torsdag 31 augusti 2017

Vackert land vi bor i


Det började med en känsla. Något som kröp tätt intill. Något hudlöst. 

Och ett hus på andra sidan sjön. 

Melodin som låter sig nynnas så lätt utmed småvägarna: 

"Min morfar han hojtade ständigt i bilen/vackert land vi bor i/på väg ut till stugan minst två gånger milen/vackert land vi bor i/Nu har jag tagit över det ingick i dealen/vackert land vackert land/vackert land vi bor i ..." Bo Kaspers Vackert land med Wille Crafoords ord.


Det fortsatte längs vägar så vackra att ögonen tårades ikapp med duggregnet. Och grodor. Jodå. Mitt på den våta vägen. Svåra att parera, men vi gjorde vad vi kunde. Hästar som tagit skydd under en båt, inte helt under, men väldigt nära intill. En nalle. Flera nallar. Intill vägkanten. Och ljus som nyss varit tända. En stolpe hade vält och ett träd var skadat. Skratten, som inte längre hördes. Träd som långa figurer. I skymningen. 

Vi var tvungna att vända och köra förbi en gång till, för att förstå hur skört allting är. Mitt i skogen. Under ett träd. Med ett jack i. Nallar. Sedan vidare. Handla på hemvägen. Äta. Slötitta på TV:n. Lite nattjobb. Göra något av huset på andra sidan sjön. Låta kvällens tur bli något som aldrig glöms. Låta allt stanna. Vackert land vi bor i. Handen jag höll i. Nallarna. Sända en tanke till de som blev lämnade kvar. Hudlösa. Här. Och på andra sidan vattnet.

<3
/helena

onsdag 30 augusti 2017

Inga gränser, för hur mycket vi ska glo...


"... en konstnär in action är något av en happening i Borås. Här har vi inte blivit blasé än. Det händer fortfarande att en konstnär undrar varför det står en folksamling på avstånd och blir förvånad när de får svaret: 'De tittar på dig!' ..."

/ur intervju med Stina Hallhagen,
projektledare för No Limit street art Borås

hämtad från Citys bilaga (Nr 35)
som medföljer Borås Tidning (28:e augusti)


(Mitt foto föreställer Tristan Eaton in action, under 2015-års street art festival.)


:)
/helena

ps Läs mer om Street Art festivalen No Limit Borås, som pågår 3:e till 10:e september 2017. Här hittar ni även deras, alltså festivalens egen nyhetssida/blogg. Håll dig uppdaterad! Och läs allt om det som komma skall; både uppåt väggarna och allt annat runt omkring. Läs allt om vertikal dans på kyrktorn, ärofulla, unika (?) miljöutmärkelser, digital fresco-målning m.m. m.m.

tisdag 29 augusti 2017

Hylla. Bokhögarna.


Så har jag då plockat fram den, ännu en gång. Eller dem, för de är två. De två, små bokhögarna.

Pastell på stället, skulle kunna vara ett passande kommando för dem (varför nu någon skulle komma på den märkliga idén att ge ett par bokstöd kommandon?!). För jag har haft dem länge, men aldrig lyckats hitta någon riktigt passande, permanent, plats till dem.


Och det är ju då, oavsett hur bra eller fina objekten ifråga är, som jag brukar "lämna tillbaka" dem - sakerna. När jag inte tycker att de hittar sin plats och uppgift i hemmet, då tycker jag att någon annan ska få nytta av dem istället. Låta ekrarna i återanvändningshjulet få snurra ett par miljövänliga varv till.

Då brukar jag lämna in dem i någon lämplig välgörenhetsbutik med orden vintage och second hand i släptåg. Men de här två alltså. De har verkligen varit en tuff nöt att knäcka. Vet inte hur många gånger jag har bestämt mig för att de inte ska ligga kvar i kistan och ta upp plats. Sedan, när jag har plockat upp dem för att i förlängningen finna ett nytt hem till dem, har det bara inte gått. De är ju så fina! Titta bara!


De är så välgjorda. Så pastelliga. Så... De får nog bo kvar här ett tag till. Äsch.  

Snart dags att fylla soffan med softa kuddar och värmande täcken igen då. Under sommarhalvåret ligger alltihop för det mesta i en enda hög, huller om buller i korgstolen och lämnar soffan naken och tråkig - och lättstädad. 

Nu vill vi snart börja mysa ordentligt igen. Eller hur? Åtminstone parallell-mysa lite. Värmande inomhusmys parallellt med syrefyllda utomhusutflykter. Ett tag till. Ett bra tag till.

:)
/helena

ps Kanske kan jag göra plats för dem i den gröna bokhyllan? Tycker det är hög tid att göra en ordentlig rensning där, det var säkert tio år sedan senast. Vet att det finns många som aldrig kan skiljas från en enda pocket som har kommit innanför hemmets tröskel, men så tänker inte jag. Dels måste man ha många kvadrat och smarta bokhyllelösningar överallt - om det ska fungera rent praktiskt, dels måste dessa bok-hoarders vara väldigt mycket bättre på att välja ut hjärte-böcker, än vad jag är. Hjärte-böcker, sådana som för evigt tar sin in innanför huden och stannar där. Berättelser man inte kan leva utan. Episka, poetiska platser man alltid vill återvända till.

I vår hylla finns en salig blandning. Mycket sådant som bara blivit kvar. Hyllvärmare. Trots att vi rensar kontinuerligt. Numera är jag hårdare i min bedömning av vad som för stanna en längre tid, behåller bara verkliga hjärte-böcker och bra fakta- och referenslitteratur. KONSTFULLA BÖCKER! Och några får självklart stanna för att de är så himla snygga. Sedan använder jag ju böcker som piedestaler också. Som små hyllor i sig själva. Gamla halvfranska och några skinnband. Lite vanvördigt förstås, men bättre det än att de kastas direkt på bokbålet.  

Bästa rensningen är så klart att rensa INNAN de kommer in i hemmet. Att bara ta in hjärte-böcker ifrån början. Fast ibland vet man ju inte sådant i förväg. Ofta vet man inte vad som ska etsa sig in för alltid. De bara tar sig in. Som själsliga tatueringar. Överraskningsmomentet är viktigt. Livet måste få överraska en ibland. (Önskar bara att översvämningar och orkaner och krig och laviner och bomber och eländes elände inte toppade dessa överrasknings-listor så ofta...)

Vi får väl se, perioden när man tror att man ska få jättemycket tid att rensa och möblera om och pyssla (leka hus, som jag brukar kalla det) blir aldrig så lång som man tror att den ska bli. Den där tiden, efter den sköna sensommarhösten, men innan adventstider, den är aldrig så lång som man tror. A small window, som de säger. Ett litet fönster. Bara ett litet fönster.

söndag 27 augusti 2017

En helt Suvi-rän vas!


Dekor av vegetation i relief. Bra beskrivning, som jag läste någonstans. Ängens blommor. Särskilt den flikblommiga klövern, drar mina blickar till sig. En underskön vas, helt utan ambition att överdriva eller skryta. Sådant imponerar på mig. 

Och den bästa vasen är ju, som alltid, den som inte behöver några blommor som sällskap, egentligen. Här, ovan, ser den nästan ut som en kruka. Eller ett ytterfoder, om vi ska uttrycka oss lite mer professionellt. Faktum är att Suvi-serien omfattar både vaser i olika storlekar, ljusstakar och ytterfoder. Så mycket har jag lyckats läsa mig till. Kanske finns det någon ytterligare del? Någon som vet något? Finns det någon skål, eller så? Var inte blyga, om ni har koll. Lämna gärna en kompletterande kommentar, eller skicka ett mejl.


Den här, som jag fann på Myrorna för ett par veckor sedan, mäter 21 centimeter över havet och är cirka nio centimeter i diameter. ARABIA. Ja, den här oglaserade skönheten är faktiskt finsk. En fantastisk, fräsch och formfulländad finländare, helt enkelt.

Bland blad- och blom-reliefen kan man läsa (och känna med fingertopparna) ett GOG. Som i Gunvor Olin-Grönqvist (1928-2005). Hon började arbeta på The Department of Industrial Art, hos Arabia, på 1950-talet. På 70-talet formgav hon en servis med det klassiska namnet Tea for Two. Så mycket mer fakta om Gunvor Olin-Grönqvist hittar jag inte hos Arabia. Men efter lite ytterligare sökande stöter jag på den typiskt murriga, gedigna 1970-tals servisen Kosmos i samband med hennes namn. Även muggar, med glada scenerier och persongallerier i den påmålade dekoren, skymtar förbi.

Vilket årtionde min vas är tillverkad, blir jag inte helt på det klara med. Någonstans nämns 50-talet och det populära ordet "contemporary". På flera ställen, hos auktions- och andra second handförsäljningar, talas det i något diffusa ordalag om "andra delen av 1900-talet". Stämpeln undertill ger inte heller ett entydigt svar. Ingern av stämplarna stämmer helt överens med den som finns under just min Suvi. Nära skjuter liksom ingen hare. Någonstans mellan 1950- och 1980-tal, blir min bästa - och bredaste - gissning.

Vasen är onekligen tidlös i sitt uttryck. Tidlöst vacker. En nordisk skönhet. För visst påminner Arabias produktion genom tiderna, väldigt mycket om det som tillverkades på Rörstrand och Gustavsberg vid samma tidpunkter. Lisa Larsons och Stig Lindbergs humoristiska, färgglada anda går till exempel även att finna i det som formgavs av flera av deras samtida finska kollegor. Med stora namn som Birger Kaipiainen i spetsen.

Läs gärna historien om ARABIA. Följ i det finska formspråkets fotspår ända från 1873 fram till våra dagar.

:)
/helena

ps Just nu vill jag helst döpa om Suvi-vasen till Peders pokal (och Allans!). Ni som har följt de sista, skälvande, superspännande dagarna av EM-hoppningen från Göteborg, ni vet precis vad jag talar om. Heja, heja alla underbara hästar! Vi har ju tagit guld, hörrni! Och snart är det Finnkamp...

fredag 25 augusti 2017

Hästar är inte heller mer än människor


"Åt mina föräldrar,
det fattiga och strävsamma småbrukarparet,
föregångare i arbetsamhet, anspråkslöshet och kärlek till torvan,
ägnas denna bok med tacksamt minne
av
Författaren"


Kanske var det den innerliga dedikationen, följt av en blygsam blomma, som fick mig att behålla boken. En av alla dessa böcker som ropats in i en boklåda på slagauktion. Ofta är det ju en speciell bok/bokserie som man vill åt i den bågnande boklådan. Sedan, om auktionsgudarna har varit på ens sida, när lådan väl är inropad, går man ju igenom allihop för att sortera och sålla. Behålla, slänga, skänka till second hand, ge bort till någon vän. Den här hamnade, av någon anledning, i behålla-högen. Och det är jag glad för. 

Kanske är anledningen till att den fick bo i vår bokhylla inte mer avancerad än orden nostalgi och tacksamhet. Tacksamhet, över de som brukade och förvaltade jorden före oss - till efterkommande, vår, och kommande generationers väl och ve. Både mannen och jag har småbrukare i våra nära släktled, vi vet därför vilket slitsamt liv det kan vara att försöka skörda frukterna av den nyckfulla jorden.

1912, Titanic-året tänker säkert många, är boken skriven. Kanske var det också därför jag behöll den. För att historien är så mycket mer än de stora rubrikerna, för att det är så intressant att försöka få syn på den lilla människan. Hon, som sällan syns i historiens rullor, hon som levt sitt liv i skymundan av de stora upptäckterna. Hon, som följt solens gång på himlen. Gått upp och hållit solens första, gnistrande, frostiga strålar sällskap. Som med stela fingrar försökt få fyr på den falnande spislågan. Hon som blåst ut ljuset i nattljusstaken tillsammans med den snåla höstblåsten. Hon, som vi sällan ser. Hon, som skulle kunna berätta hur det verkligen var. Hon, som inte visste någonting om lyxen på ett fartyg som sas vara osänkbart. Kanske var det därför jag behöll boken. Eller kanske behåller jag den bara för att jag inte kan låta bli att skratta när jag ser rubriken "Fiender" och den efterföljande underrubriken "Ogräs".

Häromdagen, när jag bläddrade lite förstrött, föll allt ljus på hästar. Hästar, dessa underbara, begåvade, intelligenta individer. Nyckfulla vanepersonligheter, precis som vanligt folk. Några filbunkslugna, andra mer som fiolsträngar. Alla med sina för- och nackdelar. Alla med förutsättningar som ska bemästras, hanteras och förvaltas - på bästa sätt.

Har just nu EM-dressyren i ögonvrån. Ullevi. Göteborg. Bara ett stenkast bort. TV:n, som snart slår bakut av all hästtid. Bara ett ögonkast ifrån min datorskärm. 

Hör historier som får mitt hjärta att galoppera. Om tävlingshästen som aldrig åker någonstans i världen utan sin bästa vän ponnyn. Som resesällskap. Hur gulligt?! Har ni hört på maken? Eller säger man kanske "hört på manken", när det gäller pållar? ;).

Ett passande citat för avsluta här och nu. Helgen som väntar är full av piruetter, fyrspann, hoppning och förhoppningar om fler medaljer. Spännande och vackert. Hoppas att er helg blir bra, med eller utan hästmedverkan. 

Nu citat, från 1912, tiden har inte bara stått stilla. Ingen - INGEN - skulle väl kalla en häst dum idag? Hoppas jag. Men tänk på att användandet av ordet dum här, också handlar om att ordet hade en något annorlunda användning och betydelse då. Ordens förskjutande betydelse är ett ämne i sig. Ett stort ämne, som jag gärna pratar mer om. En annan gång. Nu, citatet:
"Unghästens tämjning.
Dressyren är alltid en ansvarsfull syssla, och den, som icke vid hästens behandling kan behärska sina egna nerver och iakttaga ett uppträdande, som verkar lugnande och inger förtroende, lyckas sällan bra. Den som bävar och känner sig osäker, gör bäst i att ta någon van och skicklig person till hjälp. 
Huru det lyckas att tämja en häst, beror ju till någon del på djuret, men dock mer på tämjaren. Det är sant, att ej alla djur äro lika. Det ena är klokare än det andra, och de kunna också vara högst olika till temperament och lynne. Men det är också sant, att man måste lämpa behandlingen efter det material med vilket man har att göra. Det dumma djuret kan låta sig lättare tämjas än det kloka. Lydnad och klokhet äro inte ens hos djuren samma sak. Efter de olika naturerna får man lämpa både smekningarna och piskan.
Djuren, liksom människorna, födas inte med några odygder. Det går inte ens säga, att de födas med anlag för sådana. Odygderna förvärvas därför, att det är så ytterst svårt att i varje fall finna det rätta behandlingssättet, isynnerhet när det gäller ett livligt temperament. Konsten ligger då i att ge lika mycket akt på sig själv som på djuret. 
Den, som inte ser bara med hästhandlarens öga utan också med djurvännens, vet, att dessa våra klokaste och läraktigaste djur, äro mycket känsliga för det mänskliga umgänget. Som de bli behandlade, bli de, och man kan till och med säga, att de till lynne och uppförande rätt mycket likna de människor, med vilka de umgås. En djurvänlig och god husbonde har alltid en god och fromsint häst, medan den, som ej hyser intresse för sin skyddsling och tjänare, utan ofta beter sig ovänligt mot honom, får se sina egna dåliga egenskaper gå igen hos denne. ..."

/ur
Småbruket
en bok till väckelse 
och ledning för Sveriges
"Småbrukare"
af
Anders Larsson- Kilian

J. A. Lindblads förlag
Uppsala
Tryckt hos
AB Centraltryckeriet Örebro 1912


<3
/helena

ps Jag kan inte låta bli att göra en koppling mellan gårdagens söta inlägg och hästar. Det är Ferlins fel. Dikten om hästar som inte har någon humor, ni vet. Men att det kan hända att de bultar med mulen, efter socker, nästa gång de kommer till sömmerskans fönster. Ungefär så. Fast tusen gånger bättre. Men att hästar inte skulle ha någon humor? Nej, det är bara inte möjligt. De skulle nog inte överhuvudtaget klara av att umgås så mycket med oss knasiga, knepiga, konstiga tvåbenta varelser om de inte hade  - en stor portion - humor.

torsdag 24 augusti 2017

Söta vän


Sockergrynet. Sweetheart. Sweetie. Honey. Sugar. Sötnos. Som sirap i våra öron. Alla dessa de sötaste av smeknamn, som vi använder för att sockra rösten mot våra käraste.  


Ändå har sockret fått så dåligt rykte. Det blåser runt sockret, det viner i sockerrören. Så sent som för bara någon dag sedan, såg jag rubriker med socker i. Socker i vinet, var det nog den här gången. Ytterligare en sockerfälla som vi till varje pris måste undvika. Eller?


Allt det där är min gamla, söta porslinsburk lyckligt ovetande om. Tror knappt att det fanns någon som inte längtade efter en något mer sockrad tillvaro då, i de stora konflikternas skugga. Mellankrigstid, tror jag att det handlar om vad det gäller tillverkningsår, på burken med sin tidstypiska dekor. 


Fast stämpeln undertill är suddig i konturerna, går det inte att ta miste på de tre kronorna och det snirkliga R:et, som i Rörstrand

Sugar in the morning. Sugar in the evening är det här, i skogsbrynet där bilderna togs. Bara en sockerbitskort bit ifrån stadens larm(rapporter).

:)
/helena

onsdag 23 augusti 2017

Grantoppar. Och dalar.


Det blir nog inget skrivet ikväll, inatt, är jag rädd. Ibland vill hjärnan skena iväg åt andra håll. Just nu är jag ändå rätt nöjd med att ha en stark, positiv känsla inför vad jag vill ha gjort den här hösten. Och att jag har hunnit redigera ett par grantoppar.

Vilken mäktig känsla det är att stå på en smal skogsstig när mörkret precis ska falla ner i buskagen runt omkring. Plötsligt blir granarna mycket högre. Och du känner dig så liten så liten där nere. Det är en skön känsla att känna sig liten jämte granarna. De förtjänar all respekt.

Att stå alldeles stilla på tå där nere, i grandalen, ger perspektiv på mer än himlen. Att stå blickstilla och lyssna efter minsta ljud ger fokus och själsligt bränsle. Fågeln, som hastigt flaxar upp från sin skymda gren. Musen som ilar över grusvägen. Knakandet. Kvirrandet. Malandet (kan det vara myror?). Tystnaden talar så högt ibland. Särskilt mellan granarna. Mellan grenarna. Mellan grangrenarna.

Två viktiga projekt vill jag hinna med den här hösten. Ett större skrivprojekt. Och en fotoidé som gör mig smått exalterad. Gud skrattar nog redan åt mina planer. Och den motsträviga kroppen lägger sig ner i försvarsposition bara den hör talas om ordet projekt. Men men. Kampen pågår. Kampen går vidare. Sista ordet är inte sagt i ork-sagan. Att orka eller inte orka, är den ständiga frågan.

Det här med att vara sin egen chef kan ha sina sidor. Och sina avigsidor. Vissa människor har svårt att acceptera att fritt, självvalt, konstnärligt, kulturellt (och därigenom många gånger gratis- och/eller ideellt-) arbete ens får ha statusen "arbete". Jag förklarar gång på gång att jag jobbar hårdare nu än jag någonsin gjort tidigare. Att ett jobb inte blir gjort utan ansträngning, bara för att jobbet är roligt och stimulerande. Det ska ändå göras. Tankemödan, ska göras. Koncentrationen. Ihopfogandet av alla olika bitar. Konst är inget konstigt arbete bara för att det börjar på samma fem bokstäver. Konst är på allvar, även om det också är på lek.

Att man måste välja en helt annan levnadsstandard än de som jobbar för att tjäna pengar i första hand, är en annan sak som det finns de som har svårt att förstå. Att man får vrida och vända på fantasin. Och handla det mesta, utom mat och sånt, second hand. Vilket jag i och för sig inte tycker är så där jättejättejobbigt, som ni vet. Det går ju att kombinera med mina skattjakter. Kläderna hänger ju där i närheten, och alla de praktiska sakerna man också kan hitta, om man är tålmodig och noggrann, vill säga. Men ändå, det kräver mycket mer planering, och ständig närvaro i affärerna ifråga. Att man väljer att vara mer fri, men fattigare på pengar, kan många ha svårt att fatta. Att man väljer att bli rik på alla andra sätt istället. På sig själv känner man andra, sägs det. DET vill jag påstå är en myt. "Folk" är många gånger sig själv närmast och vägrar inse att andra människor gör andra val. Andra, inte felaktiga. Inte konstiga - andra.

En sak jag funderar starkt på är att jobba mer utlokaliserat, för det känns som att människor (och med människor menar jag inte mannen, för han har alltid respekterat mitt arbete. Han har alltid tyckt att det jag gör är viktigt. Och inspirerande. Och lärorikt. Det låter kanske som skryt, det osar kanske lite illa här. Men jag lovar, han säger så. Och jag tror på honom. ;) förväntar sig att man ska vara tillgänglig under sin arbetstid på ett annat sätt när man jobbar hemifrån. Men du kan väl bara sticka ifrån och göra det här och det där och det ena med det andra ärendet. Nej, det kan jag inte. Jag är på jobbet. Mitt jobb råkar bara vara här hemma. I soffan. Eller vid skrivbordet. Eller på golvet. Eller på någon uppbyggd scen, där t. ex. en bild av något slag ska arrangeras. Därmed inte sagt att jag inte gör annat emellanåt, men det är annat som jag väljer själv. Saker som jag kan sticka emellan med, när det passar mig. Det är trots allt jag som är chefen.

