söndag 28 februari 2021

Mannen stor-scrabblar. Och Astrid fortsätter att leverera.

Just nu håller vi på med många stora ord. Storvulna, rent utav. Svårbegripliga. Vi läser om de stora filosoferna genom tiderna. Ända bak till Sokrates och Platon och framåt. Där finns Kant och Hegel och Locke och Hume och allt vad de heter. En del tror/trodde att människan bara är ett viljelöst det. Andra tror stenhårt på den helt fria viljan. En del tror inte att det finns något jag alls. Och andra tror att JAG:et skymmer solen och månen och hela universum. Ungefär så. Funkar väl så där som kvällsläsning. Jag högläser för mannen utan att riktigt förstå vad det är jag själv läser hela tiden, men intressant är det. Det lilla jag fattar alltså, det är intressant. Olika perspektiv är ju det som berikar tillvaron, även om vissa synvinklar är mer tidlösa och evigt sanna än andra.

Annars då? Jo, tackar som frågar. Vi scrabblar. Lägger ord efter ord efter ord. Ordförråden växer så våra stackars gamla huvuden knakar. Men kul är det. Och ordberikande.

Det viktigaste är att man har en riktigt tjock ordbok som man kan slå upp alla de där bokstavskombinationerna i. Vilka bokstavskombinationer, undrar ni? Jo, de där som liksom låter som ett ord, men kanske inte är det.

Ofta är det inte heller något riktigt ord, visar det sig. Men kanske hittar man ändå något annat på vägen dit. Det gäller att inte lägga alla sina ordfördomar i samma korg. Det gäller att våga slå upp ett ord på vinst och förlust, för ibland ÄR det faktiskt ett ord, fast det låter lite för bra - eller konstigt - för att vara sant. Som rustibuss. Det är ett riktigt ord.

Ett ord som jag är säker på att allas vår Astrid Lindgren hade full koll på. För det handlar om barn. Livliga och kraftfulla, som de är. Astrid måste vara en av barnens bästa filosofer, tänker jag när jag bläddrar bland hennes uppfinningsrika och sköna formuleringar. Det förbluffar mig fortfarande att vi kunde hitta den här boken för bara en tia, någonstans där ute i second hand-landet. Helt obläddrad var den dessutom. Som ny. Ny-ish.

Men vad är det här då? Vad är det för långa ord? Jo, det är sådant som mannen kan få för sig när man tittar bort en stund. Eller när man typ är upptagen med något nästan lika viktigt som att spela scrabble. Som att blogga eller så. :)

Mannen har lagt så långa ord som spelplanen tillåter här. Fast jag vet att han fuskade lite, tog hjälp av något av korsords-fusken på webben. Dessutom har han ju böjt ett ord där längst ner, och det brukar inte vi tillåta när vi spelar tillsammans. Oböjt är bäst. Raka rör ska det vara. Haha. Sedan vet jag en sak till... För det var jag som hittade L:et som saknades... Mannen lyckades inte riktigt med sitt försök att lägga runt alla kanterna, plus lägga ut alla nittioåtta brickorna i sin helhet. Det här är bara nittiosju. Ett L smet. Men lite kul försök ändå, eller hur?

Ett tips: spela ord- och korsordsspel med era barn och unga. Det kommer garanterat öka deras - och ert eget! - ordförråd avsevärt. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps "... Märit hette hon, prinsessan. Medan hon ännu levde bodde hon i en liten grå stuga alldeles invid vägkanten.

I en liten grå stuga - äsch, då var hon väl ingen prinsessa?

Nej, hon var kanske inte det, när allt kommer omkring. Kanske var hon bara en vanlig liten flicka. Ibland kan det vara svårt att se någon skillnad. ..."

/citat ur MÄRIT av Astrid Lindgren

från boken Krumelurpiller - Astrid Lindgrens bästa citat för stora och små (Rabén & Sjögren)

i urval av Margareta Krantz

lördag 27 februari 2021

Äggande färger

I hallen har vi två väskor. Två väskor för saker som ska ut ur och in i hemmet. I vårt fall mest saker som kommer från second hand-världen, och några andra små ting som ska tillbaka dit. Ungefär så. Igår rotade jag lite i de där väskorna, och hittade det jag letade efter, plus lite annat. Det jag letade efter kommer ni säkert att få ta del av senare, men först vill jag bara visa att det här ägget fick komma fram. Eller ägg och ägg, det är väl egentligen mer en slags kula. Tror det var julgodis i den när den köptes.

Oavsett vad den var till för från början, så var den i alla fall på väg ut nu. Tills jag fick syn på den i en av de där hall-väskorna igår och ångrade mig. För jag vet att det berodde på att så många av de här runda askarna signerade Ulrica HV ligger och "skräpar" där ute på second hand-marknaden, jag vet att det var därför jag en gång för länge sedan (det har liksom bara blivit liggandes där) bestämde mig för att inte behålla det, för att man ser dem överallt. 

Medan jag diskade den blanka ytan blank igen bestämde jag mig för att ge det en andra chans, eller en tredje. 

För att jag inte tycker om snobbism. För att jag tycker mycket om de signifikanta figurerna och formerna som Ulrica Hydman Vallien var en mästare på att få levande och känslofyllda. Därför tog jag fram det igen. För att hylla en konstnär som inte tyckte det var "fult" att producera vackra ting för brukshandeln, och för så kallat vanligt folk.

Och för att de där färggranna, handmålade trääggen passar så bra där i. Som en slags väldigt tidig äggömma.

Det var bara det.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vad är det där för vatten som alltid står där och skräpar? I den där snygga glaskaraffen? Jo, det är blomvatten som står upphällt för att värmas och mjukna, till det är dags att vattna krukväxterna nästa gång. Jag bara älskar att återanvända saker på nya sätt, som ni vet. Och en alldeles lagom snygg vintage-karaff kan såklart passa utmärkt som vattenkanna till några små primörer eller så.

fredag 26 februari 2021

Sippor. Shirley. Stadsvapen.

Nej, jag gör inte sönder alla böcker. River inte ur en massa sidor så där bara. Även om det här flickporträttet av Ragnar Lindén gärna hade fått hänga på en vägg nära mig. Om det hade varit en riktig målning alltså, och inte "bara" en fin sida i en fin bok. 

Konstböcker är verkligen något som går att hitta där ute i andra hand, på second hand-marknaden. Vet inte hur många bra och intressanta konstnärsliv jag har kommit närmare inpå livet genom åren, med hjälp av en bara aningens tummad biografi eller en fortfarande relativt färgrik memoar. Hur många som helst, nästan. 

Den här boken heter: Ragnar Lindén berättar om sig och sin konst. (Och finns att köpa på Bokbörsen.se för den som är intresserad).

På det lilla - lagom rostiga - avlastningsbordet har de vintriga kottarna fått maka på sig. Här tronar nu två fårsaxar. Rostiga och fina, de också. Tycker de är väldigt uttrycksfulla i sin design, och så får de bli en tredimensionell påminnelse om vår lilla, storartade stads pågående 400-årsjubileum, tänker jag. Borås har ju två fårsaxar i sitt stadsvapen. Fast mina gamla second hand-fynd är förstås ännu snyggare, än de där stiliserade "skylt-ex:en" som syns överallt i och runt stan. ;). Så det så. 

Och så känns de ju lite som två fiskar också, som med lite fantasi kan bilda ett par fiskar i fiskarnas tecken, mitt tecken. 

Och fåren har ju en slags anknytning till högtiden som många redan börjat längta väldigt mycket efter, har jag förstått. Den där gula, kacklande, ni vet.

Och mer långsökt än så där blir väl sällan beskrivningen av en enkel vintage-dekoration? Haha. Nej, förmodligen inte. Men fina är de likväl.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det finns några kategorier av filmer som jag alltid dras till. Några teman som jag har svårt att låta bli, helt enkelt. Ett av dem är författare och skrivande. Det kan handla om något så simpelt som en thriller där en påhittad författare åker ut till en påhittad skrivarstuga på landet - och så börjar handlingen, i boken hen just skriver, hända på riktigt, liksom alldeles runt stugknuten. 

