Här skymtar ett foto med favoritmodellen; Carolina
Rymd och ljus i lokalen
Byggmaterialet utanför ser, nästan, ut som en installation i sig
Marriage, kallar Edenmont detta verk
Vi kikade lite på de andra utställarna också
Bl a Johannes Nyholms omtalade "Las Palmas"
En hund vaktade utgången
Hejdå, Nathalia! Jag hoppas att vi ses igen!
Jodå, vi var de sista kvar, förutom Securitas då...
På vägen hem kände jag mig så inspirerad, allt såg vackert ut! Byggnadsställningar? Ja, de också!
Hungern drog oss och bilen tog oss mot centrum och jag tog ett sista konstnärligt?! foto för kvällen
Kul med utställningar där man får fota!
Även om webben, redan, är full av Nathalia Edenmonts bilder. Bilder som inte lämnar någon oberörd.
Många berörs/upprörs särskilt av hennes djurfotografier, ofta föreställande stympningar av olika slag. Grymt? Ja, men vi får se djuren, försökskaninerna, genom Edenmonts lins. Fotografier som utgör en viktig del i debatten; djur - människa.
ps Jag längtar efter att titta runt bland alla mina sköna favoritbloggar, blir nog, tyvärr, inte mycket tid till surfing idag... mest dykning är jag rädd. Djupdykning ner i den stora tvätthögen. :)
Här i min blogghörna hinner jag inte sitta! Inte just nu. I kväll ska jag äntligen försöka komma iväg på konstutställning! Det är nämligen den sista veckan som den visas på Konstmuséet, här i vår lilla stad. Lovar att komma med fullständig rapport/recension senare. Om jag kommer iväg.
Om jag inte kommer iväg så ska jag nog fortsätta min konstrunda inne hos alla sköna blogginspiratörer på Fabriken, jag tror jag hann igenom ungefär halva rundan förra veckan, så jag har mycket sköna konster kvar att se fram emot, även här ifrån min blogghörna! Nä, nu ska jag försöka komma iväg. Konsten kallar, IRL.
t o m så bra så att hon kan få skymta förbi lite i ett inlägg. *ler*
Det var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och den blå/vita skålen!
Jag älskar alla detaljerna!
Precis rakt ner i skålen, just där de första spröda salladsbladen brukar hamna, står en fåraherde med sin stav. Vid hans fötter ligger en kvinna, hon ser ut att vilja locka och pocka upp ett av de små lammen på andra sidan bäcken. Någon sitter och läser på en bänk lite längre bort. En hund går runt och viftar på svansen. I bakgrunden en ruin? Övervuxen av druvor? Jo, det ser ut så. Ett träd som skuggar sceneriet och över allt en himmel full av fluffigt blå/vita moln.
Tyvärr har jag inte tagit någon riktigt bra närbild på mönstret och dessutom har det hela lyckats hamna upp och ner på fotot ovan. Med lite fantasi kan ni säkert föreställa er det, mönstret alltså. Eller så får ni väl klicka upp bilden och ställa er upp och ner... eller vänta tills jag lägger upp en bättre version. Valet är ert.
Brukar ni också få en låt på hjärnan ibland? Ofta en irriterande låt? Ibland utan att ha den minsta aning om var den kommer ifrån? Som en blixt från en klar himmel, som det brukar heta. Plötsligt bara nynnar man på någonting. Kanske har man knappt en aning om vad det är. Det hände mig för ett par dagar sedan.
Plötsligt gick jag runt och småsjöng på den här gamla åttiotalshiten? med Mink DeVille?! "Fits like a glove" Jaså, verkligen? Ha, ha, ha
Copeland Spode's Italian England, står det under den blå skålen. Är ni med? Italian Spode's. Så fungerar alltså min hjärna... eller inte...
Det var bara det. :)
så hörs vi snart.
/helena
ps Kannan som skymtar där i fönstret är så där härligt sliten, med ålderns rätt, sprickor i botten, skavd runt kanterna och lite missfärgningar. Allt adderar till dess charm, tycker jag! Gustafsberg 1916 stämplat i botten. Den naturligt sköna 95- åringen, kostade 20 kronor och bara väntar på att få fyllas med ett vårgrönt blåbärsris!
Jag försöker verkligen övertala, intala och övertyga mig själv: Att det är Rödluvan & Vargen på den broderade tavlan, men det hjälper inte! Det är ingen politisk blogg, det här, hör jag mig själv agitera, men det hjälper inte! Du ropade ju in tavlan på auktion i fredags, för att du tyckte att den var både näpen och bedårande, inget annat. Nu har jag börjat prata högre med mig själv, rösten går nästan upp i falsett och jag blir lite orolig att min sämre? halva ska börja slita sitt hår. Lite så där som den stackars matadoren, ni vet, som blir tokig när tjuren Ferdinand bara vill sniffa & slicka på blommorna, på hans bröst. Jo, du har säkert rätt det är nog en kvinna i en av sina bästa åldrar som har suttit och sytt, med böjd rygg och flinka fingrar, i många timmar, stygn för stygn. Kanske med en barnrumsvägg i tankarna. Men det hjälper inte! Jag kan helt enkelt inte säga åt mig själv tillräckligt på skarpen. Just nu ser jag bara en sak när jag tittar på min fina, broderade vintage-tavla: Juholt & Sahlin. Suck.
Blåser en mild & vårljummen söndagsvind i er riktning, kära läsare!
Så hörs vi... när jag har bråkat klart.
:)
/helena
ps På Fabriken! pågår, just nu, söndagen i bilder, för fullt.
En tanke i timman, så trögt känns det ibland, men förhoppningsvis finns det en tanke med timmen.
vi hörs... om några timmar
:)
/helena
ps För er som har mycket tid på händerna, som det heter på ren & skär svenska, kan jag rekommendera en googling på Daylight Saving Time, som det heter på engelska, där kan ni bl a läsa om den amerikanska påminnelseramsan: spring forward, fall back. Eller läsa den här tidlösa? dikten.
Kan man annat än att älska konstnären/animatören Per Åhlins, underbara illustration till Tage Danielssons film; "Släpp fångarne loss, det är vår!"?
Kan man annat än att älska den fina minnestallriken från Gustavsberg, med vårblommig illustration av konstnären Kaj Beckman?
Hon (ja, Kaj är en kvinna i det här fallet) har förresten både skrivit och gjort bilderna till en hel årtidssvit barnböcker. Kanske något för er med kids att kika på? (rekommenderad ålder enligt adlibris 3-6 år) Riktigt sköna retroböcker, från sjuttiotalet, som nyligen har kommit i nyutgåvor. Se bara på den fina framsidan till "Måns och Mari om våren" klick!
Tallriken är, så klart, i bästa benporslinet! Ni som är stamläsare här inne vet att jag är lite svag för dessa tallrikar, som gjordes till minne av allt möjligt på den tiden. Se bara på den här!
Jag var bara fem år när Tages kriminalvårdskritiska film var på tapeten, så jag minns inte så mycket av den *ler*, jag tror i ärlighetens namn inte att jag har sett den, numera klassiska filmen, inte vad jag kan minnas i alla fall. Funderar på att åtgärda det efter att ha tittat på ett par smakprov, från Youtube. Ernst-Hugo Järegård och Lena Nyman kan ses i två av rollerna. Lena på den tiden i underbart stort, burrigt hår! Titta bara på denna videon, nedan, med ett utdrag ifrån början på filmen, där Tage & Lena sjunger titelmelodin, klicka här för lyrics!, som kommer ur Birger Sjöbergs "Fridas bok"
Avslutningsvis vill Fredrik Lindström och jag önska er en skön start på helgen och våren?! med denna lilla årstidsfundering:
Årstiderna vet inte om varann
Årstiderna vet inte om varann,
har aldrig hört talas om de andra,
avlösningarna
sker så omärkligt
som bara går
för att bevara
deras lugn.
Året är en tjurig
hyresvärd,
hyr bara ut ett rum i taget
och låter aldrig gästerna mötas.
Men pålitlig,
bäddar alltid rent,
viker alltid det yttersta på pappret
och städar tålmodigt
undan
så gott det går.
Försöker hålla
undan alla misstankar
för dem som inte vill
dela sitt liv med andra.
Hotellgästerna
anar bara vagt
att någon annan
kanske varit i rummet,
försöker
att inte fördjupa
sej i det.
Hur skulle de kunna tro
sådana orimligheter?
Hur ska den
eftermiddagsvarma tvätten
på strecket
begripa långa skuggor
över snö?
Vintern kan ibland snegla på den uppdragna ekan
och fantisera,
men den talar ett språk till vilket varken
lövskuggor eller myggsvärmar
kan översättas
och vill naturligtvis
inte bli utskrattad.
Och sommartid kan
den tunna vattenytan
aldrig, aldrig inbilla sej
att isen bär.
**
Men långt in på höstkanten
går ryktena om vårens
torra och kalla handflator.
ps Den fina tallriken var en av de där prylarna som släpades hem, förra fredagen, i den alldeles för fulla kassen ifrån myrorna... ja, ihop med den söta ödlan, ni vet.
Befinner mig djupt begravd i hushållssysslor mest hela dagen, så då tyckte jag att det kunde passa bra med ett par bilder ifrån köksregionerna. På så sätt kan ni, nästan, hålla mig sällskap. Alltid kul med lite sällskap!
En underbar blå/vit, engelsk skål var väldigt nära att hamna härinne idag, men så såg jag att katten skymtade förbi där i bakgrunden på bilden, så då lät jag bli. Varför det då? tänker ni nu. Katter är ju så söta och måste få synas i ett inlägg då & då, det är deras plikt och vår skyldighet som kattägare att visa upp dem! *ler* Visst ni har rätt... för det mesta. Bara inte just nu. För precis när jag hade tryckt på "markera bild", ja, den med blå/vit skål + katt, så behagar den "bildsköna" katten krafsa på dörren och uttrycka sitt allra mest missnöjda jam. Alltså, bara att pallra sig ut i köket ock servera den ljudligt hungriga fröken Katt, eller Fru ska vi kanske kalla henne, med ålderns rätt. Det visade sig att det fanns saker att sanera i hemmet, när jag gläntade på nästa dörr. Mer ska jag inte orda om det. Sanera är inte ett av de där orden som man gärna ordar om. Så nu är jag, lite, sur på katten. Därför får ni inte se den blå/vita skålen.
Nu måste jag strax dyka ner i hushållssysslorna igen. Är ni sugna på lite mer läsning och missade förra veckans kärlekshistoria, mellan mig och min gröna Hulk, så klicka gärna in er Här! Vill ni bara titta på lite fler bilder så kika in på gårdagens konstrunda, den tjuvstartade faktiskt redan i förrgår. Scrolla ner bara, inga konstigheter alls, bara lite konst.
Så hörs vi snart igen.
:)
/helena
ps Lite lustigt att någon hade fått upp min sida när denne någon hade sökt på "nittsjö spätta", inget konstigt i sig, men just idag?! Igår var jag nämligen "tvungen" att kompensationshandla en vas på Myrorna. Ni minns kanske att jag var så missnöjd efter att ha varit där i fredags och köpt för mycket... Så vad kan då vara mer logiskt än att gå dit igen, bara ett par dagar senare och handla mer... Inget? Jaså, säger ni det, vad bra. I alla fall där fanns just en Nittsjö-vas, så fin, så fin, med en liten fågel på, i perfekt skick, nästan som ny. Så då köpte jag den, som kompensation... Visar den snart, på en blogg nära mig och förhoppningsvis er!
pps När ni får se den blå/vita skålen? Vet inte. Ni får väl fråga katten.
...föremål med många lager, bottnar och dimensioner...
...gärna vintage, billigt,
av någon lokal världskändis, kanske föreställande en riktig världkändis *ler*.
För musik, film, poesi är ju lika viktiga ingridienser.
Om konst kan man säga mycket. Det kommer jag säkert att göra... en annan dag. Ibland är det skönt att bara betrakta, ta in, utan för mycket förklaringar. Låt mig bara konstatera att det som jag tycker är allra viktigast är; att det ställs fler frågor än det ges svar och att de eventuella svaren som ges är dina egna. Bra konst får gärna skjuta lite bredvid målet, enligt mig, så att du själv får hitta Din mening, Ditt mål. Pretto? Javisst! Men det behöver det förstås inte vara... det är upp till Dig.
så hörs vi snart.
:)
/helena
ps Jag lovar att skriva lite mer om respektive konstverk/konstnär...senare. Vill du se min allra första alldeles egna tavla så hittar du den i gårdagens inlägg. Och sedan får du gå in i det stora galleriet igen; FABRIKEN!
Efter att ha skrivit om den här inledningen ungefär 20 gånger vid det här laget, så är det bara att konstatera att idag är ingen bra dag för utsvävande ordkonst. Lite synd med tanke på att jag hade tänkt att skriva något riktigt målande om tavlan som hänger på min vägg, men idag får vi kanske testa den där gamla tesen om att en bild säger mer än....
Jag provar med stödord:
Mina föräldrar & jag
På auktion
I 10-årsåldern
Blyg
Mamma ropade in
Till mig
En tavla - i grönt!
30 kronor.
På min allra första auktion
Se där, de bar, de ibland så motsträviga; orden.
vi hörs, när bokstäverna vill samarbeta igen.
:)
/helena
ps E. Fagerkvist, signaturen i hörnet längst ner till höger. Jag har googlat det förr, gjorde ett nytt försök ikväll, förgäves- igen. Det ligger nog inga dolda miljonbelopp gömda bakom de flyende penseldragen, på min allra första tavla. Hittar en Fagerkvist, men han hette Thor, inget E i förnamnet så långt ögat kan nå. Han är/var nog ingen kändis, eller hon, den mystiske E. Min lilla investering är nog fortfarande värd sina modiga 30 kronor. Men vilken investering! I 30 år har jag fått njuta av de ständigt grönskande träden. På min vägg.
Idag vill jag bjuda er på en kopp kaffe! Eller te, om ni föredrar det! En riktig hederlig fika. I de mest våriga koppar man kan tänka sig. Prinsesstårtegröna! Med hallonsyltskant!
Detta är den rätta tiden för stärkta dukar... och en blomuppsättning - tillhör varje husmors stolta dukning!
Kanske vill Du hellre få din "dryck of choice" serverad ur en klassisk blå-vit servis? Åh, här får man visst tårta också? Hm, svårt val. Vad väljer du?
Kommer att tänka på den där gången när mannen och jag var på en teaterföreställning av Lars Norén. Det var på den tiden när vi gick på teatern både nu och då. Tror det var ; "Bobby Fischer bor i Pasadena", som förresten också blev filmatiserad med Lena Nyman i en av rollerna. I alla fall i den här föreställningen, som handlar om en konfliktfylld familj, låter onekligen som Norén, eller hur?, här bjuds det på kaffe, om jag minns rätt, som ett slags försök till civiliserat liv i allt kaos. Ja, just det, kanske var "Kaos är granne med gud" pjäsen som vi såg? Nu blev jag osäkrare. Det spelar egentligen ingen roll för min poäng handlar om att bjuda på eller sätta på, en kopp kaffe i rättan tid som en slags modern variant på fredspipa, eller som ett försök att lägga filten över buren och få olyckskorparna att sluta kraxa, åtminstone en kort stund.
Minns inget annat av pjäsen egentligen. Mer än stormande bråk, konflikter, elakheter och så denna fråga; Ska vi inte sätta på lite kaffe?
Jag tror att vi gjorde det när vi kom hem från teatern den kvällen, tog oss en nervlugnande kopp. Ibland behövs det. Efter Norén. Efter skalven. I efterdyningarna. Eller mitt i en orolig tid. Nu!
Så ta en kaka till
:)
så hörs vi snart.
/helena
ps Sänder en extra tanke till Lena Nyman. Visst var hon fantastiskt?! Även om man inte riktigt var med på den gamla goda tiden så minns nog de flesta henne som Ronjas mamma. Eller i den här gamla godingen,klick? Det börjar väl, förresten, bli dags att ta fram kulorna nu, bara snön smälter igen...
pps De gamla korten hittade jag, på auktion, i ett kuvert som det stod gamla kort på. Passande nog. :)
Njut av fler söndagsbilder på FABRIKEN!