- Min tös, sa morfar

- En vacker dag ska vi åka till den hemliga sjön, sa morfar. - Idag är det verkligen en vacker dag, min tös.

- Vad är det som är så hemligt med den då? undrade jag surt. Alla insekter på den här sidan jordklotet vet ju att den finns. De bor ju där intill. Och lägger ägg och larvar sig. Sa jag. Och tänkte på alla gånger vi varit där. Sedan jag var bäbis hade vi säkert varit där tusen gånger. Eller tvåtusen. Nu skulle vi alltså dit gång tvåtusenen.

- Jag brukar bara drömma mardrömmar om dem sen, alla äckliga smådjuren. Myror och knott och nåt annat som jag inte kommer ihåg va de heter. Sa jag.

- Haha, men tösen min, sa morfar bara. Liksom nonchalant. Liksom som om han inte trodde på vad jag sa. Morfar hade redan packat matsäcken full. Han gjorde allting fort. Hade långa benet före, som de gamla sa. Tydligen hade han packat ner något med senap på. För det luktade så, om hans tröja.

- Mormor har ju packat ner något speciellt till dig också. Något som du får öppna sen, inte nu. Sa morfar.

Mormor ja. Hon skulle inte följa med. Hon var alltid upptagen med något. Som att prata i telefon alldeles för länge. Eller så skulle hon tvätta bilen, fast sedan gjorde hon aldrig det eftersom skiten ändå regnade bort, som hon sa. Varannan dag skrev hon brev till någon politiker som hon tyckte hade sagt något alldeles för dumt. De andra dagarna slängde hon oftast käft med Berit, hennes bästis. Jodå, mormor kallade sin gamla, skrynkliga väninna för bästis. Pinigt. Pinsamt. Och det är ju bara förnamnet.

- Nu ska vi ha kul, tösen min. Sa morfar och packade en boll. Som om han inte hade koll alls, som om det inte spelade någon roll att jag hatar bollar.

- Och så ska vi väl kasta smörgås, va? Arrrggghhh. Morfar alltså. Såååååå positiv. Jämt. Och alltid. Och löjlig, var han också. Som den gången han faktiskt kastade en riktig smörgås i sjön. Med ost och prickig korv och allt.

- Okej då, sa jag och skakade nyfiket på min present så att det kom ut något grönt och kletigt från den.

- Är det snor? undrade jag. Men morfar hörde ingenting bakom all packning han bar, dessutom började han redan dilla om himlen och alla djurformationer han såg där bland molnen. Något luddigt, tyckte jag bara. Såg inga djur alls.

- Jo, min tös. Släpp din fantasi lös, så ser du, sa morfar. - Där!!!! Han pekade ivrigt på något brunt och fult som han påstod var en nos. Äsch. Najs. Fågelbajs. Fast det är väl inte brunt? Äsch. Spelar roll. Fult ändå.

- Får jag öppna någon gång då?! Det fick jag. Det var pennor i paketet. Tusch och något annat skit. Grafit, sa morfar. Blyerts bara, sa jag. Eller jag tänkte det bara. För innerst inne blev jag glad. Gillade ju att kludda och kladda och skriva ner en del. Några tankar bara. Några små ord på rad. Eller inte i raka led. I oordning. Som tankarna. 

Sedan kom vårens första fjäril och satte sig på min nos, som morfar sa. Pricksäkert liksom. Gjorde mig ännu gladare. Gladare än jag ville erkänna. Gladare än de flesta kallbadare, kanske. Gladare än en glada. Än en skrattmås. Och så åt vi mer smörgås.

Vi stannade tills det blev mörkt, som vanligt. Sjön glänste så vackert när månen inte såg på. Månen glänste så vackert att sjön blev lugn. Och jag också.

- Jojo, min kloka tös, sa morfar. En tjej med klös i, ingen som man bara kan sätta sig på. Bra, bra. Muttrade morfar och sköljde ner den sista kalla koppen kaffe. Snipp, snapp, snut. Nu är dagen slut.

 

Hej förresten. Jojo, det är jag det. Josefin, fast jag oftast säger nej. Fast bara först. Sedan kan ingen hejda mig. Min katt heter Klös. Mm. Jodå. Hade ingen fantasi den dan hon kom till oss. Tog bara första bästa namn liksom. Hejdå. Vi ses säkert en annan vacker dag.

<3

/Jojo

ps Förresten. Sa jag det? Att mamma hälsar? Hon hinner inte prata just nu. Har fullt upp med att hitta på saker. Konstiga saker - mig till exempel.