Snart är det Nalloween igen

Eller Halloween då, som vissa väljer att kalla det. Själv fastnade jag lite för det där gulliga: Att ha en fest med nalle-tema. Lite mindre skrämmande än häxor och dödskallar och sådant. Missförstå mig rätt, jag älskar att bli skrämd - på låtsas i alla fall. Tycker det är riktigt härligt med en bra skräckfilm. Eller en riktigt dålig skräckis också för den delen. Blodig och skrikig och ryyyysligt spännande. Men nallar är också bra. Nallar är fina. Ett riktigt myyysigt Nalloween-party borde alla få gå på någon gång i livet. Tänker jag.

Själv har jag bara Nalla kvar. Ni kanske minns att jag lämnade in de andra till Röda Korset? Hoppas att någon liten, storartad människa (eller flera storartade små människor) fick möjlighet att lära känna Kottis, Polaren Björn och hans son och Astrid Lindgren. Konstaterade ju för ett tag sedan att vi inte har några kompisar som har barn i nalle-ålder längre, det var nog till och med ett bra tag sedan någon - mer än jag då... - var intresserad av att komma hit och krama Kottis och Astrid, så då fick de små lurviga sakerna åka vidare i återanvändningshjulet.

Tänk om de får komma på något riktigt skönt mjukispartaj redan i helgen. Skulle väl vara kul. För dem, menar jag. Hehe.

Anyway. Fredag igen. Och jag vill önska er alla en riktigt bra start på helgen. Blås inte bort bara!

:)
/helena

ps Berättade jag någonsin om varför Unicef-nallen döptes till Astrid Lindgren? Tror inte det. Och kanske borde jag inte heller, men eftersom jag inte har några normala spärrar så... Here we go: Jo, mannen. Han tyckte det var väldigt kul att överraska mig genom att hålla på och flytta nallarna hit och dit. Sätta dem högt upp på någon hylla eller så. Bete sig allmänt tramsigt med andra ord (vem behöver barn när man har mannen liksom?!). En dag hade han placerat ett suddgummi strategiskt innanför snickarbyxorna på nallen som jag just döpt till Astrid Lindgren. Var ju inte svårt att rådbråka de grå och komma fram till vem som verkligen alltid har stått - och alltjämt oförtrutet fortsätter stå - på de små människornas sida. Inte svårt alls att tänka ut vem som aldrig skulle reducera barnen till att bara vara små rara varelser, utan nyanser och starka, egna viljor. Astrid Lindgren var det självklara svaret på frågan jag ställde mig: Vem kan jag döpa nallen efter? Vem står alltid på barnens sida? Så då, när jag precis hade kommit fram till att den robusta nallen med blå snickarbyxor skulle heta Astrid Lindgren, då lägger mannen ett putande organ i just nämnda byxa. Men. Men. Men. Sa jag. Och gabflabbade. Sedan kom jag på det, det var ju klockrent! För vem i hela stora, vida, världen hade större "balls" - alltså var modigare - än allas vår Astrid? Ingen. Absolut ingen. Så då var namnet slutgiltigt beseglat. Hoppas att hon har det bra - var hon än är idag - Astrid Lindgren.