lördag 31 december 2016

Gott Gammalt!


Dags att packa ner ännu ett år i våra allt tyngre resväskor. Packa omsorgsfullt, vika ner alla goda minnen prydligt och försiktigt. Kasta ner ett och annat, som vi helst vill glömma fort, längst ner i botten. Och låta det ligga där, tills det sakta men säkert möglar bort. Likt ett par gamla svettfuktiga fotbollsdojor.


Tiden tar hand om det mesta. Även om vi inte får glömma att vi också har ett ansvar att ta hand om tiden. Vårda den väl, likt en gammal kär vän. Inte bara låta allt svepa förbi, utan närmare eftertanke.


I år blir kanske året när vi verkligen tar oss tid för det där vi tänkt så länge att vi skulle ta oss tid till... I år går vi inte bara förbi den enda röda rosen i rabatten. I år tar vi oss tid att böja oss ner och Ferdinand-dofta på den en lång, lång stund. Innan vi småspringer hem till snabbmakaronerna och de smuliga köksgolven igen...


Och nu skriver jag visst i år, som om 2017 redan hade börjat, men det måste väl ändå vara okej så här bara några skälvande timmar innan alla klockor klämtar för det nya året? Året, då vi äntligen på allvar ska visa våra barn att vi minsann har dragit lärdom av alla de misstag våra förfäder har gjort genom årtusenden, så att vi nu, idag, kan börja bygga vår framtidstro med öppna hjärtan mot varandra och omvärlden. Äsch, det där året kommer väl aldrig, men hoppas måste man ju ändå få fortsätta att göra. Eller hur?

För egen del funderar jag på när jag ska ta mig tid att skriva det där "brandtalet", som jag tänkt skriva ända sedan i höstas. Som handlar om allvarliga saker, som handlar om hur jag tycker det känns svårare och svårare att leva i ett land där intoleransens fula ansikte visar sig i nästan varje gathörn. Som handlar om hur fruktansvärt fel jag tycker det är att röntga unga (många gånger traumatiserade) människor för att fastställa deras ålder. Som om vi inte borde behandla alla (unga) medmänniskor väl. Ålder är trots allt bara en siffra, oavsett om den gäller en människa, eller ett år.

Brandtalet ja, det som inte bara ska innehålla uppgivenhet, utan också en stor portion förtröstan och lika delar tillförsikt. En stark tilltro, angående att vi är många som bryr oss om de mjuka värdena. Hjärtan ska vara mjuka. Och blödiga.

Nu. Nu nu nu vill jag - och mannen - önska alla mina fina läsare ett riktigt GOTT NYTT VINTAGE-ÅR!

<3
/helena

torsdag 29 december 2016

Om du inte orkar en enda sötsliskig ruta till


Först av allt: Den här texten är tillägnad Carrie och Debbie. Fisher och Reynolds. Tack för filmupplevelserna som ni gav oss. Må ni vila i frid.

Vad har de då gemensamt - årets filmer? I vanlig ordning är det de filmmakare som vågar lita på oss tittare, som fångar intresset mest. De som vågar tro att vi, som sitter i biosalongen eller vardagsrummet, förstår tillräckligt, utan att vi måste bli fullständigt översållade av färdigskrivna sanningar på våra små nyfikna näsor.

I år känns det dessutom extra bra att konstatera att kvinnorna verkligen utmärker sig. Tyvärr inte så mycket på regisidan, men på i stort sett alla andra sidor och sätt. Till och med kvinnor i små biroller spelar skjortan av de flesta männen, killarna och gubbarna i de fem rullar vi valt ut till årets bästa. För vi kunde inte enas om någon rangordning. Alla fem är lika värdiga vinnare! Om nu någon alltid måste vinna något mer än det allra mest åtråvärda: filmälskarens gunst. Här kommer de då, de fem bästa år 2016, utan inbördes ranking:


Ni minns säkert att urvalet bygger på just de filmer som mannen och jag har sett under året som gått. Det kan alltså röra sig om allt från jättegamla filmer, som vi äntligen kommit till skott med att se, till något nästan helt nytt, som vi inte velat vänta en enda extra sekund med att få uppleva. Vårt urval bygger alltså bara på våra egna (ofta ganska slumpartade) urvalskriterier.

Men det är en annan film som stannat kvar mest i mitt minne: Margaret. Med suveräna Anna Paquin i huvudrollen. Ibland är det inte de bästa filmerna som stannar kvar mest, och längst, ibland är det de "bästa". De som ställer de intressantaste frågorna. Och hur skulle jag kunna värja mig mot en film som ställer frågan angående vuxenvärldens ensamrätt att förklara världsordningen (världsoordningen!) på sin spets. Hur skulle någon med ett reflekterande sinnelag kunna värja sig mot ett händelseförlopp (inre och yttre) som vill få oss att ta en ordentlig titt på vad det egentligen är vi väljer att värdesätta, prioritera, bortrationalisera eller helt avfärda här i världen. Jag bara undrar. Se Margaret! Men håll gärna någon i handen när du ser den, åtminstone en stund i början.

:)
/helena

ps Spoiler-alert! Läs inte här om du inte vill få reda på i förväg varför filmen heter just Margaret!

Så, nu har de som vill klickat sig vidare och jag kan nämna Gerard Manley Hopkins och hans dikt som heter Spring and Fall. I den nämns Margaret på ett sätt som gör filmens ifrågasättande (av en ofrånkomlig utveckling?) ändå mer tydlig.

onsdag 28 december 2016

Tappa inte fokus på gatan


Sitter och tittar upp på en himmel som skiftar svagt i lila. En typisk väderomställnings-himmel. Igår uttryckte jag en stark längtan efter ljuset, men faktum är att det är ljust en bra bit in på eftermiddagen nu. Åtminstone ljus-ish. Mycket ljusare, än för bara någon vecka sedan. Men ändå. Lite snö skulle pigga upp den mest grådaskiga gräsmatta. Det kan inte hjälpas.

Det som det är, bara att gilla läget, som det heter. Det är långt till sommaren, men det behöver inte hindra att de ljusa drömmarna känns nära. Långa, ljumma kvällar med gyllene ljus - och gyllene tillfällen att fotografera! För det är det jag saknar mest, att bara kunna gå ut på eftermiddagen och gå en lång promenad med kameran i handen. Hålla handen, ni vet. Hålla kameran i handen och blicken öppen för allt som råkar dyka upp i ens väg, i ens synfält.

Ovan ser ni den värsta latmaskversionen av gatufotografi: Att sitta i bilen och fota ut genom vindrutan. Inget jag rekommenderar, mer än i undantagsfall. En fördel är i och för sig att man automatiskt hamnar i bra vinkel och position, när man sitter ner så där i ett lite lägre perspektiv. Det här var en av sommarens varmaste dagar, vi tog skydd i bilen, kan man säga. Skydd från de starkaste strålarna. Bilden är tagen i Ulricehamn, där street art-konstnären Shai Dahan har gått loss med färgerna. (Och där världseliten i längdskidor väntas ta plats i spåren någon gång i januari 2017, FYI).

Om man söker på "street photography" kommer det, förstås, upp hur många träffar som helst. Men jag har fastnat lite extra för The Street Collective. Hos dem finns fotografer, med känsla för snabba ögonblicksklick, från hela världen. Till och med en svensk (vad då till och med?!:) finns representerad.

Sedan tycker jag alltid det är bäst att ta in lagom mycket utifrån. Jag vill inte bläddra sida upp och sida ner bland andras bilder, vill behålla min egen ton och nyans hyfsat intakt. Alltid bra att ta till sig nya influenser, och en del andra vinklar, men det får inte bli så mycket input utifrån att man tappar sin egen röda fototråd. Det är ett råd. Behåll ditt eget kameraöga vaket. Och gärna naket. Betrakta världen genom de oskyldigt blå, även om just dina två titthål råkar tillhöra de mest djupa, mörka brunnar. Svårt det där - att försöka se allt invant med nya ögon. För en av de allra största utmaningarna är att försöka fånga något riktigt intressant precis här, precis där man går och står. Här och nu.

Eller där och då. Som hos Lee Miller. Kan inte låta bli, när vi nu pratar fotografi, att nämna henne. En av alla dessa begåvade konstnärer födda runt förra sekelskiftet. Vet att jag har berättat lite om henne förut. Hennes bilder fascinerar mig. Denna vackra, uttrycksfulla kvinna som började som modell, och senare assisterade andra, innan hon själv vecklade ut sina fotografiska vingar i full bredd. Under andra världskriget var hon till exempel en av mycket få kvinnor som jobbade med dokumentärskildring på helt nära håll. Nära intill, för att inte säga mitt i, krigshändelsernas verkliga epicentrum.

Hennes mer konstnärliga alster, allt från konstruerade ateljéfoton till snöiga gatuvyer i Paris och pampiga pyramidperspektiv i Egypten, andas lika delar stilfullhet och livfullhet. Hon porträtterade också, många välkända ansikten, var en av dem som rörde sig i dåtidens konstnärliga innersta kretsar, med namn som Picasso i mixen.

Gå gärna in på www.leemiller.co.uk - Lee Miller Archives - och njut av fotografiska bilder som, i ordets vidaste bemärkelse, ger perspektiv.

/helena

ps Kommer nog att sakna det där stenskottet i vindrutan, nu när det är lagat, tyckte det gav lite extra krydda till mina "bilburna" bilder.

tisdag 27 december 2016

Ibland är det bara snö som kan rädda en


Just nu läser jag om en kvinna som är insnöad. Bokstavligen. En ensam äldre kvinna som måste skotta sin väg fram till vedboden för att kunna elda i vedspisen när strömmen har gått. Och så får hon ryggskott. Pang bara! Sedan får hon kravla sig upp och ner för trappan - på mage. När man läser sådant längtar man inte direkt efter snömassor som faller. Men. När man är en trött bloggare som inte orkar lyfta kameran förrän solen är på väg ner, då, då önskar man verkligen att snön kunde komma och hjälpa en lite på traven. Inget kan lysa upp en mörk vinterdag som snö. Lite snö. Räcker med ett tunt lager bara.


Annars då? Jodå. Vardagen är här en stund igen (även om vissa av oss har förmånen att vara långlediga från våra day-jobs) och jag försöker pigga upp den med en brosch. Inget kan pigga upp en helt vanlig tisha som en brosch. En suddig brosch visserligen, men ändå.


Funderar på vad jag ska ha på mig i nyår. Kanske den här gamla trasan? Glittertröjan undertill har jag verkligen haft länge, en sådan där räddaren-i-nöden-tröja. Funkar alltid med lite glitter ju. Och den prickiga, handsydda blusen som jag hittade på Myrorna i Göteborg. Minns ni vem som fick äran att prova den först?


Mannen har varit duktig och rensat bland våra sladdar. Fattar inte att vi har haft en hel liten byrå full med bara sladdar?! Hursomhelst, när jag stod där och ryckte i det resterande, sparade, nödvändiga ormboet för att försöka hitta kamerakabeln, fick jag syn på den här slitna tomten. Har helt glömt bort att skaka fram min barndoms gamla snöglob i år. Snön glittrar försummat på botten och grantopparna har tappat nästan all sin gröna färg. Ska nog fylla på med lite vatten i alla fall. Och skaka loss!

:)
/helena

ps "1955. Orädd Boråskvintett i härlig nysnö vid bastun vid Kypesjön. Karin Andersson, Frida Pettersson, Gunborg Johansson, Stina Frey och Eva Andersson som badar på stora lögardagen." Sista bladet i almanackan från Borås Fotoklubb är så härligt! Snart ska jag hänga upp 2017, misstänker åtminstone att mannen har varit snäll och köpt den åt mig. Förlåt fotoklubben, för att jag skriver om er i ett inlägg med så mörka, murriga, blurriga och allmänt undermåliga foton... But I dreamt of a white Christmas...

söndag 25 december 2016

Hello Mary, Ilse, Kitty & Amaryllis!


Bästa julkulan är, förstås, ingen julkula. Bästa julkulan är en boll som jag har ärvt av ett barn. Eller snarare "ärvt". Via second hand-världen, såklart. Smutsig, mer än välanvänd, och oemotståndlig. Jag stod länge och höll i en handblåst glaskula med blommor på, innan jag la tillbaka den i hyllan igen. Jag ville ju ha Hello Kitty-kulan! Kalla mig gärna tom i bollen om ni vill, angående att jag gjorde det valet alltså, men nu är det en gång för alla så att jag är väldigt, väldigt svag för enkel (ej att förväxlas med simpel!), grafisk design. Och det är ju ofta på just barnprodukter vi kan finna den typen av färgglada, roliga och lättillgängliga figurer. Hello Kitty!, säger jag bara.

Och Hej Amaryllis! Fy tusan vad kul det är att följa knoppens utveckling steg för steg. (Hörs det att jag inte direkt är en äventyrsmänniska? Hehe.) Mannen tycker att det ser ut som en Alien som kläcks. En jul-Alien. Nog får man känslan av en puppas förvandling till fjäril, och inte gör det det minsta att själva blomningen kommer i senaste laget. Julen varar ju ända till påska vetja!

Ilse Roempke, mera känd som Ilse Claeson för de flesta kanske, är kvinnan bakom den vackra bilden på Maria och Jesusbarnet. Ilse Claeson var i första hand keramiker, men jobbade också en del med textil, då ofta under namnet Roempke, om jag har förstått saken rätt. Den grå paletten i min smått ikoniska, lilla textiltavla är synnerligen rik. Verkligen ett bevis på att det finns minst femtio nyanser av grått, mina vänner.

Hoppas att ni har det bra. Det har jag: Bästa sällskapet och mycket gott att äta. Vi sjunger och spelar spel och sover och försöker komma ikapp med en del praktiskt som hamnat på efterkälken. Lite så. Har önskat mig en sak som jag kanske får först imorgon, vi får väl se. Ni får väl se. Kanske. Sköt om er.

<3
/helena

ps Vet inte var jag såg det, vem som är den smarta personen bakom idén att öppna garderoben istället för att ge sig ut i mellandagsrean. Tror det var förra året som jag hörde talas om den briljanta idén att använda tiden till att lappa och laga - och eventuellt sy om - kläder man redan har istället för att slita och slänga och bara jaga efter en massa nytt. Vet att jag har minst en knapp att sy i. Och en bläckfläck att dölja med något lämpligt. Bara att leta fram nålen nu då. Och trä rätt nyans på tråd.

lördag 24 december 2016

En God, och lagom eftertänksam, Jul!


Med Margarethas berättelse, som jag hoppas ska beröra er lika mycket som mig, och med några sköna, stämningsfulla - och soliga! - foton vill jag önska en riktigt GOD JUL!

Ni minns kanske, i somras, vi - mannen och jag - skulle besöka sommarloppisen och sedan på hemvägen svänga förbi den gamla kyrkan som jag velat fota så länge. Men men, livet och bilen tar ibland andra vägar än man tror. Vi hamnade intill en röd byggnad som fick mig att förnimma känslan av både snickarverkstad och stall - förmodligen var/är det en gammal brädgård. En gammal såg? Där inne förvarades det mest oväntade föremål en grönskande julidag kan erbjuda: En släde. En gammal, rostig släde. Med blå, avskavd målarfärg. Ett drömskt och smått magiskt fordon. Särskilt när man möter det så oförhappandes, mitt i en grönskande sommarhage!

Häromdagen hade jag ett mycket trevligt och givande samtal med en kvinna som bär på en historia vi aldrig bör glömma. Margaretha Sandblom var sex år när hon och hennes familj flydde, från ett Mellaneuropa i mentala och bokstavliga ruiner, och så småningom nådde den efterlängtade friheten i Sverige.

Margaretha hade vänligheten att låta mig återpublicera hennes vinterkrönika (som ursprungligen publicerades i Borås Tidning 20151221). Så, luta er tillbaka och ta del av en sann julsaga som utspelade sig för exakt 70 år sedan:

"
Flykt - just nu ett ändlöst lämmeltåg av vuxna och barn, bärande på sina väskor, ryggsäckar, knyten.
Precis som min mor och jag, flyende från en stad i ruiner, ett sönderbombat hem. Angripna av det stora landet i väst och längre fram, av landet i öst. Flyende från släktingar till släktingar under flera långa år, utan eget hem, med få personliga tillhörigheter. Vi visste ej om vår make/far levde, han kämpade i armén för sitt land.
Fullständig tystnad. Så, efter cirka tre år, ett osignerat brev avstämplat i Sverige. Mor förstod att det var från honom, hon kände igen handstilen. Vi befann oss då i södra delen av vårt land. Kriget var slut, han var i Sverige, räddad av Röda Korset och de vita bussarna. I brevet bad han oss åka norrut mot havet. Man skrev sommar 1945. En av fars systrar bodde med sin familj i en liten stad vid kusten. Vi tog oss dit, hur minns jag ej. Tiden gick, ingenting hände. Enstaka censurerade brev kom då och då. 
Julafton 1946 på eftermiddagen, när vi just skulle äta vår enkla måltid och dela ut några få julklappar, bankade det på dörren. Utanför stod två uniformerade män. De bad mor packa en liten väska och följa med dem. Mor, chockad och panikslagen, slängde ned lite underkläder och blöjor, jag storskrek av rädsla.
Minns det som om det vore igår, jag var nästan sju år. En bil körde oss snabbt till en närbelägen hamnstad, där en stor båt låg. Vi smugglades ombord och låstes in i en hytt. Mitt i natten lämnade båten hamnen med destination Trelleborg. Efter tre mil till havs kom beväpnade män ombord för att genomsöka båten. Som genom ett under upptäcktes vi ej. När de lämnat båten fick vi röra oss fritt. Allt var helt overkligt. Efter åtta timmars färd var vi framme. Jag skulle möta min far som jag inte hade något minne av. Vi hörde steg och jag lyftes upp i min fars famn. Vi grät av anspänning och lycka. En förenad familj efter fyra långa år. En tågresa låg framför oss och vi nådde vårt mål på kvällen. Stationen ligger högt ovan den lilla staden. Snön gnistrade och staden bredde ut sig nedanför oss. Det var som en saga. Från ett grått, svårt krigshärjat land, kunde vi blicka ned på en förtrollad plats. En stad i ljus! Den synen är för alltid inpräntad i mitt huvud. 
När jag ser Borås alla ljus tindra i vintermörkret, kommer känslan av frihet och tacksamhet tillbaka, lika stark nu som för 70 år sedan. Vi fick leva många fina år tillsammans.
                                                                                                                                                    



<3
/helena

torsdag 22 december 2016

Ett nytt kapitel, del 2


Christmas is just around the corner... Är radion på? Hon hinner bara tänka tanken innan hon hör Ernst röst säga något om: "Här skulle nog självaste Tomten trivas! Tror ni inte det?" Varför är det på så högt? -Hallå! Pelle! Han vet inte att hon har döpt om honom till Snällisen. -Pelle, det är jag, Leka! Det ekar upp i det höga huset.
-Ska vi leka, Leka? Brukar Snällisen säga, för att han vet att hon hatar det. Men han säger det med glimten i ögat, till skillnad från några av killarna i 6B. Leka dum, säger de. -Ska vi leka dum? Eller doktor?! Säger de med dreglande munnar och gloende koögon. Samtidigt som de låtsas ratta runt hennes bröst. De som nästan inte finns.
Leka lägger vantarna på det gröna elementet i hallen, kliver ur uggsen, och börjar gå Ernst till mötes. "Så lägger ni dem bara i blöt så här. Skaka om dem någon gång då och då, när ni ändå råkar gå förbi." Hon går fram till TV:n och lyckas tysta Ernst med en snabb knapptryckning, precis innan han ska såga till ytterligare en bit rundstav i precis lagom längd.
Det lyser överallt, till och med på toaletten. Därinne står vattnet och rinner. Det rinner över badkarskanten, en rännil stannar vid den orange plastmattan. Hon vrider och vrider och vrider på den rostiga, jämrande kranen. Den "gråter" ju högre än brorsan, tänker hon. En oktav högre? Hon har börjat spela fiol. Kan inget om oktaver än, men vet redan att det trilskande instrumentet också gillar att jämra sig. -Du blir nog ingen Yo-Yo Ma idag, brukar pappa bullra. -Men imorgon. Då. Då! I handfatet flyter små tygbitar. Bruna, tunna tygbitar blandat med långa, gråa hårstrån. Vilken sörja! Tänker hon och stänger dörren in dit.
Trappan knakar inte. Den är klädd med något mjukt, ulligt. Varje trappsteg, som ett litet får. Bäbä. Och så är hon uppe. Hon vet så väl att det finns en spegel rakt fram här, ändå blir hon rädd när hon ser sitt eget vinterglåmiga ansikte stirra tillbaka. Spegeln är gammal, det har Snällisen berättat. Han har ärvt den. Den glimmar och glittrar med allt sitt guld. Och glaset är buckligt. Så man ser lite annorlunda ut. Hon tycker alltid det känns högtidligt att spegla sig i den. Det är svårt att låta bli att låta tankarna skena... Vem har speglat sig på samma sätt i den före henne? Långt före henne? 
Sängen är obäddad och full av...kuponger? Nej, det är biljetter. Det måste vara flera hundra stycken. Det står samma sak på alla: Stockholm-Motala. Hon öppnar fönstret, ser att mamma hänger upp de randiga långkalsongerna på linan som löper mellan den stora lönnen och kroken som pappa har fäst i friggebodens ena gavel. Varför hänger hon alltid tvätten ute när det finns risk för regn? 
Men var är han?! Hon börjar bli otålig. Och lite rädd. För ett ögonblick hade hon trott att alla papperslapparna på sängen var pengar, men det verkade ologiskt. En himla massa biljetter till samma destination, verkade i och för sig ändå mer mystiskt. Kunde det möjligen ha något att göra med det hon hört mamma säga: -Han är ju en sådan där fri konstnärssjäl - de går aldrig att tämja! Då hade pappa skrattat och gått ut i garaget och klivit i den stora, blåa overallen och börjat meka med gräsklipparen. Den hade lagt av dagen innan. -Du väntar alltid med att klippa till gräset är för långt! Sa han till mamma. Saken var den att mamma, som frivilligt tagit på sig att handjaga runt den stora, gröna trädgården, ville att gräset skulle vara för långt. -Det ger bättre träning i låren, förstår du väl! Mamma pustade, samtidigt som det långa håret nästan klipptes av när hon tvingades böja sig så mycket framåt, med nästan hela sin tyngd, att gräsklipparen till slut motvilligt gick med på att röra sig en centimeter. -Jaha. Okej då. Sa pappa.
-Pelle, var är du?!? Hon sträcker mycket tveksamt fram stortån mot den smala trappan som leder upp till vinden. Eller till "lilla våningen", som Snällisen kallar den. -Här är jag! Hon rycker till! Rösten kommer från ett oväntat håll. Från en vägg bakom henne. En vägg full av överdådigt blommande klövertapeter. En vägg, som saknar något mycket viktigt. En vägg, utan något väldigt väsentligt. En blommande vägg - helt utan dörr.

:)
/helena

måndag 19 december 2016

Ett nytt kapitel


Dagarna outstakade. Många, långa. I raka spår. Almanackan vit. Varje uppslag som snö. Mjuk, nyfallen överst. Som grädden på varm choklad. Som en spinnande katt. Som sovmorgon. Där under något hårdare, mer krävande. Som svårforcerad skare. Vanlig skare är ytlig, den här går djupare. Själskare. Själ-skare. Som frostskador i hjärtat.
Något ligger och skaver. Skaver och liksom svider. Alla ögonen. Barn, som hon, fast ändå inte alls som hon. Hon vet att hon har "allt". Utom hundvalpen, den med långa öron som hon önskar sig hetare än nyupptappat badvatten. Den svaga, bleka solen ligger an mot skrivbordet nu, gör de vita sidorna stridslystet skinande och vassa. Rakbladsvassa mot de nymornade pupillerna.
-En avig och en rät. Så brukade mormor säga. -Ena dagen glad, obekymrad och sprallig. Nästa dag nedtryckt i skorna, inåtvänd och moloken. Hon hade aldrig riktigt begripit vad moloken var för något. Lät mest som ett djur. En Ior. Det andra förstod hon mycket väl. Ända sedan hon var pyttepyttepytteliten hade dagarna haft olika färger. Olika ljud och ljus. Olika toner, som regnbågen. Från åska till solregn till snöstorm till sol igen. Man visste aldrig säkert när det skulle blåsa upp nästa gång. Eller hur fort det skulle bedarra. Enda skillnaden, när mormor sa det, var att det inte lät som en anklagelse. -Hon är som jag. Stackars lilla krake. Så sa hon med glad röst. Och så vände hon sig om och tillade: -Gläds åt dina dalar du, vännen. Utan dem får du aldrig se den vidunderliga utsikten från det allra högsta berget.
-Hon behöver disciplin, sa någon. -Hon behöver medicin, sa någon annan. Och utanför sjöng fåglarna som vanligt.
Det var det där som skavde. Det outtalade. Monstret. Alla de mörka, slocknade ögonen. Ingen hundvalpslängtan skymtade någonstans bland alla ögonen. Där fanns bara ängslan och tomhet. Apati, hette det visst. 
En pojke på blåspräcklig cykel stregrar framhjulet på ett sådant där löjligt sätt, som killar alltid gör. Precis när han passerar hennes fönster släpper han båda händerna från styret. Som om hon brydde sig det minsta. Who cares? Jag. Tänker hon. Jag bryr mig om andra fast jag inte känner dem. Men jag känner dem ändå. Hela tiden. Inombords. De bor där. Som fjärilar fladdrar de runt. Ibland landar de på ett ömtåligt organ, ibland badar de i havet innanför naveln. Ibland blåser de viljelöst med i känslostormarna. 
Blicken vandrar vidare, fastnar på grannens stora gran. Hm. Varför har han inte tänt ljusen i den ännu? Hon bestämmer sig för att kika närmare. -Går bara ut en sväng. Hon ropar först när ytterdörren redan är stängd. Äsch. Vantarna är fortfarande blöta. Mamma har slutat hänga upp dem på elementet åt henne, tycker hon ska börja ta mer ansvar själv. Känns trist. Men hon har ändå en aning om att det inte är ett orimligt krav.
Allt är grått: Himlen, luften, gräset. Och vått: Vantarna, vinden och kinderna. Det är fortfarande tänt inne hos grannen, fast det är långt in på förmiddagen. Om det hade varit en vanlig skoldag hade hon suttit i den stökiga matsalen och käkat falukorv i stora lass nu. Eller köttfärssås och spagetti. Staketet är fortfarande sönder, på två ställen. Pelle som brukar vara så snabb med allt det praktiska. Det är pappas ord hon tänker. Själv kallar hon honom aldrig för Pelle, utan Snällisen. För att han alltid är så snäll. Kort och gott: Snällisen. 
Snällisen har inte satt upp några ljus i granen alls, upptäcker hon när barren kittlar henne i näsan. Konstigt. Visserligen är det ingen som har nått högst upp på många år nu, men grenarna längst ner brukar alltid prydas med ljus. Tre meter upp eller så. Där brukar det alltid glimma och glänsa i takt med decembermörkret. Under hela adventstiden, så länge hon kunde minnas. På kvällarna brukar väggen bakom sängen få ett alldeles speciellt sken. Åtminstone de kvällar rullgardinen förblev upprullad. Ofta, ofta nynnar hon sig då till sömns med hjälp av tusen juleljus. Med det rosaröda täcker uppdraget över nästippen.
Det var Snällisen som kom på att hon borde övertala mamma att de skulle kontakta någon bra organisation, och höra sig för angående ett fadderbarn. -Så ska du se att de inte bara har ledsna ögon. De sjunger sig säkert också till sömns. Och hoppar rep. Så fort de bara kan. Sa Snällisen. -Så TV:n ljuger? Frågade hon. -Inte ljuger, men vinklar sanningen. Så att du ska känna något. Känna mycket. Svarade han. -Men visst finns det många barn som aldrig hinner leka. Som måste vara vuxna, när ingen annan kan vara det.
Snällisen ljög aldrig. Inte vad hon trodde i alla fall. -De ögonen har sett en del, brukade pappa säga, när mamma för hundrade gången log och kommenterade att Snällisens ögon var de varmaste källor hon visste. Och att ingen kunde vända på dåligt morgonhumör som han.
Dörren är öppen. Står öppen. Inte för fullt, bara med en glipa. På skylten läser hon samma som alltid: JOHANSSON, med kraftiga, svarta bokstäver. Därefter, något som nästan kunde tolkas som ett utropstecken. I alla fall för den som inte visste att en väska drämts i alldeles för hårt där en gång. Men det var längesedan det bodde en familj här. Barnen hade kläckts och lämnat boet (Snällisens ord). Frun hade flytt med en miljonär. -Varför då? hade hon storögt undrat. -För att hon älskar pengar, hade Snällisen svarat, helt lugnt.  -Mer än mig. Sedan hade han skrattat.

:)
/helena

söndag 18 december 2016

Fruktkarusell


Är det någon som vet vad det här är? Lite gissa-grejen här. Att det här översta är ett slags handtag, ett bärhandtag av något slag, det fattar till och med jag. Men resten...


VAD är det? När jag köpte den, då trodde jag att jag fattade: -Aha, det är en jättefin ägghållare. En utsirad, vacker, gammal metallsak att servera de kokta finäggen från. Men nu...


Nu är jag osäker på alltihop. Är den verkligen gammal, eller är det en sådan där grej som är tillverkad för att se gammal ut? En lurendrejerigrej. Eller en nästan-lurendrejerigrej. För den är ju fin. Men så gammal är den nog inte. Och knappast heller avsedd för äggförvaring. För hålen...


Hålen är så himla stora. King-size faktiskt. Bara strutsägg skulle kunna undvika att falla rätt ner genom de gigantiska hålen. Men men. Vad gör det om hundra år? Eller nu? Den funkar ju hur bra som helst som ljussnurra. Eller som korkskruvshållare. Eller fruktkarusell.

:)
/helena

ps Snälla, snälla maila eller skriv en kommentar om ni vet vad den här grejen ska användas till, egentligen. Eller om ni har en riktigt bra gissning. Eller en riktigt dålig... Och snälla, snälla, snälla förlåt mig för att jag var tvungen att använda lite snurrig effekt på fotona här ovan, kände bara att vårt kök inte var tillräckligt sagolikt för att figurera här inne just nu annars. Men snart så. Snart kommer det vara helt dolled up. Christmas style. Jodå.

fredag 16 december 2016

Throw back Thurs...FRIDAY!


Var tvungen att gå på det lilla huset med det röda hjärtat på, mitt i natten. Hade ett litet litet, men trängande ärende dit. Lite för mycket information, jag vet, men det kommer ett vettigt skäl till det hela - NOUR! Nour El Refai. För självklart kunde jag inte låta bli att slå på Musikhjälpen och kolla läget lite. Hon var där i buren då. Pratade bort några timmar med Pelle, som jag förstod det. Såg på hennes sida att hon åker ut på turné snart. Kul. Och eftertänksamt. Förmodar jag. Förutsätter jag, med tanke på namnet: "En komisk depression".

Det var nog bara det. Är lite för trött för att tänka just nu. Visserligen är jag väldigt fredagspepp samtidigt Bara en sådan sak som att någon som snart fyller 47 använder uttrycket pepp säger väl det mesta...

Skärpning, måste åtminstone förklara att det är Nour på scenen. På mitt foto från sommaren 2014. Mitt emellan de ljuvliga barnen sitter hon och är. Småär, som vi säger här hemma.

Såg ni barnen utanför buren tidigare i morse? Så söta allihop. Tänk om de, våra egna kära små, skulle vara tvungna att springa ner i källaren för att flyglarmet gick titt som tätt. Går inte ens att föreställa sig, eller hur? 

