Film är aldrig ute (innehåller franskt filmtips!)

"Bruno tar hand om autistiska unga, Malik hjälper ungdomar från svåra förhållanden att hitta sin plats i tillvaron. De båda vännerna får sin energi av lika delar medmänsklighet och uppfinningsrikedom, och när Maliks vilsna själar hjälper till att ta hand om de autistiska ungdomarna i Brunos vård, öppnas nya världar upp för dem alla. Deras insats behövs eftersom ingen annan tycks klara av att ge deras skyddslingar den trygghet och omtanke som behövs. Men..."

De ovanliga (2019). The Specials. Eller Hors normes i original. Jag lånade orden ovan från någon officiell beskrivning av filmen, för jag tänkte att det var bäst att göra så. För om vi ska vara helt ärliga känns det som att jag har tjatat om den har filmen väldigt många gånger nu, utan att komma till skott och tipsa och berätta om den. Bad just mannen att kolla i vår filmbok (som också finns digitalt numera förstås:) när vi såg den, och det var tydligen precis i början av november förra året. Alltså har jag tjatat om den i nästan tre månader nu.

Allt beror, uppskjutandet och det där, på att filmen berörde och rörde mig ändå in i mitt innersta. En stark filmupplevelse. Bygger på verklighet och verkliga eldsjälar. De två dedikerade samhällsförbättrarna Bruno och Malik gestaltas helt suveränt av Vincent Cassel och Reda Kateb. Sådant skådespeleri är man inte bortskämd med varje dag. Men så är det ju också väldigt starka personligheter de porträtterar.

Det är när något är så här bra, som det ibland knyter sig. Det blir för svårt att beskriva något som tas över så fullständigt av känslostormar. Det är därför ni fått vänta på de här orden, och därför som jag lånade ord för att beskriva en verklighet som många inte känner till. En verklighet där det finns barn och ungdomar som ingen verkar vilja förstå och har tid med. Nästan så att man känner att samhället verkar ha gett upp och kastat bort nyckeln. Det är då eldsjälarna måste göra sitt. De som brinner, de som inte låter sig avskräckas eller brännas ut. De som inte slocknar. Deras tålamod, tid och förståelse för de här ungdomarna är värt allt guld i världen.

Det är särskilt en scen jag aldrig kommer att glömma, jag är säker på att ni kommer att förstå vilken när ni kommer dit i filmen. Den är ordlös. Obeskrivlig. Sagolik. Rörelseglädje och uttrycksfullhet - är de enda två ledtrådar jag ger er, för det här måste upplevas. Inlevas. Om det finns ett sådant ord? Annars har jag uppfunnit det nu.

Den suggestiva musiken av Grandbrothers gör sitt för att få oss att känna mycket när vi ser Hors normes - som översätts till "utöver det vanliga", när jag tar hjälp av det digitala översättningsverktyget. Och det är något jag tycker den här filmen verkligen är. Och de här människorna. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ute. Hon heter så. Eller han. Eller hen. Skulpturen på mitt foto. Och kopplingen mellan den lilla omhuldade Borås-skulpturen och film är inte så långsökt som det kanske kan verka. Göteborg Film Festival - den coronasäkra, digitala versionen - är i full gång, och årets festivalkonstnär heter Charlotte Gyllenhammar, och det är hon som har skapat Ute och de andra små overallklädda individerna i skulpturala format. 

Läste ni om Lisa, förresten? Sjuksköterskan som blev utvald bland 12 000 sökande att få uppleva film alldeles ensam ute på en ö, vid fyren Pater Noster? Sju dagar ensam med havet, vinden och hela festivalprogrammet! Wow! Fast jag vet inte om jag skulle vågat? Fast samtidigt verkar det väldigt kul och spännande. Att få koncentrera sig bara på cineastiska berättelser från stora delar av världen, och koppla bort allting annat. Hela pandemi-skiten (om ni ursäktar mitt något grafiska språk...). Visst unnar vi en hårt arbetande sjukvårdshjälte att få koppla av helt från sin mycket realistiska verklighet och få drömma sig bort till fiktionens värld? Eller åtminstone drömma sig bort till någon annans verklighet.

Själv önskar jag mig en ny mössa med festivalloggan på. Och mannen har nog inte just den här varianten av festival-pin sedan tidigare. Kolla in shopen, vet ja. Där finns T-shirts och årets festivalaffisch och mycket annat snyggt, fint, bra och praktiskt.

Kanske tillhör du en av de filmnördar som kommer sitta helt klistrad vid skärmen för att se festivalfilm den närmaste tiden, i så fall, om du är så nördig, har du säkert redan sett mitt filmtips tidigare. Ni andra, ni som bara är lite normalt filmtokiga och älskar berättelser som hyllar de sanna hjältarna i vår värld - ni måste se den! Nu!

Det här är ingen kattbild, det är en tidsmaskin.

Fast hon hade nio liv, är det ändå nio år sedan hon försvann. Varje gång jag tittar i högermarginalen på bloggen du just nu läser, ser jag orden som beskriver vad det här handlar om. Sakerna, de med redan levda liv bakom sig - förstås. Poesin - alltid. Kulturen med stort K. Och min familj. Det är mannen och den här svarta krabaten, som tillsammans med mig bildar de två vackra orden - vår familj. 

Och det spelar ingen roll hur längesedan det är som hon jamade sitt sista jorde-jam, sitt allra sista mjau på jorden, det här, hon, pälsklingen, är ändå den mjuka, spinnande, spännande tredjedel av vår familj som alltid kommer finnas levande kvar i våra minnen.

30 år, 3000 inlägg, en dikt och ett par glädjetårar. Den meningen var en rubrik jag funderade att sätta förra veckan. För förra veckan firade mannen och jag trettio år tillsammans, lyckligt ogifta, som vi brukar säga. Och förra veckan passerade siffran tretusen förbi i inläggsstatistiken. Höga siffror, glada tal, långa meningar och korta dagar och år som genomlevts på nolltid, känns det som. Ibland känns det förstås som en evighet, en lycklig evighet, för det mesta. Eller snarare en väldigt harmonisk evighet. Harmoni och balans är två av mina bästa ord-vänner. De står för både eufori och sund, jordnära sans. Yin & Yang och allt det där.

Jaja, nu ska vi inte snöa in på detaljer, jag ville mest dela den här bilden med er, en ögonblicksbild och ett liv, i samma andetag. För det här är den allra sista bilden jag tog på vår katt. Fem timmar senare var hon död. Livet, mina vänner.

Det här fotot bor på minneskortet i kameran, jag kan naturligtvis aldrig sudda det där ifrån, det går ju bara inte.

Det var så lustigt, så konstigt att jag tog de här fotona, för det var ett par olika i samma serie som det ovan. Det är ju inget konstigt med att man fotar sitt husdjur, det gör ju många titt som tätt, men efter över sexton år tillsammans blir det ju inte direkt någon minnesvärd bild, eller någon alls, varje dag. Men just den här morgonen fotade jag, inte för att spara egentligen, utan bara för att visa mannen i vilken rolig position hon låg (sekunden innan hon sträckte på sig så där som bara katter kan göra och satte sig rakt upp och tittade på mig). Ni som har katt vet vad jag menar, hur de små liven liksom alltid kan överraska en med något nytt. Hur de kan kringla ihop sina kroppar på ett konstifikt och knoplikt sätt. Krumbukta sig. Hålla tassen över ögonen eller nåt, och plötsligt känns allt bara så oemotståndligt gulligt. Så gulligt eller knasigt att det bara måste förevigas, åtminstone tills det har visats upp för husse eller någon annan väldigt viktig person.

Hon var väldigt sjuk den sista tiden. Någon månad innan bilden är tagen, strax innan jul, var hon så dålig att vi funderade på om vi inte skulle låta henne slippa plågas mer. Jag rådfrågade veterinären. Talade om hur svårt det kändes att hon verkade så dålig ena sekunden och sedan nästa satt där på sin plats vid fönstret och log - om nu katter kan le? Vi bestämde att avvakta över julhelgen, om det gick, och det gick. Hon verkade må lite bättre. Fram och tillbaka åtminstone. Januari kom, januari rullade på, slutet på januari kom, och så kom den där morgonen när jag tog det här fotot. Till saken hör att hon sällan tillät att man rörde henne så mycket på slutet, hon hade för ont och så, men kvällen innan bilden togs lät hon mig borsta pälsen en lång lång stund. De numera inte så glansiga svarta håren var fluffiga och glada den här morgonen.

Det märkliga är att mannen var hemma från jobbet (han sålde skor?! då) just den här dagen - han var väldigt förkyld - låg fortfarande då vid nio eller så, när jag fotade för att visa honom ännu ett akrobatiskt nummer i den högre katt-sovar-skolan.

Sedan vilade jag en stund, mannen gick upp och, ja, undvek att ligga med snorig näsa och så där. Säkert satt han vid sin dator och skapade musik en stund, kan jag tänka. Minns att han kom in och viskade mitt namn. Och såg väldigt förfärad ut. Eller ledsen. Blank i ögonen. Fast det blir man ju när förkylningen säger sitt, men ändå. Hon rör sig inte, sa han kanske, jag minns inte exakt. Men han hade letat efter henne, undrat om det inte var matdags strax. Hon var inte på någon av sina vanliga platser, efter ett långt tag kikade han in under soffan, där hon sällan brukade gå in. Där låg hon. Orörlig. Svarade inte på tilltal eller lockrop om mat. Hon var död. Fem timmar efter att fotot togs. Livet. Döden. Livet.

Utan ett ljud hade hon gått in på en plats där hon aldrig gick in. Lagt sig där utan ett ljud. Och slutat andas. Hänsynsfull in i döden. Sådan var hon.

Har säkert berättat det här i minst en version förut, men nu ville jag ändå sätta några ord till fotot som jag alldeles nyligen gjort/redigerat fram till en bild värdig en sagolik varelse. En superhjältekatt. Min bästa vän. 

Vi hade ett samförstånd som jag tror det är väldigt svårt att få uppleva mer än en gång i livet. Det krävs nog alldeles rätt katt. Och alldeles rätt människa. I kombination. Ordlöst, men fullt av mening och förståelse. Inlevelseförmåga, hade hon, som ingen annan. Som ingen annan varken fyrbent eller tvåbent personlighet jag träffat i mitt snart femtioettåriga liv.

Hon var min bästa vän i mer än sexton år, det är inget man glömmer. Bilden ska jag strax skänka till mannen, som en av de presenter jag vill ge honom för att fira våra trettio år tillsammans. Tror ni han kommer gilla den? (Han berättade tidigare idag om en dröm han hade haft, en där han försökte köpa kattmat, men den var slut. Tror ni vår salig katt försökte skoja lite med honom, där i drömmen? Liksom påminna om sin existens? Själv drömde jag om en liten fågel som visade mig vägen genom en stor byggnad där jag sprang med barndomens för trånga träskor på. Vet inte om det kan härledas till något alls, mer än att det kändes som poesi när de hårda sulorna sjöng över stengolven).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Dikten då? Jo, den skrev jag i höstas. Helt spontant beskrev jag det som faktiskt hände i just den sekunden. Jag satt och jobbade med någon annan text när den här lilla smålyriska saken uppstod, nästan på uppstuds. Kanske kan den tillföra någon av er något? Även om den också är väldigt personlig. Personlig och universell för oss som älskar? Ja, det hoppas jag. 

Strax dikt alltså, för er som vill och orkar läsa. Först bara ett par ord om glädjetårarna i den där rubriken som aldrig blev satt. Jo, det var när det verkligen sjönk in i mig att det har kommit en vettig, demokratisk, människo- och miljövänlig regim på plats i Vita Huset. Biden/Harris. Jag kunde bara inte låta bli att pusta ut lite. Känns som man hållit andan ändå sedan den där osannolika dagen, när en högst osannolik människa blev president där borta. Det var då glädjetårarna kom, och andningen blev lugnare. Nu dikt, från i höstas.

Så fint det är att ha en vän som kommer hem och prasslar med något prassligt

Trasslar med något trassligt

Mobilen?

Skosnören?

Hänger upp jackan

drar ner dragkedjan först

Lägger ifrån sig nycklarna

harklar sig lite

som för att hålla ett tal

till kvinnan

han fortfarande

säger att han älskar

Harklar sig igen

Tvättar händerna

Bökar med kranen

och tvålbehållaren

Håller på i minst 20 sek

Hostar

Plaskar

Skummar?

Ja, något skumt är det

Att han fortfarande kommer hem och prasslar och plaskar

Och att jag älskar honom så in i vassen

fortfarande

Och han har den blommiga skjortan och blicken som säger hej på sig.

Vardag med helgvibbar, eller tvärtom.

Hallå där, vad gör ni? Här hemma pågår flera bildprojekt samtidigt. Ett ligger där på bordet, det blev väl som bäst halvbra.

Vi får väl se hur det blir när det är färdigredigerat. Kanske tycker jag det förvandlas till tvåtredjedelsbra då?

Jaja, det där är något av ett långtidsprojekt. Det ni ser på bilden ovan ligger närmre i tiden, på kärlekstema fotade jag häromdagen, fick finfint sällskap i soffan där en stund, nu är det undanplockat. Ni kommer få ta del av slutresultatet snart. Vänta bara.

Nu tycker jag vi tar och lyssnar - och tittar! - på lite cool vintage-musik. Vintersaga. Live. Med Monica Törnell, anno 1987.

Jodå, ni ska få en liten tjuvkik till. Ni börjar ana vartåt det lutar, va? Mot påsk lutar det. Medan snön ligger kvar ett tag till utanför fixar jag med påskbilder. Snötäcket här hos oss är visserligen väldigt tunt, så vi får väl se hur länge det blir kvar, ett par dar? Det här blev förresten inte det bästa, det blev ett annat tema, med en gullig påskhare, eller snarare en påskkanin. 

Måste snart sluta för det blev så stökigt på köksbordet efter kaninen, den var/är väl inte riktigt rumsren kanske. Haha, nej då, det är ingen levande kanin, men en rätt kul variant i sammanhanget, måste jag säga. Och vet ni vad? Jag kunde inte hålla mig, utan gjorde ett par julkort också av bara farten. I samma stil. Ja, inte med kaniner eller tuppar, men någonting ditåt. Nu blev ni allt nyfikna. Då får ni vara det, för jul är det inte än på ett bra tag, har jag hört. 

Nä, nu tar vi helg, va? 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Får se om jag hinner titta in något i helgen, känner att jag vill och borde det. Känns som att jag kommit på efterkälken här inne, har så mycket annat att fixa med, som ni vet och ser. Men något litet borde jag hinna med. Kanske ska jag visa er den där bilden jag fixade till mannen? Eller så borde vi börja prata film. Den digitala festivalen med avsändare Göteborg har ju börjat! Och jag har inte ens hunnit redovisa förra årets bästa filmer (de bäst betygsatta av mig och mannen, som just vi såg under 2020, vill säga) eller berätta om den där braiga franska...

Sjö & skog

Lite grön throw back här från mig till er. Två av förra årets bilder som jag blev/är väldigt nöjd med.

Två bilder på miljötemat. Två väldigt olika bilder. Två exempel på mina olika arbetsmetoder när det gäller bildskapande. Det ena väldigt spontant, något som händer i momentet som bara uppstår: "Oj, är du där uppe nu?! Jaha. Bra. Ställ dig intill trädstammen där. Precis så. Perfekt. Tack!" Det andra väldigt noga planerat, kontrollerat, arrangerat, uppställt. 

Skogen, mångfalden, det orörda kontra människans framfart. De förorenade vattnen. Den färgglada, men ack så farliga plasten. Haven, utsläppen, oljan. Mina vintage-saker får bli en del i diskussionen och debatten.

Olika, lika. Två olika sätt att jobba på, men lika bra. Lika intressanta. Olika perspektiv och arbetssätt som berikar och tillför varandra något. Hoppas jag. Tror jag. Tänker jag.

Det var bara det. Två bilder med inbyggt klimat-tänk. Lite throw back, bara. Eller om ni föredrar det - en aning fast forward. Så som vi önskar oss att det miljösmarta ska röra sig med en blixtsnabb rörelse framåt.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nästan för exakt ett halvår sedan, är fotona tagna. Tiden går. Springer. Och jag tänker att det på något sätt är obligatoriskt att blicka bakåt - och framåt - mot det spirande gröna, när vi befinner oss i den kallare delen av året och dess ständigt rullande årstidscykel. Även om jag personligen gärna skulle kunna ha vinter runt knutarna året om. Jag kanske borde flytta till Grönland, eller nåt? ;)

Jo, jag tänkte lite på det här med kärlek...

Har just avslutat en ganska lyckad redigering av några ganska lyckade nytagna foton. Bilder på just temat kärlek, vi närmar ju oss månaden som svämmar över av hjärtan och rosor och allt möjligt smått och gott. Och ibland finns där ju också alltför mycket som känns för kommersiellt för att smaka riktigt äkta och bra i våra liv.

Vintage-bilderna jag just tagit är förstås också kommersiella, så till vida att de innehåller saker och ting. Men det är ändå saker med känsla och patina, vi pratar om här.

Anyway, det var inte det jag tänkte säga, jag tänkte prata lite om kärleken till nästan. Nästan som är ett nästan förlegat ord, och därför förvandlar jag det till det vackra ordet medmänniska istället. Kärleken till våra medmänniskor, den vill jag gärna nämna. Och nu pratar jag i lite större sammanhang, inte nödvändigtvis om individer du känner och umgås med till vardags, jag pratar om en kärlek som går mycket djupare än så. Kärleken till människorna du aldrig träffat. Kärleken till de du inte känner - och förmodligen aldrig kommer att lära känna. Att känna ett kärleksfullt band gå genom tid och rum och över alla andra - påhittade och verkliga - gränser.

För man behöver inte älska varenda individ, inte ens bland de du känner, tänker jag. Det kommer alltid finnas någon arbetskamrat som gör det där som du alltid retar dig på. Eller som INTE gör det där du önskar att hen gjorde. Och hon som tar för mycket plats i kören, hon som inte ens kan sjunga. Eller han som tror att det går att snacka sig bort från ansvaret över det gemensamma området som ska skottas. Eller hen som... Ja, jag tror ni förstår hur jag menar. 

Men förhoppningsvis så önskar du dem allt väl ändå, även de du inte tycker om så där värst jättemycket. Du vill dem inget ont, du önskar dem lycka och kärlek och välgång och så, ändå.

Åter till det större perspektivet, det som gör att vi alla strävar åt samma håll, kärleken till våra medmänniskor runt om i världen. Det som gör att vi vill dela med oss, vi som har mer, hade mer tur med att födas till fred och frihet. Solidaritet. Jämlikhet. Rättvisa. Stora ord, som det tjänar något till att tänka över ibland, en stund då och då, när du har tid. När du har tid att ta dig tid. 

Känns alltid aktuellt att bry sig om andra, att tänka på andras situation. I dessa tider tänker jag särskilt på hur viktigt det är att hålla i och hålla ut, för varandras skull. Att vi som inte ingår i någon särskild riskgrupp bryr oss om dem som gör det. Och att vi - de rika länderna - delar med av oss av våra vaccindoser (oavsett hur stora eller små de råkar bli), så att det här med att bekämpa en pandemi inte blir ytterligare något som cementerar orättvisorna i världen.

Det är förintelsens minnesdag. Det som aldrig fick hända hände. Och vi måste lova att aldrig glömma, för att det som aldrig fick hända aldrig får hända igen. Aldrig någonsin. Och här tänker jag att kärleken kommer in, för de du älskar vill du väl. De du känner en gemenskap med kommer du inte att göra illa - inte medvetet i varje fall. Därför är den stora allomfattande kärleken till våra medmänniskor jorden runt livsviktig, för att vi aldrig får sluta bry oss om varandra.

"...Democracy can never be permanently defeted..." "...History has it's eyes on us..."

/ur dikten The Hill We Climb, av Amanda Gorman (kanske är citaten inte exakta enligt ordalydelsen, men innebörden är i alla fall helt korrekt, reds. anm.)

 

Håll i. Håll ut. Och sluta aldrig att hålla av varandra.

<3

/helena

ps Kommer ni ihåg att jag gjorde en hel liten kalender med bilder och text på temat love-birds? Kanske finns det en bild du vill spara där, eller skicka till någon du tycker om? Gör det. Bara att länka dig bakåt.

Två månar i sovrummet

- Titta, jag har gjort en måne, sa jag. Och mannen vred och vände på huvudet och fattade ingenting. Det visade sig att han, när han hör ordet måne, automatiskt ser en månskära framför sig. Jag ser bara det där runda, goda klotet. Osten, som man säger.

Varför gjorde jag då en måne? Eller "gjorde", för det mesta var ju redan gjort. Jo, på grund av sidoeffekten som uppstod. ??!!?? Jag förstår om era hjärnor skapar frågetecken här, men låt mig förklara. Allt började med att jag satte halmstjärnan på myslampan i sovrummet, lite så där för att prova om den verkligen kunde passa där. Detta var i adventstider såklart, tider när man brukar prova diverse stjärnor på diverse platser. Det visade sig snabbt att det blev en hit. För inte bara var den mysig rakt framåt, den fick också oanade ljuseffekter på sidorna. Ljusfenomen, som ledde till att stora delar av väggen som normalt sett mest är mörk under de mörka delarna av dygnet plötsligt blev lite upplysta. Allt gott och väl och lagom ljust under de följande veckorna.

Sedan var det då dags att plocka ner alla advents- och julsaker. Halmstjärnan fick snällt finna sig i att stoppas in i skåpet igen, och fram kom den vanliga lampskärmen. En skärm som jag gillar. En som funkar bra till mys och så. Men något saknades... Väggen jämte sängen låg i totalt mörker, vilket ser väldigt tråkigt ut från alla håll, särskilt från köket. Särskilt nu, när man vant sig vid den så kallade sidoeffekten. Så, vad göra?

Jag måste ta fram stjärnan igen! Fast... Något måste ändras. Något mer året-runt-vänligt måste till... Hm... Pling! En lysande idé tog form, och fram kom saxen. Den minnesgode kanske minns att jag ansande halmstjärnan något inför förra adventssäsongen? Jo, den var så fransig och skräpig i kanterna, så jag ansade ner den i mindre storlek. Men nu kom jag på att den måste göras mera rund och mindre stjärnformad. För en måne kan ju lysa upp i sovrummet alltid. Dygnet runt. Året runt. En rund och god och glad halm-måne. Ingen halvmesyr här inte. Ingen halvmåne, en hel halm-måne!

Finns det förresten den typen av (stjärn-)stommar av stål att köpa nya, bara själva stommen alltså? Eller "måste" man hamstra gamla stjärnor av den här typen på second hand-marknaden? Tänker mig att det här kan vara smartaste mysbelysningsidén att bygga vidare på - mys framtill och mera ljus ut mot sidorna. Nästa steg, när vi tröttnar på halm-månen, borde ju bli att klä stommen med något snyggt tyg istället. Tänk er en vallmo där på mitten, i bästa Marimekko-stil. Visst skulle det kunna göra sig?

Men just nu njuter mannen och jag av månens alla faser. Fast mest de runda och goa.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Månstråle. Månbana. Månskiva. Månklar. Nymåne. Fullmåne. Måncykel. Måndag. "Östan om sol och västan om måne". Mångata. Mångalen. Alla dessa mytomspunna och vetenskapliga ord som den solbelysta himlakroppen har hjälpt till att skapa. Ta ner månen till er - det vill jag göra! Det har jag ju förresten redan gjort.

Här hemma - ord & bilder

Det är fortfarande rätt rött i soffan. Hm. Borde kanske göra lite mer plats för våren bland kuddar och filtar? Eller inte. För jag gillar ju rött, året runt. Och kanske räcker det ändå med ett par gröna ljusmanschetter?

Tycker egentligen att det är för farligt att använda träljusstakar, som just ljusstakar, som ni vet. Men sedan hittade jag de här tåliga, eldfasta ljusmanschetterna i en låda. Hade helt glömt bort dem. Snygga ju! De gröna känns mest rätt nu, tror jag.

Det ÄR fortfarande vinter, jag vet, men lite midsommar får man väl ändå plocka fram redan nu? Nittsjö-fatet är ju vintervitt där mitt bland grönskan.

Och så plockade jag fram Lugn. Kristina Lugn. Kan inte låta bli att småskratta åt hennes titlar, särskilt de tidiga, de är så hemska, så man måste få skratta lite så där lagom nervöst åt dem. Själv gillar jag ju mer hennes något senare verk, men hade jag varit ung idag hade jag kanske gillat de tidiga mer? På sätt och vis är det ju alltid likadant att vara ung - då, nu, alltid. På andra sätt skiljer det sig milsvitt. Det är så sårigt och varigt i den unga kvinnans liv, jag har svårt att relatera. Är/var väl lyckligt lottad och för ickeneurotisk för att riktigt kunna förstå och känna in. Ibland känns det inte ens som att jag har varit ung alls, inte på ett tillräckligt svårmodigt sätt i alla fall. 

Även om jag alltid gjort mitt bästa och lagt mig vinn om att bottna i - och minnas - hur det var att vara ung och barn. Att rådfråga sin inre tioåring om allt möjligt gör tillvaron både enklare och mer komplicerad. Framförallt blir livet mer ärligt - och härligt! - om du behåller kontakten med ditt inre barn. Med det sagt börjar det bli dags att städa undan den lilla helenan, hon har gjort sitt för den här gången: hon har hjälpt till att fira mitt femtionde levnadsår, nu är jag/vi - hon och jag - på väg mot femtioett. Och det känns så vanligt och tråkigt att det väl inte blir något firande? Jo, alla åldrar är förstås värda att uppmärksammas, även om jag sa till mannen att det låter så jättetråkigt att fylla femtioett. Önskar att jag kunde gå direkt på femtiofem istället, en mer glamourös siffra. En tant på femtioett, ja, ni hör ju. 

I köket har det fått komma upp lite vackra bilder. Ja, de är nästan för vackra. Rev ur några sidor ur den bländande vintern i Vindar från Arktis, av Magnus Elander och Staffan Widstrand. Känns som något av ett helgerån, att riva i en så vacker bok, men det är sådant man kan unna sig när man hittar böcker billigt på loppis.

Usch, sopsortering och diskbänksrealism, vi går snabbt vidare, va? Men ett vintage-tyg med knopp och hopp bland de färgglada rapporterna gör ju det hela en aning mindre realistiskt förstås. ;)

Skulle sätta fram ett nytt - annat - LP-omslag på display och valde det här med Genesis som jag tänkte kunde vara någon slags hyllning till vår alltjämt kämpande sjukvårdspersonal världen över. Men. Sedan kom jag på att den är rätt så hemsk. De spelar ju krocket med lite speciella klot liksom... Jaja, jag tänker behålla det framme. Och jag tänker fortsätta hylla alla de som kämpar med att hålla vår sjukvård igång trots en mycket ansträngd situation med många väldigt trötta medarbetare. Heja er! Ni är bäst!

Sov du lilla Videung, än så är det vinter. Inte bara på vårt kylskåp.

Det var det. Lite blubb-klubb över dagens bloggande. (Ni minns väl blubb-klubben? Det är bara mannen och jag som är exklusiva medlemmar i den. Och dess enda motto är att göra roliga saker fast man egentligen inte alls har tid att göra dem. Eller särskilt då. Gör, bara gör!). 

För jag har massor att göra, inte på ett löjligt koketterande sätt, på riktigt och viktigt. Massor. Renskrivning och nyskrivning och saker som ska fotas. En del på Alla hjärtans-tema, tänkte jag mig. Och en hel del annat. 

En skrivövning till er, har jag också på gång. Någon gång framöver. Och flera andra inlägg ligger färdiga i pipeline. Håll ut, snart kommer mera oumbärliga oviktigheter från en bloggare nära er...

<3

/helena

ps Vi avslutar väl med lite Lugn. Har valt ut en typisk Kristina Lugn-dikt, med mycket humor mellan raderna. Den är hämtad ur samlingen: Bekantskap önskas med äldre bildad herre, från 1983. Då kör vi:

"Det finns en expedit på Nordiska Kompaniets möbelavdelning

som jag är alldeles tokig i.

Trots att jag vet att han aldrig gjort en fluga förnär.

Det är honom jag alltid är på väg till.

Det är hans välsignelse jag alltid är ute efter.

Trots att jag vet att han inte är till salu.

Inte ens hans byxor är till salu.

Och jag föreställer mig att han heter Rutger.

Ibland försöker jag prata franska med honom.

Bara för skojs skull naturligtvis.

För det är klart att jag inte begriper ett ord franska.

Voulez-vous coucher avec moi? ska jag viska till Rutger när det

närmar sig stängningsdags.

Och då kommer han antagligen att rekommendera mej att gå till

lyrikavdelningen i stället.

Det finns faktiskt gott om sympatiska och förstående expediter

på lyrikavdelningen också, säjer han förmodligen då.

Han kommer nog att påpeka att ibland sitter Per Ahlmark livs

levande på lyrikavdelningen och signerar kokböcker.

Men jag skiter väl i lyrikavdelningen.

Det är på dom porösa sommarmattorna under dom stiliga

solskenslampetterna bredvid dom smäckra piedestalerna

under dom tunga marmorborden på Nordiska Kompaniets

möbelavdelning jag hör hemma.

Det är där jag äntligen ska finna mitt vilorum."

Jag fick en ljus idé, del 2

Jo, så här var det. Jag satt och tänkte på att det kommer vara ganska mörkt ett bra tag till. Ja, tidigt och sent på dagen, och halvsent också för den delen. Det var då jag kom på en sak, en grej jag ville testa liksom.

Det var ju här, på bokhögen, som adventsljusstaken stod, och när den plockades bort kände jag inte riktigt för att ta tillbaka den gamla, vanliga lampan (som visserligen är en tämligen välsvarvad vintage-snygging, men ändå). Inte direkt i alla fall, ville jag sätta tillbaka den ordinarie lampfoten på plats, så att säga. Kände att det kunde vara lite fint att få ha ett levande ljus av något slag där istället. Eventuellt plockar jag fram stallyktan ett tag, eller liljan-ljusstakarna, eller nåt. Just nu fungerar en glaskruka som stormlykta, och det funkar ju ganska bra så.

Nu till saken. Här gällde det att tänka till, för jag ville ju ändå ha någon form av lampa i fönstret, bara det att den inte skulle uppta plats på fönsterbrädan. Hm. Alltså snackar vi om en upphängningsbar variant, en som sprider sitt ljus ner över brädan och sakerna på den. Det var då jag kom att tänka på den här gamla krukan i något slags korg-/trä-/spånmaterial. En kruka jag haft jättelänge, men sällan (läs aldrig) använder nuförtiden. 

Faktum är att jag rensade ut alla mina korgkrukor för ett par år sedan, tycker inte det där med krukväxter är min grej lika mycket längre, har varken tid eller lust att vattna och dona och snacka en massa skit med dem (för det ska man väl göra?;). Anyway. Den här kunde jag inte göra mig av med. Och ni förstår säkert varför. Just det - den är ju grön! Favoritfärgen nummer ett.

Här gällde det att skrida till verket. Dags att förvandla en gammal kruka till en ny lampa. Det enda som bekymrade mig här var om bottnen hade blivit för skör av alla gångna vattningar. Om fukten gjort underdelen för ömtålig. Men nej då, det var nästan bara en fördel att materialet var lättarbetat och lite lagom poröst. Inga problem att fixa till ett lagom stort hål för lamphållaren.

Sladden och hållaren tillhör en adventsstjärna och ligger följaktligen mest och skräpar elva månader om året. Men inte nu längre! Det är ju så populärt att vira diverse lampsladdar runt diverse stänger numera, och det är ju inte bara snyggt utan även ett himla smart sätt att få till rätt längd på sladden. Dessutom sitter den lätta, nätta lampan stadigt uppe så här virad runt den klassiska gardinstången. Vidare är det superenkelt att flytta den i sidled och höjdled för rätt position - och eventuell önskvärd variation.

Så där ja. Tycker det blev riktigt bra. LED-lampan lyser mysigt igenom "spjälorna" på krukan/lampskärmen, precis som jag hoppades att den skulle göra. Och nedanför - och en bra bit in i rummet (köket) - sprider den ett varmt inbjudande sken.

Och medan jag städar undan diverse skräp, och resterna av nyårsklockorna som hängde i fönstret tidigare, kan ni ju alltid klicka in er för en helhetsbild, om ni missade den.

Det var det, ska bara ställa tillbaka pallen också. Vi får väl se hur länge den får hänga uppe, lampan alltså. Eller ex-krukan då.

Kommer nog ta några bättre bilder på den vid ett annat tillfälle, så ni får njuta av hur vårigt grön och skön den verkligen pryder sin nya plats.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Sedan gjorde jag ju en annan rolig sak också - med en befintlig, uttjänt lampskärm... Minns ni det? Blev så nöjd med den där perforerade stjärn-skärmen att den nog får stanna kvar på sin golvlampfot vintern ut. Den blev så ljus och härlig. Mannen tyckte den blev väldigt ihålig, men det var exakt så jag ville ha den. Mer hål än inte, om ni förstår. Ett himla bra sätt att återanvända en lampskärm med brännmärken från de för varma glödlampornas tid. Annat är det med LED, hör ni. Det går framåt. Och här kan ni länka er bakåt för att få en aning om hur den ser ut färdig, i dagsljus.

Gör din vägg till en serietidning

Det här är ingen tavelvägg, det är väl mer en prylvägg. Ett slags 3D-kollage, skulle man kanske kunna säga. När jag satte upp de här grejerna på väggen för några år sedan, då tänkte jag att det skulle få vara exakt så, liksom oföränderligt. Jag bestämde mig för att göra det så fint att vi aldrig skulle vilja ändra på något. Så blev det givetvis inte... Även om några favoritsaker faktiskt har fått en mer eller mindre permanent plats här ändå.

Men jag gillar ju att ändra, åtminstone lite smått och gott här och var. Och den större platsen i mitten är kanske den allra mest frekvent ändrade. För att fokus ligger där. Och för att det är kul att ha något "nytt" i blickfånget då och då. Köksattiraljer är ju alltid fint att visa upp i köket, som den gamla korkskruven. Och ett och annat matigt stilleben sitter ju inte heller fel. Vi får väl se vad som händer härnäst. Just nu håller jag på att diska Tärna och Svala, som oftast sitter längst upp. Två andra tallrikar har fått komma upp där i stället: stiliga Regina, med tulpaner på.

Är inte de vackraste sakerna oftast de mest enkla och geniala? Som ett tomt senapsglas som någon händig förvandlat till ljuslykta/värmeljushållare med hjälp av en bit näver och några sinnrika hålslag. Så fint. En verklig favorit. Sådant som går att hitta för en billig slant i närmaste second hand-butik. Ibland. Om man har tur. Tror och hoppas jag, för det var ganska många år sedan jag hittade det här. Men den som bestämmer sig för att luska rätt på något speciellt kommer att finna det. Förr eller senare.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vår lagom förändringsbenägna köksvägg brukar ju dyka upp här inne då och då, och kommer säkert fortsätta göra så. Med eller utan effekt. Den här gången tyckte jag det var lite roligt att trycka på det faktum att det kan kännas lite som att bo mitt i en serietidning - när du omger dig med ett levande, spännande vintage-kollage, långt uppåt väggarna.

Jag fick en ljus idé

Jodå. Så är det.

Det var väl bara det.

:)

/helena

ps Haha, nej då, det kommer komma in en del två på den här idén så småningom. Lite pyssel och så. Några mer närgångna bilder för att visa er lite närmare. En vintage-tanke jag fick. En ljus idé bara. Den andra - och mera, hehe, upplysande - delen kommer alltså in på en blogg nära er, så småningom, som sagt. Håll utkik.

Långsökta vårtecken. Och ett roligt ps.

Den broderade kransen är nedtagen och upp kommer ljuva toner istället. Ljuva vårtoner? Nej, för det finns väl ingen som spelar ljuva vårtoner på just bas? Knappast något särskilt ljuvt alls förresten. Mera tunggung. (Och strax nedanför, precis utanför bild, står den gamla odugliga basen som mannen spelar på på mitt foto. Fint så, lite meta på något sätt.)

Bortanför de kristallklara snöstjärnorna flyger i alla fall en hoppfull fjäril. DET måste väl ändå vara ett tydligt vårtecken? Jaså, inte det. De flyger först när det blivit lite varmare än så, säger ni. Okej då. Vi säger väl så.

När marskatterna börjar yla från taken, då? Då är det väl vår på riktigt? Nähä, för de kan börja föra oväsen redan på senvintern alltså? Jahaja.

En grön snyggin-vas i en grön bokhylla? Jaså, det räknas inte eftersom vi alltid har en massa gröna saker i vår gröna bokhylla. Att det ska vara så kinkigt - vad som räknas som vårtecken och inte. Där ser man.

Några riktigt goa och glada kaktusar, de måste väl ändå kvalificera sig som tecken på ljusare tider? De älskar ju öknen och allt? Hm, ni behöver alltså fundera lite på det? Okej, okej. Alltid något.

Ha! Nu har jag det! NU kan ni inte komma undan! För det här måste väl ändå vara det bästa vårtecknet ever? TULPANER! Vad sa ni nu då?! Va? Jaha, ni tänker så. För att de börjar säljas långt innan jul numera, får de inte längre odelad förstaplats i eran omdebatterade vårrabatt? Fine. Jag ger upp.

:)

/helena

ps Fniss. Kan inte låta bli att fnissa när jag tittar på teckningen mannen fick med sig hem häromdagen. Som en vacker blomma, tror jag signaturen lyder på baksidan (kan inte dubbelkolla enkelt nu när jag har ramat in den...). Hur som, den unga damen (andraklassare, tror jag) har skrivit något annat på baksidan också. Något om mannen. Något om den bästa läraren. Fniss. Det är här fnisset kommer in. För under mannens namn kan man ana ett annat namn, liksom utsuddat. Namnet på den ordinarie läraren. Fniss. Det är inte lätt att vara vikarie alla gånger. Eller att ha en... Ungar alltså, de är ju bara bäst! Precis som mannen! (Eller hur var det nu? Fniss).

Solen är ju en stjärna. Vincent också.

Det finns ju så många sätt att smycka sina väggar. Det här är ett av dem.

Även om just det här råkar vara en dörr...

Så länge mörkret ligger tätt runt husknutarna behöver vi ju lysa upp våra hem, på olika sätt.

Gult och guld och allehanda gyllene saker - upplysande i den murriga årstiden mellan årstiderna, om ni förstår hur jag tänker.

Några utrivna sidor ur en plansch-bok med Vincent-tryck, passar mig utmärkt. Jag känner alltid ett uppdämt behov av Van Goghs färger vid den här något gråa tiden på året. Gärna några lite mindre vanliga bilder, några som inte slitits ut av våra näthinnor än. Sedan kan man ju alltid blanda in något annat också, varför inte något med lite klös?

Tyckte jag kom på ett sådant smart sätt att behålla den här stjärnan framme ett tag till. Dels ser den ju inte ut som en traditionell adventsstjärna, åtminstone inte bara. Jag tycker den påminner mer om en sol, och ska vi prata vetenskapligt och tekniskt och fysiskt och så, så ÄR ju solen faktiskt en stjärna. Därför tycker jag att det kan passa bra med en stjärna, förlåt en sol, mitt i konsten. 

Solen var/är en viktig del av Vincent Van Gogh och hans konst, ja, solen - det naturliga ljuset - är ju viktigt i många konstnärers arbete. Alltså; en sol mitt bland konsten. Blev ganska fint, eller hur?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Lite lustigt, när jag satte mig ner med en kopp kaffe och beundrade mitt sluga sätt att behålla den här stjärnan uppe på, då lägger jag ögonen på vintage-ikonen Lyn Gardener och ett av hennes fantastiska hem (Bohemisk rapsodi, i nr 1 februari 2011 av det som då hette Elle interiör). Där har hon rivit ut gamla, gulnade boksidor fulla av svart text, och satt upp på sovrumsväggen. Arrangemang av den typen som hon gillar, för att de går snabbt att fixa, säger hon. My kind of woman, säger jag!

Det är ju ändå vårtermin...

Kunde bara inte låta bli att fixa till ett snabbt vintage-arrangemang, fotade det och sedan lite fix till och lite till i redigeringen och simsalabim - en bild - på vårtema!

Fast jag fegade ur lite. Tänkte att någon säkert blir sur på mig, när jag tar ut våren så här i förskott. Tänkte också på alla de som inget annat önskar än stabilare väderförhållanden. 

Men sedan tänkte jag till, hej liksom, vi måste ju få vara lite happy, trots världsläget. Och det är ju ändå vårtermin på riktigt nu. Nu när storhelgerna verkligen är över för den här gången. För säkerhets skull la jag ändå på lite snö, så att alla vi vinterälskare inte glömmer att njuta av det viktigaste vi har: Nuet.

Eller ni kanske tycker att det är konfetti - inte som är det viktigaste vi har förstås - men som det ser ut som? På bilden alltså. Konfetti-snö? Ja, varför inte. Kan nog behöva regna lite konfetti över den här infekterade planeten ibland. Eller vad säger ni?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Annars gläder jag mig som vanligt över framstegen som görs överallt. Ibland tar det vääääldigt lång tid bara, men nu har ännu ett konstigt förbud hävts - byxförbud. Jodå, tror det var i Sudan, men där får ni källkolla mig.

Hur som helst, ett framsteg. Ett litet steg i rätt riktning för alla de kvinnor i världen som fortfarande väntar på - kämpar för! - att bli behandlade som fullvärdiga, fullvuxna människor. 

(Och jag kan inte låta bli att tänka på vad Coco Chanel gjorde för kvinnlig frigörelse och kvinnlig frihet att klä sig hur man vill och behagar, för ett sekel sedan.)

Sådant som många av oss tar för självklarheter för länge sedan, är fortfarande inte det i hela världen år 2021. Vi måste fortsätta jobba för en mer jämlik värld, mina vänner. Kampen fortgår. Kampen pågår.

Här hemma - copy, paste, klipp & klistra

"Jag har ett hus dit jag går

när jag tröttnar på folk.

Jag har ett hus dit jag går,

det är bara för mig.

Det är trevligt och tyst,

för där säger ingen nej

eller fy eller knäpp eller knyst.

Det huset är bara för mig."

Winnie-the-Pooh - we love you! Eller Nalla gör ju inte det, säger hon. Fast jag tror bara att hon är avundsjuk.

Den artonde januari hyllas och uppmärksammas två av mina allra största idoler - Nalle Puh och självaste MLK. Martin Luther King. Två stora hjältar, på var sitt sätt. Fast ändå på lite samma sätt - båda är gränsöverskridande inspiratörer, för flera generationer. Då. Och nu.

Vi är många som hoppas att den där drömmen ska bli en sanndröm till slut. Det är bara att fortsätta jobba på. Att fortsätta tro på alla människors lika värde och en mer rättvis och jämlik värld. "Bara", menade jag förstås, för det ÄR kämpigt att konstatera att det ständigt finns bakslag längs vägen - och ett högt pris för många att betala. MLK, och många i hans solidariska kölvatten, har fått betala det högsta priset - livet.

Även om tid är något av det finaste man kan få - och ge - ska ingen någonsin behöva ge upp all sin tid och kraft för kampen framåt. Fram mot det hållbara samhälle vi önskar för kommande generationer. En mer enad värld. En värld där de 17 globala målen inte bara är en siffra, utan en realitet för en majoritet av jordens befolkning. 

Ingen behöver göra allt, men alla behöver göra något. Något, som just du är bra på och kan bidra med. Alla kan inte vara lika pragmatiska och harmoniska som Nalle Puh, eller lika modiga och obevekliga som Martin Luther King, men alla kan göra något bra för någon annan. Det tror både Nalla och jag stenhårt på!

När jag läste den träffsäkra lilla dikten "Ensam" av A.A. Milne, ur mina samlade berättelser och verser om Puh och hans vänner (med översättningar av Brita af Geijerstam & Britt G. Hallqvist), tänkte jag på hur många det är som inte har något eget hem att gå till. På hur många hemlösa det finns i världen. Hur många människor som ständigt befinner sig på flykt från ohållbara levnadsförhållanden i de många krigens och konflikternas skuggor. 

Och så läste jag om Goda Grannar. Projektet Goda Grannar som startade 2015. Ett projekt som hjälper nyanlända och asylsökande på olika sätt för att lättare komma in i samhället. 

I år delas Martin Luther King-priset ut för 15:e året i rad, läser jag på hemsidan. Vidare läser jag att 2021 års prismottagare är just samverkans- och integrationsprojektet Goda Grannar. Goda Grannar som arbetar tillsammans för att bygga broar istället för murar.

"Priset har delats ut sedan 2005 och går till någon som verkat i Martin Luther Kings anda och för att uppmärksamma och fira de tidlösa värderingar som han kämpade för."

Bra grejer ju! Och så lite mer filosofisk Milne på det, va? Yes!

"EN SNÄLL FLICKA

Jämt frågar de stora mig: 'Jane, lilla vän,

har du varit snäll nu?

Har du varit snäll nu?'

Sen säger de om det och frågar igen:

'Har du varit snäll nu?

Har du varit snäll nu?'

Jag springer till parken och bygger med sand,

jag reser till moster vid havet ibland,

jag kommer från skolan, från fester och så,

och var jag än kommer från, säger de: 'Nå,

Jane, har du varit snäll nu?'

Så slutar det alltid, allt roligt jag gör:

'Har du varit snäll nu?

Har du varit snäll nu?'

Jag kommer från Skansen  - vad är det jag hör?

'Har du varit snäll nu?

Har du varit snäll nu?'

Vad tror de egentligen? Att jag går dit

och nyper giraffer och bråkar med flit?

I så fall - skulle jag säga det då?

Vad är det för svar som de väntar på

var gång som de tjatar och frågar så:

'Jane, har du varit snäll nu?' "

Sköt (om) er.

<3

/helena

ps Här klipps det och fixas och donas. Lite vår kan anas i mina bildarbeten, även om snön stannade kvar ännu någon tid här utanför på vår relativt sydliga breddgrad. Jag återanvände några snygging-bokstäver från ett julkort signerat Unicef. (Och jag kan lugna den snälla avsändar-familjen med att jag inte har klippt sönder de fina ungdomarna inuti...;).

I helgen ska jag läsa högt ur Nalle Puh för mannen. Och vi ska skratta högt och länge och småle åt de ljuvliga illustrationerna av E. H. Shepard!