Kanske måste jag flytta min verksamhet till något annat ställe, där inte vardagen pockar på så mycket. Där inte andras vardag stör så mycket. Där inte någon borrar i väggar eller klipper gräset precis samtidigt som det känns som att man är på väg att komma någonstans. Vi får väl se. Det slutar kanske med att jag köper hörselkåpor och skaffar mig hårdare hud. Punkt. Slut. Och en ny början.

Hösten är nog här, trots allt, fast bara jobbmässigt. Jag vägrar kategoriskt tro att sommarens sista suck är dragen. Det är bara på kvällarna det är höst. Inte på dagarna. På kvällen, i mörkret, hos de trygga, stadigt vajande grantopparna är det höst. Höst på bästa sätt. Höst som i allt börjar om igen. Lungorna tar sats mot den höga, klara luften igen. Syret får igång hjärnan på högvarv igen. Och granarnas sällskap hjälper den att tagga ner igen.

<3
/helena

tisdag 22 augusti 2017

Planscher för plugghästar


"... den verkliga planschboomen kom på 1920-talet och höll i sig till 1960-talet. ..." Även om de första svenska planscherna kom till redan på 1890-talet.

  
"... Bibliska scener blev ett väldigt vanligt motiv i början. Så kom också hantverk och yrken, liksom historiska händelser, geografi och olika folkslag. ..." "... det har producerats skolplanscher om jordbruk, husdjur, trädgårdsväxter, svampar, landskap, blommor, fåglar m. m. ..."

Tänkte att jag skulle visa er ett par skolplanscher till, från den fina utställningen som vi var på. Om ni inte hade möjlighet att åka dit, tänkte jag att det kunde vara kul för er att få vara den där berömda flugan på väggen en stund, och därigenom ändå få en liten inblick i historien runt de här konstfulla läromedlen.


 "... Under 1950-talet kom planscherna med nyttig samhällsinformation. Det kunde vara om spritens fördärv, trafikregler, ekonomiska kretslopp, mejeriprodukter och klädvård. ..."


"... Under 1960-talet var planschernas tid förbi. Lärarna tyckte att de var tunga och obekväma. Man hade fått modernare hjälpmedel. Bättre bilder i skolböckerna, skioptikonapparater, bildband och diabilder gjorde sitt intåg i skolan. Så kom också radion med sina sändningar och skolradiohäften. ..."


"... Den allra senaste och troligen sista skolplanschen utkom 1962 'Fridlysta växter i Göteborg'. Då hade skolplanscher tillverkats i Sverige i hela 70 år. Sverige var en flitig producent - av de c:a 5000 planscher, som producerats i Europa har 10% tillverkats i Sverige. ..."

Tänk, i en hel mansålder tillverkades och användes de, och nu känns de mest som reliker från en så kallad svunnen tid. Vackra reliker. Att ha på väggen. 

Varför inte i barnrummet? Åtminstone de lite snällare motiven. Örnens jaktinstinkt skulle nog kunna skrämma slag på vilken liten parvel som helst. Parvel? Säger någon verkligen parvel nuförtiden? Mer än jag då alltså.

:)
/helena 

ps Här hittar ni början på historien om skolplanscherna. (Och början på historien om när vi skulle gå på utställningen, som numera är avslutad).

måndag 21 augusti 2017

Sommarens sista fjäril


Hon flög förbi här idag - sommarens allra sista fjäril. 


Hon fladdrade hit. Till spöregnets dundrande ackompanjemang.


Hon fladdrade dit. Till minne av förra årets glödande höst.


Sedan flög hon igen. Bortåt. Mot skuggorna. 

-Än är inte sommarn slut, sa hon, liksom i flykten. 

Hon lät övertygande.


<3
/helena 

Vem behöver inte lite stöd här i livet?


Om man skulle ta och smaka på de där röda blommorna...hm...de ser ju så mumsiga ut...eller är de giftiga?


Kanske bäst att hålla sig till den vanliga grönsalladen där ute i djungeln ändå.


Här har vi då den nyaste medlemmen i vårt hemma-zoo. Möt giraffen, som mitt på bokhögen står. 

Och där står lampan, fortfarande bara till lyst, som man säger. Dags att ta tag i ny el till den trogna foten av trä och gedigen metall. Hittills har den bara stått och agerat lampskärmshållare. Men nu, när dunklet kommer och knackar på tidigare och tidigare för var dag som går, är det hög tid att se över hemmets ljuskällor igen. 

Allvarligt talat, tycker jag att många nyare armaturer går sönder alldeles för fort. Förra säsongen la två nya lampor av, det vill säga två lampor som inköptes "first hand" inom den senaste 15-års-perioden eller så. 

Till skillnad från min stadiga, S-märkta skrivbordslampa som jag läste alla läxor under, under nästan hela min uppväxt, den bara lyser och lyser och lyser. Den verkar dessutom gilla 2000-talets hållbara LED, lika mycket som den tvingades respektera den varma glödtråd som den en gång skapades för.


Oj, giraffen blev visst lite trött av allt lampsnack. Ett bokstöd måste väl också få vila sitt trötta huvud (och sin långa, nyfikna hals) mot ett par sköna "tegelstenar" ibland? Här hemma finns det många, tunga huvudkuddar att luta sig mot, även om jag rensade ut en hel hög i helgen. 

Fyrkantiga, intressanta livsöden och meningsfulla, spännande historier - de kan vara det bästa sängsällskap som finns.

:)
/helena 

ps Älskar hur prickarna (fläckarna?) har blekts på ena sidan. Någon - den förra ägaren, eller förrförra - har haft sina böcker stående i solen. På andra sidan giraffens snidade träskalle är de fortfarande mörka - fläckarna. Och på insidan av benen. Lite gulligt. 

söndag 20 augusti 2017

Den bästa guldkanten är oredigerad


  1. Anna och Tomas hade varit där före oss. Eller Albin och Tora, kanske. Eller Tore.
  2. Utsikten. UTSIKTEN! Låt mig få viska Viskan i era öron. Och den vidunderliga naturen runt den.
  3. Ljung heter landskapsblomman. Och oj, vad lila den var! Precis samma färger som marken, hade min snygga tidning. Och nej, jag har inte smutsat ner bibliotekets egendom. Det här är ett ex som jag köpte second hand i helgen, efter att jag lämnat tillbaka den stora, inspirerande traven till bibblan. Fick liksom abstinens direkt.
  4. Sedan började det regna igen. Tur att vi hade med oss ett stort paraply.
  5. Det vackraste trädet hade inga löv. Var inte det minsta grönt faktiskt, bara grått. Stilrent, skulle man kunna säga.
  6. Kvällen kom tidigt. Innan jag hann fota det jag hade tänkt att fota. Något fint och "fyndigt", som jag ville visa er. Och då menar jag inte rakhyvlarna. Näthat, visst är det tråkigt att det finns, men ett lite kul ord att lägga i Scrabble är det ändå. Liksom bogsera och dötid. Och pålle. Och goja. Och jag kom just på att jag hittade en ny ras till mitt hemma-zoo i helgen också. En riktig snygging. Låt mig få säga som så här; om den skulle få ont i halsen, så, då har den ganska mycket hals att få ont i...
  7. Sådana här skyltar borde verkligen växa på trän! Håller ni inte med?

:)
/helena

ps -Är det fåren som låter så? Sa han. -Det är väl råmer? Med å alltså. Svarade jag, när jag hörde ett mystiskt, gutturalt ljud från andra sidan ån.

fredag 18 augusti 2017

Två tomma hål


Vad är en människa egentligen?
Kött?
Ben?
En massa drömmar?
Förhoppningar?
Framtidsutsikter?
Diverse fyllnadsmaterial?
Blod?
Tårar?
Hår?
Sår?
Uppfläkt hud?

Vad är en enda människa värd egentligen?
Allt?
All möda i världen?
Allt man kan tänka sig,
och ytterligare lite till?
Eller ingenting?
Ingenting alls?
Inget att bry sig om?
En människa är ingen människa?
Mister du en står dig miljarder åter?

Vad är din älskade egentligen?
Högt älskad?
Oskattbar?
Ovärderlig?
Oersättlig?
Unik?
Oerhört underbar?

Vad är ett par övergivna skor egentligen?
Omöjliga att fylla?

Vad innehåller de egentligen?
Blod?
Svett?
Tårar?
En lilltånagel?

Vad innebär det varje gång en människa förlorar sitt liv i det meningslösa våldets namn?
Att en unik, högt älskad hög med ben och kött och drömmar aldrig kommer gå dig till mötes igen.
Att det kunde varit din älskades skor som är övergivna nu.
Tomma på sitt fyllnadsmaterial.
Oersättligt tomma.
Två tomma hål.
Två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger en oändlig massa onödiga tårar.

<3
/helena

torsdag 17 augusti 2017

En uppochnervänd jordgubbe är väl också en jordgubbe?


Det var bara därför jag köpte mappen med mönsterblad, för att få den sötaste jordgubben. Tänkte ramat in den i den här färgmatchande ramen, men nej då, det var inte rätt mått, förstås. När man äntligen hittar en vanlig - snygg - A4-ram, då är givetvis inte det man vill rama in i A4-format, bara nästan. That's life. Har ju varit en jättedålig jordgubbssäsong tydligen, så då tänkte jag kompensera er lite genom att bjuda på några broderade godingar istället.


 Fast jag tycker det ser bättre ut på det här hållet. Men då blir texten uppochner.


Men då får väl texten vara uppochner då, tänker jag, för annars bildar ju inte de små jordgubbarna en så här läcker, större jordgubbe tillsammans. 

En lite uppochnervänd dag går mot sitt slut. Lite kaosig dag. Men bra ändå. Fick en del gjort. Och hittade en lapp som gjorde mig glad, den låg kvar i en liten låda som jag fick en fin present i en gång. Bara några ord från min kära svärmor. Men oj, vad minnet och påminnelsen gjorde mig glad! 

Underskatta aldrig ordens kraft, mina vänner. Ta chansen, skriv en lapp till någon kär vän (eller till dig själv kanske? Till ditt glömska, framtida jag...), lägg den på ett ställe där man nästan kan glömma bort att man kan hitta en lapp. Sedan är det bara att vänta på att smilbandens magi kommer att ske. Ni ska få se. Vänta bara.

:)
/helena

ps Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Det beror på spontanitet. Spontanitet är överskattat, hävdar visst vissa. Anyway. Hade tänkt göra ett riktigt fint stilleben med den stilrena träramen och jordgubbarna. Uppställd på byrån tillsammans med den mirakulösa orkidén (som blommar om med inte mindre än fyra, fem blommor på samma gång och stång! Eller stängel, heter det väl?) i en rosa och vitprickig kruka på fot. Skulle blivit så där totalt jättejättefint, ni vet. Sedan visade det sig att ramen inte passade och jag förpassade hela stilleben-idén rätt ner i papperskorgen och fortsatte jobba med annat. Då kom mannen hem från jobbet, samtidigt som en enda solstråle letade sig in till det höstsäsongsuppvaknande skrivbordet. Eller var det två? Hursom, klick, klick, klick. Så var det klart. En oförhappandes färgmatchande man och några, söta, uppochnervända jordgubbar från 50-talet, var plötsligt ett faktum. Ett småsuddigt faktum.

onsdag 16 augusti 2017

Ett inlägg med tyngd


Ett viktigt inlägg. Vikt-igt. Flexar mina mest rostiga vintage-muskler mot er, för att visa er min tyngd. Hehe.

Visst är den fin? Väger lite gör den ju också. Vet inte om den har någon ålder direkt, men jag föll i vilket fall för det patinerade uttrycket. Här hemma kommer den förmodligen mest att få tjänstgöra som brevpress eller bokstöd, eller "bara" som oemotståndlig medlem i stilleben-klubben. Medlemskapet är redan tecknat. Som ni ser.

:)
/helena

ps Såg inga flitiga myror i den rufsiga täppan ikväll, bara ett par pappor. Harkrankar, som vissa kallar dem. Vi säger pappor. Pappa Långben. Jo, det var ju det jag skulle säga också - det var på Myrorna jag köpte mig lite mer välplacerad vikt.

tisdag 15 augusti 2017

"Nytt" i höst


Lånade med mig en stor trave Hem & Antik och Antik & Auktion från biblioteket. Läser ikapp. Läser om tuppar och tidlösa nyårslöften. Läser om bästa juldukningen anno förr. 

Läser om Karin Laserows enastående förmåga att blanda - bruna, skönt insuttna manchesterfåtöljer med skavda antikviteter. Kromade stolsben, färgstarka textilier och Bojesens stramt intagande träfåglar blandas med guldglänsande ramar, rara blomstermotiv och klassiska kulbenta mässingsljusstakar. Bland annat. 

Eller läser och läser, bläddrar och insuper inspiration lika fräsch som de stundande höstkvällarnas luft. För det gamla kan aldrig bli gammalt, bara evigt vackert.

Dammar av pastellerna från 1985. Sköna Hem nummer 3. Mitt i åttiotalet, när jag låg i tonårsrummet och tjurade över att jag inte fick vara uppe så länge som jag ville. För att se på bröderna Herrey. Haha. Året efter 1984, det mytomspunna framtidsåret. En tid när man fortfarande satte citationstecken runt ordet cosy. Innan cosy blev svengelsk vardagsmat. Dammar av den platta, blå tidningssoffan - den som vanligtvis står på den "livs levande", tredimensionella, blå köksskänken och skänker glans åt vardagen. 

 
Inget skapar så mycket förväntan inför det som komma skall - det nya - som att ta del av det gamla. Känner köksbordets nötta yta under mina bara händer. Känner doften av kålpudding och kalvdans. Känner sköna inomhusvibbar inför myssäsongen som stundar. Även om jag gärna vill andas syrerik utomhusluft så ofta jag bara kan. Och hinner.

Ska bli kul att placera ut sommarens vintage-skörd i hemmet snart, än så länge ligger de flesta av de "nya" objekten i en hög och skräpar. Vackert "skräp", mina vänner. Vackert "skräp", som väntar på att få lägga sig tillrätta. I tid. Och rum.

:)
/helena

ps Så, vad var då det nya inför hösten 1985? Att inreda barockt. Med färg & fantasi. Känns precis lika rätt nu 2017, som då.  

måndag 14 augusti 2017

Spår i gräset, del 3


Känns som det kommer bli svårt att hinna med den här skrivövningsberättelsen nu. Hur ska jag hinna med både den, och återgången till det jag skriver till vardags? Hm. Jag vet ärligt talat inte. Men det känns tråkigt att sluta mitt i, eller inte ens mitt i. För jag vill verkligen veta hur det ska gå. För Siri. Och med allt det andra. Dessutom är det en ren njutning att skriva för hand, och utomhus, vilket har varit - och är - min ambition med det här "spänningsprojektet". Här kommer i alla fall ytterligare en del. Håll till godo. 

Klicka in er till början här, och till del 2 här, om ni har missat och vill hänga med från början. Nu; del 3:

-Peter Johansson. Han sträckte fram en förvånansvärt sval hand. -Tack, för att du kunde ta dig tid. Och hit, inflikade han.
Siri log. Kände sig inte särskilt nervös nu, mer utmattad - trots maratonsömnen. Eller på grund av den? Dessutom kände hon sig fortfarande väldigt mätt. Det var sällan man kände sig riktigt rädd på full mage. Rädd. Varför tänkte hon ens det ordet? Okej, hon hade i alla fall inte tänkt skräckslagen.
-Vill du ha kaffe? Eller te, kanske? Han reste sig och kom tillbaka med en stålfärgad termos.
-Nej tack. Men gärna något sött om du har. Hon blev återigen överraskad av sina egna ord. Kom på sig själv med att känna någon slags skräckblandad förtjusning, inför situationen hon befann sig i.
-En Maryland Cookie?
-Jag tar gärna två. Siri kände sig som om hon befann sig i den vågskål där makten tillfälligt tippat över. Hon tyckte allt kändes bekant på något sätt. På något vagt, ogripbart sätt. Men det var något... Något med den rutiga kavajen. Med de tjocka ögonbrynen. Och den långa sprickan i den okrossbara termosens lock. Kunde det vara alla nätterna hon spenderat tillsammans med Kurt, Roland och Martin? Alla dessa älskvärda män. Wallander, Hassel och Beck. Kunde verkligheten härma dikten lika bra som tvärtom? Ja. Förmodligen bättre.
Om det här var en kriminalroman måste den heta något med spår. Eller saknad. Eller mörker. Eller skugga. De sämsta hette ofta så. Skugga i mörker. Spår av saknad. Livlig fantasi, skulle nog hennes memoarer heta. Hon skrockade till, låtsades sedan snabbt att hon nös. Han sträckte henne en servett samtidigt som han hällde upp sitt ljumma kaffe.
Samtalet blev verkligen kort. Slutade nästan innan det hade börjat. Han frågade om hon hade sett fordonet hon hört köra iväg. Om hon möjligtvis kom ihåg registreringsskylten. Någon siffra kanske? En bokstav eller två? Hon hade bemödat sig med bilmärket, försökt pricka rätt. Ville inte gärna förpassas in i schablonbilden av en äldre kvinna, som okunnig om all modern teknik.
-Det var en sådan där modern bil. KIA sport, eller nåt. Alla ser ju likadana ut nuförtiden. Ge mig en Opel Kadett eller en Rekord, och jag kan pricka rätt på femhundra meters avstånd! Men den var röd, det mindes hon bestämt. Och blankpolerad.
Siri knäppte koftans alla knappar när hon steg ut genom polishusets tunga dörrar. Det blåste mera nu. Asplöven darrade. Och hon visste att han, vars byxor hon rivit sönder i ivern att hjälpa, inte längre var levande.
Avståndet till bilen framför var för litet. För kort? Sa man för kort? En av alla dessa busschaufförer som ständigt verkade ha bråttom. Som om de körde på ackord. Vore bättre om de körde på gehör istället, tänkte hon. Hon drog upp den rosa koftärmen för att se vad klockan visade. De låg före tidtabellen, hon skulle hinna med sina ordinarie kvällsrutiner. Ett kort bad. En kort stund framför spegeln. Ett kort samtal till Malkolm - eller Farbror Malle, som alla sa - för att höra att allt var bra. 
-Bra är det aldrig, men alltid helt okej. Så brukade han uttrycka det. Hon blev alldeles mjuk inuti, när hon tänkte på den gamle mannen. Han skulle fylla nittioåtta nästa vår. Sedan värma på något. Eller koka någon pasta. Farfalle. Eller Penne. Därefter en flimrande, kort stund framför teven. Om det inte pågick någon spännande film på en av alla de framzappade kanalerna. Då kunde hon fastna. Glömma tid och rum, för en stund. Sedan i säng. I sällskap av mörkret och skuggorna och allt vad böckernas titelblad proklamerade. 
Sedan sömnen, om hon hade tur. Ibland, när tankarna och ensamheten övermannade henne, pratade hon med Lovisa. Förmanade och bannade. Och kramade så hårt att barnet skrek. Om det inte var den äldre Lovisa hon förmanade och bannade och kramade förstås, då slog den starka tonåringen sig helt sonika fri. Oftast blev hon avbruten, innan kommunikationen hunnit till handgemäng, av en duns. Ett krafsande. Ett ynkligt ljud. Katten på fönsterblecket. Släpa upp den trötta kroppen för att öppna fönstret och släppa in en snabbt förbipasserande hårboll. Passa på att kissa en extra gång, och äta upp äpplet som hon påbörjat för flera timmar sedan.
Bussen stannade. Siri småsprang de sista två kvarteren, som om hon hade bråttom. Genade genom häcken. Rev upp en maska på knästrumpan. Det blödde inte, handen förblev torr när den kom upp igen. Näsan rann. Det pep i bröstet. Ryggsäcken skavde. Det tjocka håret klibbade mot tinningarna. Det lyste i köket. Det lyste i köket!


/helena

söndag 13 augusti 2017

Tankar. På Vädersholm.


Det började med ett lyckat besök på Myrorna. Och slutade med en promenad längs stranden.


Fåren tog skydd under naturens eget paraply. Ser ni dem? Som små, ulliga stenar.

Och jag måste dementera om jag uttryckte mig otydligt häromdagen: Regnväder kan mycket väl vara det bästa fotovädret, bara himlen är tillräckligt ljus. Inomhus kan det vara svårt att få till ett bra, naturligt ljus när himlen är mörkt, mörkt grå. Men det kan den ju vara utan att det regnar. Vill helst inte skylla något på regnet, det livgivande. När det regnar och himlen är på bra humör, blir färgerna så klara och man slipper skuggspel. Även om solens skuggspel kan vara något av det vackraste som finns - ibland.


Vi behöver ett nytt hav. 
Ett hav, lika starkt som ett barn. 
Busigt. 
Oböjligt. 
Som inte böjer sig för vinden. 
Inte för något. 
Ett nytt hav.
Inte skummande.
Inte argt.
Bara bubbligt vid ytan. 
Och vilt inunder.

Det var egentligen så det började, med att jag drömde (ungefär) de här orden. Den bästa av alla tänkbara starter; när drömmen visar vägen.

<3
/helena