Så mycket überbra musik i musikhjälpen nu alltså. Lennons x-mas och Pharell Williams' Happy! Och en massa, massa annat bra. Rockar fett och rockar brallan av allt möjligt. Rockar, helt enkelt!

Till skillnad från alla j-a konflikter och krig, that is. Krig är skit, stod det på en banner som de fick in i glasburen. WORD!

Jo, jag funderar på det här med julklappar också... Sorry, men hela jag ÄR ett stort tvärt kast idag. Ett trött kast, inte så tvärt, mest trött. Anyway. Hur sjukt verkar inte det, att jag sitter och hoppas på att få ett alldeles speciellt kuddfodral (!) i julklapp, samtidigt som barn flyr från ruiner och vinande kulor på många olika håll i världen? Helt sjukt alltså.

Björn Skifs! As we speak. Michelangelo! Kan du svara på? Hur du gjorde dem, alla tavlor som... Men så svara då!?

Och QUEEN! We will we will ROCK YOU!

Pepp, var ordet.

<3
/helena

ps Annars tänker jag att bästa önskningen just nu (förutom låtönskningar till och med söndag då förstås) måste vara en upplevelse. Själv funderar jag på att önska mig en biljett - eller två - till Cabaret här i Borås. Blev himla sugen att se Cabaret när jag såg en dokumentär om och med Sarah Dawn Finer och hennes medverkan i en Cabaret-uppsättning. Glöm inte att det finns mycket intressant - kulturellt och sportsligt och annat - som händer just precis där du går och står (om du inte bor mitt ute i en urskog alltså, då är hela showen naturligtvis, NATURligtvis gratis). Min nya slogan: Bry dig globalt - sponsra lokalt. Man måste inte åka till Göteborg eller Stockholm eller Paris eller New York för att hitta på något riktigt bra, viktigt och skoj. Bara en tanke.

torsdag 15 december 2016

På tre juleröda


Ser ni stjärnan upphängd i det blåa bandet? Vilken lyckträff, när jag hittade den här glasstjärnan förra året. Där låg den, i kartongen, helt utan sin el. Precis som jag vill ha det. Här på bilden syns det inte riktigt hur fin den verkligen är, men ni kan nog ana. Rött melerat glas, med inslag av ljusare, liksom rosa, stråk. Och allt är "sammansvetsat" med svart metall. Lite som ett kyrkfönster. Återanvändning när det är som allra bäst!


Finaste pyntet kan vara det mest oansenliga, tänker jag. Bara lite papper med tryck på. Som julkortet med motiv efter ett original av Aina Stenberg. Är annars så dålig på det där - att spara julkort, ja alla typer av vykort - som dimper ner i brevlådan. Ser ju, när man rotar runt i lådor på auktioner, att det är många som varit duktiga på att sätta in allt sådant prydligt i album och pärmar. Både kort som de fått, och souvenirkort som de själva köpt ute på resande fot. Lite synd att så lite finns sparat här hemma, men man kan ju inte spara på allt. Vissa, speciellt fina, sparas. Som ni ser.


Min jul har inga färgbegränsningar, men det är klart, lite rött måste man ju ha. Gärna mörkrött, eller ska vi kalla det Ingrid Marie-rött. Blodrött, som i järnrikt livgivande blod. Hjärterött! Vackraste juläpplet, hur som helst. Mörkt, mörkt rött med ljusa skiftningar.

Och ljusblått och mörkrött är en väldigt snygg färgkombo, faktiskt.

<3
/helena

ps Förresten, såg ni månen i morse? Så maffig! Rund och go. Eller inte riktigt rund egentligen, mera oval. Fast inte halv på något sätt, mera som om den bantat runt midjan. Hihi. Den vill kanske göra plats för all god julmat.

onsdag 14 december 2016

Och vad gör ni då?


Själv sitter jag här och dagdrömmer. Om andra tider. Sitter här på min överansträngda rumpa och försöker få något gjort efter en tämligen icke-produktiv dag. Natten är min räddare, ännu en gång, även om jag försöker bli bättre på att sova på natten och jobba på dagen. Nattugglan försöker flyga in i tidigare vanor, och stanna där. Vådan av att styra det mesta av sin egen tid: det mynnar lätt ut i att hela dygnet förvandlas till en slags utspridd, utdragen arbetsdag.

Men, men, nu finns det verkligen ett starkt skäl att stanna uppe - MUSIKHJÄLPEN! Känns ju nästan som en lika viktigt tradition som självaste julen numera. Även barn i oroliga/krigsdrabbade delar av världen måste få gå i skola, så är det bara!

Tänker mest på riktigt bra nattmusik just nu. Önskar mig Patti Smith, såklart. Bästa bästa fina Patti. Because the night. Den är inte bara skriven av Springsteen, som vissa verkar tro. Patti är också upphovsman till denna sköna nattdänga. Om nu någon vet vad dänga betyder idag? Och så vill jag höra Black Eyed Peas. Hur är det den där bra går? Tonites gonna be a good night...a good good night.... Ungefär så va?

Hoppar upp och ner när Bee Gees' Stayin alive dyker upp bland allt nytt. Och tantvarningen är total när man finner sig själv sitta och undra varför det så sällan är någon riktigt mogen kvinna som får uppdraget att leda viktiga program som det här? Malena Ernman är förstås upptagen så här i strålande julmusik-tider, men annars kan jag tänka mig att hon vore fullständigt klockren som programledare, med stort socialt patos. Kanske kan hon cleara kalendern lite till MH-17? Drömma kan man alltid. Drömma, FÅR man.

Eller Lill-Babs. Är det någon som kan sprida värme och gemytlighet så är det väl hon? Jaja. Inget fel på årets trio, inte alls, men ibland längtar jag efter lite mer blandning. Och efter det lite mer oväntade. Med det sagt vill jag bara få tillägga att Kodjo är bäst. Bästa Kodjo, tänk att han orkade ett år till! Han kommer bli så saknad. Även om Lill-Babs skulle dyka upp 2017...

Annars då? Jo. Tycker det är så himla mysigt att tjuvkika in i alla adventspyntade fönster. Smyga runt husknutarna och spana på alla olika adventsstjärnor som finns. Och så har jag lyckats rensa ut lite fler dammiga böcker och lämnat in dem på Myrorna. Flera riktigt bra böcker faktiskt, några av dem helt olästa. Som en handbok för män - om hushållsarbete. (Hehe. Känns lite tramsig och sexistisk nu, men när jag köpte och gav den till mannen, för många år sedan, kändes den som en jättebra idé).

