Den bästa litteraturen är som ett brev. Den bästa boken kan - ska - kännas som en försändelse riktad just till dig. Författaren blir din allra bästa brevkompis för ett mer eller mindre kort tag. Eller ett väldigt långt tag; om det kommer ut många böcker ur samma penna. Ibland är brevets innehåll obekvämt, du skruvar på dig i läsfåtöljen och undrar: -Vaddå, vad är det här!? Det här kan väl aldrig vara skrivet till mig? Jag håller ju inte alls med!! Men. Kanske är det då du behöver brevets innehåll som mest, när du inte håller med? När du börjar ifrågasätta din egen värld, din egen bekväma sanning?
Svårt att inte skriva om böcker en dag som den här. En Nobel dag som den här. Svårt att låta bli att använda ordet Äntligen! en dag som den här. Fast om pristagaren blir någon som de flesta inte alls känner till, då kommer Ä-ordet förmodligen inte att utropas. Mer än på skoj i så fall, eller av en initierad läsarskara.
Jag tänker inte spekulera (men om jag hör namnet Amos Oz blir jag ju inte direkt ledsen...), mina kunskaper är för små för det. Dessutom har jag ofta avhållit mig från att läsa de största, nästan på pin kiv (kände nu att det där verkligen är ett uttryck som aldrig används längre. Men, visst borde det få pånyttfödas? Känn bara på det; på piiiin kiiiiv). På pin kiv och lite i protest har jag avhållit mig från en del av det "man borde läsa". Kanske kan verka barnsligt, och det är det nog till viss del också, men det finns så många guldkorn att upptäcka när man vänder sig åt andra håll och låter de så kallade hyperintellektuella få vara i fred i sin ringhörna. Ibland möts vi ju ändå, och läser man recensioner och följer med i litteraturprogram som Babel, blir det snabbt tydligt vad som är på den höglitterära agendan och vad som smyger sig in från sidan. Babel är så bra på att spana åt - kanske inte alla håll - men åt många olika håll. Framförallt så spanar de in nuet och det aktuella åt oss. Det känns bra och välbehövligt med tanke på att samtiden - förutom masskulturen då - kan vara det som är allra svårast att få syn på, och grepp om.
Hm. Sanningens minut. I ärlighetens namn har jag många gånger känt mig manad att öppna kuvertet lite senare, på efterkälken, och då vördnadsfullt tagit fram "brevet" med de välskrivna bokstäverna och njutit av dem. Låtsats som det regnat (angående att jag alldeles nyss struntade helt i vem min nya brevkompis var...) och låtit läslampan lysa långt in på småtimmarna. Det har jag gjort i sällskap av Lessing och Munro och kanske, kanske kommer jag få en ny brevvän alldeles snart.
<3
/helena
ps Det borde nästan vara kriminellt att något så tilltalande och välgjort kan kosta tio kronor! Tror åtminstone att föremålet, med blommor och vas på, är ett brevställ. Hur som helst ett ställ för förvaring av pappersark av något slag. Med ljuvlig design från början av 1900-talet och med ett slitage som verkligen tillför något. När den vita metallen skavts av visar sig guldet. "Guldet", som egentligen är mässing förstås, men glimmar ikapp med eftermiddagssolen gör det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar