tisdag 30 november 2021

Född att springa låter inte lika bra

Born to run. Det blev det vinnande förslaget. Nu var det ju ingen tävling eller så, men jag bad ju ändå om hjälp att döpa den här bilden för ett tag sedan. Keep on running? Eld i baken (lite för obvious, va?) eller Run for your life? Lite så gick funderingarna. Men när jag hörde Born to run, då förstod vi att det givetvis var så vår lilla klimatreflekterande målning skulle kallas.

För givetvis handlar den om generationen som har fötts in i den globala uppvärmningen, bokstavligen. De unga, och unga vuxna, som nu måste röja upp efter föregående generationers framfart och obetänksamheter.

Det är omöjligt att inte tycka synd om dem. Det är omöjligt att inte tycka om dem, och deras desperata kamp - med Greta och alla de andra Gretorna runt om i världen i spetsen.

Born to run. Från radioaktivt kärnavfall. Från dödliga översvämningar, tsunamis och bränder stora som små länder. Från försurade sjöar och skövlad ur- och regnskog. Från de föregående generationernas nonchalans. Min och andras.

Det är inte annat än att man skäms. För de obetänksamma inköp man gjorde som yngre. Då köptes det både smink, rea-kläder och papperstidningar i massor. För att inte tala om mängden stearinljus som kunde inhandlas inför storhelgerna. Oj, oj, oj. 

Vad onödigt att ha varit en bidragande faktor till det vi ser runt omkring oss nu. Men jag har bättrat mig. Skulle aldrig få för mig att köpa smink idag - och absolut inte en massa stearinljus. Idag köper vi en begränsad mängd ifrån början. När den mörka säsongen nalkas bestämmer vi oss för att den här enda - lilla -  förpackningen med värmeljus ska räcka hela säsongen ut. Så är det med det. Så om man klantar sig och tänder alla på en gång, då får det vara bra sen. Och mörkt. 

Kanske något för diverse borgerliga partier att fundera på, där de står på nedsläckta scener och raljerar med ficklampor? Där de har mage att stå - och försvara något som kräver tusentals och åter tusentals år i slutförvaring, långt ner i vår vackra, ovärderliga jord.

(Modern kärnkraft. Jo, jag tackar ja. De två orden är inte ens skapta att existera tillsammans under samma måne, tänker jag. Som olja på vatten, ungefär.) 

Som om det vore spökhistorier de berättar. Och det är det väl? Skräckhistorier. För vad kan vara läskigare än att gömma något fullständigt livsfarligt i marken? Om än långt, långt ner. Så långt ner att man hoppas att problemet är borta sen, när man inte ser det längre?

Vad kan vara farligare än att resonera så här: Så där ja. Nu får någon annan ta hand om det. Nu har jag gjort mitt.

Born to run. Som sagt.

Sköt om er.

<3

/helena

måndag 29 november 2021

Äsch. Ha den äran. Eller grattis. Eller vad man nu säger till någon som har fått äran att förvalta vårt land.

Äsch. Tyckte det var lite trist att jag nästan bara klagade på politiken idag, men ibland lackar jag seriöst ur på egoismen och bortskämdheten som finns i vår del av världen - den, på så många sätt, resursstarka. Bara för att ta ett högaktuellt exempel: Vi har vacciner, bra sådana, och här i den rika delen av världen väljer människor bort att ta dem. 

Sedan har vi alla de länder där knappt en handfull procent har vaccinerat sig, på grund av vaccinbrist. Och nu står vi här med ytterligare en mutation. En av många. En som vi kanske hade kunnat förhindra, om vi fördelat vaccinerna mer jämt över världen. Från början. Om vi inte börjat bry oss om andra, när vi själva fått det vi ville ha. Fy f-n, säger jag bara, om den egoismen. Så fruktansvärt cyniskt, nästan som ett medvetet folkmord.

Vad var det jag sa? Skulle jag säga om jag hade hybris. Men vi kan väl säga så här istället: Vad var det WHO sa? Och många andra kloka och insatta medmänniskor? Håhåjaja.

Jaja. Det här skulle ju vara ett positivt inlägg. En liten blomma ville jag ändå bjuda på en sådan här högtidlig och speciell dag. Varsågoda. Ett helt litet träd blev det. Till vår nya statsminister (för det är väl på riktigt den här gången, va?).

Till Magdalena Andersson:

Ett brokigt träd. Ett vackert och starkt och skört och underbart träd. Men glöm aldrig att vi bara är ett enda litet träd bland många många andra i världsskogen.

Lycka till då. (Det kan hon behöva, eller vad tror ni?)

<3

/helena

Julkort - bland brasklappar & plaskdammar

Bla. Bla. Bla. Ja, jag citerar Greta. För jag hör mest en massa skitsnack. Jag kan väl inte vara den enda som är urtrött på att höra politiker prata så mycket om andras fel - och sin egen förträfflighet? När, NÄR, ska vi få de politiker vi förtjänar (eller, gud hjälpe oss, är det det vi har)?

Visioner. Visst är det ett vackert ord som vi hör alltför sällan? Visioner - för världen. Det är de orden vi längtar efter, tror jag.

Tänker ni också på att det ibland verkar som om inte en enda politiker ser bortanför gränser? Som om de gillar ankdammar. Som om de aldrig vill göra annat än att bara plaska runt här, i ett land som redan har allt det som man behöver för att överleva - fred och frihet. Yttrandefrihet, inte minst, så att de (och jag) kan fortsätta med det bästa citat jag hört på länge: bla bla bla. 

Världen behöver oss. Vi behöver den. Och för att vara med och göra vår lilla, lilla del i det stora hela måste vi ha visioner. OCH handlingskraft. Om vi inte har en budget som tar krafttag mot utsläpp och vissa människors ovilja att göra eftergifter för att vi alls ska ha en grön planet, då är det ingen idé att prata alls, tänker jag.

Vi måste kunna lita på våra politiker, vi måste göra vår plikt som medborgare och rösta. Självklart. Men mest av allt måste vi förstå att vi inte kan lämna över ansvaret för det systemskifte som behövs för att världens akuta klimatutmaningar alls ska komma högst upp på agendan bara till politikerna.

Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste se till att jämna ut orättvisorna världen över. Vi måste förmedla både kunskap, praktiska lösningar och pengar runt om i världen - för att alla ska ha samma möjligheter att ställa om till en hållbar framtid.

Visionen handlar om att vi måste lära oss att hushålla med jordens begränsade resurser. Vi måste släcka ner ambitionen att allt ska bli större och större hela tiden. Vi måste lära oss att klara oss på mindre. Färre bilar. Mindre mängd nya statusprylar. Elbrist är något vi måste hantera, tills den gröna elen är på plats. Även då måste vi använda mindre, för vi kan inte fylla alla hav och tomma landytor med vindsnurror. Vi måste lära oss att skala ner, och vara nöjda med det.

Vi måste använda vår kreativitet, alltid. Det är den som ska föra oss framåt mot en framtid som klarar de enorma klimatutmaningar vi har framför oss. Och inte långt framför oss - de ligger här och nu, så nära att vi kommer slå pannan i dem - eftersom vi måste snabb-lära oss att se klart i mörker istället för att bara famla där.

Bla. Bla. Bla. Ja, jag är också bra på det. Men jag är också bra på klarsyn och rättframhet och kreativitet. För kreativ måste man vara, för att alls ha en chans att lära fler och fler att klara sig på mindre och mindre.

En dag kommer kanske världens befolkas av helenor. Nä. Haha. Men en dag kommer kanske fler sluta bry som om pengar som något annat än överlevnadsmedel. För oss själva. Men framförallt för alla. Och hela, stora, vida, viktiga världen. 

Det är inte bara bollen som är rund, det är jorden också. Låt den få bli den lagom varma planet vi behöver.

Sköt om er.

<3

/helena

söndag 28 november 2021

Här hemma - med hav å land i sikte

Vissa saker plockas bort, andra kommer fram. Den här vasen har fått komma fram, igen. Medan den blåaste...

...blomman har fått lämna plats åt...

...en pressad brud. Fjällbrud. Den heter så, den snart åttioåriga blomman från vackraste vintage-herbariet.

Äsch. Ett blad trillade av. Så vackra, men sköra. Man vågar knappt röra. Här sitter det dock fint ändå. En magnetisk - och mycket naturlig - skönhet från 1940-talet.

Blir det bara blad idag? undrar ni. Nej, det här är nog det sista, sedan blir det ägg. ?!? Jodå, men först måste ni se att/hur vi redan klätt granen här hemma. Nja. Åtminstone lite. Åtminstone ish. En styck toppstjärna i form av en vit näckros utan blad. Kan man tänka sig en vackrare stjärnformation? Det skulle väl möjligtvis vara roten till bruden intill då. Kolla så fin, även om roten förstås helst ska få vara kvar i jorden. Då. Och nu.

Sandpappret har också kommit fram. Började skava av lite från de här prickiga äggen i påskas, ville se om de kunde få ett lite annorlunda uttryck, något naturligare. Träigare. Och kanske kommer jag vara klar med dem till nästa påsk eller så. Däremellan tycker jag gott att de kan få agera de finaste julkulor ett kök kan tänka sig. Äggkulor. Låter väldigt nära äggulor. Kul på jul. 

På tal om julkulor, på tal om kök - det här kan mycket väl vara den mest naturliga runda vintage-sak i världen. Sjöfågeln som blickar över hav och kanske närmar sig land. Nittsjö. Därifrån kommer årets vackraste jul-vas. Ojulig, men julig ändå. Har haft den i så många år nu, men aldrig låtit den glänsa på första parkett. Nu ska den äntligen få glänsa både över sjö och strand. Och land.

Annars? Jo. Jag håller på och letar efter en tallrik med julmotiv. Också den i en mer naturlig färgskala. En blåvit jultallrik, helt enkelt. Det finns ju så många här hemma, jultallrikar av alla de slag, men just den här saknar jag. Den ligger inte bland de andra. Måste djupdyka ner i skåp och lådor, tror jag bestämt. Blubb blubb, på med cyklopen. ;).

Snön den ligger kvar. Jippie. Ett litet jippie, för snart smälter det väl. Men innan dess vill jag vara lika glad som hunden som sprang, sprang, hoppade och vältrade sig i det tunna, vita lagret! Och barnen som gungar ändå. Fast det är kallt. Det är så vackert att se, deras glädje. Skynda med pulkan då. Och kälken. Här i södern är vi ju inte särskilt bortskämda med tjocka snötäcken varje år.

Hej, mitt vinterland! Vårt vinterland, såklart.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Den blå och bubbliga vasen, med vågor på. Nästan. Fast det är ingen vas ifrån början, det är en gammal lampa som tappat sin överdel. Nu är den förvandlad till en vas med fenor, tror jag. Det naturliga, återbrukade, pyntet är här för att stanna. Länge efter jul. Och långt före.

lördag 27 november 2021

Saftig, men snäll, story i advent

Plinge-linge-ling! Nej, det är inte änglaspelet som låter. Och inte tomtens renar och deras bjällror. Det är glassbilen. Tycker alltid det är så kul när snöstjärnorna strilar ner i takt med att den lilla lastbilen full med kalla goa pinnar kommer körande i kvarteren. 

Här hemma har tomteverkstan redan öppnat, så smått. Planering av julkort pågår redan för fullt, eventuellt blir det något hemmagjort i år igen, kanske blir det något på dem som jag egenhändigt kluddar dit. Målar-kludden, det är jag det. Häpp! 

Annars? Jo, vi snaskar Moomin-klubbor och funderar på hur dåligt det gick för oss i På spåret igår. Fatta, hur lite vi kan om modern musik, men det är väl som det ska, antar jag, hos ett gammalt par som mossan har börjat växa på... Haha. Jag gillar ju mossa, som ni vet, så det är inga problem. Och så tittar vi på hästhoppning på högsta nivå, såklart. Från Stockholm hoppar Jessica Springsteen och hennes magiska djur åter in i våra hjärtan, bland många andra spännande starter.

Det var lite om vår helg det, så här långt. Snart ska vi äta och spela en omgång scrabble, är det tänkt. Men först ska vi, ni och jag, snacka lite om förra helgen. Förra helgen och det som leder oss framåt från den.

Ni kanske kom ihåg att jag berättade om att jag fotade då, förra helgen. Fotade något som vi sedan åt upp till middag. Jodå. Här är de. De fyra sköna juvelerna i min kommande adventsberättelse. Den som jag har tänkt att dela med er, och era små. 

Meet Cherry, Baby, Biff och Sås. Jo men visst, de heter så. Fyra små blyga tom(a)te-nissar som sällan vågar visa något mer än sina luvor. 

Det kommer bli fyra delar eller så. En del för varje ljus vi tänder i advent, tänkte jag. Jag skriver en liten spontan saga, som ni får läsa högt för era små, om ni vill. De kommer dyka upp då och då, som ett brev på posten ungefär, oregelbundet och lite som en överraskning varje gång. Och ni behöver inte oroa er, jag kommer hjälpa er, genom att länka bakåt, om ni skulle missa att hänga med hela vägen fram till jul. 

För det här är ju inte på något sätt det som kommer att dominera den kommande tiden här inne. Här kommer det blandas friskt, som vanligt. Med blicken stadigt fäst på vintage och de redan använda sakerna, som vanligt.

Så sent som igår fotade jag en blandad kompott av vintage-saker som har fått komma fram ur vrårna nu. Lite annorlunda och kul pynt med återbruket och nytänket som ledord. 

Det var det. Hoppas ni har en fin och ljus helg. Nu ska vi strax plocka fram de där bokstavsbrickorna och bilda ord, the man and I. Men först kör vi ett litet första smakprov på vår nyvakna adventsstory, tycker jag. I ps:et.

Sköt om er.

<3

/helena

ps LIV OCH KIV OCH RIV OCH STORA KLIV, I ADVENTSTIDER:

- Cherry? Är det du? Vad gör du?

- Va?! Ja, det är jag. Och du har väl inte med att göra vad jag gör. Det här är min låda. Här gör jag precis som jag vill, har jag ju sagt. Gå och lägg dig, Baby. Du är för liten för att vara uppe. Dessutom borde du inte gå runt på byrålåde-golvet helt utan sockor. Det drar från yttervärlden. Yttervärden vädrar visst frisk luft, tror jag.

- Yttervärlden ja. Du pratar alltid om den, och om hen som du kallar yttervärden. Men jag tycker det är ovärdigt en storebror som du, att prata om stora saker som jag inte har fått tillräckligt många hjärnceller än för att förstå, sa Baby buttert.

- Haha. Men ordet hjärnceller kan du ju redan, eller hur? Och tillräckligt många har du, det är bara det att de måste växa sig större och klokare också, svarade Cherry överseende och bara lite irriterat. 

- Klok kan du vara själv, sa Baby och darrade som ett asplöv i sin tunna pyjamas med röda hjärtan på. Nu går jag fram till yttervärlden och säger att jag visst är redo för den. Ha! Så kan du sitta här och tissla och tassla och prassla bäst du vill.

- Okej okej, suckade Cherry. Vi tar väl en saga till då. EN saga till. Den kortaste vi har. Den om myran som tappat sin svans.

- Men myror har väl inga svansar heller, påpekade Baby samtidigt som hon försökte massera sina blåa tår röda och varma igen.

- Nej, just det. Sa Cherry.

 

Forts följer. En annan dag, i adventstider.

fredag 26 november 2021

Ljuset

Det faller

in

innanför

tröjan

som

mild

snö

den 

första

snön

infaller

bara ett par flingor

ändå så ljust 

och hoppfullt

En tanke

slår

mig:

Det här är ljus ett

det första ljuset

Det vill jag tända för alla

de som inte överlevde

för alla de som inte får se

ljus ett

ljuset

mer

Men jag tänder det också för alla 

oss andra

för att vi ska komma ihåg att fortsätta 

ta hand om

varandra

om

tänk

sam

het

glöm

in

te

det

<3

/helena

torsdag 25 november 2021

Och jag som tog fram the party girls

Jahaja. Tala om pyspunka på det partyt. Århundradets pyspunka. Nej, jag pratar inte om pandemin just nu, även om det är den vi borde koncentrera oss på. Jag pratar förstås om vår nya statsminister, som råkade vara kvinna. Råkade, imperfekt. I sju timmar varade visst kalaset. Sedan kom verkligheten, och det som alltid sätter agendan och tonen - pengarna - ikapp. 

Men jag tänker inte ta ner dem, jag vägrar. De glada flickorna från ett annat århundrade - ett annat årtusende, om vi ska vara petiga, ska få vara fortsatt uppåt. Vi behöver lite vardagsfest, tror jag bestämt. Åtminstone på tu man hand, och i våra små begränsade bubblor. Annars kommer vi inte orka kämpa oss igenom den här sega och mycket allvarliga pandemin, och det måste vi. Det SKA vi, tillsammans. Vi ska kämpa, med mungiporna uppåt, så gott vi kan. Eller hur?

Och nej, det där är inte en liten blomma från ett främlingsfientligt och populistiskt parti, jag lovar. Det är en gammal överlevd majblomma som fått sitta kvar på den lilla nåldynan i form av en gungstol. Och nej, det där är inte blåbär, som symbol för våra politikers misslyckanden att hålla en god, generös, solidarisk, inkluderande och klimatvänlig väg framåt. Eller vänta nu... Nej, seriöst, jag tror inte vi orkar med så mycket mer politik just nu, faktiskt. Även om vi väl inte kommer ifrån det.

Anyway. Bara ett tillägg där, med tanke på dagens unga, hur engagerade de är i allt möjligt - klimatfrågan inte minst. Många oroar sig över att det är för få av dem som engagerar sig i partipolitiken dock, men hallå, säger jag då: kan någon verkligen anklaga dem för det? Med tanke på kaoset som råder i vår riksdag. Och även i vår regering - (har vi någon?) - just nu. 

Personligen är jag både stolt och förvirrad. Normalt sett är ju mitt hjärta benäget att klappa åt vänster, där de människovänliga frågorna finns. De frågor som handlar om att människor är mjuka (och bilar är hårda, som en gammal slogan slog fast en gång). Grönt. Grönt är färgen på mitt hjärta, även om det väl ser något melerat ut om man granskar det noga. Lite i samma nyanser som den grön-röda-röra som många klagar på.

Mitt hjärta har varit grönt sedan jag var liten, och som tioåring ville bli av med kärnkraftsskiten. Mitt hjärta har röstat på miljöpartiet nästan varje gång sedan första gången jag fick rösta, någon gång i slutet på 1980-talet. Utom när det blödde över i rosa en gång, för att föra feminismen framåt. Utom när vi kände oss tvungna att rösta på socialdemokraterna, för att rädda den mjukare sidan av politiken kvar. Sedan har ju sossarna svikit rätt så mycket av sina ideal, måste jag säga. Med den åtstramade asylpolitiken, som ett slående exempel.

Stolt och förvirrad alltså. Jag är stolt över förhandlingarna som Bolund och Stenevi genomled med Lööf. Jag är även stolt över både MP:s och Centerns ställningstagande mot antidemokratiska krafter i vår jubilerande demokrati. 

Jag var stolt över en kompromissregering som borde gjort alla halvnöjda och hyfsat glada, men icke. 

Jag är stolt över Nooshi Dadgostars ihärdighet gällande pensionerna, och Magdalena Anderssons konstruktivitet i de förhandlingarna. Jag är stolt över Annie Lööfs centrala roll för miljön i mitten. För landsbygden och småföretagarna. Allt det där är jag stolt över, för att jag vet att verkligheten inte är svart eller vit. Den är både svart och vit. Och väldigt, väldigt färgglad. Det måste vi bejaka. Det måste vi hylla. Allt annat är ovärdigt en hundraårig demokrati.

Framförallt får vi inte glömma alla svikna löften. Som Kristerssons och andras löften om att aldrig samarbeta med populister och rasister. Det spelar ingen roll hur man vänder och vrider på det. De har gjort en av de obehagligaste U-svängar som svensk politik någonsin har skådat. Vi har en partiledare, i vår demokratiska riksdag, som åkte ut med flygblad i världen, glöm inte det. Och på dem, som han delade ut till nödställda, trötta och frusna flyktingar, stod det att Sverige är fullt. Och det är ju inte ens halvfullt, hur man än räknar på det. 

Fullt av rasister är det inte heller, som många tror. Det är bara procentuellt en handfull människor som tar till enkla lösningar i en komplicerad värld, glöm inte det. 

Även om det är väldigt obehagligt att veta att kappvändarna och syndabocksletarna sitter där och tar upp platser i vår riksdag, för de som vill förändra världen - på riktigt.

Men. Vi skulle ju inte prata politik ju. Sorry.

Sköt om er. Och party on! (om än väldigt covid-19-säkert, förstås)

<3

/helena

onsdag 24 november 2021

Spontant morgonmys

Sätter den andra skärmen på mute, ett tag. Låter tystnaden tala i rum som nyss släcktes ner från morgonens mys. Magdalena är på allas läppar idag, och det är väl bra såklart, men jag tror vi behöver mer än politik. Vi behöver känslan av att någon bryr sig om hela planeten, och den känslan hoppas jag vi ska få känna framöver. 

Men mest av allt tror jag att vi behöver myset. För att lysa upp i vår vardag. Vintermorgonens led-ljus ledsagar oss varsamt in i dagar som bjuder ömsom minusgrader med mild solvärme ömsom de för årstiden egentligen för varma dagarna, de som kommit i takt med den storskaliga industrialismens och masskonsumismens utbredning.

I köksfönstret hänger lampskärmen som egentligen är en gammal kruka, den lyser upp tillvaron i vår enkla boning. Återanvändning. Återhämtning för en jord som inte behöver fler människor som köper och köper och köper nytt.

Gryende grantider. De här i trä brukar komma med i bilden lagom till adventsmyset nästan varje år. Har hängt upp en massa små barrträd. För många, tror jag. Här ska nog hängas upp lite annan vintage innan julen är här.

I did it! Klippte till! Så här blev resultatet. Kunde inte bärga mig med att dela till dagsljuset hittat ända fram den här historiska morgonen, utan ville hitta känslan spontant och direkt med er. 

Ni kommer ihåg häromdagen, va? När jag funderade på att klippa ner våra, med åren något medfarna, pappersstjärnor till något annat. Och så här blev det. Känns som en orange blomma. Något organiskt. Och samtidigt en blinkning till den klassiska orangelysande proletärstjärnan. 

För det är inget nytt att återanvända. Återbruket vi höjer till skyarna i dagens klimatkris är inget annat än något som skedde vid snart sagt var mans - och kvinnas! - spis förr i tiden.

Och de sparade inte bara för att de var tvungna, för att många jagades av fattiglappens nöd, utan också för att man var rädd om det som fanns. För att man inte gillade slöseri. Ja, för att man tyckte det var obegripligt varför man skulle slänga ett snöre som fortfarande höll. Ett snöre är ett snöre är ett snöre. Ända tills det trasas sönder av tidens klor och tänder, så tänkte man då, lite till mans - och kvinns.

Återanvändning hit, återanvändning dit, i all ära. Åter-orden är nu med nödvändighet på allas läppar, hoppas jag. Även Magdalena Anderssons, särskilt för att just hon besitter en ny och unik utkikspost över världen. 

Men jag tror ändå att det är förfäderna vi behöver återvända till. Förmödrarna. Deras naturliga återanvändning av sakerna som fortfarande var brukbara, det är den tanken vi måste förvalta och spara.

(Sedan är det ju en annan sak att mycket gick snett förr också. Som avskogningen och utdikningen. På grund av okunskap mest, hoppas och tror vi. För inte var väl folk giriga och maktgalna redan förr i tiden, va? Nä. Jag tänkte väl det. Blink, blink, blink.)

Och blinka lilla, återanvända, stjärna där!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ljudet är på igen. Magdalena får tala om det som ligger henne närmast. Hon får frågan om hon är rörd. Och det är hon, förstås. Men jag kan inte låta bli att undra om en nybliven statsminister någonsin har fått den frågan i samband med utnämnandet tidigare i historieskrivningen.

Men. Visst. Naturligtvis. 

Det går inte helt att bortse från att det måste kännas speciellt att bli statsminister, som kvinna. Jämställdheten måste komma närmre sanningen om alla människors lika värde. Lika rättigheter OCH lika skyldigheter. Lika möjligheter. Det är många som pratar om sina döttrar idag. Döttrarnas dörrar har öppnats ändå upp. DET är historiskt.

Det var äntligen en av alla dessa (över!)kompententa kvinnor som kände sig skyldig att verkligen, till slut, se till att armbåga sig väg ända fram, bland alla gubbarna.

tisdag 23 november 2021

Tre kronor

Fick ju en idé, häromdagen. En slags konstnärlig tanke runt luciakronor. Eller runt vilken ljusstake som helst. Tänkte bjuda er på några av de bilderna. Några av de minst knasiga. Tror jag. Vi börjar med regnbågskronan.

Mångfaldskronan. Den gjorde jag i två varianter. Tyckte det blev bra att släcka ner lite runt omkring allt det färgglada också. För extra färgsprakande effekt.

Sedan tänkte jag till. Hm. Vad är det allra vackraste som kan brinna? Människor såklart. Människor som engagerar sig och står i. Bryr sig om naturen, djuren och alla människors lika värde och rättigheter. Till exempel. Det finns ju så mycket viktigt att brinna för. Mer än en handfull brinnande aktuella ämnen, om vi säger så. Det är bara att se sig om i en värld full av människor på flykt. Bara för att ta ett exempel bland många.

Tillbaka till luciakronorna. Var naturligtvis tvungen att skapa en trädkrona. Häpp! Gröna träd med ett och annat eldigt gult blad här och var. Blev riktigt bra, va?

Några julträd blev det också, med vintriga, frostiga stammar.

High five! För alla er eldsjälar där ute, som brinner för att göra skillnad för era medmänniskor - och den lilla ömtåliga planeten.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Kanske visar jag er några fler av mina bilder på det här temat någon annan gång. Kanske inte. En del blev ju bara för knasiga. Men konst ska vara lite knasig, för att väcka något inom den som betraktar, tänker jag. Frågor, är väl det som väcks mest. Småkonstig konst är ju den allra bästa, tycker i alla fall jag. Vad tycker ni?

måndag 22 november 2021

Fem särskilt fina - knorr i advent

Då var det äntligen dags - advent. Första veckan i advent är här, och vi firar det med en Fem särskilt fina.

Låt oss titta närmare. Här är vintage-stjärnan som lyser helt utan egen ljuskälla. Garnet glänser i sig självt.

En sån sötnos. Lille gris. Om du frys, och allt det där fina som bästa Astrid L skaldade en gång. Den här är dock av glas, därför mera van vid att bli upphettad, kan man tänka. En massa gånger - som i glasmassa?

De här ljusmanschetterna alltså. De har ni sett många gånger, för de åker alltid fram vid den här tiden. Tycker så mycket om dem. Pärlorna, som små snöbollar. Ser ni vilket gediget arbete som gjorts för att fästa dem? Tunga är de, av all metalltråd som flitigt arbetats runt runt för att få snöbollarna på plats. Använder dock väldigt sällan ljusmanschetter, men de här är fina som de är, de behöver inga ljus. Bara att låta dem agera rara vinter-prydnader on their own, så att säga.

Små blommor på en enstaka kopp att ha...tja, varför inte en blomma i? Faller ofta för ensamma saker så här, blir inte alls lika till mig om jag hittar en hel uppsättning av något. Men om jag ser en enda kopp, eller två, då vill jag genast sätta igång en räddningsaktion. 

Men vi måste titta under också, för jag kommer aldrig ihåg vad den här dekoren heter, även om jag naturligtvis vet att själva porslinskoppen kommer från Gefle. Vad är det den heter nu då? Någon som kan? Inte? Okej då, det är, som sagt, ett lite krångligt namn att minnas - Mantilj. Krångligt, men mest vackert. (Och spanskt, för det är ofta i Spanien vi hör talas om en mantilj. Ett slags kvinnligt tyg, ofta i spets, att pryda sitt hår med till fest.) 

Ljussläckaren. Praktisk och vacker i ett. För att nå, har den en arm. För att vara till hands, har den en rundad upphängningskrok. För om det är något som är ännu viktigare än att tända de förväntansfulla adventsljusen, så är det ju att komma ihåg att släcka dem.

Det var det. Fem små vintage-saker i ett nytt sammanhang. Tycker de verkar trivas riktigt bra tillsammans.

Vi slutar väl på topp - med knorr där bak! Tycker den runda avslutningen på glasljusstaken med tryne och glada öron är helt oslagbart enkel och kul. Knorr knorr, på er.

Och sköt om er.

<3

/helena

ps Vi kör ingen uppradning, det känns inte som att det behövs. Ni vet ju ändå att allt är köpt second hand någon gång. Eller ärvt, som stolen. Stolarna, de är fyra. Två av dem målade jag om för över tjugo år sedan. Sedan dess har de varit klädda i lite olika mönster. Här är det två kuddöverdrag (fyndade i välgörenhetsaffär, i stort sett i perfekt skick, en gång i tiden) som bara dragits över den gamla dynan. Väldigt smidigt när man vill byta utseende på dem, och när de ska rengöras/tvättas förstås.

söndag 21 november 2021

Här hemma - solting

Kommer ni ihåg att jag rensade ut en massa, massa inredningsmagasin och antiktidningar för några år sedan? Då passade jag på att riva ur en del oemotståndliga sidor, i tidningar som inte höll som helhet, så att säga. Eller helt enkelt inte fick plats här hemma. De här utrivna sidorna ligger i en mapp där jag kan välja och vraka inspiration efter humör, årstid och smak. Tycker den massiva ljuskronan här ovan är så fantastisk, önskade att jag hade den live, men nöjer mig med att den alls får plats i vårat lilla dockhem. Papperskrona med ljus i. Fint som snus ju.

På tal om papper... I köket hänger den första kransen som jag målade. Den med lite höstigare stuk. Den som jag nog klippte ner i en aning för litet format, men den får ändå sitta kvar här en stund till. Snart nog kommer det kanske upp något annat här. Vi får väl se.

Annars då? Jo, jag har precis fotat tomater. Jodå. Haha. Inte alls i matsyfte, utan i ett helt annat sammanhang. Jättebra med rekvisita som man bara kan äta upp sen. Tror bestämt att det vankas stekta tomater. Många av de lokalodlade är ju så smaklösa vid den här tiden, de får upp stinget lite med hjälp av kryddig korv och en snabb fräsning i pannan. Pasta till. Eller vad man vill, förstås. 

Annars är det såklart smartast att äta saker som växt under jord, den här tiden på året. Men ibland vill man ju blanda upp med en tomat, eller två. Eller fyra. Fortsättning följer på tomatberättelsen sen någon gång. Vänta bara. Alltså fotona med tomater på, själva tomaterna struntar vi i, de ligger ju ändå snart i ett par maggropar nära oss.

Och så funderar vi på vad vi ska högläsa härnäst. Det blev en lite längre paus från nöjesläsningen än vi brukar ha, på grund av en diger fritids-agenda full med annat. På tal om det, jag har inte glömt att jag utlovat filmtips, de kommer, så småningom. Och Fem särskilt fina är på gång, jag lovar. Var bara tvungen att prioritera att fota idag, när ljuset var så vackert och strålande ett tag.

Vet inte om vi ska leta upp något oläst i våra egna hyllor igen, eller läsa något nytt, åtminstone nytt:ish, den här gången. Har ni några tips? Har ni läst några bra romaner på sistone? Eller kul novellsamlingar för den delen?

Nu vankas rekvisita till middag. Röda, stekta tomteluvor...

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hoppas ni har en fin söndag. Här har solen just tackat för sig, och runt de älskade vintage-tingen lägger sig skuggorna igen. Soltingen får vila en stund. Sol-ting. Saker som får extra glans med hjälp av solen. Solting. Ting som trivs i solens sällskap. Men det förstod ni säkert ändå. Smarta läsare, det har jag!

lördag 20 november 2021

Lucia, stjärntyg och något krackelerad ängel

Det är mycket nu. Mycket att ta del av. Mycket jag skulle kunna skriva om. Där finns alla dokumentärerna om allt som vi måste hålla oss uppdaterade om, som de om plasten. Den invasiva påverkan som fel sorts plast - och framförallt mängden plast vi utsätts för under en livstid - har på vår hälsa och miljön runt omkring oss. 

Där finns flyktingarna vid gränsen till EU. De som behandlas som boskap, nej, sämre. Mycket sämre. De som cyniskt behandlas som brickor i ett spel. Ett politiskt maktspel med mycket höga insatser. Människoliv.

Det är statsminister-prat hit, och statsminister-prat dit. Jag är säker på att vi kommer få en bra statsminister snart, även om det högst upp på min önskelista inte står nationalekonom i cv:t, utan snarare humanist och miljövän. Men jag antar att det ena inte behöver utesluta det andra. Handlingskraft och klarspråk är ju hur som helst bra inom alla ämnen. Även om handlingarna måste vara solidariska. Och klarspråket klinga ödmjukt och inkluderande, alltid.

Men jag landar mjukt bland människor som bryr sig. Jag landar bland alla oss som både vaccinerat oss, och hjälpt några andra där ute i världen att också kunna göra det. För visst måste vi fortsätta försöka få fler att inse att vaccinerna är vår väg framåt i den här envisa pandemin? 

Vi måste både ta vårt ansvar här, i den rika, privilegierade - och relativt sett välfungerande - delen av världen OCH se till att de delar av världen där bara ett fåtal procent har fått möjligheten att skydda sig själva och andra får hjälp med tillgång till vaccin framförallt, men också logistisk assistans och annan vägledning till sjukvården och omsorgspersonalen. 

Puh. Lång mening det där, men viktig.

Kim Kardashian. Det är hon som är en av veckans skyddsänglar, tänker jag. Hon har varit med och räddat livet på ett trettiotal kvinnliga fotbollsspelare och deras familjer, läser jag hos Svt:s sajt. 

För att rädda livet på någon innebär inte bara att ge de som svälter mat, eller bidra med sitt engagemang eller en slant till någon av biståndsorganisationerna som hjälper till att vaccinera världen, det innebär också att låta någon fortsätta sitt liv utan påverkan från totalitära regimer som tycker att kvinnors liv ska inskränkas till att leva bakom skrymmande tygstycken så nära spisen som möjligt, gärna med fotboja på. 

Kim! Kim! Kim! Att använda sig själv och sitt inflytande på det sättet är inget annat än änglalikt i min värld. Kim, jag tillägnar mina vackraste skyddsänglar till dig, nu när det börjar närma sig adventstid och de ska få komma fram och sprida ljus här hemma. 

Det måste vara på grund av den här kraftfulla, medmänskliga handlingen som jag har gått runt och gnolat på Ängeln i rummet hela veckan. Hon som har den vackraste av själar, som Eva D själv. Hon som också är full av allt det andra, som gör en människa hel, ni vet.

Och sedan nynnar jag vidare, med Gunnar W:s djupa stämma inom mig - nu tändas åter ljusen, i vår lilla stad.

Sköt om er. Och varandra.

<3

/helena

ps Plockar fram. Och tillbaka. Så kallade jag det här inlägget, först. Sedan ville jag låta ljusets drottning få allt ljus på sig. Och snöstjärnorna som breder ut sig över spetsen. Och de antika tallriks-änglarna som låtit sina vingar skydda oss länge, länge nu. Men visst, jag plockar fram. Och tillbaka. Alltid. För det är ju en del av mitt jobb att använda mina vintage-saker till bra saker. Till att illustrera livet. Och allt vindlande svårt och förfärligt och underbart och härligt som ingår där. 

Men jag plockar också fram olika adventspynt, och så småningom julsaker, varje år. Några få gamla saker tittar kanske upp ur vrårna varje gång det är dags för den röda, varma högtiden. Men oftast varierar vi vilka av våra vintage-ting som ska få komma fram och glänsa och beröra och utgöra nya och spännande kombinationer.

Lite som i följetongen här inne, ni vet, den som jag kallar för Fem särskilt fina. Det är en ny sådan på gång, med fem gamla saker, som jag nämnde igår. Men de dröjer ett tag till, har inte hunnit redigera fotona till det inlägget klart ännu, och det beror bland annat på att jag håller på med ett par illustrationer just nu. Bilder inspirerade av Lucia, bland annat.

fredag 19 november 2021

Fyra särskilt fina?

Vet inte varför jag satte dit frågetecknet efter, egentligen. För det är ju just fyra särskilt fina vintage-saker på bilden - fotot jag nyss tog. 

Eller jag vet ju varför, förstås, för att kategorin av inlägg där jag brukar visa upp några av mina redan använda saker, som jag brukar uttrycka det, kallas Fem särskilt fina. Och nej, det ska inte reduceras ner till fyra saker bara.

Det ÄR faktiskt fem saker på bilden, eller fler till och med, men några syns inte så bra, och det är som det ska vara, i sin ordning och så, för det här är bara en så kallad teaser.

Tyckte det var väldigt längesedan som det plockades samman en ny konstellation av mer eller mindre gamla ting här inne, så jag passade på att fota en Fem särskilt fina till er, när jag ändå pysslade med några andra av mina kameravinklar.

Snart, snart kommer de in hit, hoppas jag. Eller åtminstone snart-ish. Förmodligen inte redan idag, så ni inte sitter där och trånar och väntar, menar jag. Haha, som om ni inte hade annat att göra en fredag i novent. Nåväl.

Sköt om er.

<3

/helena

torsdag 18 november 2021

Matt veke. Falnad glöd. Krans med klimatglans.

Hej på er. Här kommer ett Här hemma-inlägg, utan att det syns i rubriken, tyckte det blev för långt och så.

Var ska vi då börja? Högt eller lågt. Eller snarare högt eller mittemellan? Med kransen eller...

...stjärnan?

Tror bestämt vi ska se på stjärnan först, men innan dess ska ni få en snabb tjuvkik på min och mannens senaste gemensamma alster. Han är idé och blyerts i det här sammanhanget, och jag är färg, kontur och collage, ungefär så. Vi börjar få ihop en ansenlig mängd små målningar nu. Kanske sju? Takten ligger på ungefär en i veckan. Eller en och en halv kanske. Den ovan ligger färdig på tork vid det här laget, ska bli kul att se hur den ser ut i dagsljus sen.

Jo, vi har ju två sådana här pappersstjärnor som börjar bli något till åren nu. Därav lite skrynkliga och med vikta "hundöron" längst ut i spetsarna. Funderade på om det skulle funka att klippa om dem på något sätt. Klippa ner dem. Ändra storlek och format. Satte bara upp den på lampfoten här provisorisk för att kunna kolla från alla vinklar och håll, men den här är inte sönder nästan alls faktiskt, så det är kanske synd att börja klippa och fixa och ändra ändå då, när den är så pass fin? Får se hur den andra ser ut, innan jag bestämmer mig för att klippa till, eller inte.

Kanske ska göra något snyggt av den lilla stjärnan på den gulnade förpackningen istället? Ja, ni vet ju att jag inte kan låta bli att återanvända diverse pappersförpackningar och så. Hej och hå. Nu går vi vidare, va?

Eller nej, det gör vi inte, vi stannar bland pappersåtervinningen. Så här blev kransen jag målade på det senaste tomma knäckebrödspappret. Så här ser den ut när den har torkat, blev rätt bra, tror jag. Även om det återstår att klippa till den något. Mannen tyckte blommorna såg så jämna och fina ut att han undrade om jag verkligen gjort allt på frihand. Jodå, helt på fri hand, inte ens en mall använde jag. Såg bara en riktigt vacker bukett med Anastasia-kryss framför mig. Eller om det är astrar kanske? Eller dahlior. Fantasiblommor blommar ju också bra förstås. ;)

Nej, nu ska jag grunna vidare på vad det ska bli av de här gamla adventsstjärnorna. Och sedan ska jag planera en kommande fotning med tomater. Jodå. Hehe.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vad då matt veke? Och falnad glöd? Jo, jag försökte vara lite rolig bara. Watt & Veke, heter ju företaget som gjort dem. Och nu är själva pappersstjärnorna lite buckliga, böjda - och matta - av tidens tand. 

Kanske finns något liknande fortfarande till försäljning, förmodligen, men troligen inte exakt de här. Gillar verkligen färgkombon med orange och blått, lite flott och mysigt. Förmodligen kan man hitta något i samma stil second hand. Åtminstone några som är lagom skrynkliga och vikta, som de här.

Och glöd behöver de ju inte längre, stjärnorna, vilket är bra och säkert. Så mycket bättre för både klimat och brandsäkerhet med dagens led-lampor jämfört med de ibland väldigt varma glödlamporna. Ingen jättebra kombination, värme och papper, menar jag.