Ibland är det bättre att låta någon annan få chansen att läsa, än att gå runt den överfulla bokhyllan och muttra om mer tid. Bättre att släppa taget lite, än att benhårt fortsätta tro på att tiden ska bli mer elastisk framöver. -Snart, snart kommer jag få all tid i världen att läsa! Nej. Den där tiden kommer aldrig - utom under julledigheten, hoppas jag. Men då vill jag låna lite nytt. Lite annat. Lite sådant som inte känns nödvändigt att äga, bara låna. Som om det vore så bara.

Och ni, hör ni - Don't stop Believin'!

:)
/helena

ps Måste bara få säga att jag beundrar mannen. Han ska spela in pengar till musikhjälpen! På sin lediga tid ska han ställa sig i den lokala ICA-affären och spela. Hålla gitarrlådan öppen för alla som vill lägga en liten - eller större! - slant till allas vår framtid: Kidsen. Kidsen, mina vänner.

måndag 12 december 2016

Sprid ljus! Sprid ljus!


I sångboken: LÅT OCH LEK MED LÅTAR (1987) av Anders Bergsjö och Bengt Forsberg, där jag hittade Tomtarna på loftet häromveckan, hittade jag också en stämningsfull Lucia-sång. Tänkte att jag skulle dela med mig av den. Lite sent att lära sig den utantill förstås, men ni som kan noter hinner säkert börja tralla den i alla fall. Känns som att den här Lucian är en aning nydanande, samtidigt som den följer i relativt traditionella Lusse-spår. Alltid kul med lite nytt, uppblandat med det redan inövade och välkända. Inte sant?

Nytt och nytt förresten, boken med "roliga sånger och sånglekar" har ju snart 30 år på nacken, eller på bokryggen då. Svensk Skolmusik AB heter utgivaren. Jag hoppas, och tror, att ingen där misstycker att jag delar en sida ur deras skojiga, fina sångbok med er. Jag utgår ifrån att de tycker det är bra att jag sprider det goda ordet - och ljudet - på samma sätt som Lucia sprider sitt ljus. Alltså, här kommer de tre små verserna i sången Välkommen, Lucia:

1.
Välkommen Lucia, välkommen till oss.
Vi har längtat så efter dig.
Dina ljus lyser upp i vårt mörka hus.
Sprid ljus! Sprid ljus!

2.
Välkommen Lucia, välkommen till oss,
med den värme som bara du ger
till den som är glömd i sin ensamhet.
Ett ljus. Ett ljus.

3.
Välkommen Lucia, välkommen till oss.
Du kommer med kärlek och fred.
En önskan om frid i en orolig tid.
Ett ord: Vår jord.
Ett ljus: Vårt ljus.
Lucia.



<3
/helena

lördag 10 december 2016

Blommande smörgåstårta


Här kommer en murrig hälsning från vår egen lilla, enkla Nobelkväll. Här har inga tallrikar kraschat - än.


Änglarna är med oss ikväll. Den största ängeln skakar grädde just nu. Visp är för veklingar! Nej då, men att skaka i en påse sparar disk, och det blir ju ingen diskmaskinslös människa ledsen av. Något ska strax hällas upp ur en konservburk, tror det blir persikor. Bästa Swedish Grace-skålarna ska fyllas till brädden. De är ju så små.

Först skålade vi i apelsinlikör, för Alfred förstås!.

Annars bestod menyn av god, god julkorv med pommes Pers. Alltså pulvermos blandat med persiljeklipp. Gott, gott. Och snabblagat, så att man hinner hänga med i alla jäsande, pösande sköna konversationer runt TV-bordet. Jästceller och isande fasövergångar serveras på löpande, nobla band.

Och jag vet att det ska föreställa romantiska sommarängar på honnörsbordet, men visst ser det ut som en stor, lång, blommande smörgåstårta? De små aprikosfärgade blommorna underst är räkorna och det vippiga gröna överst ser precis ut som vajande dillkvistar. En vacker komposition hursomhelst.

Här hemma tänks inga djupa tankar ikväll, det får andra göra. Det har andra redan gjort - uppenbarligen. Nu serveras snart efterrätten och kaffedoften sprider sig från köket, runt hörnet och in hit till mig, och ända upp i mina glada näsborrar!

:)
/helena

fredag 9 december 2016

För många ingredienser?


Hur ska man hinna andas?

Det är Nobel och Lucia. Coola Kakan och hennes pappa ska åka tåg. Boken, som jag just börjat på, pockar på uppmärksamhet (gav mig på en hyllvärmare här hemma - Öken av en tidigare litteraturpristagare, J.M.G. Le Clézio, somnade efter mindre än tio sidor, men jag tänker inte ge upp!). Det är nära, så nära till Göteborg och där kan man kliva in genom portarna till Liseberg och julmysa, ända fram till mellandagarna faktiskt. Kolla om hoppande vattnet har frusit. Knappast. Det är ju en massa plusgrader (+7) ute. I alla fall just nu.

Och så vill jag se den klassiska dokumentären om/med Dylan: Don't look back (finns på SVT Play en månad till, under avdelningen dox). När ska man hinna kissa? Och öva på den nya Lucia-sången som jag hittade häromdagen? Jag bara undrar? Sedan har vi alla julmarknader, och som grädde på vintage-moset alla loppisar och välgörenhets second handaffärer, som bara skriker efter en.

Helst av allt vill jag bara stanna hemma, möjligtvis med undantag för att gå på ett museum jag pratat om att besöka länge. Lääänge. Annars vill jag bara äta för många pepparkakor och skriva några snigeljulkort (i tid för en gångs skull!), så att det dyker upp några snigeljulkort i ens egen låda och sprider den där speciella julstämningen som inget digitalt i hela världen kan sprida. Sedan, om jag fortfarande orkar hålla ögonen öppna, vill jag titta på min hett önskade och väldigt efterlängtade namnsdagspresent (har jag sagt att Mannen är bäst?!). Och mysa. Sa jag mysa?

Hoppas att ni får en någotsånär avslappnad och mycket lustfylld helg!

:)
/helena

ps Och om någon frågar hur ni mår i Nobel-helgen, så ska ni inte bara svara skapligt, utan veten-skapligt. Såklart.

torsdag 8 december 2016

En ängel till kaffet


Ska strax hälla upp dagens tredje kopp kaffe och hänga upp ängeln. Har bara inte hittat den perfekta platsen än. Den alldeles, alldeles perfekta platsen.


För den här ängeln kräver sin plats - det gör väl förresten alla änglar - men den här är så extra fin. Och skör.


Blått och genomskinligt glas. Turkosa stänk som blänker. Håret på ända. Och den lilla, lilla röda munnen! Det är ju det jag säger: Man vet aldrig vad man ska hitta där ute i den stora vida second hand-världen. Den här gången hittade jag något handtillverkat och vackert. Relativt unikt, förmodar jag. Och roligt! För bara ett par guldpengar.

Tretår, som sagt, och ett ljuvligt doftande äpple. Och hänga-ängel-bestyr.

:)
/helena

ps Kahawk, står det inristat i nederkanten av ängelns klänning (eller särk?). Kahawk, som i en slags ordrebus, en slags bokstavskombination bestående av Karin Westman och Håkan Blomqvist. Verkar som att de gör en massa vackert. Inte bara smått och gott, en del större och gott också.

tisdag 6 december 2016

Från småsten till småsten



Våga
Hoppa
Från hopp till sten till tuva
Liten tuva välter så lätt
Väger så lätt
Hopp
Hopp
Hopp
Och skutt i säng
Lägga sten
På bördan
Och hoppa upp på benen igen
Lägga sten på minnet
I fickorna
Allt är bara småsten
Småsten
Kvarnsten
Småsten
Tungt
Tungt
Heavy
Heavy metal
Glimrande
Gnejs
Hej svejs
Guldkant
Hästsvans
Råttfärgad
Ensidig
Men
Mångfacetterad
En av alla
Småsten
Småsten
Gråsten
Gråsprängd
Fröding
Frödinge
Ostkaka
Låta sig väl smaka
Ta mer
Ta mindre
Lova mer
Leva mindre
Leva större
Hoppa
På STOR fot
Lova lite till
Ta tillvara
Hamstra
Nötter
Idioter
Dra åt h-vete
Vetemjöl
Baka baka
liten pepparkaka
Ge
Mig
Ett
Nobelpris
I modellera
I konsten att stå ut
Eller
Böj den
Häll den
Släng den
Över mig
Berömmelsen
Duggar
Tätt
Av
Småsten
Allt är redan upptäckt
Avslöjat
Avtäckt
Uppväckt
Nedsänkt
Huvud
Värk
Ge mig ett Nobelpris
I pepparkakssmet
Köpedeg går också bra
Mjöla länge
Allt blir vitt
Kommer råd kommer tid
Det blir nog hjul i år också
Samma julspår
Småsten
Småsten
Vara tacksam
Bli lönsam
Så sina julspår
Spå sin julsådd
Försmådd
Oförstådd
Småsten
Småsten
Jular
Ut
I
Mörka
Natten
Få fnatten
Och lite i hatten
Håll ut
Håll
I
Sidan
Småsten
Småsten
Nu
Vänder
Det
Sig
Snart
Snart
I
Magen
Småsten
Småsten
Rimmar på måsten
Om man bara vill
Nu
Vänder
Det
Snart
Vinden
Och
Vågen
I
Råttsvansen

Repet
Som
Bara
Har
En
Enda
Ände
The
End
Hopp
Hopp
Hopp
Och
Skutt
Skutt
Skutt
Och
Mod
Mod
Mod
God
Modighet
God
Hjul
Fri
Hjula
Mod
Mod
Modig
God
God
Godmodig
Våga
Hoppa...
...s!


:)
/helena

måndag 5 december 2016

Och en portion Jesus


Det här ska handla om en av mina viktigaste arbetsuppgifter, och om två av mina största vintage-passioner.


Tallrikar och böcker. Passion, var ordet!


Tallrikar med intressanta motiv.


Och böcker med intressanta motiv. Sedan är det förstås alltid bra om handlingen har någon djupare mening också.


Ska vi vara ärliga, så var det mest åldern på den här boken som lockade. Det föråldrade språket och den personliga inskriptionen. Jesus är mest en symbol för mig. En symbol för en av de stora religionerna. En historiskt intressant person.

Själv är jag inte det minsta religiös egentligen, men mycket historiskt och kulturellt passionerad. Och ständigt lika fascinerad över hur människor alltid har lyckats blanda bort det allra viktigaste kortet i leken: Kärleken. Jag tror på kärleken. Bara den. Det räcker. För mig.

De stora religiösa riktningarna har visat prov på så mycket maktfullkomlighet genom århundradena, och därigenom ofta glömt bort det allra viktigaste. Den enda regel som behövs; den gyllene. Försök bara vara mot andra som du själv vill bli bemött, fritt tolkat. Som vanligt lättare sagt än gjort. Hur ska man hinna med allt? Hinna med att vara trevlig också? Maten ska ju stå på bordet - helst varje dag. Och tänderna ska borstas - även de längst bak. Bara att försöka göra sitt bästa. Men att stånga sig blodig är ingen idé, att vända andra kinden till, tror jag inte på. Jag tror, att man måste hålla på sin integritet och ta ansvar för sitt eget välmående i relation till andra. Vänd energitjuvarna ryggen och ägna dig åt dem som har vett att uppskatta dina omsorger. Lite så, tänker jag.

Julen är en sådan salig blandning. Av tomtar och änglar och kulor och granar och Jesus. Och så vill jag ha det. Vill minnas varför vi traditionellt firar jul, vill sjunga moderna julsånger och gamla psalmer. Vill känna det nymodiga och det anrika blandas, i hjärtat och själen. Och hemmet.

<3
/helena

ps En av mina viktigaste arbetsuppgifter innebär att hålla ordning på vårt - mannens och mitt - eget lilla, kulturella kontor här hemma. Det kan innebära en massa saker, men en av de roligare uppgifterna är att försöka hitta och plocka fram nya låtar och sånger till mannens arbete. Det vill säga hans day job. I och med att hans elevskara är så bred och varierad, så finns det många önskemål och aspekter att ta hänsyn till. Några vill ha det rockigare, några vill ha det mer finstilt. Några behöver röra på sig, andra vill så gärna sjunga med. Några trivs när det händer något nytt, andra mår bäst när de får höra det de brukar höra. I alla fall, igår plockade jag fram en sådan rolig och söt liten julvisa: Tomtarna på loftet, ur boken Låt och Lek med Låtar (Anders Bergsjö och Bengt Forsberg). Hör bara: "Jag är tomte jag och springer runt i husen och sätter fyr på alla juleljusen, för nu är det fart, ja, nu är det fest på loftet där tomtarna bor. Här sitter ingen still och nickar till för då får man en släng av sleven. Och är du utan jobb och går omkring som en snobb så får du sprätta alla önskebreven. ..."