måndag 29 februari 2016

Sagan om det sorgligt tomma minneskortet


- Det var en gång en helg, som började som en stor, gul, välformad ballong. En elastisk skapelse fylld med frisk luft och vackra drömmar...
- Åh nej, avbröt flickan. Den där har jag hört så många gånger förut! Det är väl den som alltid slutar med en platt, kall, torr och tråkig pannkaka va?
- Inte alltid, svarade den goda fen. Det är inte alltid den slutar så.


- Åh nej, fortsatte flickan och tittade på bilden. - Åh nej, vilken tråkig bild. Bara beige.
- Å nej du, min lilla trotsiga sötnos, log fen. Här finns allt mellan himmel och jord. Och en häst.
- En häst?! Nähä. Var då?


- Där! Ser du inte? Skynda dig att titta nu, innan den börjar beta utanför bild. Sa fen tålmodigt.


- Åh nej, det är ju samma tråkiga skylt igen! Den lilla gömde sitt ihopskrynklade, besvikna ansikte i händerna.
- Inte alls, molnen har rört på sig, skyndat vidare. Så som bara moln kan skynda. Och där borta går vägen som börjar med vinter, och slutar med vår. Sa fen och himlade med ögonen, när flickan inte såg.

:)
/helena

fredag 26 februari 2016

Min helg: Slavar & sprit


Min Oscarshelg ska fyllas med lagom mycket innehåll, tänkte jag. Vi ska nog, äntligen, titta på 12 Years a Slave. Är det ens tillåtet att kalla sig filmnörd utan att se storfilmer med snabbare frekvens än så? Jo, det tror jag nog. Jag, vi, är den typen av filmtyper som ser både breda och smala filmer. Korta. Och långa. Och gärna dokumentärer och naturfilmer. Men vi ser dem sällan "i rätt tid" eller ordning (och Gudfadern-filmerna har vi fortfarande inte sett med någon ordning alls). Så är läget. Filmläget.


Sedan ska jag göra ett rejält försök under helgen, att hitta det där gamla fotot som jag tänkte visa er. Ett gammalt, analogt foto på mig. Tror jag har scannat in det för länge sedan, men nu hittar jag det inte. Det är fult. Men kul-t. ;). Och så har det viss filmanknytning.


Och vem vet, ett vårigt varv på Erikshjälpen kanske det blir den här helgen också? Till slut hoppas jag få tid att börja läsa några rader i romanen som börjar så här:

"En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå.
När det nu blev hans tur och han steg fram till disken, sade han att han den här gången inte ville ha Renat eller Kronvodka eller Absolut, det fick gärna vara färgat eller åtminstone smaksatt.
Han iakttog expediten mycket noggrant, det var något hos henne som tydligen oförhappandes fångade hans uppmärksamhet; hon föreföll att vara i sextiårsåldern, hon hade håret sammanvirat till en hård knut på hjässan. 
Då skulle jag föreslå en akvavit, sade hon. De smakar antingen dill eller kummin. Vad sägs om Skåne? OP? Herrgårds? Ödåkra? 
Ivars blick tycktes ha fastnat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.
Jag är ju ingen expert, sade Ivar. Det låter gott alltsammans.
Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. ..."

/ur Norrlands Akvavit (2007)
av Torgny Lindgren



:)
/helena

ps Ni vet väl att det är apans år i år? Om ni undrar vad apan gör där alltså, på mitt lilla vårkollage. Och avslutningsvis, om ni inte kan hejda er iver efter att få se ett fult gammalt foto på mig, så kan ni ju alltid njuta av det här så länge. Hm. Haha. Party on. Eller nåt.

torsdag 25 februari 2016

Här kan man tillbe både spagettin och köttfärssåsen. Och disken.


Så vad göra, om man inte hinner gå ut innan solen går ner?


Jag menar; om man verkligen har bestämt sig för att hinna "plåta" en riktigt fin sak mot en särskilt vacker och värdig utomhusbakgrund?


Jo, man tejpar förstås upp kyrkan i köket. Taadaa!

Lite lustigt, just den här kyrkan syns överallt. På alla loppisar och auktioner i och runt Borås. Den måste ha varit ett riktigt favoritobjekt för många lokala konstnärer. Själv vinkar jag ofta till detta vackra torn när jag är inne i stan. Tycker mycket om hur det höjer sig över mängden av tak. Känns bara en aning oroligt nu, när det byggs megahöga höghus runt omkring. Jag hoppas kyrktornet lyckas behålla sin historiska position som "landmärke", bland allt det nya. Hoppas och tror.


