Spontant morgonmys

Sätter den andra skärmen på mute, ett tag. Låter tystnaden tala i rum som nyss släcktes ner från morgonens mys. Magdalena är på allas läppar idag, och det är väl bra såklart, men jag tror vi behöver mer än politik. Vi behöver känslan av att någon bryr sig om hela planeten, och den känslan hoppas jag vi ska få känna framöver. 

Men mest av allt tror jag att vi behöver myset. För att lysa upp i vår vardag. Vintermorgonens led-ljus ledsagar oss varsamt in i dagar som bjuder ömsom minusgrader med mild solvärme ömsom de för årstiden egentligen för varma dagarna, de som kommit i takt med den storskaliga industrialismens och masskonsumismens utbredning.

I köksfönstret hänger lampskärmen som egentligen är en gammal kruka, den lyser upp tillvaron i vår enkla boning. Återanvändning. Återhämtning för en jord som inte behöver fler människor som köper och köper och köper nytt.

Gryende grantider. De här i trä brukar komma med i bilden lagom till adventsmyset nästan varje år. Har hängt upp en massa små barrträd. För många, tror jag. Här ska nog hängas upp lite annan vintage innan julen är här.

I did it! Klippte till! Så här blev resultatet. Kunde inte bärga mig med att dela till dagsljuset hittat ända fram den här historiska morgonen, utan ville hitta känslan spontant och direkt med er. 

Ni kommer ihåg häromdagen, va? När jag funderade på att klippa ner våra, med åren något medfarna, pappersstjärnor till något annat. Och så här blev det. Känns som en orange blomma. Något organiskt. Och samtidigt en blinkning till den klassiska orangelysande proletärstjärnan. 

För det är inget nytt att återanvända. Återbruket vi höjer till skyarna i dagens klimatkris är inget annat än något som skedde vid snart sagt var mans - och kvinnas! - spis förr i tiden.

Och de sparade inte bara för att de var tvungna, för att många jagades av fattiglappens nöd, utan också för att man var rädd om det som fanns. För att man inte gillade slöseri. Ja, för att man tyckte det var obegripligt varför man skulle slänga ett snöre som fortfarande höll. Ett snöre är ett snöre är ett snöre. Ända tills det trasas sönder av tidens klor och tänder, så tänkte man då, lite till mans - och kvinns.

Återanvändning hit, återanvändning dit, i all ära. Åter-orden är nu med nödvändighet på allas läppar, hoppas jag. Även Magdalena Anderssons, särskilt för att just hon besitter en ny och unik utkikspost över världen. 

Men jag tror ändå att det är förfäderna vi behöver återvända till. Förmödrarna. Deras naturliga återanvändning av sakerna som fortfarande var brukbara, det är den tanken vi måste förvalta och spara.

(Sedan är det ju en annan sak att mycket gick snett förr också. Som avskogningen och utdikningen. På grund av okunskap mest, hoppas och tror vi. För inte var väl folk giriga och maktgalna redan förr i tiden, va? Nä. Jag tänkte väl det. Blink, blink, blink.)

Och blinka lilla, återanvända, stjärna där!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ljudet är på igen. Magdalena får tala om det som ligger henne närmast. Hon får frågan om hon är rörd. Och det är hon, förstås. Men jag kan inte låta bli att undra om en nybliven statsminister någonsin har fått den frågan i samband med utnämnandet tidigare i historieskrivningen.

Men. Visst. Naturligtvis. 

Det går inte helt att bortse från att det måste kännas speciellt att bli statsminister, som kvinna. Jämställdheten måste komma närmre sanningen om alla människors lika värde. Lika rättigheter OCH lika skyldigheter. Lika möjligheter. Det är många som pratar om sina döttrar idag. Döttrarnas dörrar har öppnats ändå upp. DET är historiskt.

Det var äntligen en av alla dessa (över!)kompententa kvinnor som kände sig skyldig att verkligen, till slut, se till att armbåga sig väg ända fram, bland alla gubbarna.