Född att springa låter inte lika bra

Born to run. Det blev det vinnande förslaget. Nu var det ju ingen tävling eller så, men jag bad ju ändå om hjälp att döpa den här bilden för ett tag sedan. Keep on running? Eld i baken (lite för obvious, va?) eller Run for your life? Lite så gick funderingarna. Men när jag hörde Born to run, då förstod vi att det givetvis var så vår lilla klimatreflekterande målning skulle kallas.

För givetvis handlar den om generationen som har fötts in i den globala uppvärmningen, bokstavligen. De unga, och unga vuxna, som nu måste röja upp efter föregående generationers framfart och obetänksamheter.

Det är omöjligt att inte tycka synd om dem. Det är omöjligt att inte tycka om dem, och deras desperata kamp - med Greta och alla de andra Gretorna runt om i världen i spetsen.

Born to run. Från radioaktivt kärnavfall. Från dödliga översvämningar, tsunamis och bränder stora som små länder. Från försurade sjöar och skövlad ur- och regnskog. Från de föregående generationernas nonchalans. Min och andras.

Det är inte annat än att man skäms. För de obetänksamma inköp man gjorde som yngre. Då köptes det både smink, rea-kläder och papperstidningar i massor. För att inte tala om mängden stearinljus som kunde inhandlas inför storhelgerna. Oj, oj, oj. 

Vad onödigt att ha varit en bidragande faktor till det vi ser runt omkring oss nu. Men jag har bättrat mig. Skulle aldrig få för mig att köpa smink idag - och absolut inte en massa stearinljus. Idag köper vi en begränsad mängd ifrån början. När den mörka säsongen nalkas bestämmer vi oss för att den här enda - lilla -  förpackningen med värmeljus ska räcka hela säsongen ut. Så är det med det. Så om man klantar sig och tänder alla på en gång, då får det vara bra sen. Och mörkt. 

Kanske något för diverse borgerliga partier att fundera på, där de står på nedsläckta scener och raljerar med ficklampor? Där de har mage att stå - och försvara något som kräver tusentals och åter tusentals år i slutförvaring, långt ner i vår vackra, ovärderliga jord.

(Modern kärnkraft. Jo, jag tackar ja. De två orden är inte ens skapta att existera tillsammans under samma måne, tänker jag. Som olja på vatten, ungefär.) 

Som om det vore spökhistorier de berättar. Och det är det väl? Skräckhistorier. För vad kan vara läskigare än att gömma något fullständigt livsfarligt i marken? Om än långt, långt ner. Så långt ner att man hoppas att problemet är borta sen, när man inte ser det längre?

Vad kan vara farligare än att resonera så här: Så där ja. Nu får någon annan ta hand om det. Nu har jag gjort mitt.

Born to run. Som sagt.

Sköt om er.

<3

/helena