Fast det var glasvasen/karaffen jag ville visa er. Johansfors står det på etiketten på andra sidan. Undertill är den graverad med siffran "20". Vet inte om den var ett så jättebra köp, egentligen. Lite repig och flammig är den. Saknar kork. Eller propp, som man säger. Och den vill inte torka när man har diskat den. Förblir liksom fuktig på insidan hela tiden. Men annars så. De små blommorna, klockor i guld, som ser ut som minitulpaner i formen, är verkligen gulliga. Så jag fyller den till brädden med vatten, för att dölja fukt och repor. Och känner mig nöjd. Mer än nöjd.

:)
/helena

ps Just den här konstnären, han som har tecknat Caroli så fint, han brukade åka med samma buss in till stan som jag. På den tiden när jag mest jobbade utanför hemmets väggar. Han hade alltid sin stora mapp under armen. Med skissblock och färdiga alster i, förmodar jag. Kanske skulle han försöka sälja något till det lilla galleriet. Eller så skulle han väl slå sig ner under trädens lummiga skugga, strax nedanför tornet, som jag själv älskar att "plåta". Här kan ni se ett exempel på det.

onsdag 24 februari 2016

Time. And space.


Vi skulle gått på prisutdelning ikväll. Lite gala. Lite glamour. Många ord, innanför mer eller mindre hårda pärmar. Och en hel del kulturelit. Men. Men igen. Ibland vill jag bara kasta alla men i sjön! Den motsträviga kroppen, igen. Tror ni känner den, vid det här laget. Eller det gör ni naturligtvis inte. Tack och lov, för eran skull. Jag känner den knappt själv. Ibland vill den. Ibland vill den inte. Helt oförhappandes kan den få ett energipåslag som skulle kunna skjuta upp en Nasa-raket till Mars! För att sekunderna senare få pyspunka i hela systemet. Jag pratar inte så ofta om det/den, för jag vill inte tråka ut - er förstås - men mig själv i första hand.

Ibland funderar jag seriöst på att skriva något längre om den nyckfulla kamp det innebär att leva med en oberäknelig kropp, men bara tanken på det tråkar ut mig. Gäsp. Dubbel-gäsp. Jag vill ju skriva om roliga och intressanta saker! Energigivande saker! Som film.

Men visst skulle det vara lite kul att knäppa alla förstå-sig-påare på näsan. Alla som gett så kallade goda råd genom åren. Ät mer grönsaker! Färre Snickers! Drick vatten, gärna två-tre liter om dagen. Cykla, spring, hoppa hage på någons mage. Och så vidare. NEWSFLASH: Era råd hjälper inte, för jag kan dem ju redan. På mina fem fingrar. Missförstå mig inte, jag är inte otacksam. Eller sjuk. Inte sjukare än någon annan. Har inte tagit ut en enda officiell sjukdag sedan 2009. Jag klarar mig. Jag är tuffare än somliga tror. Men jag har mina utmaningar. Mina begränsningar. Tempoväxlingarna är många och långa och många gånger långsamma. Men ni har säkert era utmaningar. De allra flesta av oss har säkert någon vägbula som hindrar oss från att bli helt fartblinda.


Så. Puh. Färdig. Vi byter ämne. Radikalt. Film var det ja. Mannen tröstade mig genom att komma hem med en film. The Martian. Känns bra att ha sett åtminstone en av storfilmerna inför söndagens (natten mot måndag) Oscarsgala. Den var ungefär som jag förväntade mig. Inte jättejättebra. Men absolut inte dålig. Bra, helt enkelt. Tillräckligt bra. Och när den sena eftermiddagssolen gick ner bakom grannhuset lät vi lamporna vara släckta. Det närmaste biosalongkänsla vi kom. Vi som inte ens har någon storbilds-TV, bara en gammal tjock en. Lite trött och tjock och dum, men vem är inte det. ;)

Fördelen med att se en så här storslagen film i litet hemmaformat, är att man kan pausa. Och backa. Så att man inte missar detaljer, som en vippande rymdkatt eller namnet på en loppad LP:skiva. Bara älskar den typen av småsaker i filmer! Ticks och tricks och sånt. Sådant som bara flimrar förbi, om man inte ser upp.


Tiden räcker aldrig till för allt man vill. Men rymdäventyren verkar vara oändliga. Även om ingen rymdbefälhavare någonsin kommer komma i närheten av Ripleys (Sigourney Weaver!) närvaro, i Alien. Och den mer än tjugo år gamla, ultimata rymdfilmsbilden är svårslagen - Tom Hanks tumme som skymmer hela jorden, från Apollo 13.

Och vet ni vad? Igår orkade jag gå en kvällspromenad utmed sjön. Hand i hand med den som jag tycker om allra mest i hela universum.

:)
/helena

psIMDb kan man hitta mycket godis inför filmgalan. Läsa på om gamla pristagare. Vilka som har fått två och så. Och kan detta verkligen vara sant?! Ännu en Alien på g? Han verkar inte direkt ha svårt att komma till Scott med rymdfantasierna, han den där Ridley...

tisdag 23 februari 2016

Sol ute, stjärnor inne


Innan jag går ut i eftermiddagssolen ville jag titta in och säga hej.

Hej! 

Och berätta att jag har pimpat köket fullt av stjärnor. Bara några dagar kvar till Oscarsgalan nu. Ville bara påminna er. Känner att det är min plikt som certifierad filmnörd, självcertifierad that is. Anyway. Bläddrar igenom min bländande vita filmstjärnekortlek, och inser att det sorgliga är att vi inte har kommit längre nu, år 2016. 

Jaja, vad är väl en filmgala. Ganska lättviktig i det stora hela, men väldigt kul, trots allt. Jaja. Det här är inte något som låter sig diskuteras på en "pissekvart", om ni ursäkter språket. Får nog återkomma i ämnet. Nu solen! Först lite artificiell pigghet, i form av varmt svart vatten med en skvätt mjölk i!

:)
/helena

måndag 22 februari 2016

Broderade ägg


Äsch. Jag vet. Det är inte påsk än. På ett bra tag. (Och jag kan. Tydligen. Bara. Skriva väldigt. Korta. Meningar.) Men det struntar vi i nu! Okej?

För jag bara måste få inspirera er lite, innan alla andra har hunnit tipsa och pyssla livet ur er. Titta bara! På de små gummorna! Ett par tior gav jag - På Myrorna - för den gula påskduken med "äggande kvinnor" på. Tänkte då, direkt, att den skulle passa sig väldigt noga för att bli klippt i. Duken är liten, men innehåller många gummor. Fem gånger fyra gummor, tror jag bestämt. Ett tjog gummor.

I alla fall. Jag gjorde det så klart enkelt för mig. Klippte slarvigt och fäste med fästmassa på kokta ägg. För att sedan kunna sätta dem i några lämpliga äggkoppar, eller lägga dem i en snygg skål eller korg. Tänker mig, att någon med lite mer anlag för att pyssla, blåser ur äggen råa och klistrar på gummorna på skalen försiktigt, efter att ha klippt ut dem snyggt och prydligt. Kanske gör sig detta pysslarproffs besvär med att sicksacka kanterna till och med? Pillar dit en sytråd upptill. Och hänger upp dem i påskriset. Men det är så klart en smaksak. Och en läggningssak.

Det går självklart lika bra att fixa sköna vintage-påskkort på samma sätt.

Så ut och fynda med er! Tuppar, kycklingar, lamm och gummor! Till påsk ska jag nog använda mig av bruna ägg. Bruna ägg ger en lite rustikare feeling. Ägg finns ju i och för sig i en väldans massa färger. Det bästa vore kanske att fjäska för någon lokal äggproducent med extra snygg fjäderskrud? Haha, det där blev lite fel va?

Hursom. Fint med gummor. Baksidorna är också fina. Välgjorda. Välsvarvade, som man säger.

:)
/helena

ps Kommer ni ihåg det lilla lammet? Och den lilla tuppen? Förra året skrev jag ett par påskinspirerade verser till Astrid Lindgrens odödliga Lille Katt. Om ni känner för att sjunga.

söndag 21 februari 2016

Ett vårigt varv på Erikshjälpen


Inne på Erikshjälpen hade de dukat upp med våren igår (lördag). Allt kändes lätt och hoppfullt på något sätt. De broderade svalorna flög över textilavdelningen och bland tavlornas titlar tyckte jag mig kunna tyda ordet "Marsljus".

Vi gick varvet. Eller snarare det lilla varvet, för mer hann vi inte. När jag går stora varvet tittar jag på allt. Typ. När tiden bara medger ett mindre varv, börjar rundan nästan alltid bland småprylarna och bär sedan väg bort mot tavlor och tyger. Hinner jag något mer, går svepet genom bokhörnan också. Ungefär så.

Vi fick med oss en film. Några pins, förstås. Och en bok. Vårljuset lämnade vi kvar.

Sedan vinkade vi hejdå till den gulliga nallen och for vidare.

:)
/helena

lördag 20 februari 2016

Jag kallar den...


Giv oss vår dagliga snö. Ni får förstås själva välja, om ni vill tänka på det som ironi eller inte.


I flera veckor nu, har jag tänkt att jag måste försöka fånga Pinocchio (eller Walking to Borås, som skulpturen av Jim Dine heter) med ett riktigt tjockt lager vitt på skallen. Men det har inte varit så lätt. Förra helgen till exempel, då var det ju ganska kallt, men också soligt, så då smälte allt det vita bort från den upphettade bronshjässan innan jag ens hann lyfta kameran. Idag då? Nu borde det väl gå, tänkte jag när gigantiska snöflingor föll utanför. 

När vi kom in till centrum, på eftermiddagen, hade snön förvandlats till regn och det vita lagret var på väg att rinna ner för pojkens/dockans rygg. - Vi kallar det modd. Sa mannen. Och skrattade. Jag tog ett par bilder ändå, lite kul att han hade snö i sin ena handflata. Och så vred jag på ett par spakar här i datorn och så blev det så här. Helt okej faktiskt.


Annars funderade jag mest på varför vissa husfärger, ja färger överhuvudtaget, är så fula ihop med snö? Efter mycket grubblande, och idogt stirrande ut genom vindrutan när vi körde mellan våra olika ärenden i stan, kom jag fram till att gula och bruna och röda, ja varma färger ser helt okej ut när snön ligger packad i trädgårdarna. Men gråa hus. Och blåa. Så fula ihop med snö! För att inte tala om vita. Antingen ser snön smutsig ut i jämförelse med husets vita fasad, eller tvärtom.

Sedan var det ju det här med korven. Ser ni såsen som ligger på reklamskylts-korven till höger? Inget konstigt med det egentligen, men titta nu på snösträngen som har smält ner utmed lyktstolpen till vänster. Visst är det märkligt?

Och ja, jag har säkert sett alldeles för många avsnitt av Seinfeld den senaste tiden.

:)
/helena

ps Jag kan aldrig passera Pinocchio utan att tänka på Gustaf Tenggren. Vet att jag har berättat om honom tidigare. Konstnären, illustratören, tecknaren som föddes i Magra, här i Västergötland, i slutet av 1800-talet, som sedan emigrerade till det stora landet i väster. Där jobbade han bland annat som tecknare hos Disney ett tag. Och då ritade han bilder på/till Pinocchio. Visst är det märkvärdigt? Här hittade jag en sida, hos American Art Archives, som visar några av Tenggrens alster. Mest reklambilder. Ta gärna en titt, de är så fina.

fredag 19 februari 2016

Här jobbade han


Det var väldigt nära att jag "bjudit" er på en suddig inomhusbild från en utställningslokal, istället för dessa ljuva pionknoppar. Men jag bestämde mig för att det här fotot från i somras kändes mest passande. För även om detta - mitt hoppfullt spirande foto - på många sätt känns som själva antitesen till Lars Tunbjörks bilder, så har det ändå viss relevans. För det var här, i Borås, som han föddes och sedan endast femton är gammal började sin bana som fotograf på Borås Tidning (som ligger strax bortanför, och en bit till höger om, pionerna). Därefter följde en karriär som gav honom berömmelse långt bortanför Borås stadsgräns. Långt bortanför vårt avlånga lands gränser.

Konstnärligt egensinne, känsla för rörlighet, skärpa. Några ord man skulle kunna slänga sig med, runt honom och hans foton. Men jag är inte så säker på att Tunbjörk själv skulle ha skrivit under. Han såg, i första hand, sig själv som pressfotograf och dokumentatör. Han ville dessutom gärna låta bilderna tala för sig själva.

Nu vill jag önska er en bra och god och fin helg! Och hoppas att ni tar tillfället i akt, om ni inte redan har gjort det, att titta på Antikmagasinet (sändes på Kunskapskanalen igår 18 feb.), som handlar om Lars Tunbjörks skarpa iakttagelseförmåga, hans alldeles egna bildspråk; lika delar vemod och humor i bildformat, skulle man kunna säga.

Fotografen själv gick bort förra året, endast 59 år ung, men hans bilder lever i allra högsta grad vidare. Kanske en väl välanvänd klyscha, men i det här fallet en sann sådan.

:)
/helena

ps Och om ni, liksom jag, känner att helgen måste bestå av mer vila än ni egentligen önskar, så kan jag varmt rekommendera er att plöja igenom några avsnitt av Skattjägarna också.

torsdag 18 februari 2016

Vilar i min kökssol


Hello motljus, my old friend
I've come to talk to you again...

Motljusare tider
Mottjusigt värre
O s v

Det slår mig att jag är en av alla dem som vill berätta
Som tror sig ha något att säga
Gärna något unikt, varje gång
En av alla dem som tror sig kunna förklara något
Gärna något helt oförklarligt

Vissa dagar är jag kung över orden
Orden lyder minsta order
Ord-er
Minsta vink
Utan en blink
Bara så där
Titta här!

Andra dagar känner jag mig mest Tomas Ledin-ig
Inget fel med det, men det är allt lite trist
Det går inte att uppfinna nya formuleringar varje dag
En ny jag, varje dag
Gärna med nytvättat hår, varje dag
Det går inte
Det blir för torrt

Hittar ingen ingång
Hittar ingen handling-
splan
Spanar bara ut genom fönstret
Ser lediga barn
De springer
Går
Står och hänger
Verkar ha kul
Åtminstone en del av dem
En hel del av dem

Det får kanske bli en soffskröna
Utblick från en soffhörna
En något begränsad story
Sorry
Men jag ber inte om ursäkt för mig själv
Tar bara för givet att någon vill lyssna
Höra tandagnisslan
Och se krokodiltårarna

Sedan kommer jag på det!
Bara en enda bokstav som skiljer
Faller mellan stolarna av glädje när jag ser det själklara
Själ(v)klara

Sitter djupt förankrad i mina tankegångar
Stångar pennan blyertsblodig mot pappret
Sedan är allt över
En stunds klarhet
Sedan
Klart
Finito
Tack
Och
Hej

Vilar pannan mot min kökssol

:)
/helena

onsdag 17 februari 2016

Underrubrik: Målande foto


Här skulle jag kunna skriva en hel del om kalla, nästan förfrysta tår. Och en hel massa om hur svårt det är när man har glömt häftmassan hemma. Hur svårt det är att få ljusen att stå rakt, när kylan får stearinet att dra ihop sig. Om hur klurigt det kan vara att hålla en bricka rakt. Särskilt om man står med huvudet bakom en björkstam. Men det ska jag inte.

Istället ska jag tipsa er om ett trevligt museum. (Ja, jag inser att hälften av er slutar läsa när ni ser orden "trevligt" och "museum" tillsammans. Nördigt och töntigt samtidigt, tänker ni). Men det är till er andra jag skriver; ni som får något varmt i blicken när ni läser de två orden tillsammans. Om jag sedan lägger till orden konst och kamera, och adderar namnet på ett underklädesmärke, och dessutom nämner det sanna faktum att allt startade med en målning över ett ungt, konstintresserat pars soffa och slutade med ett helt museum, så blir ni säkert nästan tårögda av nyfikenhet och förväntan. Det är till er jag skriver. Till oss jag skriver.

Jag gräver där jag står. I Borås. På självaste Knalleland. Nära djurparken. Det är där det ligger: Abecita Konstmuseum. Själv har jag aldrig varit där. Lite typiskt mig så där, att tipsa om något jag inte själv har besökt, fast jag bara bor några kilometer därifrån. Så, jag passar på att tipsa mig själv samtidigt, fiffigt va?

Visste ni att Anders Zorn fotograferade också? Jodå. Vissa har fått all talang och begåvning, vi andra får mest stå vid sidan av och se på. Förlåt om det lät bittert, men ibland känns det lite så.

Februari månad ut - med andra ord är det ganska bråttom nu! - pågår utställningen med Zorns fotografier.

Åk dit om ni kan! Kanske ses vi där.

:)
/helena

ps Så, hur lyder då själva rubriken? "Bland liljor, mullbär och gran". Det handlar om ljusstakar. Om hur fint det kan vara att fynda några udda på loppis och ställa dem tillsammans. Och då menar jag lite mer udda än "the usual suspects" i form av några olika mässingsljusstakar. Och ja, även Ystad Metalls Lilja var faktiskt en udda figur på den tiden när jag köpte den. Tro det, eller ej.

tisdag 16 februari 2016

Där är hon ju!


Håller på att ändra lite i kökshyllan. Igen. Känns som att solen kräver det. Men. Det bli bara små ändringar, vill inte gärna flytta på sakerna som jag tycker om att titta på varje dag. När jag diskar. Eller när jag sitter här i soffan och jobbar, för den delen. Bara en av alla fördelar med att ha ett litet hem, man ser nästan överallt samtidigt. Bra överblick, kan man säga. Och där är hon ju! Högst upp. Hennes ljusa väsen syns knappt i de ivriga solstrålarna.


Den lilla blomsterflickan har hittat in från kylan. Har redan satt henne i arbete. Lätt som en plätt, tycker hon nog om sitt första uppdrag i sitt nya hem: Att bära tyngden av fjädrar.

Germany, står det under den lilla kroppen. Det betyder att hon, förmodligen, är tillverkad någon gång innan det stora kriget. Det andra stora kriget. Eller kanske mitt under brinnande krig? 1930-1940-någonting. Tror inte att hon är mer nytillverkad än så. Dels på grund av att det står Germany under hennes tidsenliga kläder, men också för att hon känns gedigen. Men det är svårt att veta säkert. Svårt att skilja det med ålder, från de nytillverkade jag-ska-nog-lyckas-få-dig-att-tro-att-jag-är-gammal-kopiorna.

Kopiorna finns där ute, förstås. Ibland kan det vara svårt att skilja det naturligt slitna, den riktiga patinan, från det medvetet avskavda. Ibland spelar det roll, ibland inte. I relation till priset är det ofta relevant att ha klart för sig om det rör sig om ett original eller inte. Men när det är hjärtat som handlar är det inte alltid självklart vad som är viktigast. Det beror så klart på ens intentioner. Och på saken ifråga.

När jag gör ett dåligt second handköp av något slag, när jag är mindre nöjd av någon anledning, tycker jag alltid det känns trösterikt att veta att pengarna ändå gör nytta när inköpet gjorts i en välgörenhetsbutik.

Men min lilla blomsterflicka är jag helt nöjd med! Inte bara för att hon verkar ha åldern inne. Tack Emmaus! Tack Mannen!

:)
/helena

ps Minns ni de där bloggarna som ploppade upp som kantareller i svampskogen för några år sedan? De som redovisade exakt vad de köpte och vad de lämnade bort, till återvinning och återanvändning och så. Minns ni dem? In- och ut-bloggarna. Kanske finns de fortfarande kvar, men det är märkligt tyst runt dem numera. Kanske var de bara ett kortlivat fenomen? En trend bland alla andra trender? I alla fall. I helgen kom det in tre nya second hand-saker (plus mannens skjorta och pins) innanför hemmets väggar. Och fem lämnades in på Myrorna. Bra va? Fint saldo. *säger hon löjligt, överdrivet stolt och ger sig själv en klapp på axeln. Och en dunk i ryggen*.

måndag 15 februari 2016

Tantskog, ljusskog och forts.-följer-skog


"
Sprakbärsris, hallonris, stenskravel och stubbrötter, skog och åter skog, barrskog och lövskog och blandskog, sommarskog och vinterskog, ungskog, grovskog, ödeskog, urskog, surskog, hemskog och utskog, sprikskog och sprakskog, skrovelskog, skravelskog, svampskog och bärskog, söndagsskog, stubbskog, stabbskog, skrabbskog, fröskog, fågelskog, massavedsskog, blåskog, gråskog, svartskog och rödskog och motionsskog, gubbskog och äkta trollskog, skräpskog, godskog...

                                                                                                                                                        "

/Lars Lerin
ur Naturlära



:)
/helena