Fast helst ska det vara en aning mer raffinerat än så. Som i Shirley (2020). Med Elisabeth Moss i huvudrollen. Och vilken huvudroll sedan! Filmen bygger på en bok som i sin tur är inspirerad av den verkliga författaren Shirley Jacksons liv. 

The Lottery. Har ni hört talas om den novellen? Inte? Den är i alla fall skriven av Shirley Jackson. En av många spännande och skrämmande noveller (och romaner), som hon skrev under sin alltför korta levnadsbana. 

Se Elisabeth Moss och Odessa Young storspela i en intressant film, baserad på en intressant författares liv!

Bildspråket i filmen är fantastiskt! Vi var tvungna att skärmdumpa en massa hela tiden. Djur och natur och inredning och kläder och ägg (?!). Jodå, det var fullt av gula, inspirerande vårvindar bland filmens mer skuggiga rutor. 

Se Shirley, för mörkrets skull. Och för ljusets.

torsdag 25 februari 2021

A room with a view

Så där ja. Då har jag ätit upp mellanmålet (och middagen och frukosten och fikan och lunchen...) och vi kan fortsätta där vi var igår. På väg ut i hallen. Och in i det lilla rummet. Det minsta. Badrummet. Här måste konsten också få förekomma, tänker jag och en del andra taveltokar (och Claes Moser i Antikrundan!). 

I badrummet, där har vi haft konst länge. Länge, länge hade vi en färgglad, mörk målning med båtar där, precis ovanför toastolen. Fast det var ju inte så jättepraktiskt förstås, för den blev alltid så dammig, av toapappret, kan man tänka. 


Det lilla fina vattentornet, ett av stadens historiska landmärken, med sina modiga, drygt hundra år på nacken. Som en liten gullig borg besitter den sin lilla kulle. På vårt fotografi kämpar barnen med att komma upp igen, med skidor på fötterna. Jag skulle tro att det rör sig om femtiotal här, eller lite tidigare, eller aning senare, men jag vet inte säkert. Något som jag däremot är helt säker på är att stadens barn fortfarande åker pulka och stjärtlapp och allt vad det heter, ner för vattentornets sidor. 

Tror det är minst tio år sedan jag ropade in det något slitna svartvita fotot. Tror bestämt att det bara låg lite slarvigt i botten på en diversekartong full med just diverse saker av papper och dylikt. Sedan ramade vi in det, professionellt. Med snygg passepartout och allt. Sedan hände inte så mycket mer. Vi - läs jag - funderade väl på om det inte skulle vara lite kul att sätta upp det lilla vattentornet i just badrummet, strax utanför det i alla fall. Sedan gick ändå mer tid, inget hände. 

Men nu så! Enligt devisen; Plötsligt händer det! I måndags spikades det upp, på insidan av badrumsdörren. Och där sitter det så bra så bra. Blev väldigt nöjd.

A room with a view, skrev jag i rubriken, mest för att jag var en fegis och inte riktigt vågade skriva det jag egentligen ville skriva: A view from a loo.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Bergman. Så heter den lokala fotografen som förevigat ett snörikt ögonblick runt vattentornet i Borås. Och det är det jag alltid säger - köp lokal konst second hand. Den är ofta undervärderad och underskattad. Kostar nästan ingenting ibland. I vårt fall kostade inramningen betydligt mer än fotot (men det var det värt!) som mest låg och skräpade i botten på en auktionskartong som ingen ville ha - utom jag!

onsdag 24 februari 2021

Inte lika kallt på kylen

Tänkte visa er en sak. Tänkte vi skulle gå ut i hallen. Tänkte vi skulle gå vidare därifrån, så att jag kan visa er den där saken som jag vill visa er. Men först stannar vi kvar i köket en stund. Tittar på de har ålderstigna, små vårblommorna. Tussilago från fyrtiotalet. Fortfarande blommar de. Hästhovar gula som solar, även om just de här är mer blyertsbleka och liksom vackert veka.

Annars då? Jo, jag har satt upp lite fler sidor på kylen, andra sidor. Djuriska och naturliga sidor.

Valde lite grönare bilder den här gången. Sol, vind och vatten och smältande snö. Bilder i takt med tiden.

Tänkte att det var dags att ta ner isbjörnen, för vårkänslornas skull. Även om vi alltid måste bli påminda om deras hotade tillvaro bland öppna vatten där det borde vara kallare och finnas betydligt mer gångbar is.

En liten stor björn fick ändå komma upp.

Och en liten till, i varmt motljus. Haha, den där glada, solande gnagaren alltså. Hm. Den påminner mig om något. Jag har det! Det är ju mellis-dags strax! Alltså får vi ta den där saken, bortanför hallen, som jag ville visa er en annan gång. Fortsättning följer liksom, för här ska sättas tänderna i russin och mörk choklad! Och kaffe!

Sköt om er.

<3

/helena

ps De naturnära och hisnande läckra fotografierna är hämtade/utrivna ur boken (som knappt är någon sammanhängande bok längre ju...) Vindar från Arktis, av Magnus Elander & Staffan Widstrand.

tisdag 23 februari 2021

Vi. En återanvänd saga. För barn och deras vuxna.

Jo. Jag skrev ju en saga. En vintage-saga, såklart. En saga som skulle vara lite kul för barn att höra, och för deras vuxna att läsa och så. Det började med att jag fotade ett tjugotal bilder med start våren 2019, sedan fortsatte jag med att skriva en liten text till varje bild under hösten samma år, sedan hände inte så mycket mer. Jag hade ingen ambition att försöka få det utgivet på något seriöst sätt (även om det gjordes en del övertalningsförsök från min omgivning i den inriktningen...). 

Jag ville bara skapa något med hjälp av mina älskade "redan använda saker", ni vet. Något som skulle vara fint för ögat, och sedan ville jag se om en text för lagom små barn - och lagom stora vuxna! - kunde bli bra till, så att bilderna skulle bilda en slags enhet - en vintage-saga. Men något hände, eller rättare sagt inte.


Jag blev inte lika nöjd med alla bilderna. Det var för mycket smulor på något ställe, och smygreklam, och lite för lite damm här, och för mycket fåglar där. 

Nu har jag tänkt om. Tvingat mig själv att bli tillräckligt nöjd med slutresultatet för att dela det här med er. 

Nog snackat, nu kör vi. Vi tar det från början helt enkelt. En slags saga med mina vintage-saker, och mina bilder på dem, och några väl valda ord, av mig. För barn, och deras vuxna: 

Rummet var inte större än en tändsticksask, kändes det som. En sådan där blå ask, med ett barn på. Ett barn som alltid verkade ha bråttom, fast på ett bra och glatt sätt. Glatt som fågelsång ungefär. Glatt på ett sådant sätt så att kläderna ville flyga som en mantel bakom ens rygg.

Mot väggen stod en soffa. Blommig och stor och storblommig. Och på golvet låg en blommig matta. Fatta! Hur blommigt allting var! Som en sommaräng. En sådan som fanns förr, med både kattfot och blå viol på.

I soffan låg en katt. Och en kudde som såg ut som en katt. Och nu kommer vi snart till själva poängen. Det som är alla sagors poäng. Åtminstone om det är en riktig saga. En sådan som man kan räkna med.

Katten jamade, ett långt och utdraget mjaaauuuu. Nej, inte mjaaauuu. Mera aaauuu, med stort A, som om något gjorde ont. Inte kunde det väl vara soffan? Den såg ju så mjuk ut. Gosig och mysig och mjukelimjukmjuk. Sjukt mjuk ju.

Plötsligt reste sig katten upp. Fort. Hastigt bara. Kort och koncist på något vis. Stod bara där. Framför hyllan fylld av böcker. Fatta! Den stod alltså upp. På två ben. Två! Ett. Två. Katten, på två ben började att nynna. Högt. Nynnade högt, som om man alls kan det.

Så högt att hon väckte fågeln på grenen utanför. Och så väckte hon en till - i ett äppelträd strax intill. Och en till.

Och den gula fågeln väckte hon också. Den gula fågeln som var så lättrörd. Gul och glänsande och glad, men lättrörd. En gråtmild fågel, liksom. Glad och gråtmild. Kattens höga nynnade väckte något inom den gula fågeln. En fråga? Ett minne? Hursomhelst. Katten fortsatte nynna, utan att lägga märke till något som hände i hennes omgivning. Satte bara läsglasögonen på nosen och började läsa. Högt, ur den tjockaste boken i hyllan. Hon läste...

