fredag 30 april 2021

Vår, vår, vår. Låtar.

Vilken vecka, mina vänner. Mycket att göra, men också fått väldigt mycket gjort. Innan klockan nio i går morse hade jag nästan hela texten till vår nya vårlåt klar. Nu återstår bara att sätta melodin ordentligt. Har ganska klart för mig hur jag vill att refrängen ska låta. Enkelt. Rakt. Men också gärna lite svängigt. Kanske åt soul-hållet. Vi får se hur mycket vi hinner med under helgen.

Orden då? De håller jag nog lite på, så länge. Så mycket kan jag säga att där finns färg i form av en regnbågsrullator - som enkelt konkurrerar ut alla svartvita skator. ;). Och där finns en randig käpp - som en polkagris. Och en fis som luktar paradis. Hehe. Lite skoj. Lite lagom barnsligt. Allvaret finns förstås också där, i vår gemensamma vårsång. Det handlar om att våga sticka ut - som en nyutsprucken kvist om våren. Ungefär så. Vi får väl se hur det går.

Att jag håller på att öva upp mina illustrativa skills, det har ni säkert märkt. Övar och övar och övar inför en uppgift jag ser fram emot. Ska förverkliga en saga jag gått och ruvat på i många, många år, tänkte jag.

There's no time like the present, säger hon som skjutit upp att berätta den här lilla storyn i säkert minst tjugo år. Hög tid alltså. Men först ska jag öva lite mer. Den här gången ska jag inte fotografera så mycket, tänker jag. Den här berättelsen ska få bli animerad/tecknad på något annat/mer sätt. Kanske bara med hjälp av datorn. Kanske målar jag lite med färg och vatten - akvarell. Kanske blir det kollage. Eller lite av varje? Mixed media, som det kallas. Vi får se.

Just nu håller jag på att öva upp mina bildliga berättarmuskler. Det är några av de övningarna ni har fått ta del av i de senaste inläggen. Några små kul knasigheter, som jag hoppas att ni gillar!

Med det vill vi önska er en bra start på den här helgen. Och hinner jag tittar jag säkert till er ganska snart. Har lite smått och gått (gått, ja, som i utgått, gammalt och vintage och antikt) på lut in hit, minsann. Busy, busy, but fun!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Mira Furlan. Låter namnet bekant? Om jag säger Babylon 5. Inte? Om jag säger LOST då? Ja, då börjar det kanske ringa en liten klocka. Danielle i LOST. Mira Furlan heter skådespelaren bakom den tuffa överlevaren Danielle. Mira Furlan alltså. En av alla människor där ute som har lämnat oss alldeles för tidigt. I januari i år försvann skådespelaren, som har beskrivits som sitt första hemlands svar på Meryl Streep, från det här världsliga jordelivet som vi känner det. Och vi blev en själ fattigare.

Hon och hennes man flydde från det som då kallades för Jugoslavien till USA. Där hon, Mira Furlan, sedan landade rollen som Danielle, bland annat. När jag hörde om hennes för tidiga bortgång började jag söka runt lite grann. På the world wide webb, you know.

Letade och fann några bortglömda sånger - Songs From Movies That Have Never Been Made. Visst låter det drömskt och spännande? Jodå. På Youtube hittade jag musik-albumet som jag tror skådespelaren, som också var sångare, gav ut någon gång i slutet av 1990-talet. Med låtar från filmer som aldrig blev till. Eller om det bara var låtarna som det aldrig blev något av? Anyway. Sök upp Mira Furlan och hennes bortglömda filmtoner på tuben, säger jag bara. Finstämt. I titlar som Fear of Love och Childrens Song, till exempel.

Elva kvinnor i ett hus. Blev påmind om Agnetha Fältskogs tidiga solokarriär. Fatta vilken rolig musikalisk idé hon - och Bosse Carlgren - genomförde 1975. I huset där det bor elva kvinnor sjungs det om Tack för en underbar vanlig dag, Doktorn! och Gulleplutt. Plus, om vi räknar rätt, åtta andra personliga, mångfacetterade låtar. Lyssna på hela albumet. Finns på Youtube det också. Avslutar med ett citat från en hemsida som kallar sig för agnetha.net. Kanske är det här något som står skrivet på LP-konvolutet eller så?

"I ett hyreshus bor många människor. Alla är olika och får uppleva helt olika saker. I det här huset bor elva kvinnor. Vi går förbi där och har lärt känna dem en smula. Det är något litet ur deras liv, som finns med i sångerna på den här plattan. Var huset ligger? Överallt. Du går också förbi det varje dag, så Du kanske känner igen dig. 

Agnetha Fältskog och Bosse Carlgren"

- Finns i sjön, sa mamma-rockan

- Aaaaaaaahhhhhh. Vad var det där?!!!??? Såg du!!????

- Va? Vad? Vad då då? Var? Vad menar du? Jag ser inget. Allt är ju lugnt. Sjön suger inte. Sjön är lika lugn och fin som en filbunke.

- Blev ni rädda? Bli inte det. För jag har skickat in Tröst-fisken åt er. Tröst-fiskens lugna stämma kan få den minsta mört att mörka sina innersta rädslor. Få dem att stilla sina gälla gälar och börja utveckla ett par rejäla, lugna lungor istället

- Men vad är det där runda då? Det med prickar på? Det som ser klotrunt och helfestligt ut? frågar den ständigt vakna Kalasfisken.

- Det funderade vi också på. Sa Undrar-flundrorna uppstudsigt i kör.

- Verkar konstigt alltihop, luktar prickig korv och ost och så, fast jag är förstås mest vegetarian av slentrian, sa Spanar-spättan. Hon kallas förresten oftast bara för Bättan.

- Blev hungrig när du snackar så där gott och blandat och sill och krill, sa den glupska orm-ålen. Ja, han heter förstås Nålen. N som i Något-gott-skulle-allt-smaka-bra-nu- Och ålen för att han är så hal och slipprig och så.

- Aj, aj, aj, aj!!!, sa hela familjen Plankton. De påstod att någon kastat något hårt i huvudet på dem allihop en gång i tiden. Därför heter de Amöba i andranamn. Något de oftast gillar, och som gör att de går i hamn med att säga en del knasigheter ibland. Gullegrisar är de ju allihopa ändå. Eller gulle-firrar då.

- Men se där, Bröstfisken tittar fram. Man skulle lätt kunna tro att hon alltid är på g, extrovert som hon är - och expert på att visa upp behagen hela långa dagen, men icke. Hon gillar inte uppståndelse. Gillar inte ytan. Gillar mest djupa samtal på djupet. Går gärna till botten med det mesta. Hon rör sig helst inte på grunt vatten alls, förstår ni. Även om det händer att hon stöter på en och annan grynna.

- Och ser man på, där skymtar den gröna Jag-var-allt-här-först!-fisken. Det säger han alltid. Men det finns det ingen som kan bekräfta. Inte ens eremitkräftan vet. Fast varför skulle den det?

- Det här är eremitkräftans moster och motsats - Mamma-rockan! Hon har klor hon, fast hon inte i swimmingpoolen alls bor hon. Hon rockar fett, fast hon är som en sylfid. Har alltid en glad mun och en skarp profil. Det händer att hon filosoferar, undrar om inte livet innehåller något mera än vatten, vatten, bara vanligt vatten? Men hon har svaret gömt där, bakom sin öronsnäcka. Svaret på var livets verkliga mening finns: I sjön.

- Det luktar kallt kaffe här på kvällskanten, sa den barmhärtigaste fisken av dem alla, när mörkret plötsligt föll.

- Lugn, bara lugn, det finns te också, kamomill. Jag kan hämta om du vill - om du inte kan vila, sova räv eller ens slumra, när bottenslammet luktar av en utslängd slatt termos-koffein, sa Tröstfisken alltjämt lika trösterikt.


- Inte en krusning, sa Pluto Plankton krasst till sin platoniska kärlek Pluttan, när månens undersida nådde hans grumliga, gula lins.

Hej på er. Här är jag: Blötis. Den allra hemligaste fisken i sjön. Vig är jag också. Backar aldrig från att gå upp i brygga, även om jag kan bli lite blödig ibland när skam går på torra land. Det är jag som brukar nafsa efter din stortå på sommaren då och då. Lilltå, om jag bara är småhungrig. Kul att ses. Även om mina cykloper nog klår dina klåpare till ögon när det gäller att få syn på det mesta som finns i sjön. 

Eller i havet. Eller i det lilla kärret för den delen. I tjärnen finns också kärnan av själva amfibie-livet. Fina fiskar. Gnäggande sjöhästar. Lysande sjöstjärnor. Och meningen med livet. Det finns här. Allt finns här - i sjön.

Sköt om er. Och simma lugnt.

<3

/Blötis

ps Matte hälsar. Hon har inte drunknat eller glömt er eller så. Hon ska bara mata ett par småfiskar till, snickesnacka lite med en makrill på glid, och fixa ett och annat nödvändigt livsmål i sin egen guldfiskskål. Hoppa från högsta trampolinen? Nja. Blir nog snarare kaffe med dopp. Hon är ju en badkruka av rang. Sedan hörs ni säkert snart igen. Kanske redan innan laxen hinner leka ikapp med braxen? Laters alligators.

torsdag 29 april 2021

- Min tös, sa morfar

- En vacker dag ska vi åka till den hemliga sjön, sa morfar. - Idag är det verkligen en vacker dag, min tös.


- Vad är det som är så hemligt med den då? undrade jag surt. Alla insekter på den här sidan jordklotet vet ju att den finns. De bor ju där intill. Och lägger ägg och larvar sig. Sa jag. Och tänkte på alla gånger vi varit där. Sedan jag var bäbis hade vi säkert varit där tusen gånger. Eller tvåtusen. Nu skulle vi alltså dit gång tvåtusenen.

- Jag brukar bara drömma mardrömmar om dem sen, alla äckliga smådjuren. Myror och knott och nåt annat som jag inte kommer ihåg va de heter. Sa jag.

- Haha, men tösen min, sa morfar bara. Liksom nonchalant. Liksom som om han inte trodde på vad jag sa. Morfar hade redan packat matsäcken full. Han gjorde allting fort. Hade långa benet före, som de gamla sa. Tydligen hade han packat ner något med senap på. För det luktade så, om hans tröja.

- Mormor har ju packat ner något speciellt till dig också. Något som du får öppna sen, inte nu. Sa morfar.

Mormor ja. Hon skulle inte följa med. Hon var alltid upptagen med något. Som att prata i telefon alldeles för länge. Eller så skulle hon tvätta bilen, fast sedan gjorde hon aldrig det eftersom skiten ändå regnade bort, som hon sa. Varannan dag skrev hon brev till någon politiker som hon tyckte hade sagt något alldeles för dumt. De andra dagarna slängde hon oftast käft med Berit, hennes bästis. Jodå, mormor kallade sin gamla, skrynkliga väninna för bästis. Pinigt. Pinsamt. Och det är ju bara förnamnet.

- Nu ska vi ha kul, tösen min. Sa morfar och packade en boll. Som om han inte hade koll alls, som om det inte spelade någon roll att jag hatar bollar.

- Och så ska vi väl kasta smörgås, va? Arrrggghhh. Morfar alltså. Såååååå positiv. Jämt. Och alltid. Och löjlig, var han också. Som den gången han faktiskt kastade en riktig smörgås i sjön. Med ost och prickig korv och allt.

- Okej då, sa jag och skakade nyfiket på min present så att det kom ut något grönt och kletigt från den.

- Är det snor? undrade jag. Men morfar hörde ingenting bakom all packning han bar, dessutom började han redan dilla om himlen och alla djurformationer han såg där bland molnen. Något luddigt, tyckte jag bara. Såg inga djur alls.

- Jo, min tös. Släpp din fantasi lös, så ser du, sa morfar. - Där!!!! Han pekade ivrigt på något brunt och fult som han påstod var en nos. Äsch. Najs. Fågelbajs. Fast det är väl inte brunt? Äsch. Spelar roll. Fult ändå.

- Får jag öppna någon gång då?! Det fick jag. Det var pennor i paketet. Tusch och något annat skit. Grafit, sa morfar. Blyerts bara, sa jag. Eller jag tänkte det bara. För innerst inne blev jag glad. Gillade ju att kludda och kladda och skriva ner en del. Några tankar bara. Några små ord på rad. Eller inte i raka led. I oordning. Som tankarna. 

Sedan kom vårens första fjäril och satte sig på min nos, som morfar sa. Pricksäkert liksom. Gjorde mig ännu gladare. Gladare än jag ville erkänna. Gladare än de flesta kallbadare, kanske. Gladare än en glada. Än en skrattmås. Och så åt vi mer smörgås.

Vi stannade tills det blev mörkt, som vanligt. Sjön glänste så vackert när månen inte såg på. Månen glänste så vackert att sjön blev lugn. Och jag också.

- Jojo, min kloka tös, sa morfar. En tjej med klös i, ingen som man bara kan sätta sig på. Bra, bra. Muttrade morfar och sköljde ner den sista kalla koppen kaffe. Snipp, snapp, snut. Nu är dagen slut.

 

Hej förresten. Jojo, det är jag det. Josefin, fast jag oftast säger nej. Fast bara först. Sedan kan ingen hejda mig. Min katt heter Klös. Mm. Jodå. Hade ingen fantasi den dan hon kom till oss. Tog bara första bästa namn liksom. Hejdå. Vi ses säkert en annan vacker dag.

<3

/Jojo

ps Förresten. Sa jag det? Att mamma hälsar? Hon hinner inte prata just nu. Har fullt upp med att hitta på saker. Konstiga saker - mig till exempel.

onsdag 28 april 2021

Fem särskilt fina - gröna (s)katter

Då kör vi en Fem särskilt fina igen. En särskilt fin Fem särskilt fina, enligt mig. Inget nytt? undrar någon. Nej, inget nytt alls. Bara vintage och eventuellt några oväntade nya kombinationer. De älskade sakerna, med lite ålder och patina, får bekanta sig med varandra på annorlunda sätt. Kanske har de aldrig mött varandra på riktigt förut, även om de stått och gått och blötts i samma gamla hem ett bra tag. Kanske har de bara snuddat vid varann någon gång. Hög tid att de verkligen får mötas.

Den här urnan alltså. Blomster i överflöd och knopp. En vackrare sak än den här får man leta länge efter. Vet fortfarande inte riktigt om den är tänkt att vara en stor praktvas, eller om det ska stå ett par paraplyer i den istället. Fast det skulle inte rymmas många i, max ett par små parasoll eller så. Men det finns ändå en tung, skyddande metallinsats till den, en rostig en. Numera behöver den dock inte tjänstgöra alls, här hemma får den nöja sig med att vara ett skönt ting att vila ögonen mot.

Får det vara lite teak? Gammal teak, förstås. Halvgammal åtminstone. Blekt och sprucken, är den - skålen. Men fin ändå, såklart. Funkar bra som ytterfoder till en krukväxt av något slag. Eller kanske till något snyggt, utblommat fjolårsris.

De här stilrena skönheterna på fot, alltså fatta hur många gånger jag har varit på väg att skänka dem vidare i återanvändningshjulet. Något har alltid hejdat mig. För de är ju så himla användbara. Som glasskålar - som i glass! Som ljushållare. Som upphöjt fat till någon liten, rar växtlighet. Som allt möjligt helt enkelt. Den gröna nyansen är ju dessutom fullständigt delikat!

Duken. Eller den tunna pläden. Praktiskt vändbar för motsatt färgeffekt, hursomhelst. Värmer kanske vintage-hjärtat mer än benen, men ändå. 

Katter brukar ha gröna ögon, den här sköna liraren har inte bara det - utan en hel grön kropp. Glaskropp.

Tipsade ju om glasgrejer i fönstren, finns faktiskt inget finare sätt att sila vårljuset på. Grönt glas. Eller brunt. Eller i regnbågens alla färger!

Det var det. Dags att ställa tillbaka allt på sina platser igen då. Kanske ska smaka av rekvisitan lite först bara...

Sköt om er.

<3

/helena

ps Va?! Ingen formell uppradning av de fem fina? Nej, jag tyckte inte att det behövdes den här gången. Ni fick ju så många bilder istället. Och fakta säger ändå så lite om sakerna med patina och själ. De talar, som sagt, direkt till hjärtat.

tisdag 27 april 2021

Nya idéer & högtflygande krukor

Hej på er. Allt väl? Det hoppas jag. Här hemma pågår planering - och förhoppningsvis strax genomförande - av en ny Fem särskilt fina, bland annat. 

På tal om det ja. Ja, det var väldigt nära att den vackra brittiska krukan fick åka in i prylgarderoben igen efter sin korta tjänstgöring under förra Fem särskilt fina. Och det hade väl varit förfärligt trist om något så fint bara skulle gömmas undan igen? Så då tänkte jag till, jodå. Ingen plats över i fönstren alls, så vad göra? Sätta den på piedestal? Ja, på sätt och vis. Upp i hyllan åkte den. Långt upp. Som en slags boktyngd där på toppen.

Där står den bra, tycker jag. Och liksom spanar ut över det lilla vintage-hemmet. Bara älskar blandningen här. (Särskilt Gunnar Ekelöfs poesi tätt intill några väl valda säsonger av Seinfeld på DVD. Eller om det bara är en utvald säsong? Anyway. Fint som snus!)

Det var när jag pysslade upp krukan där uppe i bokhyllan som jag hittade de nya idéerna. Fast nytt på mitt/vårt vis.

För alla förvarar väl inte sina printer-papper i en gammal bandy-portfölj?

Och alla använder väl inte sina rostiga urnor som en viktig, bärande del av sin CD-hylla?

Hm. Fast. Flera originella, innovativa idéer är ju nu inte alltid exakt så originella, eller precis så innovativa, som man först skulle kunna tro. Eller ens särskilt nya.

En slags fortsättning följer här så småningom, ska bara tänka klart först. Och fota lite fina vintage-grejer först. Några särskilt fina alltså.

Sköt om er.

<3

/helena

ps "... I Förtrycket av kvinnorna grep sig Mill an med att demonstrera att kvinnans underordning är 'orätt i sig själv', och att den 'borde ersättas av en princip av fullkomlig jämlikhet'. Han var medveten om att hans argument skulle möta starkt motstånd; de flesta mäns åsikter om kvinnans rätta plats baserades på känslor som knappast kunde förändras av rationella argument. Trots det hade han ambitionen att visa hur tidens fördomar fick sin kraft från de motbjudande snarare än de beundransvärda sidorna av den mänskliga naturen. 

Han hävdade att kvinnans underordning var en inkonsekvens i det moderna samhället, vilket byggde på meritokrati. I den moderna världen är människor normalt inte tvingade genom sin födsel att leva en särskild sorts liv, på det sätt som var fallet exempelvis för en slav i det antika Grekland. Moderna samhällen styrs enligt principen att individerna är 'fria att utveckla sina talanger och utnyttja de gynnsamma tillfällen som erbjuds för att nå den lott som synes dem mest önskvärd'. Är detta sant måste det enligt Mill också gälla för kvinnor; att någon är född som flicka och inte som pojke bör inte bestämma hennes levnadsbana. ...

... Mill avvisade tanken att det fanns grundläggande skillnader mellan män och kvinnor som motiverade kvinnors underordning. Han menade att det var omöjligt att avgöra vilka mentala och moraliska skillnader som kunde finnas mellan könen, eftersom kvinnans natur hade blivit så totalt förvrängd genom denna underordning. ...

... Mills resonemang i Förtrycket av kvinnorna står sig fortfarande, till skillnad från somliga andra av de tidiga feministernas argument. Det är heller kanske inte så förvånande - han betraktas allmänt som en av 1800-talets största begåvningar. ..."

Men vad hände här då? Lite off topic kan kanske tyckas. Men vi hittar också Lilla boken med stora tankar om filosofi (av Jeremy Stangroom) i vår brokiga bokhylla. Därifrån ville jag citera om/av John Stuart Mill (född 1806) för att illustrera att det här med vad som är modernt eller inte - oavsett om det gäller trivialiteter som inredning eller viktiga tankar om jämlikhet - är väldigt relativt. 

Det har alltid funnits nytänkare, rättänkare, om ni vill. Det har alltid funnits feminister, människor som tror på alla människors rätt att vara sig själva - det är inget nytt. Och att vara feminist handlar inte om att ha ett speciellt kön. De klokaste männen - då och nu - är feminister. Glöm inte det. De behövs för att driva frågorna med stort F framåt på bred front, särskilt i de delar av världen där frågan om kvinnors självklara rätt till sitt eget liv - och sin egen kropp - fortfarande är mer eftersatt än den var här uppe på våra privilegierade breddgrader så långt tillbaka i tiden som på 1800-talet.

måndag 26 april 2021

En bordlagd soluppgång. Sedan i nedan.

God morgon sömntutor! Här har ni en nattmänniska som precis har följt Oscars en bit på vägen. Tänkte jag skulle komma in med lite sol i era liv innan jag checkar ut från det digitala live-livet för nu, som man säger. 

Glamour, smärta, sång, sorg, glädje, munskydd och avstånd. Årets gala pendlade mer än vanligt mellan det livsnödvändiga allvaret och de sköna konsternas yta.

Hjärtligt röda klänningar på den mer rosa än röda röda mattan. Regina King glänste i sitt silverblå fodral, Carey Mulligan glimmade som en glad guldfisk och Viola Davis vackra hudton glödde bakom det vita, genombrutna mönstret. 

Frances McDormand, vilken skådespelare hon är! Väl värd alla priser hon kan få, tänker jag, även om jag inte har sett Nomadland - som vann för bästa långfilm. 

Här hemma laddade vi upp genom att först se en kortare sydamerikansk film igår kväll, som jag nog inte ska rekommendera er att se - den var väl mycket filmfestival (det vill säga när begreppet filmfestival står för något segt och obegripligt istället för det äkta, innovativa, inlevelsefulla man helst vill få uppleva) för ert eget bästa, tror jag bestämt. 

Sedan såg vi en bit av en fransk dokumentär om Jodie Fosters otroliga liv. Tänk, hon kunde nästan stå framför kameran innan hon hade lärt sig gå. 

Därefter bytte vi till en spelfilm istället - vi får se färdigt Jodie en annan gång. Vi valde att se My Salinger Year. Ganska bra. Om författardrömmar och fan-mail, bland annat. Bygger på författaren Joanna Smith Rakoffs liv och bok. Margaret Qualley äger huvudrollen som en ung Rakoff, och vid sidan av henne ses bland andra en alltid lika välspelande Sigourney Weaver i en supporting role. 

Nähä. Den stora filmnatten är till ända. Solen har stigit upp. Kaffet är slut - och jag också. Ber om ursäkt för att soluppgången är en aning skrynklig, får kanske stryka den i alla fall. Fast vem vet, kanske hinner den släta ut sig innan det är dags för den att gå ner igen? Konstigare saker har ju faktiskt hänt - inte bara på film, mina vänner.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Missade ni filminlägget från igår? Där mannen och jag delar med oss av de bästa filmerna vi såg förra året? I så fall är det bara att länka er bakåt här!

söndag 25 april 2021

Filmerna som fick toppbetyg av oss 2020

- Är det du som har målat den? Så sa hon, ungefär. Eller om hon sa gjort. Är det du som har gjort den? Så kanske hon sa. I vilket fall som helst blev jag jätteglad. Själaglad.

Flickan bredvid mig och mannen stod också lutad mot väggen mittemot väggmålningen som Etile fortfarande höll på med (han skymtar längst ner på mitt foto, vid skyliften). Hon beundrade också på nära håll stilen som kallas Calligraffiti, eventuellt kan man byta till ett k där i början om man vill. Men en cool blandning av kalligrafi och graffiti är det onekligen. Både i ord och bild och handling. 

- Nej, tyvärr, sa jag. I wish, liksom. Och kunde nästan inte dölja hur bubbligt glad jag blev av frågan.

Tror inte jag har visat det här något filtrerade fotot förut. Från Street Art Festivalen No Limit Borås anno hösten 2020. Då alldeles i början av eventet, när de storstilade målningarna inte var klara. Tror konstnären som kallar sig Etile sa att den var nästan till åttio procent klar här. Om jag minns rätt. 

Anyway. Den här runda målningen påminner mig, med lite god fantasi, om en filmrulle. Hehe. Jodå. Det är därför den har kommit in just här och nu, för att hjälpa mig illustrera förra årets bästa filmer. Jag och min lika filmnördiga man brukar ju betygsätta filmerna vi ser och ge dem betyg från ett till fem, med diverse plus och minus vid sidan av. Vi skriver upp allt i en bok. Ända sedan år noll har vi gjort det. Eller mannen började ju innan år noll, till och med. År noll? undrar ni. För ni minns säkert inte att mannen och jag brukar benämna året då vi blev tillsammans så. År noll enligt vår personliga tideräkning är alltså 1991.

Nu ska vi inte skjuta upp det här med att redovisa de bästa filmerna vi såg 2020 längre, för nu ska ju inte ens Oscars-galan dra ut på det längre, även om den är väldigt pandemipåverkad och virussäkrad, så vitt jag förstår. Har faktiskt ganska dålig koll på filmerna som är nominerade till årets mest storslagna filmpris, men jag vet i alla fall att en av mina stora - sedan tidigare Oscarsbelönad - idoler är nominerad igen: Viola Davis. Och jag är jättenyfiken på att se filmen om Ma Rainey. Vi läser just om henne, en av bluesens absolut största, i Anna-Charlotta Gunnarsons peppiga, poppiga-bok. Den om kvinnorna som formade pop-historien, ni vet.

Här kommer då filmerna vi värdesatte högst förra året. Nio till antalet, blev det. Utan inbördes ranking. Nio bara till antalet. Och nu, när jag tittade på omslag och sådant för att plocka upp länkarna på IMDb, blev jag påmind om exakt hur bra de här filmerna faktiskt är. Alla är bra. Men om någon vred om armen på mig och gjorde tusen nålar, då skulle jag säga att Mommy (av filmtrollkarlen Xavier Dolan) är den som påverkat mig mest. Som stannat hos mig allra mest. Men de andra är också bra. Såå bra. Sônia Braga i Aquarius, säger jag bara. Såå bra. Men nu kommer listan helt enkelt. Se dem, om ni inte redan har gjort det. Och är ni nyfikna på att läsa vad jag har skrivit om dem tidigare, då är det bara att söka på filmnamnet i bloggens sök. Har nog nämnt de flesta tidigare, tror jag. Åtminstone i någon bisats eller så. Here we go:


* Trumbo (2015)

* The Professor and the Madman (2019)

* Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

* Youth (2015)

* En sista semester - The Leisure Seeker (2017)

* En vit, vit dag - A White, White Day - Hvitur, hvitur dagur (2019)

* De ovanliga - The Specials - Hors normes (2019)

* Aquarius (2016)

* Mommy (2015)


Se bra film!

Och sköt om er.

<3

/helena

ps Det som förvånar mig mest när jag ser tillbaka, på de här filmerna och förra året, är två saker. Dels att det var så pass nya filmer som fick alla de högsta betygen, lite kul ändå; att det görs så mycket bra film fortfarande fast att strömmade serier av olika slag vinner så mycket tittarterräng och streaming-mark numera, men också att det känns som om det var så längesedan vi såg dem. Det känns som att det här borde varit 2019-års filmer. Men jag antar att det där är ett fenomen som vi är många som delar - att förra året liksom gick i fast forward och slow motion på något konstigt sätt samtidigt. And I'm pretty sure you know exactly how I mean, and feel.

lördag 24 april 2021

Hör, många coola killar i digital kör!

Vi läser vidare i Beloved, Älskade. Toni Morrisons poetiska, men samtidigt direkta tilltal tilltalar och pockar på vår uppmärksamhet. 

Tankarna stannar vid alla dem som aldrig fått vara barn - nu, men framförallt då. 

Då när det fanns människor som behandlade andra människor som djur. Fast ändå nu. Nu när det fortfarande finns många människor som vägrar se på sina medmänniskor som sina jämlikar. Bara på grund av att något så ytligt som hudens färg skiljer. "Bara", ni vet. Som i inte alls bara, när människor vägrar se att inget väsentligt egentligen skiljer en annan människa från en annan. 

Vi bär alla samma längtan efter kärlek och bekräftelse. Våra hjärtan klappar i samma takt. Samma hjärtan nu och då. Då, när inte ens barn fick någon tid för den livsviktiga leken. Ännu mindre fanns det tid för fantasi och lätt sinne bland de vuxna. Lätt sinne, ja, inte nödvändigtvis samma som i ordet lättsinne. Den lilla tid man fick för att odla sitt inre fick man stjäla sig till, och kom man undan med det - då hade man tur.

Barn måste få leka. Alla barn. Vuxna måste inse att de också måste leka genom att hålla sin fantasi och sin kreativitet levande. För leken är det som gör oss till människor. Leken gör oss redo för när livet utmanar oss på allvar. (Så redo det går, alltså.) För det kommer det att göra. Alltid. 

Så, glöm inte att leka, så mycket du bara kan. Tids nog måste vi alla ta tag i alla de seriösa saker som det också innebär att vara människa. Som att ta strid för alla människors lika värde. Alla människors rätt till ett fullvärdigt liv. Alla barns rätt att få vara barn, så länge det bara går.

Förlåt. Men. Vi måste läsa vidare nu. För Älskade väntar på oss.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Föll som en fura. För killarna i killkören. Hör dem sjunga för glatta livet. Till The Chainsmokers & Coldplay. Deras underbara, själfulla, stjärnklara hit Just like this. Fast här heter den: Jag vill ha dig som du är. De svenska orden är välfunna av John Nilsson. Lyssna på killarnas sångglädje! Killkören på Borås Kulturskola påminner oss om att alla barn är hjältar - bara genom att finnas till och påminna oss vuxna om att aldrig förlora vårt äkta och innerliga och medkännande och ömma sätt att se på världen och alla dess invånare. Om inte annat är barnen verkliga hjältar för att de alls orkar stå ut med oss vuxna, och vårat sätt att på något sätt alltid krångla till allt möjligt som borde vara enkelt. Som solidaritet och kärlek.