måndag 31 oktober 2016

Bladlus, linslus, bokmal


Visst ser det ut som om han vill vinka till oss? Pojken på baksidan av 1956-års konsum-kooperativa Almanack. Och kissen då? Hur söt liksom? Folksam kunde, uppenbarligen redan på den tiden - göra gullig reklam som spelar på våra allra ömmaste strängar: Barnsträngarna. Och djursträngarna.


Tänkte att vi skulle avsluta månaden precis som vi började den - med ett litet tidsdokument. Eller två.

Tycker ni inte att dåtidens krukväxter är förvillande lika de vi ser överallt idag? Suckulenta svärmorstungor, retro-tantblommor som begonior och lyckliga lottor, och uppstammade rumsträd av olika slag. Och lite småstrama krukor till det. Förvillande lika var orden.


Det flyger en fredsduva över framsidan på 1951. Inte svårt att tänka sig att människor - även här i vårt land som var förhållandevis skonat - var trötta på det stora kriget och dess många, långa efterdyningar. Fred, färsk frukt och ett bra margarin. Vad mer kan man begära av livet egentligen?


Skulle väl vara lite trevligt sällskap då kanske.

The End. På oktober alltså. Vi ses i november!

:)
/helena

ps Det får plats - som jag säkert nämnde redan i början av månaden - en massa info mellan de tunna almanackspärmarna. Allt möjligt. Ditten och datten och lite kunglig glans på det. Visste ni till exempel att Sibylla (nuvarande kungens mamma) hette Calma, Marie, Alice, Bathildis (va?), Feodora i andra-, tredje-, fjärde-, femte- och sjättenamn?

Vidare kan man läsa angående tiden och dess gång: "... Från och med år 1879 användes i hela Sverige en och samma tid, officiellt benämnd Sveriges gemensamma borgerliga tid. Denna är lika med medelsoltiden för orter belägna på Sveriges tidsmeridian, som från och med år 1900 är meridianen 15 grader eller 1 timme öster om meridianen genom observatoriet i Greenwich i England. Sveriges tidsmeridian går ungefär mitt genom Sverige från söder till norr tämligen nära Karlshamn, Eksjö, Motala, Nora, Leksand och Östersund; den ligger 12 tidsminuter och 14 tidssekunder väster om meridianen genom Stockholms gamla observatorium. Sveriges gemensamma borgerliga tid är lika med den medeleuropeiska tiden, som användes i Danmark, Norge m. fl. länder. ..."

söndag 30 oktober 2016

Rör om i din skräckblandning


Tre saker trängs längst fram i mitt huvud just nu: Långsamhetens lov, ordet "Galenpanna" och uttrycket...


...skräckblandad förtjusning. Funderar på vad jag skulle skriva om, om jag skulle skriva en skräckis. Alltså, om jag skulle skriva en skräckberättelse av idag. Vad är människor mest rädda för idag? Terror? Krig? Ebola? Malaria? Meningsskiljaktigheter? Meningslöst våld? Clowner? Trump? Nej, jag tror inte det. Tror att det är otvetydigt vad människor tycker är allra, allra läskigast att utsättas för idag: Långsamhet. Bevare oss! Om inte allt flimrar och flapprar förbi med ljusets hastighet så får folk panik och sätter på ännu en skärm, ytterligare ett ljud. Bara för att slippa höra sina tankar. Dina tankar. Dina innersta tankar och önskningar. Du, helt enkelt. Jag tror att många människor är rädda för att lyssna på sig själva.


Ja, jag vet att det finns de som inte kan få nog av att lyssna till sin egen röst... Men det är inte det jag pratar om nu, jag menar att man inte vågar ta sig tid att lyssna till sin inre röst. Så, ska jag ge mig på att skriva en skräckberättelse så får den handla om det...gäsp...gäsp...att ha det långsamt. Att våga ha det riktigt, riktigt, långtråkigt. Minns faktiskt inte när jag hann ha det senast. Lite synd, för det kan vara riktigt kul att ha tråkigt emellanåt.


Då skulle jag använda ett trist och torrt språk också. Låta handlingen seeega sig fram. Eller bakåt kanske? Krypa bakåt. Moooaaahhh. Såååå tråkig den skulle bli. Använda gamla uttryck som knappt någon använder längre och en del daterade ord, som "Galenpannor". Stephen King låter ordet i fråga måla en bild av en viss typ av människor, i kortromanen Solhunden, ur boken Mardrömmar (andra boken). Eller, det är väl snarare översättaren som väljer ordet galenpanna, förmodar jag. Vet inte för vilken gång jag börjat på berättelsen om Kevin och kameran. Senast jag började på den var den femtonde september, det vet jag med säkerhet eftersom själva berättelsen (mardrömmen) börjar precis så här: "... Den femtonde september var det Kevins födelsedag och han fick precis det han ville ha: en Sol. ..." Bara det tidmässiga sammanträffandet kändes lovande. Nu har vi snart läst ut den - ja, mannen och jag läser högt för varandra ur den långsamt och ganska omständligt berättade historien om tonåringen Kevin och kufen Pop och kameran.


Tänkte ni kunde få ett smakprov ur den, först vill jag bara nämna att Stephen King började skriva noveller redan i 10-årsåldern, men att han inte fick dem utgivna då, vilket var tur, för annars hade han kanske inte utbildat sig till lärare innan författarkarriären tog fart ordentligt, med vad som numera anses vara skräckklassiker som Carrie och The Shining.

Långsamhetens lov. Känn på det. Vad säger du, Kära skolminister Fridolin, borde vi inte löpa linan ut och döpa om höstlovet till det: Långsamhetens lov? Men visst, Läslovet är också ett bra förslag, för det är med skräck - och helt utan förtjusning - som jag läser om hur unga människors läsvanor är allt annat än regelbundna nu för tiden. Det måste vi såklart ändra på. Men först lite King:

"... Galenpannor var människor som spelade in tomma rum med dyrbar utrustning, inte på skämt eller som en kul grej på en fyllefest, utan antingen för att de lidelsefullt trodde på en osynlig värld och ville bevisa dess existens, eller för att de lidelsefullt ville få kontakt med vänner och/eller släktingar som hade 'gått hädan' ('gått hädan', det var vad det alltid fick heta. Galenpannorna hade aldrig släktingar som gjorde något så simpelt som att dö).
Galenpannorna inte bara ägde och använde psykografer, de förde också regelbundna samtal med 'andeguider' i den 'andra världen' (aldrig 'himlen', 'helvetet' eller ens 'de dödas rike' utan den 'andra världen') vilka förmedlade kontakt med vänner, släktingar, drottningar, döda rock-and-rollsångare, till och med ärkeskurkar. Pop kände till en Galenpanna i Vermont som två gånger i veckan samtalade med Hitler. Hitler hade berättat för honom att allt bara var skitsnack, han hade föreslagit fred i januari 1943 men den djävla bögen Churchill hade avvisat honom. Hitler hade också berättat för honom att Paul Newman var en rymdvarelse som var född i en grotta på månen.
Galenpannorna gick på seanser lika regelbundet (och lika tvångsmässigt) som narkomaner besökte sina langare. De köpte kristallkulor och amuletter som var garanterade att ha tur med sig. De organiserade sina egna små sällskap och undersökte kända spökhus på jakt efter de vanliga fenomenen: teleplasma, bordsknackningar, svävande bord och sängar, kalla fläckar och, naturligtvis spöken. De noterade alla dessa fenomen, verkliga eller inbillade, med samma entusiasm som en hängiven fågelskådare.
De flesta av dem hade jätteroligt. Några hade det inte. Där fanns den där mannen från Wolfeboro till exempel. Han hängde sig i det ökända Tecumseh House, där en storbonde på 1880- och 1890-talen bjöd sina medmänniskor på dagen och bjöd sig själv på dem på natten, det vill säga, han dinerade på dem vid ett högtidligt dukat bord i källaren. ..."

/ur Solhunden
från boken Mardrömmar (andra boken)
originalets titel: Four After Midnight
av Stephen King. 1990.



:)
/helena

ps Lite vintage-skräck blir det nog i kväll också. Jamie Lee Curtis i Alla Helgons Blodiga Natt från 1978. Tror faktiskt att jag bara har sett den en gång i sin helhet förut. Halloween heter den förstås i original, men det namnet har använts på så många uppföljare och småhafsiga ripoffs att det nästan känns lite löjligt vid det här filmlaget.

lördag 29 oktober 2016

Inte bara bröst


"... Att röka är som att ställa sig i vägen för ett hagelskott. Det är en slump var man blir träffad. Har man tur så råkar man inte ut för någon allvarlig skada. Det är sant. Men det är också sant att ingen rökare går helt fri från skador. ..."


Haha. Förlåt, men jag måste bara få skratta. De återgivna orden är självklart inte alls roliga, men att Socialstyrelsen 1977 (ur Råd för Rökare. En liten bok om tobak. Utgiven av Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, 1977) kunde uttrycka sig så klumpigt rättframt tycker jag är helkul. För visst är jag den första att ta avstånd från cigaretter och cigarettrök, det vet ni, men att jaga efter själva rökaren på det sättet tycker jag var/är osmakligt. Tror inte man kommer så långt med skrämselpropaganda, tror inte att det är rätt väg att gå.

Dessutom är det väl ställt utom allt tvivel att viljan att sluta röka måste komma från rökaren själv? Och inte från några förnumstiga, statliga pekpinnar. Däremot, att förebygga så att unga människor aldrig börjar röka - det är en annan sak. Det tror jag starkt på.

Den rosa månaden går mot sitt slut, och jag reflekterar över att det känns som att bröstcancerkampen smittar av sig, mer och mer för varje år som passerar, till kampen mot all form av cancer. Ni minns väl Barncancergalan i början av månaden, där alla våra ögonvrår var fuktiga av barnens mod och trotsiga livsglädje. Alla våra hjärtan fylldes av kämpaglöd. Brinnande glöd, för att inte en enda unge ska behöva berövas sitt liv av denna obarmhärtigt drabbande sjukdom. Och kampen fortsätter. Nu sätts luppen på prostatacancern, bland andra. Blå band och mustascher visar oss vägen framåt.

Förresten, minns ni hur jag tittade ner i min urringning för ett tag sedan och viskade till sommarens bleknande fräknar att jag skulle sakna dem? Det var inte utan att jag tänkte på hur det skulle varit om det var brösten som skulle bort. Vilken fruktansvärd känsla det måste vara att få veta att ett bröst - eller båda! - måste opereras bort. Kan inte föreställa mig den känslan alls faktiskt, även om jag blundar och försöker. Detta sagt, trots att jag anser mig vara en hyfsat empatisk person.

Det rosa bandet känns viktigare än någonsin. För att det sätter fokus på sjukdomar som bara drabbar kvinnor - ett fortsatt eftersatt forskningsområde. Och för att allt det rosa hjälper oss att se alla andra som drabbas av någon form av cancer. Kampen går vidare. Kampen för livet.

<3
/helena

ps Jag började min rosa månad med att spika upp de två kvinnliga tallrikarna på sovrumsväggen. "Famntaget" kommer alltid vara förknippat med oktober och bröstens livgivande uppgift för mig. En - två! eller snarare fyra! - symboler för själva livet. I det här inläggets ps hittar ni information om de två Gustavsbergstallrikarna (som egentligen inte har ett dugg med cancer att göra) och deras livsbejakande motiv!

fredag 28 oktober 2016

Snart är det Nalloween igen


Eller Halloween då, som vissa väljer att kalla det. Själv fastnade jag lite för det där gulliga: Att ha en fest med nalle-tema. Lite mindre skrämmande än häxor och dödskallar och sådant. Missförstå mig rätt, jag älskar att bli skrämd - på låtsas i alla fall. Tycker det är riktigt härligt med en bra skräckfilm. Eller en riktigt dålig skräckis också för den delen. Blodig och skrikig och ryyyysligt spännande. Men nallar är också bra. Nallar är fina. Ett riktigt myyysigt Nalloween-party borde alla få gå på någon gång i livet. Tänker jag.


Själv har jag bara Nalla kvar. Ni kanske minns att jag lämnade in de andra till Röda Korset? Hoppas att någon liten, storartad människa (eller flera storartade små människor) fick möjlighet att lära känna Kottis, Polaren Björn och hans son och Astrid Lindgren. Konstaterade ju för ett tag sedan att vi inte har några kompisar som har barn i nalle-ålder längre, det var nog till och med ett bra tag sedan någon - mer än jag då... - var intresserad av att komma hit och krama Kottis och Astrid, så då fick de små lurviga sakerna åka vidare i återanvändningshjulet.

Tänk om de får komma på något riktigt skönt mjukispartaj redan i helgen. Skulle väl vara kul. För dem, menar jag. Hehe.

Anyway. Fredag igen. Och jag vill önska er alla en riktigt bra start på helgen. Blås inte bort bara!

:)
/helena

ps Berättade jag någonsin om varför Unicef-nallen döptes till Astrid Lindgren? Tror inte det. Och kanske borde jag inte heller, men eftersom jag inte har några normala spärrar så... Here we go: Jo, mannen. Han tyckte det var väldigt kul att överraska mig genom att hålla på och flytta nallarna hit och dit. Sätta dem högt upp på någon hylla eller så. Bete sig allmänt tramsigt med andra ord (vem behöver barn när man har mannen liksom?!). En dag hade han placerat ett suddgummi strategiskt innanför snickarbyxorna på nallen som jag just döpt till Astrid Lindgren. Var ju inte svårt att rådbråka de grå och komma fram till vem som verkligen alltid har stått - och alltjämt oförtrutet fortsätter stå - på de små människornas sida. Inte svårt alls att tänka ut vem som aldrig skulle reducera barnen till att bara vara små rara varelser, utan nyanser och starka, egna viljor. Astrid Lindgren var det självklara svaret på frågan jag ställde mig: Vem kan jag döpa nallen efter? Vem står alltid på barnens sida? Så då, när jag precis hade kommit fram till att den robusta nallen med blå snickarbyxor skulle heta Astrid Lindgren, då lägger mannen ett putande organ i just nämnda byxa. Men. Men. Men. Sa jag. Och gabflabbade. Sedan kom jag på det, det var ju klockrent! För vem i hela stora, vida, världen hade större "balls" - alltså var modigare - än allas vår Astrid? Ingen. Absolut ingen. Så då var namnet slutgiltigt beseglat. Hoppas att hon har det bra - var hon än är idag - Astrid Lindgren.

torsdag 27 oktober 2016

Se Selma!


Egentligen vill jag bara gå ut. Och fotografera! Solen skiner genom ett litet hål i molntäcket. Eller är det ett stort hål? Vågar inte tro på några prognoser längre, bättre att avvakta och titta ut genom fönstret i stället. I alla fall, jag har ändå så mycket inomhussaker på gång just nu, så vädret kan inte göra mig besviken. Come rain come shine, jag anpassar mig. Utflykten som vi gjorde för över en månad sedan, väntar till exempel fortfarande på att bli berättad om.


Och så har jag fortfarande inte visat er sommarens bästa bild. Kan kanske passa bra att få den serverad nu när vintermånaderna strax är här på riktigt? Jo, så får det bli. Så mycket kan jag avslöja som att den inte är svartvit. Eller jo, det är den nog, på sätt och vis.


