Det kan vara en stig, som vi går på. En stig som kan verka mörk ibland, om man väljer att se den så.
Det kan vara en slingrande värld, med delar som kan verka väldigt olika, som ändå håller varann i hand.
Det kan vara ett träd, som sträcker på sig när tyngden från allt det lövtunna släpper. En tyngd kan verka lätt för den som aldrig har burit någon.
Jag vet inte vad ni ser, när ni tittar på bilden som jag nyss har skapat, men jag vet att det var trädet utanför som inspirerade mig. De tusen små solarna - bladen som tillfälligt är på väg att skiljas från sina grenar. Livets gång.
Men det kan också vara en stig vi går på, tillsammans. En stig som vi hjälps åt att lysa upp. En slingrande väg som påminner oss om de många miljoner ljus vi måste tända, för alla våra medmänniskor som inte överlevt.
All kärlek till de som kämpar med sorg och saknad och förlust där ute i den bistra, men hoppfulla, verkligheten.
Vi måste se till att ingen som lämnat oss via den här pandemin, som inte är över, har gjort det förgäves. Vi måste hedra deras minne genom att lära oss hur vi blir bättre och bättre på att hantera vår nya världsordning.
En verklig kärlekshandling - att vaccinera sig, tänker jag. Att osjälviskt och modigt och högst medvetet medverka till att så få som möjligt blir allvarligt sjuka i covid-19 från och med nu. Nu. Nu. Nu.
Du som inte vaccinerat dig ännu - nu har du chansen att göra skillnad. För alla våra kära medmänniskor, jorden runt. Låt så många som möjligt få chansen att överleva.
Ett litet stick för dig - en stor kärlekshandling för världen.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar