lördag 30 april 2016

Blommande pins - tur att de finns


Anna Lindh. Hennes namn står inte på pin:en, det behövdes inte, leendet kände alla igen. Men. På baksidan står det något: Demokrati och mänskliga rättigheter.


Jag samlade ihop några av mannens pins. Några som han hittat den senaste tiden. Ni vet väl att han samlar? Den digra samlingen innehåller mer än fyrahundra små fästbara miniskyltar nu. Många av dem med något viktigt litet budskap på. Små storartade ting, helt enkelt. Som majblommorna. De finns ju även i pin-form numera.
" ... Idén till Majblomman kom från den initiativrika och engagerade Beda Hallberg. Beda var verksam inom Göteborgs frivilliga fattigvård under slutet av 1800-talet och vid 1900-talets början. Hon tog avstånd från fattigvårdens värderingar om att skuldbelägga fattiga människor och hjälpa dem med ett uppifrån-kommande-perspektiv. Hon drevs av ett mycket starkt socialt engagemang och hon värnade särskilt om barn och ungdomar. ... "
Det känns som att jag har skrivit om Beda tidigare, men det gör jag gärna igen. Eldsjälar tål att tjatas om. Om och om igen.

 
Sträng. En annan eldsjäl? Mera något av en eldig själ kanske. Pin:en är i alla fall fin, även om jag tycker bäst om den färgglada till höger, den som säger: "Växa med mångfald". För det tror jag bestämt att vi gör.


Ibland hamnar två saker intill varandra på ett sätt som gör att man undrar om det verkligen bara kan handla om en slump...


Fast ibland handlar det nog bara om en slump, trots allt. Även om det är en lycklig slump när världens mest köpta - och miljövänligaste? - bil hamnar intill ett levande hav.

:)
/helena

ps " ... När Majblommans färg bestäms tas hänsyn till barnens röst och kreativitet. Vad vuxna tycker spelar ingen roll! Barnen har alla regnbågens färger att välja på. Ingen färg är bannlyst. ... "

fredag 29 april 2016

Med hjärtat i handen


Här står Tonåringen och spanar. Ständigt spanar hon mot...ja, vaddå? Sina framtidsutsikter? Solen? Igår tror jag bestämt att hon spanade efter bättre helgväder. Och vi spanade in henne av en speciell anledning. Jodå, ni kommer få veta anledningen, så småningom. Tålamod mina vänner, det sägs ju vara en dygd.


Här står mannen och matchar. Grågröna byxor och rödorange jacka, precis som blomman på vasen jag inte kunde motstå. Hoppas att ni förstår att det finns väldigt många vaser som jag faktiskt motstår, men de visas ju inte här... Igår motstod jag till exempel både en vass, grön tysk vas, en rustik snygging från Rörstrand och en vacker UE-vas med en stor blå blomma på. Men den här lilla kunde jag bara inte motstå! Ska, inom sinom tid, förklara närmare varför. Tålamod, som sagt.


Och här står jag med hjärtat i handen. Fann en sådan fin liten brosch, för fem kronor, bland alla pins som mannen letade igenom. Lite ålder har den allt också. "Westin Stockholm" står det på baksidan.

Med denna hjärtliga, hoppfulla lilla viol - och en hand som ser ut att vara minst tusen år gammal - önskar jag er en fin start på denna första riktiga vårhelg!

<3
/helena

onsdag 27 april 2016

I avdelningen hybris...


Det var någon klok som sa: Det gäller att inte göra allting till en enda lång väntan på att allt ska gå åt helvete. Jag tror att det var jag. Som sa det alltså. Men det skulle inte förvåna mig om Oscar eller Groucho eller Mae eller Winston eller Kristina eller Hillary har sagt det (långt) före mig.

:)
/helena

ps Om, jag menar om, det skulle vara någon som funderar över ovanstående - ovanligt kloka och ordrika - personers efternamn, så kommer de här: Wilde, Marx, West, Churchill, Lugn och Clinton.

tisdag 26 april 2016

Fint i Paradisverkstaden


Det var mannens mage vi litade på, den här gången. För jag kunde bara inte bestämma mig.


Det finns ju så väldigt mycket fint i Paradisverkstaden.


Men när jag hittade den "starkgröna" kannan, med otvetydiga åttio- och nittiotalsvibbar, längst in i second handhyllan, blev jag osäker på om just det här objektet var ett sådant, som man gärna vill kalla fint. Min mage var tyst, eller förvillad, den vägrade tala om för mig om kannan med de röda läpparna och det blåa håret var fin, eller ful.


Så, mannen fick bestämma: - Du kommer ångra dig om du inte tar den.

Med de orden ringande i öronen, slog jag till.

Den var dessutom mycket prisvärd. Och kul. Och lite lagom ful, fast på ett ganska fint sätt.

:)
/helena

ps För något år sedan lämnade jag nämligen kvar en fin orange vas i hyllan på Emmaus, tyckte inte jag hade råd då. Sedan ångrade jag mig så - att jag inte tog mig råd. Den vasen kom ursprungligen från samma hantverksskickliga och namnkunniga (tänk att heta Paradis i efternamn!) företag: Paradisverkstaden.

måndag 25 april 2016

Djurterapi


Hoppas att ni hade en bra helg, min var fylld med djurterapi. Djurterapi, undrar ni, vad är det? Jo, det är när någon som behöver få lite fyrbentare perspektiv på tillvaron träffar på en massa djur. Det låter kanske lite konstigt, särskilt för någon som har ett eget sällskapsdjur nära sig hela tiden, men jag lovar att det är bra och effektivt och vettigt och helt ovetenskapligt såklart.

Just nu, av olika anledningar som ork och arbetstider, kan vi inte ha något eget djur. Det får mig ibland att känna kraftiga abstinensbesvär. Ni som följt med länge vet att vi redan har fått förmånen att vara husse & matte till världens bästa katt i mer än femton år. Men det var några år sedan nu. Och ibland, som sagt, känns behovet av att borra in näsan i någons päls extra starkt och påtryckande. Då är det bra när en helg som den som precis förlöpte dyker upp.

Överallt såg vi djur. På vägen hem, i skymningen i fredags, såg vi en älg i ögonvrån. Först i ögonvrån och sedan fyllde den hela körfältet med sin fula, roliga uppenbarelse! Oroa er inte, allt gick bra, vi behövde inte ens tvärbromsa, och älgen klev med sina karakteristiska stora, lugna kliv vidare i tillvaron, som om inget hade hänt.

I lördags lurade en katt i vägkanten. Vi stannade på en P-ficka intill och betraktade den en stund, medan den betraktade alla yrvakna insekter runt omkring sig. 

En svart "golvmopp" kom emot oss, ivrigt snubblande runt, runt sin människa. En valp som inte hade lärt sig hantera koppeltekniken riktigt än. Så gullig(t)!

Och de vita rumporna i skogsbrynen var många, när vi tog den mindre vägen hem från stan. Den som går via åkrar och vita knutar. Mysigt, även om bönderna verkar ha spridit ut sin vårdynga nu... Fläkt av! Nu!! NU!!! NUUUU!!!!!

:)
/helena

ps Känns lite hemskt att sätta Torgny Lindgren i ett ps, men jag tycker ändå att vi ska avsluta med ett litet avsnitt, apropå djur, ur hans roman Norrlands Akvavit som vi (fortfarande!) håller på att läsa högt ur:
"... Fast jag har ju fått bygga om dem en aning, sade Bertil i Nybränna.
På den tiden då han var i timmerskogen och slet ont, då låg det ofta böcker i rastkojorna, gudvet hur de kommit dit. Kärlekens hemlighet av Mathilda Roos. Vampyrernas natt. Så vill kvinnan bli älskad. Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Handbok i livräddning för skogsarbetare. 
Där, i en koja utanför Lossmen, således på kronoparken, hade han funnit Kupsnickaren av Alexander Lundgren. Den boken gav hans liv en ny inriktning.
Predikstolarna var uppställda på bockar, ett par decimeter över marken. I luften ovanför dem pladdrade en liten svärm av talgoxar. Sedan stod de ett stycke längre upp på åkern, därifrån såg de predikstolarna så att säga från predikantsidan.
Ja, Bertil i Nybränna hade byggt om dem.
Då jag läste den där boken, Kupsnickaren av Alexander Lundgren, då insåg jag genast att bikupor redan fanns i våra trakter, sade han, det gällde bara att inreda dem och göra dem färdiga.
Och tiden var ju den rätta, ville han påpeka. Ingen hade längre användning för kristendom och predikningar.
Predikstolarna var mycket riktigt förvandlade till bikupor. Elva kupor, en vacker bipaviljong. ..."

lördag 23 april 2016

Fult i paradiset?


- Här kan man ju stanna till och ta en liten promenad. Sa jag och drog jackan tätare intill.
- Mm, kanske det. Svarade mannen något bilvärme-sömnigt.

Det såg ganska mysigt ut. På håll. Men. Strax till höger om bänken låg ett par trosor (!?). Visserligen blommiga, men ändå. En grön godispåse mitt bland vitsipporna. Och så de sedvanliga rektanglarna med texter som "Rökning dödar". Suck. Smolk i vårbägaren.

Och vad vill jag då säga med detta? Vad är sensmoralen och allt det där? Inget och ingen egentligen, för det där med att plocka upp (sina trosor...) efter sig i naturen, orkar jag bara inte dra.

Det här var helt enkelt bara ett litet, litet utsnitt ur en ganska skön och händelselös dag.

:)
/helena

torsdag 21 april 2016

Temadagar


Alla dessa dagar som kommer och går. Det var visst lakritsdagen för något tag sedan, tur att jag missade den för då hade jag säkert satt i mig ännu mer saltgodis än jag redan gör (bara älskar de där bruna i Gott & Blandat Salt. Fattar bara inte varför påsen innehåller så få av just dem?). Vissa dagar rinner bara förbi i ögonvrån, eller de flesta faktiskt. Det är bullens och våfflans och hälsans och vattnets och en massa andra dagar. Några dagar känns viktigare än andra. Några känns viktigare för mig än för dig och tvärtom, av naturliga skäl, för vi är alla olika och har därmed en uppsättning olika prioriteringar.

World Book and Copyright Day är kanske den allra viktigaste för mig. För att...ja ni fattar nog varför. För att boken och det skrivna ordet är nyckeln till allt. Att kunna läsa och skriva, och uttrycka och formulera sig och världen, är det som leder oss i rätt riktning. Det som får oss att agera eftertänksamt och långsiktigt. Böckerna ger oss verktyg att förstå även dem som levde här långt före oss. I andra tidevarv. De lär oss att lära av varandra. De överbrygger avstånd och språkbarriärer. Ja, jag skulle kunna fortsätta rabbla bra bok-saker i evigheters evigheter. Men...


...det ska jag inte göra. För det finns ju andra dagar också. Andra viktiga dagar. Fashion Revolution Day till exempel. Eller Fashion Revolution Week som pågår just nu. Till minne av en katastrof som ingen som bryr sig om sina medmänniskor bör glömma. Byggnaden Rana Plaza i Bangladesh kollapsade 2013. I byggnaden rymdes flera textilfabriker som producerade kläder för de västerländska marknaderna. Över tusen människor dog, många av dem var unga kvinnor. Därur föddes tanken på Fashion Revolution. Att det måste finnas en hållbar och humanistisk tanke bakom kläderna vi bär. Att det är viktigt att vi bryr oss. Modet får inte vara viktigare än modet, om ni förstår hur jag menar och betonar.

Själv köper jag sällan nya kläder, använder oftast mina gamla trasor till de verkligen är trasor. Å andra sidan har jag lite dåligt samvete för att jag köpte så mycket kläder när jag var yngre, plöjde klädbutiker med REA-skyltar lika effektivt som den intellektuelle plöjer volym efter volym ur klassikerhögarna. Ungefär så.

Vintage har alltid betytt saker för mig. Som i prylar alltså. På senare tid har jag köpt både kläder och skor second hand. Det är så uppenbart att många använder sina kläder - och skor - en väldigt kort period. Annars skulle inte vintage-utbudet vara så fräscht som jag ofta upplever att det är i de flesta välgörenhetsbutiker som jag besöker frekvent.

Men visst händer det att jag unnar mig något nytt, till och med en och annan tisha med tryck på, fast jag vet att tryck på tyg inte alltid är det mest miljövänliga.

Oj, vad jag babblar. Sorry, men vissa teman är så angelägna. Vissa frågor engagerar så. Men nu tar vi och avslutar det här tema-temat med lite livsviktig poesi:

"... Sniglarna sover, koloradoskalbaggarna har gömt sig under jord
pessimisterna har ensamrätt på de djupa frågorna
Men fråga mig inte vad larverna hoppas på i sina kokonger
fjärilens överlevnadschans är inte mitt tema "


/ur dikten Tema ur boken Den gröne riddaren
av Yang Mu
översättare Göran Malmqvist
Bokförlaget Tranan, 2011


:)
/helena

ps Som sagt, på lördag (23:e april) är det Världsbokdagen (kolla in den snygga affischen!). Och på söndag Fashion Revolution Day (24:e april), då anordnas en massa spännande event på temat mode, hållbarhet, solidaritet och klädkännedom på Textilmuseet. Här i min lilla textilmedvetna stad - Borås.

onsdag 20 april 2016

Avsändare okänd 17


Det hänger alltid en tröja på tork här någonstans. Där satt den! Första meningen. Nu är det bara resten kvar. Hon kliade sig på låret, på blåmärket som sakta, sakta höll på att bli gult. Just nu såg det nästan grönt ut, med lite mörkare fläckar i mitten. Liksom kamouflagefärgat, fast hudfärgat hade dolt hennes klantighet bättre.
En gång hade hon fått för sig att hon skulle räkna hur många meningar som en normallång roman innehöll, det var bara det att hon inte visste vad som kunde anses normalt. Det hade hon aldrig vetat. Men det förde ändå något bra med sig, meningsräknandet, alla böckerna som låg nerpackade i kartonger blev uppackade. Alla de ärvda tegelstenarna, och några "småstenar", kom på plats i hyllan. Tänk att han hade läst så varierat, tänkte hon med förvåning.
Ibland önskade hon inget hellre än att uppfinna språket på nytt. De vanliga orden var så tråkiga. Och bråkiga. Ställde sig på tvären och hindrade flytet. Allt behövde rivas ner, för att kunna meningsbyggas upp igen. På ett nytt, nej inte nytt; meningsfullare sätt. Hon ville byta ut alla metaforer mot andra. Hitta andra betydelser och avslut. Låta stackatot bli piano. Långa haranger. Inte. Korta. Avhuggna.
Det handlar om kärlek, tänkte hon. Gör det inte alltid det? Eller hat. Fast motsatsen till kärlek, enligt klichén, är likgiltighet. Hon struntade i vilket, tog en sipp till ur muggen med "Världens bästa mamma!" på och kliade vidare. Denna gången i huvudet, så att den torra hårbottnen delade med sig av sin ständiga vinter till det mörka köksbordet framför henne. Hon märkte det inte. Log bara. Bäst att le åt eländet, tänkte hon och reste sig så häftigt att blåmärket kom emot bordet precis på samma ställe som det alltid gjorde.
Kaffet var kallt nu. Alla drömmarna var drömda och tröjan, ja, den var torr sedan flera veckor tillbaka.


:)
/helena

tisdag 19 april 2016

Platt hortensia & runda råd


Vad händer när ett stökhörn inte längre är stökigt? Det är de stora frågorna som rör sig i min skalle idag (som ni hör). Inte så att stöket kommer att försvinna helt, det tror jag inte att vi behöver oroa oss för, men jag funderar på att bli lite snällare mot mig själv och kalla det för "kreativa hörnan" istället. Vad tror ni? Skulle det kunna vara något? Får man stilpoäng för att man kallar oredan för kreativitet? Eller är det bara larvigt?


Igår, på besök i en second handaffär jag aldrig tidigare besökt, hittade jag en sådan bra sak. En sak som kan hjälpa en att få ordning på oordningen. Och om den inte gör det...så är den i alla fall vacker att se på; en förvaringslåda i papp, med prunkande hortensior på, ja, runt om hela kuben faktiskt!


Men visst är det fortfarande stökigt, i hörnet. Pressade växter på väg in i återanvända ramar, andra tavlor som måste få livsfarligt utstickande spikar utdragna innan de kan komma till rätta på riktigt, verktygslådan som jag planerade att ha köksgrejer i - i köket - har inte kommit ut i köket än, och så vidare.


Ett hörn med potential.

Utanför. Där. Ömsom regnar, haglar och strålar solen. Här. Inne. Flyttar jag med mig den gula toffelblomman från rum till rum. Ni kan kalla mig toffelhjälte, om ni vill. För än så länge lever den. Håll era grönaste tummar för mig!

:)
/helena

ps Jo, så var det det här med böcker, de vill ju alltid breda ut sig i ALLA hörn. Förra veckan sålde vi åtminstone ett par till antikvariatet, känns bra att hjälpa till en aning med deras överlevnad också. Men vad det gäller rejäl rensning bland böckerna här hemma, så går det trögt. Igår till exempel, då hittade en ny bok hem hit. Eller inte nyny förstås, 1901 är den skriven och första kapitlet heter; Kroppsliga förändringar hos män, som öfverskridit lifvets middagshöjd. Sjette Kapitlet heter; Måttfullhet i allt. Och sjunde; Betydelsen af måttfullhet ytterligare betonad. Haha. Den boken kommer jag med all säkerhet berätta mer om, när jag (och mannen?) har hunnit läsa lite mer. Nu funderar jag på om jag ska ta itu med något mer i kreativa hörnan, eller om jag ska läsa den senare afdelningen i boken: Hvad en medelålders man bör veta rörande sin hustru. Hm.

måndag 18 april 2016

Långvarig kärlek


Först. Den här låten som jag fått på hjärnan. Ain't No Sunshine. ...when she's gone. Fast jag sjunger when he's gone, förstås. Ordens malande gjorde mig nyfiken: Vem har gjort den här låten egentligen, i original? Bill Withers visar det sig. 1971. Om ni inte spontant vet vilken låt jag menar, så gör ni säkert det när jag berättar att han istället för att sjunga tredje versen upprepar frasen "I know" över 20 gånger. Hela 26 gånger enligt Wikipedia. På Wiki. kan man också läsa sig till att Bill Withers - innan det stora genombrottet som artist - arbetade på fabrik med att tillverka toalettsitsar (!) till flygplan. Och när låten som vägrar lämna mina nynnande läppar sålde guld, skojade hans omgivning till det genom att ge honom en guldfärgad toalettsits i present...

Annars. Vasen. Som jag "hämtade" på Myrorna i lördags. Som om jag behövde en liten guldig vas till. Men den här talade direkt till hjärtat och det gjorde den helt oemotståndlig. Vid en snabb titt kan den verka fullständigt oansenlig. Men om man tittar närmare, ordentligt, close up, så ser man. Den tidstypiska, enkla växtslingan. Och den rara graveringen: På 25-års bröllopsdagen. Datumet; 20/12 1918. De tu lyckligas initialer. Jag tror de snirkliga bokstäverna ska tydas E.S. - C.S.

Den minnesgoda minns att mannen och jag firar 25 år som lyckligt ogifta just i år. Då förstår ni att jag var tvunget att köpa den lilla vasen. Till oss.

Det jag tycker om mest med den är slitaget. Patinan. Någon har älskat den, länge. Satt blommor i den till insidan nästan rostat. Putsat utsidan till det tunna silverlagret försvunnit helt och blottat den gulfärgade metallen under. Det är ingen dyr sak. Varken då eller nu. Men det är en riktig dyrgrip socialhistoriskt sett. Och för mig. Och mannen. Oss. Nästan hundra år skiljer mellan våra respektive "bröllopsdagar" och det är svårt att inte undra vad mer som skiljer oss, men framförallt vad som förenar oss, genom tid och rum. Säkert mer än man tror.

Ain't no sunshine when he's gone...

<3
/helena

ps "... En gång i tiden fanns denna vackra fönsterblomma i alla hem på landet. Desto sällsyntare var den i städerna där den först senare blev populär genom sin färgprakt. Den blommar på våren och sommaren och är mycket omtyckt som balkongplanta då den inte fodrar mycket skötsel. ..." Så står det om Toffelblomma (Calceolaria) i den gamla, 1969, blomboken BLOMMOR för dig och mig (Das blüht für mich av Jan Triska) som snart inte har några blad kvar. Och jag antar att den pigga, glada, vitala blomman jag inte kunde låta bli att köpa, är en släkting till denna "toffel". Vad som oroar mig mest med den informativa texten är att det vidare, efter att ordet lättskött mer än bara antytts, står att läsa: " ... Toffelblomman trivs bäst i fönstret i ett svalt rum och måste skyddas för solens brännande strålar. Den tål inte för hög värme, drag eller torr luft, därför är den mindre lämpad i hus med centralvärme. Under blomningstiden måste den vattnas rikligt och duschas då och då. ..." Min blomma är väl en förädlad variant, frosttåligare, men för varm inomhusluft vill den fortfarande inte ha. Så, hur ska detta gå? Frågar sig mina obetydligt grönaktiga fingrar.

söndag 17 april 2016

Trevlig vardag!


Det är måndag.
I allt väsentligt är det så.
Söndagen är bara en teknikalitet nu, ett kortkort tag till.
I realiteten är det måndag.
Och jag vill önska er trevlig vardag.
Kom att tänka på att man sällan, eller aldrig, gör det.
Inte så högljutt i alla fall.

Trevlig vardag!

:)
/helena

ps Vasen, den "guldiga" till vänster, ska vi ta en närmare titt på senare. Tycker så mycket om den, snart vet ni varför.

Vår vårdag i bilder


Hämtade och lämnade på Myrorna (låter som att det är vårt eget dagis, och det är det ju nästan:). Såg tusen tusenskönor. Spanade in en luftig vindsvåning... Och gjorde vågen tillsammans med bästa björnen.

<3
/helena

fredag 15 april 2016

Upp som en sol, ner som en...sol.


Mannen & jag. Vi var på loppis idag. Eller snarare igår, men det rimmar ju inte lika bra.


Jag måste erkänna att jag är lite ovan vid vissa loppis-beteenden: Armbågandet. Och rivandet och slitandet i allt och inget. Knuffandet och buffandet. Sättet att inte be om ursäkt när man bara går rakt in i någon. Allt det där är lite främmande för mig, som sällan går på loppis i samband med att dörrarna öppnas. Har sällan, eller aldrig, stått i kö för att komma in först. Få första tjing och allt det där, är inte riktigt min grej. Jag kommer nog aldrig tillhöra släktet "rationella loppisbesökare", jag kommer alltid tillhöra sökarna. Vi som går mer på känsla och gehör, än ett medvetet sökande efter någon speciell - och i förväg - uttänkt plan. Inget ont om armbågar, men en del skulle nog behöva slipa sina med finare sandpapper, innan de går på loppis nästa gång.


Det gulliga keramikparet kom från LAU Keramik. Någon som har hört talas om LAU förrut? Inte jau jag.


Stod en lång stund och suktade efter en lampa, men gick till slut därifrån med en...hund. En "skotte". Orkade inte gå ur bilen för att fota, men siktade ändå ett passande bakgrundsattribut till min nyupphittade jycke - en lyktstolpe.


Solens sista strålar färgade allt i guld.


Men min lilla hund är redo för alla väder, bara hen kan få rätsida på vissa trilskande element. Come rain. Come shine.

:)
/helena

onsdag 13 april 2016

Tygla(r) min längtan


Det är någonting med just den här tiden som gör att man vill springa ut och omfamna hela, den pånyttfödda, världen och samtidigt bara sätta sig ner och låta det värsta passera. Vi ska inte misshandla Boye här, men det är något som gör ont. Det är något med allt som börjar på knopp och hopp. Det blir bara lite för mycket att ta in på en gång.


Det är något med just den här tiden, när solen börjar bli så påstridig, samtidigt som fötterna fortfarande känns kalla. Det är något som skaver, något som kliar. Allt vill hända - samtidigt. Samtidigt som vi fortfarande bara har två händer och två fötter.

Så, då sätter jag mig ner och hoppas (svårt att komma ifrån det där lilla ordet just nu). Hoppas på att en tanke ska leda till en idé som leder till en plan. Och då kommer jag på att det, som vanligt, är bäst att ta en sak i taget. Så då gör jag väl det då.

När tankarna stillat sig något kommer jag på att jag vill gå på utställningen som börjar på Textilmuseet (här i Borås) till helgen: Artist Textiles - Picasso till Warhol.

Vi börjar med konst. Konst och tyg. En mjuk och stark kombination.

" ... I början av 1900-talet växte en rörelse fram bland progressiva konstnärer som ville demokratisera konsten. ..."

Vi börjar där.

:)
/helena

ps "Nu finns det en unik möjlighet att glänta på dörren till en stor privatsamling med ca 200 sällsynta konsttextilier. Upptäck den okända historien bakom textilmönster av en mängd internationellt kända konstnärer som Matisse, Chagall, Miró, Dali  och många fler. ..."

tisdag 12 april 2016

Living in the past


Med några enkla knapptryckningar får jag mannen, i den röda tröjan, att tappa huvudet och en ung kvinna att börja sväva. Men killen till vänster rår jag inte på. Han står där han står, och rår om någon liten konsertbesökare. Sätter i nappen kanske? Eller rättar till hörselskydden? Vagga vagnen behöver han nog inte göra, det fixar Timo så bra från scenen. Eller fixade. Fotot - som måste betecknas som mitt bästa rockfoto (enda?!) - togs våren 2014. I samband med att Textile Fashion Center invigdes. En konsert för alla, tänker jag när jag ser på bilden.

Vilken är då min bästa konsertupplevelse? Frågan kom upp för ett tag sedan, och jag svarade Jethro Tull utan att blinka. Utan att tveka det minsta. Ingen tvekan om saken, trots att jag varit på både U2 och Fish och Patti Smith och Eva Dahlgren. Och och och. Och dessutom sett många många artister i ögonvrån på ett par Hultsfredsfestivaler. Allt från Regina Lund (!) till Black Sabbath.

Jakob Hellman. Honom glömmer jag inte. Aldrig. Såg honom LIVE i Göteborg en gång när det - han - begav sig. Jag var ung och allldeles alldeles kär i Jakob och hans stora blå och ärliga låtar.

Happy and I'm smiling... "Living in the past". Med Jethro Tull. Så himla bra låt, som är omöjlig att få loss från hjärnvindlingarna när den väl har fastnat där. Ian och hans magiska trollflöjt. Se videon och kolla in det stora håret. Det verkar nästan som att tuggummit vill trassla in sig i det. Simultanförmåga på högsta nivå; tugga tuggummi och sjunga på samma gång. Och spela tvärflöjt!

:)
/helena

ps På alla affischer inför, kunde man se Daniel Adams-Ray. Sedan, när vi kom dit, till invigningen, fick vi veta att Daniel fått förhinder och skulle ersättas av Moneybrother a.k.a. Anders Wendin. Dagen led mot sitt slut, kvällens konsert närmade sig och vi gick ut på baksidan för att lyssna. Då, bara en stund innan vi förväntade oss att Wendin skulle gå upp på scenen, kom beskedet att hans plan - att kunna ta sig från USA till Borås - inte gått så smidigt som han hade hoppats. Samma dag hade han tvingats tacka återbud. Och vad gör arrangören då? Jo, ringer Timo. Timo Räisänen (som, som grädde på konsertmoset, har ett visst förflutet i vår lilla stad). Ingen blev gladare än jag! Tycker han har något, den där Räisänen. Inte minst brist på beslutsamhetsångest... Från scenen berättade han om samtalet han fått, hur han stod med familjen på en handelsträdgård (i Skåne någonstans?) och bara bestämde: Att självklart kommer jag till Borås. Idag. Ska bara ringa grabbarna i bandet först, kolla om de kan. Och de kunde!

måndag 11 april 2016

Lite suddigt, lite snett & lite så som jag känner mig.


Fyrar bara av fyra snabba här. Här, där jag står och går liksom.

Det är den tiden på året när solen börjar hitta ända in i den mörkaste vrån i köket. Och jag har en dålig dag. Känner mig stressad, rastlös och uttråkad. Och lite ledsen. På det ytliga planet över att så många bloggar som jag började följa för 5-10 år sedan, har utvecklats till att bli så platta. Många av dem är visserligen vackra, men platta. Opersonliga och tillrättalagda. Trist, tycker jag. Jag saknar dem!

Jaja.

Sådana här dagar försöker jag glädja mig åt det lilla, som nyheten att tigrarna blir fler igen! Läser på SVT:s text att antalet tigrar stiger på grund av framgångsrikt skyddsarbete. Att det fanns ca 100.000 tigrar i världen, i början på 1900-talet och att det bara återstår ca 4.000 idag, det väljer jag att inte tänka på. Glädja sig åt det lilla bör man, särskilt vissa dagar. Lite vissna dagar.

Glädjer mig också åt att säsong två av Enlightened har börjat. Har bara hunnit se två tredjedelar av första delen än, men snart ska jag se mera av Laura Dern och hennes skådespelarkonster. Konster och talanger är vad hon har!

<3
/helena

ps Och så ska jag nog ta och Hallongrotta-in-mig till kaffet. Kan varmt rekommenderas.