Här kommer en del till, av Spår i gräset. Spänningen tätnar? Jo, kanske. Den här delen skrevs i parken som jag tycker så mycket om. Den var ett av våra första utflyktsmål när vi flyttade till den här lilla, storartade staden. Och den är fortfarande en av våra bästa oaser. Bara ett gräsigt stenkast bort från betong och asfalt.
Nu kastar vi oss in i handlingen igen. Börjar direkt där förra delen slutade. Länka er bakåt till del 15 om ni vill och behöver. Och ytterligare en bit längre bakåt därifrån, om ni så önskar.
- Vad sa du? Kommissariens röst höjdes ett par decibel.
- Inget. Faktiskt inget.
- Jo du, något sa du allt, fortsatte kommissarie Johansson.
- Faktiskt inget, sa jag. Svarade Siri tyst. Det finns inget att säga, jag visste att jag inte skulle känna igen någon. Jag såg ingen, förutom han med märket i ansiktet.
Sedan en lång tystnad.
- Hade han ett märke i ansiktet, sa du? Peter Johanssons annars så gemytliga röst lät vaksam.
- Ja, han som dog hade ju skrapat upp ett köttsår i ansiktet, minns du inte det?
Siri såg undrande på kommissarien, som satte sig tungt i en av de två stolarna som stod på var sin sida av bordet som tronade mitt i rummet. Siri längtade nästan efter det beige rummet istället. Kommissariens eget kontor. Här kände hon sig plötsligt så liten. Mindre än på mycket länge.
- Han hade inget sår i ansiktet. Peter Johansson tittade allvarligt upp på Siri, som stod och snöt rosa snor ur näsan.
- Va? Jo. Visst hade han det.
Kunde hon minnas så fel? Siri kände en ilning i magtrakten. Ett sus i öronen. Hade hon inbillat sig såret? Sett i syne? Eller hade hon medvetet ljugit för sig själv, när hon försökte rekapitulera scenariot senare? Hade värmen, blåljusen, ansträngningen, gräsklipparljudet fått henne så totalt ur balans? Fått henne så obalanserad att hon inte kunde skilja saga från verklighet?
- Jaja. Vi får väl prata mer om det senare. Nu ska du ta en extra titt, och låta mig säga till dem att säga något också. Kommissarien reste sig mödosamt upp, tog spjärn mot armstöden för att få fart på kroppen.
- Ska vi låta dem dra ett par Ledin-rader, kanske? Den rutiga kavajen verkade blivit för stor, noterade Siri samtidigt som kommissarien försökte sig på ett matt leende i hennes riktning.
Nej, det hade inte hjälp att männen i olika röstlägen skanderat sommaren är kort, det mesta regnar bort. På kommissariens kommando hade var och en av männen gjort sin tolkning av texten. Någon brytning hos någon av dem hade Siri inte kunnat skönja. Hon urskiljde bara att två av dem hade svårigheter att memorera dessa två, små rader. Rader, så välbekanta för de flesta bosatta i detta väna land. "Bob" hade inte varit en av dem, som fick kämpa lite längre med den korta strofen.
Siri hade fortsatt insistera, sagt att hon inte kände igen något annat än den trötta, gamla låten. Väl tillbaka hemma, sjönk hon ner i den smuliga soffan med en duns. Tände inte ens, lät bara månens blåtonade skumrask omfamna henne. Tänk om det var Bob? Vad gjorde han här? Och hade han något med mordet på mannen i gräset att göra? Vad läskigt i så fall. Spooky. I så fall hade hon ljugit. Mened, hette det väl. Begått mened. Men hon kunde kanske åberopa tillfällig sinnesförvirring? För virrig hade hon verkligen känt sig - hela den avlägsna sommaren kryddad med amerikansk accent.
Siri sänkte ner huvudet, mot vad hon trodde var en av de platta, trista soffkuddarna. Men kudden jamade till! "Kudden" låg kvar, lät matte borra in sin ömma näsa i den gosiga pälsen. Lät Siri mumla något ohörbart långt in i det varma, som nu såg grått ut. Sedan reste sig kattkudden upp. På ett sådant där typiskt långdraget, muskeldarrigt vis, som bara katter kan. Svankade djupt med den böjliga ryggraden och hoppade ner på golvet. Började gå mot köket, med höjd svansföring.
Siri insåg att hon glömt att handla på hemvägen, hade bara tackat ja till den taxi kommissarien erbjudet henne (Vi har inga egna bilar lediga nu. Lördagskvällen kräver sitt. Så hade han förklarat när han tryckte in snabbnumret till taxibolaget på sin mobil). Hon hade snubblat ut från polishuset, stapplat in i taxin. Hur hon hade kommit in genom ytterdörren, mindes hon inte. Bara att hon plötsligt känt de välbekanta parkettreporna under sina frusna fotsulor. Sedan dunsen rakt ner i soffan. Nu fanns det inget gott att äta - för någon av dem.
- Garfield, älskling... Lirkade Siri sötsliskigt, medan hon synade det glesa utbudet i skafferiet.
- Går det bra med tonfisk? Den är miljömärkt och allt.
En ivrig, röd tass nuddade snabbt burken som Siri höll ner mot de spörjande morrhåren. Mjaaauuet, kom långdraget, längtande. Kattdjuret balanserade sig så långt det kunde, med hjälp av bakbenen.
- Bra, då säger vi så. Vi delar en burk!
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar