträd i sitt fönster.

pps Nej, det har inte blivit något franskt filmtips hittills den här veckan heller, fattar inte vart tiden tar vägen. Eller jo, det gör jag. Jag har fått relativt mycket gjort den här veckan. Fast inte så mycket skrivet som jag ville, men ändå. Och planer finns på mera pyssel in hit, och några särskilt fina vintage-saker med julkänning - och filmtips - både franska och andra. Ni kan väl kika på de sevärda dokumentärfilmstipsen i förra inlägget så länge, om ni vill. Och har tid.

torsdag 19 november 2020

Män kan också fotografera

Ja, det är klart att det är en smått provocerande rubrik, men med en glad blink-smiley efteråt. Det är också ett sant påstående, i och för sig. Egentligen borde rubriken varit något omvänd: Män kan fotografera också. Som i att män kan mycket - lika med är väldigt kompetenta. Precis som kvinnor. Men den här gången ville jag börja med att provocera en aning.

Det här är en text om foto. Om tre dokumentärfilmer jag nyligen sett, om foto. Tre superbra filmer, om foto. Med många män i. Men också med en fantastisk kvinna bakom kameran. En kvinna jag konstigt nog aldrig hört talas om tidigare.

1. Bilderna alla tog - doktor Land och hans kamera (2018) Subito - Das Sofortbild (originaltitel)

2. Himlens mörkrum (2017)

3. Martha: A Picture Story (2019)

Vi börjar med Edwin Land. Edwin H Land, som kom att revolutionera fotograferandets ädla konst. Enligt den första dokumentären började allt med en fråga från Lands dotter. De hade varit på utflykt, far och dotter, och förevigat några ögonblick med den medhavda kameran, när den lilla nyfikna flickan ställde frågan om de inte kunde få titta på bilderna nu, direkt. Den frågan fick den påhittige och uppfinningsrike Land att börja fundera. An instant camera? Var det möjligt? En kamera som kunde flytta ut de många kemikalierna från labbet och in i miniformatet inuti din privata kamera? Och därigenom spara tid för ivriga små flickor - och alla andra ivriga fotografer. Jo, det gick. Det tog tid och mycket laborerande, men det gick, det vet vi nu. Det är till och med historia vid det här laget.

Sedan kom Instagram. Haha, nej det hände allt en hel del där emellan. Men det är ändå enkelt att konstatera; att det Edwin H Land uppfann och utvecklade lade grunden för det snabba, digitala tänket långt innan kamerakonsten kom i närheten av något annat sätt att fungera än det då helt suveräna analoga formatet. Älskar hur dokumentären fortsätter jakten på det analoga in i framtiden. Hur den följer visionärer och konstnärer som älskar den nyckfulla och levande kamerabilden. De som älskar att trycka av och experimentera, både med motiv och kamerafilm. Kul att få följa tankarna runt den fortsatta utvecklingen av den omedelbara och något oberäkneliga - men fortfarande helt analoga - bildvärlden. En värld full av färger som ibland verkar leva sina helt egna liv.

Himlens mörkrum. En dokumentär hyllning till fotografen Jean Hermanson och hans arbete med att avbilda arbetare i de mest fotogeniska miljöer man kan tänka sig. Smutsiga, hårda miljöer. Industrier. Traditionella arbetsplatser för män. Verkstadsgolv. De vackraste foton av människor jag har sett på länge, kanske någonsin. Det svartvita kommer till sin rätt bland stålbad och svetslågor. Filmformatet kan dock inte riktigt göra de enskilda fotografierna rättvisa. Tror att jag stannade filmen varannan sekund eller så, för att njuta av varje talande stillbild. Gjorde till och med en lista över under vilka minuter av dokumentären som det regnade flest oemotståndliga ögonblick. Det fullkomligt haglar fotokonst på högsta nivå. 

HELA filmen är full av svartvitt ögongodis. Hårt arbetande människor, blandat med en och annan fikapaus med den rutiga termosen och unikaboxen i högsta hugg. Jean Hermanson hade både ögat och mörkrumstekniken. Och viljan och kunskapen att berätta något med hjälp av sin kameralins. Ett historiskt dokument av en tid som delvis är förbi. När industrialismen både blomstrade och skördade sina offer. Offer, för ett många gånger brutalt tröttande arbetsklimat. Men kompisandan verkar det inte ha varit något fel på. Nästan alla medverkande i filmen pratar om den, många med en nostalgisk tår i ögonvrån. Hårt, men hjärtligt, verkar deras yrkesliv ha varit.

Men det är inte bara män på bilderna, där finns kvinnor också. Oförglömliga kvinnor. Kvinnor på golvet och i luften. I truckar och traverser. Kvinnor som fick lära sig tåla jargongen i en värld full av män. Kvinnor som gav svar på tal och banade väg för ett mer jämställt arbetsliv .

Till sist filmen om Marty. Nej, det är inte en man. Det är ett smeknamn på Martha Cooper. Ringer det en fototeknisk klocka här? Kul för er i så fall, själv skäms jag för att inte ha haft bättre koll på denna pionjär inom sin form av gatufotografi. Hon är kanske mest känd för sina foton av graffiti. Och av graffitikonstnärerna bakom verken. 

Vilka bilder! Hon började fotografera graffitin redan på den tiden när de flesta andra avfärdade de avtryck som unga människor satte på tåg och väggar runt omkring sig för fult klotter. Hon såg något annat. Hon såg ungdomarna och deras längtan efter att uttrycka sig. Efter att lämna spår och sätta avtryck. Hon tog deras lek på allvar. Hon förevigade en konstskatt som knappt någon då ens förstod var en skatt. 

Subway Art, heter den ikoniska fotoboken som hon och en kollega gav ut, med bilderna de tog då när hip hop och street art var nya företeelser i den allmänna gatubilden. 

Och hon fortsätter fotografera. Tyckte mig se en skön blandning av färg och form och formidabla människor - och färgglada munskydd - på hennes Instagram-konto.

 

Foto. Foto. Foto.Tre olika filmer om tre olika typer av bilder. Same same but different.

<3

/helena

ps Hur konstigt kan det inte slumpa sig? Vaddå, undrar ni? Jo, livet. Och minnet. Försökte förgäves komma på vad den innovative amerikanen som kom på polariseringen hette, han i filmen jag nyss såg? Äsch. Asch. Edwin H Land, vet vi ju alla nu, efter det här inlägget om inte annat. Men jag funderade på om det inte var något med Edward? Edward vad? Edward och något efternamn på l. Lang? Ja, Lang var det nog, trodde jag. Och sökte glatt på just det namnet på IMDb (för jag kom förstås inte heller ihåg exakt vad filmen hette...). 

Och döm om min förvåning när jag fick upp en film om prostatacancer, så här i den officiella, internationella mansmånaden och allt. En film med en medverkande som heter så, tydligen. Hur konstigt? Måste väl vara någon mening med det, tänker jag. Därför länkar jag till den dokumentärfilmen här - The Silent Killer - Prostate Cancer in the African American Community (2017). För att jag inte kan tänka mig att jag fick upp den här filmen av en slump bara. Och för att kampen mot den luriga prostatacancern måste fortsätta och fortsätta och fortsätta.

tisdag 17 november 2020

God Jul & Gott Nytt År-adventskalender

I bakgrunden; textilen med magnolior, som jag fick av mannen i födelsedagspresent en vår för några år sedan. Och framför den en av prydnadsfåglarna som jag använt till så mycket. Som prydnad, naturligtvis. Men också som rekvisita i diverse foto- och arrangemangssammanhang. Sedan tänka och fundera och fundera lite till och trycka lite i redigeringsprogrammet och simsalabim så bakas det hela ihop till ett enda lager både bildligt och bokstavligt. 

Gillar ju tanken med blågult, som en schysst färgkombo, men också som något som tillhör oss alla som bor och verkar här. Varje gång vi använder färgkombinationen i sant solidariska, mångkulturella och medmänskliga sammanhang är en vinst för demokrati och rättvisa, tänker jag.

Tänkte att kalenderkortet kan få fungera som ett roligt julkort att skicka. Gärna tidigt, innan allt kör igång på allvar. För här finns ju alla de förväntansfulla dagarna i december. Och där finns det nya året - 2021 - som vi väl alla hoppas så mycket på. Hoppas ska bli ett bättre år än i år.

Lite roligt att skicka ett julkort som ser ut som en adventskalender. Eller heter det julkalender numera? Tycker mig se det mer och mer i media och i alla reklammejlen fulla av ord på jul- som strömmar in just nu. Någon skrev till och med att deras julkalendrar började ta slut. Redan. Hej och hopp vilken efterfrågan det måste vara detta hemmysandets gyllene år

Alltså kan kanske min blygsamma version komma väl till pass? För visst går den att trycka ut och använda som adventskalender, om man vill. Men luckor och baksida får ni fixa själva. Eller om ni bara använder framsidan som en slags räkna-ner-dagarna-till-jul? Och-fram-till-det-nya-fräscha-hoppingivande-året - 2021!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ni missade väl inte slutversionen av milky way-kortet?

En tur, eller två, på Vintergatan

Så där ja! Här är slutversionen av milky way-kortet. Det var bara en stjärna som saknades. Eller kanske...

...borde den astronomiskt riktiga gatuskylten vara riktad så här istället? Eller hur det nu blir. Anyway. Ännu ett kort att skicka. Till någon som behöver ett extra hej i adventstider eller så.

<3

/helena

ps Snart kommer ett kort till. Med en fågel på. En kvittrande vintage-fågel, förstås. Finns det några andra?