Vackert land vi bor i

Det började med en känsla. Något som kröp tätt intill. Något hudlöst. 

Och ett hus på andra sidan sjön. 

Melodin som låter sig nynnas så lätt utmed småvägarna: 

"Min morfar han hojtade ständigt i bilen/vackert land vi bor i/på väg ut till stugan minst två gånger milen/vackert land vi bor i/Nu har jag tagit över det ingick i dealen/vackert land vackert land/vackert land vi bor i ..." Bo Kaspers Vackert land med Wille Crafoords ord.

Det fortsatte längs vägar så vackra att ögonen tårades ikapp med duggregnet. Och grodor. Jodå. Mitt på den våta vägen. Svåra att parera, men vi gjorde vad vi kunde. Hästar som tagit skydd under en båt, inte helt under, men väldigt nära intill. En nalle. Flera nallar. Intill vägkanten. Och ljus som nyss varit tända. En stolpe hade vält och ett träd var skadat. Skratten, som inte längre hördes. Träd som långa figurer. I skymningen. 

Vi var tvungna att vända och köra förbi en gång till, för att förstå hur skört allting är. Mitt i skogen. Under ett träd. Med ett jack i. Nallar. Sedan vidare. Handla på hemvägen. Äta. Slötitta på TV:n. Lite nattjobb. Göra något av huset på andra sidan sjön. Låta kvällens tur bli något som aldrig glöms. Låta allt stanna. Vackert land vi bor i. Handen jag höll i. Nallarna. Sända en tanke till de som blev lämnade kvar. Hudlösa. Här. Och på andra sidan vattnet.

<3
/helena