På tal om sommaren. I somras åtgärdade jag en av mina stora, vita, filmiska fläckar: Jag såg - äntligen - Ghostbusters! De gamla filmerna alltså. De med min stora, knasbolliga idol Bill Murray. Hur konstigt är inte det att jag inte sett dem tidigare då?! Hur konstigt som helst. Men nu är det åtgärdat, känns bra. Nu är det bara Gudfadernfilmerna kvar då. Sedan är filmkartan fullständig. Nej, det blir den förstås aldrig, åtminstone inte för någon som inte systematiserar filmtittandet på något mer kategoriskt sätt än: -Den verkar bra! -Den måste vi se!

"One dream can change the world." Är inte så förtjust i den typen av one-liners som ska summera en film på ett effektivt sätt, men det ligger ändå något i det. I Selma (2014) får vi följa kampen för ALLA amerikaners rätt att rösta. Kampen som fördes av medborgarrättsrörelser. Ickevålds-kampen med Martin Luther King, och hans trosvissa känsla för rättvisa, i spetsen. En viktigt film. Inte den bästa spelfilm jag sett, men den är för viktig för att inte ses. Den handlar om en del av vår historia. En viktig del.

"A chronicle of Martin Luther King's campaign to secure equal voting rights via an epic march from Selma to Montgomery, Alabama 1965."

Känns så konstigt, att samtidigt som människorna på fotot överst satt utanför glasbruket i Fåglavik och fikade i godan ro, fördes kampen för rösträtt i Selma, Alabama. Tänk, det är inte mycket mer än femtio år sedan som afroamerikaner inte ansågs vara fullvärdiga medborgare i (vissa delar av) USA. Och tänk vad Martin Luther King måste vrida sig många varv i sin alldeles för tidiga grav, när han ser den rasistiska pajasen som försöker bli vald till president nu, 2016. Ibland undrar man om vi någonsin kommer komma ifrån ekvationen: Ett steg framåt, två steg tillbaks.

Men. Låt er inte nedslås. Visserligen är Selma en riktig skräckfilm på många sätt. Men det är en hoppfull skräckfilm. En film om mod. Om civilkurage. Om samarbete. En film som berättar för oss att; en bergfast vilja och en envis tro på förändring kan bära frukt. Kan förflytta berg. Det gäller bara att fortsätta tro på rättvisa och alla människors lika värde. Hålla fast vid det självklara, som så ofta känts/känns ifrågasatt.

En dröm kan faktiskt räcka långt, mina vänner.

<3
/helena

ps David Oyelowo är riktigt bra i huvudrollen som den vältalige och modige King. (Och nu har jag lärt mig att uttala hans namn också, enligt IMDB ska man säga Oh först, sedan Yellow, följt av Oh igen). Tim Roth gör en obehagligt bra insats som guvernör. Och Oprah Winfrey, som har mer än ett finger med i filmens tillblivelse, gör en liten, men gedigen supporting role (biroll låter ju så himla futtigt och tråkigt!).

onsdag 26 oktober 2016

En bra bild är en bra bild är en bra bild


Har hamnat där jag ofta hamnar när jag egentligen har en massa annat att göra - bland mina bilder. I sällskap av redigeringsprogrammet.


Har använt en lång stund - en alldeles för lång stund - till att försöka få en dålig bild bra. Det gick inte. Ibland går det att trolla fram något bra. Något nästan omöjligt. Men oftast är det bara att konstatera att en dålig bild är en dålig bild. Punkt. Slut.


En bra bild däremot, en bild som är riktigt bra ifrån början, den behöver ingen hjälp på traven. Varken på skärpe-traven eller färg-traven. Inte heller på intressant-traven.


En bra bild är en bra bild är en bra bild. Men ibland händer det ändå något, något man inte var beredd på, något som adderar något...


Man trycker på ett par tangenter och så uppstår något sagolikt. Något som känns som att det är bortom bildens ursprungliga möjligheter på något sätt. Plötsligt händer det, ni vet. I dag hände det med en av vårens sprödaste nyponknoppar. Jag vet inte ens var jag tryckte. Lite här, lite där. Lite planlöst. Lite med en svag förhoppning, bara som en förnimmelse i bakhuvudet om att något oväntat skulle kunna hända. Och: Magi.

<3
/helena

Poes i


Skulle ju berätta om en film för er. En viktig film vi såg. Och om ett möte. Flera möten faktiskt. Och tipsa om saker som passar att göra i mörkret. Det är med andra ord en massa bra grejor på gång. Snart, snart hoppas jag.

Men just nu får vi nöja oss med lite poesi. Det finns så mycket poesi i världen. Poes i världen. Lång och vindlande, strong och svindlande. Poesi att bli lyrisk över. Bli lyrisk av. Lyrik som kan få den mest inbitna fakta-nörd att börja tro på troll och knytt och annat övernaturligt. Men just nu får vi nöja oss med ett par rader bara. Ett par rader ur Elsys gamla diktbok. Ett par rader nerskrivna av en skolkamrat, med initialerna M. R., någon gång år 1950. Ett par rader kan säga så väldigt mycket. Ett par rader kan rymma en hel värld.

"Bliv en liten stråle
på vår mörka jord,
hälsa den du möter
med ett vänligt ord."


<3
/helena

tisdag 25 oktober 2016

En handfull tankar


Kan inte låta bli att gå fram till fönstret igen. Vill att den lilla ska komma tillbaka. Kanske missade den en stjärtfjäder eller så?
Rödhaken badade nyss därute, så ogenerat i det lilla fågelbadet.
Som om inget annat i världen existerade, som om livet hängde på rena fjädrar.
Sedan flög den in i snåren bredvid, fick det tunna grenverket att röra på sig.

Handfull, handfallen, handskakad och rörd.
Jag lurar på en titel till en sak. En liten, enkel sak bara. Men titeln är svår. Svårbestämd.

Och utanför gick damen i lila nyss förbi. Jag ändrar mig, ändrar tempus, ändrar tiden, ändrar hela tiden.
Från just till nyss till för en stund sedan. Sedan blir det snart längesedan. Och mörkt.

Damen i lila. Allt i lila. Kappan och kjolen och hatten. Till och med väskan. Käppen är i och för sig inte lila, men allt annat.
Käppen går bestämt upp för den lilla backen. Damen också. Där möter hon en pojke som verkar bli lika fascinerad som jag. Han backar sig ner för backen. Går baklänges. Med ryggsäcken löst hängande över överarmarna. Han har en mössa som ser stickig ut. Han kan inte slita blicken från allt det lila, allt det väl genomförda.

Jag kommer aldrig bli så där genomförd, tänker jag. Kommer alltid förbli ofärdig. Haha, det lät fel. Freudianskt? Vi kan väl säga ogenomtänkt istället. Låter i alla fall bättre. Kommer alltid vara ogenomtänkt.

Det blir bäst så. När saker får falla på plats i sin egen takt. Mönster och färger. Och blommor. De vissna och de andra. Huller om buller i en egenskapad rytm. Här ligger vantarna och väntar. Och här bredvid stråhatten, som drömmer sina huvudlösa sommardrömmar. Ingen behöver veta att de känner varandra.

Precis lika lite som någon behöver veta att polisbilen som just körde förbi, i samma lilla backe, gjorde mig olustig till mods. Den tog det mjuka, lila med sig och lämnade min fantasi färglös och naken bakom sig. Men jag kommer igen, vänta bara.

- De skapar trygghet, sa någon. Jag undrar jag. I mitt stilla sinne rinner funderingarna ljudlöst genom betongkvarteren. Fåglar som vinterbadar, höstbadar, skapar trygghet. Svarta katter mot vita fönsterbleck skapar trygghet. Lila damer skapar trygghet. Och små pojkar som vågar stanna upp en stund och fascineras. DET är jag säker på.

<3
/helena

måndag 24 oktober 2016

En ask som lockar min syn


Rund och fin. Med en liten insvängd "midja", så att den blir lätt att hålla i handen. Hålla den i ena handen, samtidigt som man försiktigt lyfter på locket med den andra. Och jag lyfter på hatten för Gunnar Ander som är namnet bakom lockasken. Eller lockburken.

Gunnar Ander, ett namn jag mest förknippar med svarta ljusstakar. Är det inte han som gjort den som ser ut som en katt, till exempel? Där är jag osäker, men wiki bekräftar att han - Gunnar Ander - jobbat både med olika metaller och med det betydligt ömtåligare material som finns i min lilla burk - glas. Lindshammar står det också på den nästan bortdiskade etiketten. Lindshammars glasbruk. Där verkade Gunnar Ander fram till sin bortgång 1976, i alla fall enligt wikipedia.

:)
/helena

ps Tänker mig att det är en stjärna där uppe på toppen. En adventsstjärna. Men det kan förstås lika gärna vara en blomma. Beror lite på hur man ser på det. På den. Och på vilket humör man är. Just nu är jag på nu-ska-vi-väl-ändå-börja-leta-lite-efter-små-fina-ting-med-vintertema-humör. Därför ser jag en guldstjärna. Jag tänker också på julens dofter. Pepparkakskryddor. Blir nog bra att ha däri. Bara att lyfta på locket för en lagom dos julmys även för luktorganen. Om man inte orkar baka blir det ju extra bra med en gömma bara för dofternas skull.

Snart tuffar alla antikviteterna in


Ska strax visa er något litet fint som jag hittat. Tänkte bara skicka in en blänkare om mässan till helgen först.


En av de största antikmässorna på den här sidan Sverige. Den västra sidan. Den bästa sidan. ;)


Jag hoppas på en skön blandning av färg och form. En bra mix mellan det riktigt gamla och det som vissa av oss envisas med att kalla vintage.


Men mest av allt hoppas jag på att äntligen lyckas ta mig dit i år, innan alla antikviteterna hinner tuffa ut ur de gamla lokstallarna igen.

Obs, obs. Antikmässa till helgen (28-30 oktober 2016) alltså. På Åhaga. I Borås. Bara ett par kilometer från min egen ytterdörr faktiskt. Så det borde inte vara så svårt att ta sig dit, men det har det visat sig vara.

Finns det någon matematisk lag, eller ekvation, som talar om/beräknar den proportionella svårigheten att ta sig någonstans, som har med variabeln "fysisk närhet" som en extra försvårande omständighet? Jag bara undrar.

:)
/helena

ps Snart, snart ska jag visa er en fin sak.

söndag 23 oktober 2016

Highlights in TV-soffan


Nja, njo, jag vet inte. Eller jo. Rätt så fint var det. Lights in Alingsås alltså. Vet inte om jag är bortskämd eller glömsk, för jag fick för mig att jag tyckte det var häftigare förra gången. Kanske är det bara så att saker och ting förvanskar, förstoras i backspegeln? Men visst var det fint. Särskilt runt vattnet. I vattnet. Och där ljuset föll så vackert uppåt trädstammarna, om nu något kan falla uppåt. Och så fanns det en magisk trädgård och ett litet lusthus som också var mysigt att skåda i mörkret. Lights in Alingsås är värt ett besök, men jag tycker att ni ska göra en heldag av det och uppleva hela den lilla pittoreska staden och inte bara ljusinstallationerna. Alla caféerna och alla de små trähusen. Och vattnet som ringlar sig genom alltsammans.


Vi åkte dit, lite spontant så där, visst hade vi pratat om det tidigare i veckan, men så skulle vi fortsätta leta efter skor till mannen och den här gången hittade vi faktiskt ett par. Ganska snygga, ganska okej pris, på Myrorna. Sedan, på eftermiddagen, när vi hade provianterat bananer och pratade om att åka hem, kom jag på att: -Vi kan ju bara åka dit och gå själva "ljusslingan", ta det som en mysig kvällspromenad bara, så det gjorde vi.


Men det mysigaste av allt är ju att titta in i alla hus! Titta på folks mys. I ett fönster hade de så fina vintage-lampor. Blå, genomskinliga glaslampfötter. Och så stod det två guldfärgade ljusstakar på bordet en bit in. Ja, jag smygstalkade just det fönstret en lång, lång stund. Fast det var ingen som såg mig, för ljusstakarna verkade övergivna, förhoppningsvis tillfälligt, för ljusen brann för fulla lågor.


När vi kom hem serverade mannen Findus-mat på pappersfat. Inte så jättejättegott, men snabbt och effektivt för att tina upp frusna fötter och knorrande magar. Popcorn-choklad till efterrätt. Och för första gången på ett bra tag såg vi en film som inte var dålig eller halvbra. Fattar bara inte hur många dåliga filmer - och serier - vi sett den senaste tiden, ibland verkar de hopa sig. Aliens som slemmar runt och delar sig i två delar, andra aliens som bestämt sig för att pinpointa cowboys?!? Ja, ni hör ju.

Men Band de Filles var bra. Eller Girlhood då. Fast så sorgligt det är att konstatera att tjejer fortfarande har så snäva ramar att verka i. Känns nästan som att de snävats in igen, som att vi som växte upp på 70- och 80- och -90- talen hade det bättre än de har det idag. Ska inte tjata om det igen, men jag tror att jag växte upp i den bästa av världar - och nu måste vi kämpa för att få det bra igen. Inte lika bra, inte bra på samma sätt, men bra igen. Göra det så bra som möjligt för ALLA oss som bor på den här planeten. Särskilt de unga. Särskilt de gamla. Särskilt de med ett utmanande liv. De som har sett saker under sin uppväxt som ingen borde se, eller uppleva, under en hel livstid.


"-Jag vill inte vara en fin flicka." Den repliken tar jag med mig. Den meningen ska jag bära med mig länge, länge. Länge.

<3
/helena

fredag 21 oktober 2016

Av allt man kan göra...


Man kan ge sig ut i stora vida second hand-världen och leta efter små oemotståndliga ting. Som min lilla finska flinga. Den som det står Iittala på. Den som jag hittade på Myrorna förra helgen. En enda snöflinga känns lagom än så länge. Men nu börjar det brännas - nu börjar de plocka fram smått och gott i vintage-pyntväg. Gäller att vara med innan allt fint tar slut. Jag gillar när man hittar något litet att lägga till sin redan ansenliga samling advents- och julpynt. Sedan ska jag ju rensa ut också, måste till exempel gå igenom alla mina jultallrikar igen, kan bara inte ha så många som jag har. Stig Lindbergs kan jag förstås inte skiljas ifrån. Och förmodligen inte från någon av de små danska. Och de fina signerade Paul Hoff vill jag förstås ha kvar...


Man kan börja smygrysmysa på Liseberg. Om man inte kan hålla sig till höstlovet, vill säga.


Man kan myslysa i Alingsås. Eller rättare sagt bli mysbelyst. En promenad runt den upplysta slingan kan förmodligen verka som rena ljusterapin i det mulna rusket där ute. Fattar bara inte varför det var så länge sedan vi var där, flera flera år sedan faktiskt. Varje år lyser de upp i och runt staden på något spännande sätt. Missa inte Lights in Alingsås, om ni har möjlighet att åka dit. Håller på till och med 6:e november.


Man kan mysrysa på Liseberg. Sa jag det?


Man kan gå på auktion. Flera många stycken auktioner faktiskt.


Man kan skriva under Unicefs upprop för att barn i Sverige ska ha rätt till en fullständig barnkonvention!

Och så kan man begrunda att det är FN-dagen på måndag. Sedan kan man ju alltid roa sig med att inse att vi fortfarande är rätt så usla på att efterleva det här med alla människors lika värde och rättigheter. Lite deprimerande är det att tänka på att grunden till våra mest basala rättigheter, som rätten att vara en egen fri individ med fri vilja och fri tanke och fri uttrycksrätt, lades långt, långt innan FN ens var påtänkt. Någon gång på 1200-talet tror jag bestämt.

Av allt man kan göra i helgen funderar jag på att göra...noll. Nada och ingenting alls. Trots att man kan göra så mycket kul, spännande, intressant och viktigt i helgen, så vill jag helst bara dra något gammalt över mig. Något gammalt glansigt vintage-täcke då förstås, eller en färgglad mormorsfilt kanske. Bara kura i höstmörkret tillsammans med kaffe, mannen och Stephen King. Jag blir visst aldrig färdig med den här boken, den tar liksom aldrig slut. Lite långtråkig är den också. Precis vad jag behöver.

<3
/helena

ps Kanske, kanske hittar vi ändå på något utanför husets fyra väggar och kanske, kanske får ni ta del av det på en blogg nära er. Om inte alltsammans blåser och regnar bort alltså.

torsdag 20 oktober 2016

Tankfullt och huvudlöst


Läser i dagens tidning (Borås Tidning) att Bodil Jönsson - ni vet den supercoola professorn och författaren som brukar prata om tid och otid i tid och otid - som nyfiken fyraåring trodde att: "... ifall man högg huvudet av en människa, kunde man på snittytan räkna årsringarna. ..." Lite makabert förstås, på en fyraårings vetgiriga vis, men klokt och logiskt och smart också.

Och för mig som älskar träd känns det självklart att räkna årsringarna hos oss människor också, även om de inte syns på samma sätt under våran hud som under barken på stammen. Men de syns. Och märks, på hur många blir bättre och bättre på att se de större sammanhangen. Bättre på att fylla i linjerna mellan prickarna. Känns hoppfullt att man har en massa kvar att bli bättre på ju! Can't wait liksom...

Bodil Jönsson var här och föreläste i samband med den pågående hälsoveckan, och jag tycker att hennes definition av hälsa känns så sund: "att i glädje vara upptagen av sin livsuppgifter, oavsett om man är sjuk eller frisk." Och gudarna ska veta att det kan vara svårt att hitta glädjen ibland, när man inte har en helt frisk och välfungerande kropp.

Men jag tror på glädjen. Allt snack om lycka tycker jag kan bli tröttsamt emellanåt. Den eviga jakten på lycka och perfektion, som verkar pågå på ställen där man minst anar. Glädje däremot, som sagt. Och välbefinnande. Bra ord. Och harmoni kanske. Jo, lite harmoni tror jag allt vi blandar in i hälsomixen också. Sedan får Livsuppgifterna gärna innehålla element av både kärlek och passion, parat med ett genuint intresse förstås. Oavsett om man brinner för sakernas och människornas historia, eller något helt annat.

<3
/helena

ps Nu, NU, ska jag gå och smörja in mina nariga händer.

onsdag 19 oktober 2016

Hej Clown!


- Nä, jag vågar inte låta fönstret vara öppet hela natten, även om det är väldigt skön luft ute, tänk om någon bara går in när vi ligger och sover? - Du menar en clown?

Vem hade trott för bara några veckor sedan att en sådan konversation ens kunde vara möjlig i ett normalt, nåja, svenskt hem en tisdagskväll. Eller onsdagskväll.

Alltså, vilka j-a pajasfasoner! Gå ut och skrämmas och begå brott med clownmasker på! Vilka idioter, vilka galningar, vilka vilka vilka-jag-hittar-inte-ord-för-dem-helt-enkelt!

Inser att jag egentligen inte alls borde använda negativt laddade ord i samband med Astri Bergman Taubes underbara clown. När jag, för drygt en månad sedan, tog bilden på en av Lisebergs-clownerna hade jag ingen aning om att någon skymfade clownens viktiga uppgift som glädjespridare. Tänk bara på de inkännande, lagom spralliga sjukhusclownerna, som gör ett jätteviktigt jobb bland barn som verkligen behöver muntras upp och få koppla bort den jobbiga, ibland smärtsamma, verkligheten en stund. Skrattet som hälsobringare ska inte underskattas.

Så, ta tillbaka clownens röda, glada näsa nu, säger jag bara! Antar att det redan finns några sådana upprop där ute i cybervärlden, men jag - och Astris sköna skapelse - vill gärna starta ett eget miniupprop här inne på eviga kvinnor. Låt bli vår rara, glada, tafatta, söta, knasiga, klumpiga, underbara clown! Nu!

:)
/helena

ps Lustigt, lite lustigt i alla fall, att det var hur strålkastarljuset fångades i spindelväven som fick mig att ta just den här bilden. Lite kusligt, med tanke på den senaste tidens skrämmande "utveckling". 

tisdag 18 oktober 2016

Torr, torr kaktus


"lördagskväll igen,
och det spelar inte så stor roll vad jag säger,
för killen jag gillar hånglar med två(!) andra tjejer
och det är inte direkt högstatus att till och med på fyllan 
kunna citera både stig dagerman och bob dylan
de skrattar mest åt det tänker: nörd
och sen blir kvällen ofta helt förstörd
kanske kommer de alltid vilja ha mig som en förlorare här
lite väl speciell, vem fan tror jag att jag är?
här finns ju ett anrikt system som ska fungera
men det är inte svårt att konstatera
att

flickorna med svart mascara
aldrig behöver förklara
eller försvara
vad de har valt att vara ..."


Citatet är hämtat ur boken Demo (Carlssons 2007) av Olivia Bergdahl. På framsidan av debutboken står det: Svensk Mästare i POETRY SLAM 2007. Det är inte första gången jag återger några rader ur den här boken, säkert inte sista heller, men för mig är Olivia mest av allt en röst. En av alla röster som är sprungen ur estradpoesins omedelbarhet. 2004 var Olivia med i SM i Poetry Slam för första gången. 2004 i Avesta var jag en liten del (mannen en lite större del) av arrangemanget som lät de poetiska, rytmiska, ibland melodiska rösterna berätta saker som bara den upplästa diktformen kan berätta. Det viktiga mötet med publiken - som lyssnar, berömmer och bedömer. Allt är väldigt subjektivt, precis som i all god litteratur. Det essentiella är mötet. Mellan tankarna. Mellan orden. Mellan människorna.


De är många som (helt eller delvis) har sitt ursprung i estradpoesin. Jag applåderar varje gång jag hör talas om deras fortsatta framfart. En del är skribenter, journalister, en del håller på med film och foto, en del står på scenen, några fortsätter estradpoesiberättandet, några sjunger, spelar, arrangerar, skriver och engagerar sig och sin omgivning i viktiga saker. Viktiga frågor. Flera har blivit utgivna. Några kan kalla sig författare, som Olivia. Efter Ekot - romandebuten - fick lovord. En bok som alla unga tjejer borde läsa, läste jag någonstans. Jag själv borde verkligen läst den, tror jag. För innan jag träffade mannen upplevde jag min beskärda del av möten med män som man aldrig borde mött. Även om det nog finns en viss poäng med dåliga erfarenheter också. Man lär sig uppskatta de bra människorna. Man lär sig se dem som vill en väl. De snälla. De som pushar och peppar och tröstar och kramar om.


Jag är ingen radiomänniska, verkligen inte. Jag är en TV- och tidningsmänniska. Därför missar jag alltid en massa bra radiosaker. Som Radionovellen. Innan jag fick veta att Olivia Bergdahl (oj, vad jag applåderade då!! heja!!) fick Sveriges Radios Novellpris 2016 visste jag inte ens att det fanns något sådant. Eller att det finns en massa noveller att lyssna på/ladda ner där, på Sveriges Radios sida. Hjälten Josef Schultz på fotografiet, heter Olivias viktiga novell. Den är så bra. Och den blir ändå bättre av att det är Tomas von Brömssen som framför den.

"... jag brukar säga 'godmorgon!' till min spegelbild varje dag
för att försäkra mig om att det fortfarande är jag
hela mitt liv kan ha varit en ondskefull fasad
jag kan ha varit, jag vet inte vad
försöka övertyga mig om att jag är värdefull och speciell
rätt så snygg ändå, och precis lagom snäll
(ibland lyckas jag)
men det ligger en sorglig poäng
i att när jag låg tätt tätt ihop med elevrådets ordförande i en
säng en gång
avgick jag från styrelsen nästa dag
tänkte: Herregud! Är detta jag?
jag som vågar allt; säga ifrån, skriva dikter, demonstrera
men det var inte svårt att konstatera 
att

flickorna med svart mascara
aldrig behöver förklara
eller försvara
vad de har valt att vara ..."


/ur Flickorna med svart mascara
av Olivia Bergdahl
från boken Demo (Carlssons 2007)


:)
/helena

ps Torr, torr kaktus är tydligen arbetsnamnet på ett kommande skriv/bokprojekt från Olivia Bergdahls begåvade penna. Hon var åtminstone i västra USA, Kalifornien, och gjorde research när hon fick beskedet om att hennes novell uppskattats mest bland årets deltagare. Nu ska jag ta mig tid att lyssna på några av de andra novellerna också, tänkte jag. Ska bara fota lite först. Kanske ringa ett par samtal. Se ett naturprogram jag missat. Eller den där dokumentären om Greenpeace's ursprung. Stryka lite. Fundera lite. Luncha lite. Dricka kaffe. Dricka kaffe. Diska lite. Researcha lite till. Skriva lite. Dricka vatten med lite c-vitamin i. Och vattna. Sen så.

måndag 17 oktober 2016

Porslinskalender & kalla händer


Titta vad jag hittade! Fyra små hus, fyra små årstider. En liten sol, vintriga ministjärnor och några pyttesmå, vindpinade träd.


Tog mig bara tid att ta ett par bilder. Det mulnade på så fort och skymde sedan ännu fortare och jag ville hinna njuta av en promenad under den gigantiska parasollen innan händerna förfrös. Alltså, en promenad under den gigantiska kastanjen, som ser ut som ett jättestort parasoll.

Men tänk ändå att jag - som självutnämnd tallrikoman - aldrig har sett "Kalender" från Rörstrand förut. Verkar nästan lite konstigt att jag inte träffat på den förrän nu. Kanske gjordes den i väldigt begränsad upplaga? Eller så tycker alla (nästan alla) som lyckas lägga vantarna på den, att den är så fin så de vägrar släppa den någonsin sedan?

Jackie Lynd står bakom det gulliga, lilliput-motivet.

På Myrorna serverades jag hela 1982. Det gigantiska trädet var frikostigt med sin vackra, bruna skörd. Och helgen bjöd på kärlek och kalla fingrar.

<3
/helena

ps Någon som vet hur många årgångar av "Kalender" som gjordes, eller blev det bara 1982?