Det blir nog inget skrivet ikväll, inatt, är jag rädd. Ibland vill hjärnan skena iväg åt andra håll. Just nu är jag ändå rätt nöjd med att ha en stark, positiv känsla inför vad jag vill ha gjort den här hösten. Och att jag har hunnit redigera ett par grantoppar.
Vilken mäktig känsla det är att stå på en smal skogsstig när mörkret precis ska falla ner i buskagen runt omkring. Plötsligt blir granarna mycket högre. Och du känner dig så liten så liten där nere. Det är en skön känsla att känna sig liten jämte granarna. De förtjänar all respekt.
Att stå alldeles stilla på tå där nere, i grandalen, ger perspektiv på mer än himlen. Att stå blickstilla och lyssna efter minsta ljud ger fokus och själsligt bränsle. Fågeln, som hastigt flaxar upp från sin skymda gren. Musen som ilar över grusvägen. Knakandet. Kvirrandet. Malandet (kan det vara myror?). Tystnaden talar så högt ibland. Särskilt mellan granarna. Mellan grenarna. Mellan grangrenarna.
Två viktiga projekt vill jag hinna med den här hösten. Ett större skrivprojekt. Och en fotoidé som gör mig smått exalterad. Gud skrattar nog redan åt mina planer. Och den motsträviga kroppen lägger sig ner i försvarsposition bara den hör talas om ordet projekt. Men men. Kampen pågår. Kampen går vidare. Sista ordet är inte sagt i ork-sagan. Att orka eller inte orka, är den ständiga frågan.
Det här med att vara sin egen chef kan ha sina sidor. Och sina avigsidor. Vissa människor har svårt att acceptera att fritt, självvalt, konstnärligt, kulturellt (och därigenom många gånger gratis- och/eller ideellt-) arbete ens får ha statusen "arbete". Jag förklarar gång på gång att jag jobbar hårdare nu än jag någonsin gjort tidigare. Att ett jobb inte blir gjort utan ansträngning, bara för att jobbet är roligt och stimulerande. Det ska ändå göras. Tankemödan, ska göras. Koncentrationen. Ihopfogandet av alla olika bitar. Konst är inget konstigt arbete bara för att det börjar på samma fem bokstäver. Konst är på allvar, även om det också är på lek.
Att man måste välja en helt annan levnadsstandard än de som jobbar för att tjäna pengar i första hand, är en annan sak som det finns de som har svårt att förstå. Att man får vrida och vända på fantasin. Och handla det mesta, utom mat och sånt, second hand. Vilket jag i och för sig inte tycker är så där jättejättejobbigt, som ni vet. Det går ju att kombinera med mina skattjakter. Kläderna hänger ju där i närheten, och alla de praktiska sakerna man också kan hitta, om man är tålmodig och noggrann, vill säga. Men ändå, det kräver mycket mer planering, och ständig närvaro i affärerna ifråga. Att man väljer att vara mer fri, men fattigare på pengar, kan många ha svårt att fatta. Att man väljer att bli rik på alla andra sätt istället. På sig själv känner man andra, sägs det. DET vill jag påstå är en myt. "Folk" är många gånger sig själv närmast och vägrar inse att andra människor gör andra val. Andra, inte felaktiga. Inte konstiga - andra.
En sak jag funderar starkt på är att jobba mer utlokaliserat, för det känns som att människor (och med människor menar jag inte mannen, för han har alltid respekterat mitt arbete. Han har alltid tyckt att det jag gör är viktigt. Och inspirerande. Och lärorikt. Det låter kanske som skryt, det osar kanske lite illa här. Men jag lovar, han säger så. Och jag tror på honom. ;) förväntar sig att man ska vara tillgänglig under sin arbetstid på ett annat sätt när man jobbar hemifrån. Men du kan väl bara sticka ifrån och göra det här och det där och det ena med det andra ärendet. Nej, det kan jag inte. Jag är på jobbet. Mitt jobb råkar bara vara här hemma. I soffan. Eller vid skrivbordet. Eller på golvet. Eller på någon uppbyggd scen, där t. ex. en bild av något slag ska arrangeras. Därmed inte sagt att jag inte gör annat emellanåt, men det är annat som jag väljer själv. Saker som jag kan sticka emellan med, när det passar mig. Det är trots allt jag som är chefen.
Kanske måste jag flytta min verksamhet till något annat ställe, där inte vardagen pockar på så mycket. Där inte andras vardag stör så mycket. Där inte någon borrar i väggar eller klipper gräset precis samtidigt som det känns som att man är på väg att komma någonstans. Vi får väl se. Det slutar kanske med att jag köper hörselkåpor och skaffar mig hårdare hud. Punkt. Slut. Och en ny början.
Hösten är nog här, trots allt, fast bara jobbmässigt. Jag vägrar kategoriskt tro att sommarens sista suck är dragen. Det är bara på kvällarna det är höst. Inte på dagarna. På kvällen, i mörkret, hos de trygga, stadigt vajande grantopparna är det höst. Höst på bästa sätt. Höst som i allt börjar om igen. Lungorna tar sats mot den höga, klara luften igen. Syret får igång hjärnan på högvarv igen. Och granarnas sällskap hjälper den att tagga ner igen.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar