måndag 30 juli 2018

Ett litet liv och en vas från ett land som inte finns


Hästarna låg ner i hagen. En hel flock. Så där som kor brukar ligga. Det var på väg att bli mörkt ute. Eller ljust.

Många hästar. Bruna med svarta manar. De kisade med ögonen. Halvblundade. Från himlen föll snö. Stora, glesa, luftiga flingor. När jag vaknade kände jag mig glad. Och sval. Både av hästarnas lugna frustande och av snöflingornas saktmodiga dans ner mor marken.

Jag bara älskar sådana drömmar!

Bara några timmar senare såg jag Carol. Där föll snön på precis samma sätt. Exakt som i min dröm. Även om hästarna inte syntes till. I alla fall inte i bild.

Cate Blanchett och Rooney Mara gör ett bra jobb. I en film som inte fyller ut hela kostymen. Den är för kort för att avhandla något så invecklat som brännbar kärlek. Inget hinner utvecklas tillräckligt mycket för att filmen ska kännas komplett. Lite så kände vi när vi sett den. Som att något fattades. Synd, när ämnet är så viktigt. Rätten-att-älska-vem-man-vill-ämnet. Fri-kärlek-ämnet.

Men den var så vacker att titta på! Kläderna - broscherna! - inredningen. Snön! Allt i ett tvättäkta amerikanskt femtiotalsskimmer. Med julstämningen som ett extra glittrigt filter över sig.

Tänk att det är trettio år sedan nästa år, som muren revs. Ja, jag bytte ämne väldigt bryskt här... Tänk hur hoppfullt allt kändes då, när jag var nitton år. När den så kallade järnridån föll. Steg för steg, med hjälp av makthavare som var beredda att kompromissa för högre värden och bättre livskvalité. Det känns tufft att tänka på hur maktbalansen ser ut idag. Hur det känns som att egoismen är tillbaka. Se-om-din-egen-dörr-först-och-sedan-stänga-den-i-ansiktet-på-den-som-råkar-ha-oturen-att-stå-bakom-dig-mentaliteten. En återgång till något unket, förlegat och röd-knapp-galet.

Nog om det. Allt är ju inte ankskit, trots allt. Mycket går framåt, trots de maktgalna gubbarna.

Och min nya vintage-investering, min West Germany-vas, är ju så glad och käck med sina stora blommor på! Tror jag har nästan tio W Germany-vaser nu. Några stora, några små, några med stora blommor på.

Och så har vi läst ut Ett litet liv. De drygt sjuhundra finstilta pocketsidorna höglästa på mindre än två månader. Rekord! Det är bara en riktig bladvändare som kan ha den effekten på ens liv. När boken blir viktigare än - nästan - allt annat. Kändes nästan som att vara tillbaka i bokslukaråldern igen. Boken fick följa med oss överallt - nästan.

Vi går mest runt och är tysta nu, sedan säger någon av oss något om Jude. Sedan är vi tysta igen. Tills någon säger något om Jude och hans vänner igen. Bara en riktigt bra berättelse kan ha den effekten. Bara en mästare på att mejsla fram karaktärer kan påverka ens medvetande så starkt.

Läs den inte!

Vad nu då? Jo, jag tänkte köra med lite omvänd logik här, som man gör med barnen ibland. När man säger till dem att göra si och de trotsigt väljer att göra så istället. Väljer att göra precis tvärtom. För jag vet inte om jag vågar rekommendera er att läsa Ett litet liv. Och jag vet inte om jag vågar låta bli att rekommendera er att läsa Ett litet liv. Bestämmer ni er för att läsa den, och tillhör kategorin "känsliga människor", måste ni vara beredda på allt. På att berättelsen kommer kräva ALLT av er. Kräva hela er uppmärksamhet. Hela er kraft.

Tror inte det är någon idé att citera något ur Hanya Yanagiharas bok här. Det går nämligen inte att välja ut något. Allt är så välskrivet. Allt glöder och flödar av metaforer. Tankarna far genom huvudpersonernas huvud lika snabbt, och samtidigt eftertänksamt, som vore de geparder iklädda sidenpyjamas.

Ibland under läsningens gång funderade jag på om det verkligen kunde vara en människa av kött och blod som lyckats skriva allt det där. Lyckats tänka allt det där. Lyckats känna allt det där. Förmedla allt det där. Det är lätt att få känslan av att det är någon slags "skrivmaskin" som har spottat ur sig språket så klockrent och självklart.

Och då kanske allt är ännu bättre på originalspråk?

Läs den!

<3
/helena

ps Om ni har tillgång till SVT Play och inte har hunnit se Carol tidigare, kan jag varmt rekommendera er att utnyttja möjligheten att ta del av den så länge den ligger uppe där - t. o. m. lördag 11 aug.

söndag 29 juli 2018

Jag hade en gång en lakritsbåt


Kommer ni ihåg, att jag berättade i våras, att jag håller på med en fotogrej som jag kallar för "Lek med maten"? Här är en av de bilderna. Det färdiga resultatet. Tror jag.


Vilka är då kriterierna jag har satt upp för det här bildprojektet? Jo, det ska handla om mat i någon form. Åtminstone innehålla något som går att äta. Gärna med hyfsat god aptit.


Ett vintage-element måste adderas till receptet, förlåt, konceptet. Minst ett vintage-föremål alltså.


Som ett friskt, blått, böljande Aino Aalto-fat. En assiett. (Asch, jag kan verkligen inte stava till assiett. Fick prova fyra gånger innan rättstavningsprogrammet godkände mig...).


Kanske ska jag nöja mig med att stanna redigeringen här? Hm, ja kanske.

I vilket fall som helst är jag supernöjd med hur min gott och blandat-båt ligger och guppar i det solbestrukna glasfats havet. Hur lakritsbåten makligt guppar fram över den blanka ytan. Hur den bara måttligt längtar efter att få lägga till vid närmaste varma parkettstrand.

:)
/helena

ps Funderade på att leka med ett par knäckebröd också. Men de skulle vi visst äta, tyckte mannen. De är ju så himla goda: Runda och goda knäckebröd med sesam och havssalt. Från Wasa, tror jag. De funkar finfint som en del i kampen att försöka behålla salt- och vätskebalansen i något så när bra form, i dessa de svettigaste av svettsvettiga tider.

lördag 28 juli 2018

Spår i gräset, del 16


Här kommer en del till, av Spår i gräset. Spänningen tätnar? Jo, kanske. Den här delen skrevs i parken som jag tycker så mycket om. Den var ett av våra första utflyktsmål när vi flyttade till den här lilla, storartade staden. Och den är fortfarande en av våra bästa oaser. Bara ett gräsigt stenkast bort från betong och asfalt.

Nu kastar vi oss in i handlingen igen. Börjar direkt där förra delen slutade. Länka er bakåt till del 15 om ni vill och behöver. Och ytterligare en bit längre bakåt därifrån, om ni så önskar.

- Vad sa du? Kommissariens röst höjdes ett par decibel.
- Inget. Faktiskt inget.
- Jo du, något sa du allt, fortsatte kommissarie Johansson.
- Faktiskt inget, sa jag. Svarade Siri tyst. Det finns inget att säga, jag visste att jag inte skulle känna igen någon. Jag såg ingen, förutom han med märket i ansiktet.
Sedan en lång tystnad.
- Hade han ett märke i ansiktet, sa du? Peter Johanssons annars så gemytliga röst lät vaksam. 
- Ja, han som dog hade ju skrapat upp ett köttsår i ansiktet, minns du inte det?
Siri såg undrande på kommissarien, som satte sig tungt i en av de två stolarna som stod på var sin sida av bordet som tronade mitt i rummet. Siri längtade nästan efter det beige rummet istället. Kommissariens eget kontor. Här kände hon sig plötsligt så liten. Mindre än på mycket länge.
- Han hade inget sår i ansiktet. Peter Johansson tittade allvarligt upp på Siri, som stod och snöt rosa snor ur näsan. 
- Va? Jo. Visst hade han det.
Kunde hon minnas så fel? Siri kände en ilning i magtrakten. Ett sus i öronen. Hade hon inbillat sig såret? Sett i syne? Eller hade hon medvetet ljugit för sig själv, när hon försökte rekapitulera scenariot senare? Hade värmen, blåljusen, ansträngningen, gräsklipparljudet fått henne så totalt ur balans? Fått henne så obalanserad att hon inte kunde skilja saga från verklighet?
- Jaja. Vi får väl prata mer om det senare. Nu ska du ta en extra titt, och låta mig säga till dem att säga något också. Kommissarien reste sig mödosamt upp, tog spjärn mot armstöden för att få fart på kroppen. 
- Ska vi låta dem dra ett par Ledin-rader, kanske? Den rutiga kavajen verkade blivit för stor, noterade Siri samtidigt som kommissarien försökte sig på ett matt leende i hennes riktning.
Nej, det hade inte hjälp att männen i olika röstlägen skanderat sommaren är kort, det mesta regnar bort. På kommissariens kommando hade var och en av männen gjort sin tolkning av texten. Någon brytning hos någon av dem hade Siri inte kunnat skönja. Hon urskiljde bara att två av dem hade svårigheter att memorera dessa två, små rader. Rader, så välbekanta för de flesta bosatta i detta väna land. "Bob" hade inte varit en av dem, som fick kämpa lite längre med den korta strofen.
Siri hade fortsatt insistera, sagt att hon inte kände igen något annat än den trötta, gamla låten. Väl tillbaka hemma, sjönk hon ner i den smuliga soffan med en duns. Tände inte ens, lät bara månens blåtonade skumrask omfamna henne. Tänk om det var Bob? Vad gjorde han här? Och hade han något med mordet på mannen i gräset att göra? Vad läskigt i så fall. Spooky. I så fall hade hon ljugit. Mened, hette det väl. Begått mened. Men hon kunde kanske åberopa tillfällig sinnesförvirring? För virrig hade hon verkligen känt sig - hela den avlägsna sommaren kryddad med amerikansk accent.
Siri sänkte ner huvudet, mot vad hon trodde var en av de platta, trista soffkuddarna. Men kudden jamade till! "Kudden" låg kvar, lät matte borra in sin ömma näsa i den gosiga pälsen. Lät Siri mumla något ohörbart långt in i det varma, som nu såg grått ut. Sedan reste sig kattkudden upp. På ett sådant där typiskt långdraget, muskeldarrigt vis, som bara katter kan. Svankade djupt med den böjliga ryggraden och hoppade ner på golvet. Började gå mot köket, med höjd svansföring.
Siri insåg att hon glömt att handla på hemvägen, hade bara tackat ja till den taxi kommissarien erbjudet henne (Vi har inga egna bilar lediga nu. Lördagskvällen kräver sitt. Så hade han förklarat när han tryckte in snabbnumret till taxibolaget på sin mobil). Hon hade snubblat ut från polishuset, stapplat in i taxin. Hur hon hade kommit in genom ytterdörren, mindes hon inte. Bara att hon plötsligt känt de välbekanta parkettreporna under sina frusna fotsulor. Sedan dunsen rakt ner i soffan. Nu fanns det inget gott att äta - för någon av dem. 
- Garfield, älskling... Lirkade Siri sötsliskigt, medan hon synade det glesa utbudet i skafferiet. 
- Går det bra med tonfisk? Den är miljömärkt och allt.
En ivrig, röd tass nuddade snabbt burken som Siri höll ner mot de spörjande morrhåren. Mjaaauuet, kom långdraget, längtande. Kattdjuret balanserade sig så långt det kunde, med hjälp av bakbenen. 
- Bra, då säger vi så. Vi delar en burk!



/helena 

torsdag 26 juli 2018

Lite badrum, lite bibbla, lite boule


- Säg en siffra mellan ett och tolv. Snälla, du. Sa jag till mannen.
- Sju, sa han. Och sedan undrade han såklart varför.
- Jo, för att jag inte kan bestämma vilken bild jag ska lägga in överst.
- Då måste du förstå att det betyder, om du inte kan välja alltså, att det inte spelar någon roll vilken bild som hamnar var.

Ibland tycker jag det är svårt att hitta "rätt ordningsföljd" på mina bildsekvenser härinne. Ett så kallat lyxproblem. Men här och nu tog jag verkligen mannen på orden och la in fotona lite hur som helst. Huller om buller. Utan inbördes ranking eller ordning. Jag tycker det blev ganska bra så. Hoppas att ni gillar.

Egentligen är det ju inget märkvärdigt, bara ett par "snabba klipp" från vår onsdag och någon ytterligare dag innan dess. 

Brukar ni också ta sopsorteringsoporna med er när ni ändå ska göra något annat ärende? Ibland blir det ihop med kvällspromenaden, ibland blir det på vägen förbi, på väg till något annat. Häromkvällen hittade jag en katt. En sopsorterings-katt. Jag hittade en sopsorterings-skatt!

Det finns ju ingen plats att sortera porslin bland de små kvartersbaserade sopkärlen, då behöver man uppsöka någon av de större återvinningscentralerna istället. Det var det tydligen någon som inte hade orkat göra. Ajabaja!

Fast lika glad är jag ändå - i just det här speciella fallet - för att någon bara dumpat sin vita katt bredvid glasåtervinningen. Två vita katter, var det faktiskt. Men den ena hade råkat ut för ett missöde. Den hade inget ansikte kvar. Face Off, sa mannen.

Alltså, först tänkte jag bara räddat den från sopdöden. Tagit med och lämnat in den, på någon för föremålet lämplig second hand-inrättning. Sedan blev jag tveksam. För trots att kissen är omärkt, och förmodligen massproducerad, så har den något visst. Något som talar till mig. Jamar till mig. 

Alltså, fick jag rensa ut ett par andra saker - ganska fina saker faktiskt - två glassaker som fick lämnas in på second handen istället. Istället för katten som fick ta plats högst upp i badrummet. För vem behöver inte en trettio centimeter hög vakt-katt, som håller ställningarna när man kissar? ;)

På det väl luftkonditionerade biblioteket bläddrade jag igenom det senaste numret av Antik & Auktion (nr 8 2018). Beundrade bland annat antikexperten Maria Granströms sommarhus. Ett hus fyllt av en skön mix av ting med historia.

Sedan spelade vi boule. Eller nej, det kan vi inte. Vi spelade vår variant. Lite boule for dummies, så där. Men kul.

Och så skrev jag en liten sak (har även kommit en bit till på Spår i gräset, vi får se när jag hinner renskriva det), ett par rader inspirerade av sommarkvällens ljud. Jag kallar den Kvällskör:


Sjöfåglarnas stackato
MC-mullret
Vattendroppet, helt nära öronsnäckan
Den tuffa båtmotorn
Charterflygets avskedssång - dov ljudridå
Bussen-hem-bullret
Ring ringlande tågsignal - högfrekvent ljudnivå
Mullret, nu starkare
Fyra hjulljud från fyrhjulingen
Paddel-plumset
Pladder, röster på avstånd
Visslingen
Visslingen igen
Sommarsmatter - glatt, busigt
Mopsiga moppar
Hojtande
Jazzmusiken, en kuliss
Saxens kaxiga salivånga
Basgången
Grusgången
Grussången
Knastret
Myggans viskning i ytterörat
Myggans viskning, en annan nu
Pennans krafsande
Myggans viskning
Myggans viskning
Min älsklings röst:
Nu går vi hem.



<3
/helena

tisdag 24 juli 2018

Något jag varmt rekommenderar


En förbipasserande bil tutade, och en tant som var ute och rastade sin hund gav mig en skeptisk blick.


Och bildredigeraren (eller vad de nu kallar sina bildbotrobotar?) på Google kommer säkert sätta sitt svarta digitala kaffe - kryddat med vita, pixliga, små sockerbitar - i vrångstrupen, när jag visar upp min mannekäng i hela sin kvinnliga härlighet! (Särskilt när det ser ut som att det sticker ut en pinne ur hennes bakdel...).


Vet inte riktigt vad de där pinnarna gör där? Måste erkänna att jag inte såg dem när jag fotade, fokus låg på Arthur Johanssons (brasklappar mig något inför om konstnären stavar sitt efternamn med ett eller två s) fina skulptur. Flickan passar perfekt till att posera i den nästintill regnbågsfärgade, hemstickade halsmössan jag fann på loppis för ett tag sedan. 


Så smart att ha en kombinerad halsduk och mössa! Ser framemot att prova den ihop med min svarta vinterjacka. Har alltid saknat att det inte finns någon luva/huva på den. En varm färgklick!

:)
/helena

måndag 23 juli 2018

Spår i gräset, del 15


Garfield. Siris katt heter ju så. Röd och stor och fin. Precis så såg den ut, katten som dök upp från ingenstans. Upp från grässlänten i utkanten av hästhagen där jag satt och skrev. Med en mus i munnen!

Belåtet travade den vidare mot ett närliggande hus. Kanske skulle den ge sin matte en oemotståndlig morgongåva? Jag hörde i alla fall aldrig något skrik, så om hon fick den presenten av sin rödhåriga vän, var hon nog redan van vid den sortens gåvor...

Garfield är inte med i den här delen, men en hel del annat inspirerat av platsen jag satt och skrev på. Inget mästerverk, den här delen heller. Den ambitionen har jag ju å andra sidan aldrig haft. Hoppas bara att ni gillar att fortsätta följa med i Siris softa spår.

Del 14 finns här om ni behöver den, och därifrån kan ni i vanlig ordning länka er hela vägen bakåt till första delen. Take it away, Siri!

- Men hur ska jag kunna känna igen någon jag aldrig har sett? Siri slog uppgivet ut med armarna, för att fysiskt understryka sin undran.
- Kanske hörde du ändå något. En förnimmelse. Något du glömt. Något då obetydligt, därför lätt bortglömt. Kommissarie Johansson såg bedjande på henne, lite som en hungrig hund.
- Du mindes ju helt plötsligt ränderna på bilens sidor, måhända kommer något tillbaka till dig här också. Vem vet? När du ser männen? Peter Johansson önskade nästan att han gått med på att närvara vid den där "övertalningskursen" han blivit erbjuden att delta i. "Hur du säger rätt sak till rätt person, vid rätt tillfälle". Så hette den visst. Han mindes tydligt hur han hade känt kräkreflexen aktiveras när han tvingat sig att skumma igenom första dagens kursinnehåll.
Siri hade aldrig trott att de verkligen sysslade med sådant inom den svenska polisen. En regelrätt line up. Hon skulle betrakta ett antal män på rad. Det kändes obehagligt. De skulle förstås inte se henne, hade kommissarien något överflödigt förtydligat. Han kunde i och för sig inte veta exakt hur många amerikanska kriminalserier Siri hade plöjt genom sitt liv. Det kunde ingen. Om det inte handlade om ett rent mattegeni.
Det Siri befarat skulle hända hände inte - att hon inte skulle känna igen någon det minsta. Något ännu värre hände - hon kände igen någon. Eller om han bara påminde väldigt mycket om någon? Om Bob. Mannen hon levt med en sommar. On och off, en sommar, skulle man kunna säga. Melodramatiskt värre. Men hon hade varit för ung då, för att förstå hur komiskt det skulle te sig nu i backspegeln - att hon kallat det för ett förhållande. Förhållandevis kort förhållande. Fnisset igen. Bubblande. Nervöst. De välbekanta stickningarna i näsborrarna. Ånej, inte näsblod igen.
Han hade känts så spännande. En så kallad frisk fläkt. Han kom avspänt släntrande genom det lilla samhällets vardagslunk. Med ett leende lika brett som cowboyhattens brätte. På bred amerikanska uppvaktade han henne en sommar. Den ljusaste sommar Siri kunde minnas att hon upplevt. Mörkret hade vägrat falla. Allt var upplyst. Genomskinligt. Inga tankar eller hemligheter gick att dölja. Han hade sett vem hon var. Vetat vem hon var. Kunnat berätta saker om hennes liv som hon inte ens själv visste. Han hade verkligen sett henne. Det var vad hon hade trott. Så hade det känts, i några soliga sommarveckor. Sedan hade Siri synat hans bluff. Lärt sig vad ordet solochvårare betydde.
Han ville sko sig. Sno åt sig. Snylta. Att Siri, som skulle plugga till journalist och försöka klara sig på de få kronor hennes föräldrar kunde undvara, skulle råka ut för något sådant var otänkbart i hennes värld. Siri, som inte hade orkat torka kladdiga bord och ständigt bli klappad i rumpan, som Astrid blev. Astrid, bästa vännen som inte hade sina föräldrar i livet längre och därför var tvungen att ha mycket tjockare skinn på näsan. Astrid ja. Gulliga, världsbästa, arga, snälla Astrid. De behöll kontakten, osannolikt nog. De skrev fortfarande till varandra. Långa rader av pladder. Papperspladder. Lätta, fladdrande tankar. Följda av allvarliga meningar och mer seriösa försök att förstå sig på varandras rädslor för att inte räcka till. Ingen av dem gillade egentligen att prata. Men på pappret pratade de sig sönder och samman! Skrev så innerligt och hårt att det revs upp stora sår i det stadiga, vattenstämplade brevpappret.
Bobs honungslena ord hade snabbt förvandlats till en tirad av fucks istället. Fuck this! Sa han till sist och försvann i något som Siri trodde var en Jaguar. Ensam kvar, blev hon nu inte, hon hade fått en ny vän. En liten kompis, som sparkade innanför den tajta kjollinningen. Bob hade hon aldrig återsett, inte förrän nu. En man i cowboyhatt och stinkande, svarta boots hade gjort henne gravid! Vilken töntig kliché. Den töntigaste av dem alla. Siri som alltid hade trott på att något underbart skulle hända henne, om hon bara skulle orka hålla ögonen öppna länge nog. Nu önskade hon att hon hade orkat blunda tillräckligt länge för att vakna utsövd - och vuxen - och full med de färdigheter som en tonåring inte kunde förväntas ha.
Bob. Kunde det verkligen vara han? Baaauuub. Baaaaaauuuuub. Så hade det låtit när han presenterat sig. Som en för lång inledning till refrängen i en dålig countrylåt. Först hade han presenterat sig för någon annan blåögd, sedan för Siri, sedan för resten av de allra mest blåögda samhällsmedborgarna. Han hade skövlat. Gått fram som en kombinerad harv och plog och tröskat igenom alla feminina varelser på den här sidan landet. Det sista visste hon inte, men hon fann det inte för helt osannolikt. Men hon hade fått en gåva. Något värdefullt som han hade lämnat efter sig. Därför hade Siri aldrig lyckats hata honom på riktigt. 
Håret var tunnare. Hårfästet högre. Det fåniga leende var lika brett som hon mindes det. 
- Allvarliga nu! instruerade den kvinnliga assistenten. 
- Vänd er åt höger. Åt vänster. Och tillbaka framåt. 
Han hade fortfarande svans. Hästsvans på en karl!?! Då är det i alla fall ingen riktig karl! Siri mindes tydligt det krassa konstaterandet från någon avlägsen, så kallat manlig, familjemedlem.
- Känner du igen någon? Kommissarien pratade lågt, tätt intill hennes öra.
Siri skakade långsamt på huvudet. Samtidigt som hon betraktade mannen vars skratt hon en gång fallit för. Och hans sätt att alltid sätta sig ner på huk för att försöka prata med alla katter de mötte. En del sprang bara sin väg med svansen som ett streck efter sig, synbarligen livrädda. Hon önskade intensivt att hon hade varit en av dem. Även om känslan var något tudelad.
- Ska jag be dem säga något också kanske? Peter Johansson viskade fram frågan, som för att inte störa hennes koncentration mer än nödvändigt. 
- Ja, låt dem säga for fuck's sake. Sa Siri och bet sig i tungan.


/helena

söndag 22 juli 2018

Hästbiten


Vad gör ni i värmen? Känns som att det är väldigt svårt att få något vettigt gjort, tycker jag. Även om vi här på mellersta/nedre västsidan har fått en liten respit de senaste dagarna, när termometern har vänt kurs och skonat oss genom att peka en aning neråt.

Fast man ska såklart inte klaga, läste just om en man som tvingats lämna sitt hem mitt i natten på grund av bränderna som rasar runt om i de - framförallt - mer nordliga delarna av landet.

Heja alla snällisar som hjälper till! Läste att det var flera tusen frivilliga som anmält sitt intresse för att få logistiken runt släcknings- och räddningsmanskapen att fungera. De behöver ju också äta - och dricka! Och sova lite emellanåt.

Kan varmt rekommendera er att läsa Land.se, om ni inte redan gör det. Där finns alltid en massa intressanta artiklar och värdefull information, nu bland annat om hur man bäst ska försöka att - bokstavligen - hålla huvudet kallt och kroppen lagom fylld med vätska.

Kunde inte låta bli att lägga ordet "brand" i Scrabble. Och förra natten drömde jag om konståkning. Antagligen en blandning av att jag nyligen påmindes om att Anne Frank älskade att åka skridskor och en allmän längtan efter svalka. (Plus att jag såg en rubrik någonstans, om att en välkänd konståkare har dödats. Kan det verkligen vara sant? Brrr. Otäckt.)

Annars har vi mest tittat på friidrott. Och sett ett par halvbra filmer på TV. Det blev ingen Kaktusblomma, den får snällt stanna kvar i sitt inplastade DVD-fodral ett tag till. Istället blev det: The face of love och Kärlekens båda ansikten. Är det inte lustigt, nästan småkusligt, hur filmerna liksom själva kan tematisera sig så där? Kärlek, är väl en sak, det heter var och varannan film något med, men ansikte?! Det enda som de två filmerna uppenbart hade gemensamt - som gjorde att vi tyckte de kunde anses sevärda - var skådespelare som sällan, eller aldrig, gör en besviken.

Annette Bening, hon verkar aldrig ens spela, hon bara ÄR sina roller. Uppfyller varje millimeter av sina scener med fullständig närvaro. Ed Harris har varit en favorit ända sedan jag såg honom i The Abyss för snart trettio år sedan. Och Robin Williams. I en av sina mer allvarliga roller. Som han gör det, lilla lågmälda porträttet av grannen i The face of love. Som han gör det! Jag vet att jag borde använda "tempuset gjorde". Men det kan jag inte. Vissa stjärnor dör aldrig, de bara fortsätter att glöda lite längre bort.

Lauren Bacall och Jeff Bridges (som jag avgudat sedan favoritfilmen The Fisher King, där han ju dessutom matchas väl av Robin Williams) i Barbra Streisands skugga i Kärlekens båda ansikten. Den skönsjungande, magnifika artisten kommer väl kanske aldrig att, i första hand, bli betraktad som aktris ut i de långa, välmanikyrerade fingerspetsarna, men hon gör ändå alltid gedigna dramaturgiska insatser. Dessutom kan hon ju sedan länge lägga den avundsvärda titeln Filmskapare till sitt mer än välfyllda CV.

Och om vi inte kan sova i natt, blir det kanske en "kärleksfull" filmtitel till: Mr. Morgans sista kärlek. Med Michael Caine och kvinnan med det poetiska namnet: Clémence Poésy.

Funderar på om jag ska orka ge mig på att renskriva en stund. Senaste delen av Spår i gräset. Kommer svalare kvällsvindar, kommer mera ork. Typ.

Sköt om er. Och glömt inte att dricka, lagom mycket, vatten!

<3
/helena

ps Och så till själva hästbiten då. Det verkar som att jag har blivit det - biten av hästar. De är så underbara att försöka fånga med linsen! De står där i sina hagar och ser stiliga ut (om de inte har fått ett fult, praktiskt, skyddande täcke på sig då förstås...) Vet inte hur många bilder på fålar jag lyckats knäppa de senaste åren? En hel del. Väntar bara på att hitta den där fulländat prickiga Pippi-hästen. Funderar på att samla ihop dem, göra en egen liten hästmapp. Den här senaste pållen stod och tittade på mig i Småland. Undrade väl varför människor alltid ska hålla upp en sådan där tingest framför sig.

Jag kallar den "Horse whisperer". Hästviskaren. Eller kanske snarare Hästviskaren som viskade för lågt. Höhö. Och ni behöver inte oroa er, jag har självklart även sparat bilden helt utan onödig, tramsig text.

fredag 20 juli 2018

Filmblomma


Goldie, Goldie, Goldie!


Och bästa Ingrid B!

"...En uppfriskande komedi..." "...full av absurda förvecklingar..."

Älskar att hitta helt "otittade" filmer second hand. Otippat att hitta en sådan här klassiker, fortfarande inplastad och allt. Kaktusblomman. En filmblomma som fyller hela femtio år nästa år.

Cactus Flower. Passar väl finfint i superhettan vi har den här sommaren.

Annars är det väl lite som att svära i kyrkan att säga att man är sugen på att titta på film när det är så soligt och vackert ute. Fast ibland kan det ju vara något av det bästa som finns - att svära i kyrkan.

:)
/helena

ps Ibland hittar jag faktiskt mannen i de dammiga DVD-hyllorna på diverse second handetablissemang!?! Jodå, ni minns kanske att han ägnade en del av sin dyrbara fritid åt att agera som statist, i olika filmer och TV-serier, för ett antal år sedan? Hursomhelst, hittar jag honom där i hyllorna ibland. Hyllvärmare...det var nog ingen titel mannen någonsin trodde att han skulle få äran att få. Haha.

torsdag 19 juli 2018

Kära Dagbok


I pennans sällskap, avslutar jag en dag som gått helt i Eviga Kvinnors tecken. Med kultur, natur, konst, historia, vintage, vänskap, läsning och skrivande på schemat. Det känns helt rätt att börja skriva det här för hand. Låta pennan få ha sitt eftertänksamma sammanträde med pappret. Överstrykningarna blir fler än de ord som får stå orubbliga kvar. Det gör inget. Flexibilitet är en nödvändighet. Bara man inte glömmer bort att stryka under allt det viktiga.

På kyrkogården, utanför kyrkan med de vackra gula fönstren, kommer en gullig hund fram och viftar med sina glada svans. Räddningskåren kör förbi med blåljusen på, just som jag synar ytterligare en bit snustorrt gräs. Hoppas ingen farit illa.

Jag läser de finska barnens namn en gång till. De som togs av nöden, i kölvattnet av andra världskriget. På en annan gravsten står det bara MOR. Tre stora bokstäver, rätt och slätt, utan krusiduller. Gossebarnen, står det på en mindre sten. En kvinna dog samma år som hennes son föddes (han ligger begravd där bredvid henne nu). Hon dog förmodligen i barnsäng, som det kallades. Sorgligt, är bara förnamnet.

Ännu en varm dag. Men när vinden får hjälp av de öppna fälten, när det vidsträckta landskapet hjälper vinden att ta fart, kan en svag pust anas. Den gör sitt bästa för att svalka. Jag tänker på det jag nyss läste: Att Anne Frank älskade att åka skridskor. Människor blir så levande då - när de avslöjar vad de älskar.

Den varma dagen bjuder på minnen av serverad äppelpaj och en salt smak på överläppen. Vi besöker Rydals museum och gör ett snabbt återbesök på sommarloppisen i Hindås. Och sedan; den långsamma promenaden längs de gamla gravarna. Lugnet. Stillheten. Känslan av sammanhang. Samhörighet, mitt i allt som ständigt är i förvandling. En känsla av att allt hänger ihop, trots att allt samtidigt verkar helt obegripligt. En slags känsla av att komma ikapp. Fast den där sista känslan försvinner runt hörnet lika snabbt som den kom.

Vi färdas genom gröna, trotsiga mossmarker. Bördiga våtmarker, där torkan sällan helt tar överhanden. Vi ser inga direkta regnmoln på vår väg, men ändå har regnet fallit. Älvdansen ringlar sig lätt och flyktig över ängen. På en svart motorhuv syns ett pärlband av droppar. En lokal skur har nyss passerat. Solen lägger sig sakta till rätta i det långa gräset längst bort, och jag undrar varför jag alltid måste formulera mig så romantiskt kring något så vardagligt som solnedgången.

Månen visar upp sitt kvällspigga, osymmetriska ansikte. Och jag tycker mig skymta ett mörkt fält alldeles i ögonhöjd. Två mörka ögon. Någon näsa syns inte till. Ingen mun heller. Det beror säkert på att månen inte bör/kan/ska prata, när vi snart ska sova. Inte föra oväsen, bara betrakta oss under tystnad. Begrunda.

Och beundra oss för att vi kan sova så gott om natten, i en värld som en gång i tiden - för inte särskilt längesedan alls - tvingade sexåringar att bära stora, gula, väl synliga stjärnor på sina små bröstkorgar. För att särskilja. Urskilja. Ursäkta mig om jag mår illa, säger månen med sin stumma, gula skära.

Om månen verkligen hade haft en mun, hade den säkert skrikit åt oss. Gallskrikit. Gällt. (Förresten går det kanske inte att gallskrika på något annat sätt?). Nu när världen är på väg att göra nya, gamla misstag igen. Misstänkliggöra. Titta snett. Anklaga. Leta syndabockar. Stirra sig blind på det som skiljer, istället för att syna allt det som förenar.

Låt oss lova månen att bättra oss. Lova månen att låta alla barn få göra det de älskar.

<3
/helena

ps Kära Dagbok, det har varit en givande dag, i mitt i många stycken banala, lättsamma sommarliv. Låt oss också lova varandra att skriva av oss våra tankar och känslor, så att saker inte ligger och gnager och skaver inom oss. Låt oss dela bördan att vara människa. Och glädjen! (Hjälp, jag börjar visst låta som en präst, så ickereligiös jag är. Men tror gör jag ju förstås ändå, alltid, på kärleken. Inte på den blinda kärleken, utan på den som gör sitt bästa).

pps Anne Frank - Om jag bara får vara mig själv (en utställning som väcker frågor kring unga människors rätt att bestämma över sin identitet.) och Inte glömd (en utställning av Birgitta Jorlind Jonsson. Måleri och skulptur inspirerat av Anne Franks liv och berättelser.) pågår hela sommaren, ja faktiskt en bra bit in i vintern också.

onsdag 18 juli 2018

Sju bilder på en sjöstjärna


Den gula, glada ryan - som ett piggelin-piller! Hantverk at it's best, liksom. Någon, någon annan än jag, någon med tålamod och bokstavlig fingertoppskänsla, har knutit sig fram till det charmiga mönstret. En blomma, en stjärna, en komet - vem vet?


Och se så på sjöstjärnan sedan! Bräcklig och hård och ömtålig och genomskinlig. Blank som en vattenyta. Len som den vita stenen i Den vita stenen.


Gräs genom glas. En enda gräsplätt som undgått att förvandlas till ökendamm, den här den torraste av somrar sedan mannaminne. 


En golvprydnad så rar att den borde få sitta uppe på väggen!

Men. Jag tror bestämt att den ska få värma fossingarna vid läsfåtöljen, när de svalare vindarna har hittat hit igen.

(Sju bilder var det kanske inte ändå - på själva sjöstjärnan. Det var nog bara sex. Eller fem? För många, var det hur som helst.)

:)
/helena 

ps Gärdhem second hand, som sysslar med hjälpverksamhet, det var där jag fann mina två "stjärnvinster".

måndag 16 juli 2018

...och en sagolik road trip till Småland


Som alla bra sagor börjar den här med en sagohäst, en borg och ett riktigt bra fordon.


Och eftersom det här är en sann saga är den förstås full av män. Män som behöver räddas - från sig själva eller varandra. ;)


Mannen berättade om för längesedan. Landet Längesedan. När han var ung och spelade banjo och anlitades för ett antal spelningar djupt inne i de täta Smålandsskogarna (på ett hotell där alltså). Själv kontrade jag med kusinresan som gick i Emils fotspår när jag var liten. Tror bestämt att jag satt i snickerboa en stund då. (Hur nu någon så snäll som lilla jag alls kunde släppas in där!?!)

Mörkret föll. Till slut. Men bara för en kort, kort stund. En-liten-som-en-tesked-stund. Den nästan tusenåriga eken utanför Rumskulla var precis så magisk som ett träd i en spännande saga ska vara.


Jag ville förstås jättejättejättegärna krama den urgamla eken. Men det gjorde jag förstås inte, för det ska man inte. För den mår inte så bra. Fast för att vara så jättegammal tyckte jag allt den verkade förhållandevis pigg ändå. Glatt vinkande med sin enda frodigt gröna gren.

Jag fick nöja mig med att krama ut ytterligare en klichéartat vacker vy ur kameran: Gryning över bryggan.


På tal om vacker vy... Med blicken ut över hästhagen (ser ni inte den vita lilla hästplutten där?) skrev jag en ny del i min spänningsberättelse om Siri - Spår i gräset. Vet inte om den blev så gräsligt bra, den här delen. Känns som att den innehåller en cowboyhatt och en kliché för mycket. Vi får se. Kanske går den ändå att publicera härinne. Efter en stenhård redigering eller så.

Vilken fullspäckad helg, hör ni! Fotbollsfinal och Falsterbo-hästshow på alla de upplysta skärmarna. Och så en snabb road trip genom väl valda delar av Småland på det. Förbi bland annat Värnamo, Vrigstad, Sävsjö, Vetlanda, Katthult, Eksjö, Nässjö och Jönköping.

Sedan körde vi över Västgötagränsen och började närma oss hemma (Borås) igen. Borta bra och allt det där.

Kan varmt rekommendera att resa genom stad och landsbygd i sällskap av skymningslandet och soluppgången. Allt var så tyst. Folktomt, förutom raggarna som åkte genom Vetlandas centrum på lördagskvällen då. I Nässjö körde raggarna förresten fortfarande runt vid fyratiden på morgonen. Bilfolket som aldrig sover.

:)
/helena

ps Den bästa bilden, som jag fångade under vår lilla Smålandsturné, får ni inte se. Inte nu i alla fall. Blir ni förvånade om jag säger att det finns ett djur med på den? Nej, jag tänkte väl det.