...om mammor och om pappor.

Katten läste högt och ljudligt om mammor och pappor som jobbade alldeles för mycket och blev alldeles för trötta för att orka leka med sina barn hela kvällarna.

Katten läste vidare om hur viktigt det var att ta vara på de små. De minsta. Och att man inte fick blanda ihop litenhet med obetydlighet. Det läste katten två gånger, samtidigt som hon kliade sig i pälsen så att dammet yrde. Eller om det var mjäll? Vitt föll det, som snö. Dammet. Eller mjället.

Ner på bordet och dess rutiga duk, föll mjällsnön.

Det la sig tillrätta på tallriken som katten just hade diskat. Som salt låg det där, och väntade på att maten skulle serveras.

Sedan kom katten till kapitlet om igelkotten. "Var som en igelkott!", läste hon. Fast visst brukade det sägas att man INTE skulle vara som en igelkott? Hm. "Var som en igelkott! En rar en. Som spar allt det mjuka till de som vill en väl. För taggar kan vara vänliga, också. Otaggiga taggar. Taggar som visar omgivningen var skåpet ska stå, men inte är elaka och vassa och så."

Sedan blev katten jättehungrig. Hon slutade läsa mitt i en mening... Ringlade in den långa svansen mitt i boken, precis där nästa stycke skulle börja. Vår läsglada katt gick nu ut i köket, för att leta reda på det godaste som fanns.

Ur skafferi och kylskåp trollade hon fram både det ena och det andra, och tur var väl det. För vår begåvade lilla katt var så hungrig att det kändes som om hon skulle kunna äta upp en hel häst. Eller två hästar, om de var små. Två ponnyer. Fast nej, det skulle nog bara bli ett sådant väldigt gnäggande i magen av det.

Simsalabim! En tårta! Färdigbakad med grön marsipan och allt. "Halvfabrikat, kan rädda vem som helst", sa katten, och satte på sig hatten igen. Den som hon aldrig haft på sig förut. Men vad gjorde väl det, när tårtan var så god, så god?

Det var mamma katt som sagt det där kloka om hatten en gång. "Lyckan ler mot den som har hatt! Så sätt aldrig lock på lyckan - sätt hatt på huvudet istället, eller mössa om du vill ha det mjukt om öronen. Och hoppas och önska att allt som bor där inne - i ditt huvud - alltid ska blomma och slå rot. Som ett saftig äpple eller så." Så hade kattens kloka mamma sagt en gång. En vacker dag var det. En dag innan hon skulle gå till biblioteket, där hon jobbade som aktiv maskot åt den för länge sedan nerlagda råttfångarklubben.

Efter maten satte sig vår lilla, kloka katt i den blommiga soffan igen.

Sedan reste hon sig igen, för att vattna blomman som verkade lite ledsen. Sedan satte hon sig igen. Satte sig och myste och nös. Eller om det var nyste och mös, hon gjorde?

Hursomhelst, så klappade katten sig själv. Medhårs. Och fortsatte nynna. Och läsa om alla de andra små - och livsviktiga - djuren. Även om de minsta människodjuren läste hon, vår vetgiriga katt. Bäbisar. Eller bebisar. Sådana som kröp på alla fyra. Hjälplösa och små. Innan de reste sig upp på två ben. Ett. Två. Och började läsa!

Men vad är då själva poängen? Missade ni den? Jahaja. Där ser man. Minsann. Något om äpplen var det väl? Om kunskapens frukt. Om att ha huvudet på skaft. Om att vara liten och stor och väldigt betydelsefull - samtidigt. Och att jordgubbstårta är gott! Ungefär så. Tack och hej. Och god natt. Och godare morgon. Vi ses!


Slut. Och snipp, snapp och det där.

Sköt om er, alla små vuxna och stora barn och alldeles lagom stora katter, och alla ni andra också, förstås.

<3

/helena

ps Det var det. Hoppas att ni gillar! Det kan vara så att det finns en tvåa på gång, någon gång i framtiden. Och då, då, ska det vara alldeles lagom mängd smulor överallt, och dammkorn stora som hagel, och allt ska bara vara så där alldeles perfekt. Eller inte.

måndag 22 februari 2021

Här hemma - gröna pinaler, som påminner

Ibland tänker jag på de älskade, använda tingen som 3D-almanackor. Kalender-saker som får mig att komma ihåg vad det är jag ska göra.

Eller, hm, saker jag borde gjort för länge sedan. Som att spika upp den här tavlan på platsen vi såg ut åt den för en halv evighet sedan.

Fiskar. Varför behöver jag bli påmind om dem? För den svalnande golfströmmens skull? Nej. Egentligen behöver jag inte bli påmind om fiskar någonsin, för jag är ju fisk. Född i fiskarnas tecken som jag är, gillar jag alltid att omge mig med fenor och sylfid-formade vattenvarelser av alla de slag. Men nu tänker vi alla på det aktuella djuret mer än annars, för att det är tecknet i tiden.

Överbliven vintage-textil kan man använda till mycket, glöm inte det. Bästa bokmärket, till exempel. Häpp!


 Ibland är de grönaste, mest återanvända sakerna inte alls gröna, men sköna ändå. Både för ögat och...

...för miljösamvetet. Tvätt efter tvätt efter tvätt håller de formen och färgen. Nåja, i alla fall någotsånär. (Mitt äldsta, skönaste plagg är en mjuk, svart kavaj som jag tror jag köpte för 25 år sedan. Jodå. Den började som finplagg, fick följa med på teater och julbord och sånt där. Sedan blev den vardagsplagg, gjorde ett par rejäla varv där på butiksgolvet som jag slet på om dagarna då. Numera fungerar den som en slags rökrock - fast helt utan rök förstås! Eller som ett mysigt mjukt plagg bara. Sliten, javisst. Och lite noppig såklart. Men fortfarande helt okej att använda!).

Långsamt leder också någonstans. En allt annat än seg favorit-strof ur Lisa Nilssons repertoar. Påminner mig ofta om det/den, när jag tappar tålamodet med något (över)ambitiöst vintageprojekt som tar sin rundliga tid.

Men nu ska jag inte glömma att äntligen få den där tavlan på plats, INNAN jag lägger tillbaka den rostiga hammaren i den röriga lådan igen.

Fast vi hinner kanske lyssna en liten, liten stund på en bit av den långa inläsningen av Händelser vid vatten först? En verklig följetong. Rolf Lassgårds röst till Kerstin Ekmans ord. Finns att ladda ner eller lyssna på direkt hos sr.se.

Då så. Hej då. Eller var det inte något mer jag skulle komma ihåg att säga innan det? Jo. Hm. Vad var det? Jo, just det:

Sköt om er.

<3

/helena

ps Fatta, vad komiskt; jag glömde - på riktigt - att fota en grej som skulle få mig att minnas det jag skulle berätta om här i ps:et. Haha. Minnet är verkligen superkort ibland. Kort i rocken liksom. Fast å andra sidan kommer jag ju faktiskt fortfarande ihåg vad det var jag ville berätta för er, så vintage-saken ifråga behövdes väl inte som påminnelse ändå då... 

"Fyra stundtals chockerande historier om moral och rättvisa". Så uttrycker sig den legendariske recensenten Jan-Olov Andersson i Aftonbladet Kultur. Om den här Guldbjörnen-vinnaren.

Jo alltså, vi såg en bra film i helgen. Ville bara berätta det. En riktig feel-bad-film. Våldsam, på ett indirekt direkt och effektivt sätt. Effektiv på det sättet att den ska få oss att tänka till en extra gång. Fundera länge på vad som verkligen hände.

There is no evil (2020). Sheytan vojud nadarad. Den heter så, filmen. Den totalförbjöds i Iran, bara en sådan sak. En viktigt film. Allt annat än lättviktig. Se den, om ni vågar. Eller se den ändå, för dess livsviktiga angelägenhet, dess bländande skådespeleri, och för ett soundtrack som fyller trumhinnorna med helt rätt krypande känsla och stämning.