måndag 30 april 2012

Hi! (and low)


Det känns nästan lite som att vara på jungfrutur på tangentbordet. Ja, inte den första förstås, bara en i raden av alla jungfruturer. Det är nästan en vecka sedan jag hade lap-topen framme nu och som vanligt var det en ganska ofrivillig paus.

I början på förra veckan hade jag alldeles för mycket att göra. Och att tänka på. I slutet på veckan var jag alldeles slut. Och hade ändå mer att tänka på. Kroppen sa ifrån!
Tack, men nej tack. Och nej, det spelar, fortfarande, ingen roll om det är roliga saker i görningen. Mattan dras undan från fötterna ändå, även om mattan någon gång skulle skifta i någon form av rött... Ut-matt-ning. Fniss. Skratta åt eländet bör man, annars...

Nu är jag i alla fall här igen och vill önska er en trevlig Valborg! Även om jag förmodar att de flesta av er är på väg ut mot brasorna snart och inte har tid för något annat än att leta efter för tillfället lämpliga kläder. Röktåliga och så menar jag. :)

När jag tittar ett år bakåt så ser jag att Kroppen tvingade mig att ha ett alldeles eget "eldförbud" förra året. Men i år ska inget kunna hindra mig från att höra män
(& kvinnor?) sjunga i manskör. Och lyssna på talet till årstiden som ligger så många hjärtan varmast. En liten fika på det - så är kvällen räddad!


Kram på er, ni trogna, eldfasta själar, därute.
:)
/helena



ps Det skulle väl vara det här med däckbytet då. Som skulle kunna hindra oss från att ta oss fram till den där stora högen med torra grenar. Om de inte blir klara i tid alltså - hjulskiftarna. Men å andra sidan är väl det ett av de bästa vårtecknen? Sommardäck på - rattmuff av. Eller hur det nu var.

tisdag 24 april 2012

Dagen efter Dagen B (en något efterkonstruerad rubrik...)


Med några få minuter kvar till midnatt, skickar jag in en liten bild som bevisar att jag var här just idag. Var annars?


:)
/helena


ps Attans, nu hann det visst bli tisdag i alla fall, grrr.

söndag 22 april 2012

Recharging


Har ni tänkt på hur tingen inte betyder någonting förrän vi laddar dem med någonting?  Som minnen.


Jag låg och funderade på det idag, samtidigt som jag försökte 'catch up on some reading'.


Ibland faller jag för någon vacker sak p g a att den är just vacker.

Eller unik. Speciell.

Ofta tänker jag på handen bakom.

Som kanske har filat, slipat, karvat, hyvlat.
Eller målat i stora svepande drag. Eller med små, mycket små nyanser.

Det kan jag tänka på när jag stryker med handen över ett föremål. Hantverket. Konstverket. Allt jobb som ligger bakom. Hantvärken och Konstvärken, med ä, som krävs för att komma på en idé, en design, en tanke.

Det tänker jag på ibland när jag låter ögat vila på något bortom det som bara kan betecknas som vardag. Men oftast är det laddningen som talar mest. Som pratar med oss via föremålet.

- Are you talking to me? Uh? kan jag nästan lite De Niro'skt undra ibland när det är 'en grej' som tilltalar mig alldeles särskilt. Och har man tur, och är på auktion, så kan man ju alltid hoppas att 'grejen' inte pratar med någon annan samtidigt...

Som den här lilla tavlan med blommor på. Den som jag ser så fort jag slår upp ögonen. Oansenlig, kan man tycka, men fulladdad med minnen.

Så fort jag såg den så bara visste jag; - It's talking to me! För på min gulblommiga barnrumsvägg sitter en precis likadan, förutom ramen, den är det enda som skiljer. Och jo, jag inser att detta lilla tryck nog inte är helt unikt, men för mig är det guld värt. Laddat med det man vill minnas ifrån då.

Och just så öppnade sig det vassa sandvarma landskapet framför havet. Mina sommarlovs blågrönaste hav. Fast att jag vet att det är en dansk konstnär som ligger bakom. Och då är det nog på andra sidan mitt hav. Same-same but different, på något sätt. I alla fall, våta minnen, om ni missförstår mig rätt nu. På en annan liten tavla.

Här har en del blötts & stötts genom tonåren. (Ibland, ibland, bara måste det få framkomma att jag bara bor en timma ifrån GÖÖÖtebaaarg) Såg och hörde ni förresten Per Andersson hos Robin P igår. Göörmany. ha.ha.

Jaha, det var nog det jag ville berätta. Känner bara att jag måste fylla ut en rad eller två till, så att inte alla ord slutar i en dålig västsvensk vits. För vad vore det då för vits med att ha försökt tala om något hyfsat seriöst? Ingen vits alls.


;)
/helena



ps Hörde ni den om Paul McCartney, på restaurang? Ha.ha. Sorry. Men ni har säkert förstått poängen med mina 'laddade ord' ändå vid det här laget. För ni är säkert liksom jag smartare än en femteklassare. Not. Fast kanske lite smartare än Lasse Kronér ändå? Eller? Fast säkert inte roligare i alla fall. Nu måste jag sluta, innan det här urartar helt. Ooops - försent.

lördag 21 april 2012

Skuggigt



Glöm inte att det finns saker som trivs bäst i skuggan.
Som växer som allra bäst där. 
Det är rötterna som är roten till tillväxten. 
Om, bara, roten fick näring i den jordmån det var möjligt - då ifrån början. 
Då finns det ingen anledning till oro.  
Kom frostnätter, kom hagelbyar! Kom allt vad oväder 'tyar'!  
Din stormhatt har tre kanter! 
Där borta ligger den gäckande solsidan. 
Du kan skjuta ut dina långa sidoskott ända dit. 
Men du vill inte. 
För det är inte alls mörkt här. 
Eller ensamt. 
För din skugga följer dig. 
Vart än du går.
/helena 

fredag 20 april 2012

Konserverad lycka


Jag tänkte att vi kunde ställa en liten enkel fråga här. Vad är lycka?
 *viftar med den stora ironiska flaggan* - för er som föddes i en annan generation. 
Ni vet, X-faktorn.


Okej, vi gör frågeställningen lite mera lättklättrad... Vad är lycka för just Dig?
Någon skulle svara att ha bra vänner, någon att prata med om det som bränner.


Någon skulle svara något vagt om miljö. Jordnära & jordmån & sådant. Någon skulle, lika säkert som amen i kyrkan, tala passionerat i timmar om vikten av frisk syrefull luft. Och att trivas där man bor. I sitt eget skinn. Att trivas med att bli stor - även om man aldrig blir äldre än, eller klokare än, när man var tio och ett halvt. Ungefär.


Någon skulle poängtera det viktiga med att ha en hobby. En tanke, ett mål. Något att brinna för. Som att sticka. Eller sticka till skogs och skala kottar. Eller något annat som känns livsnödvändigt och brännbart.


Någon skulle påpeka att det är viktigt att inte ta för lätt på saker & ting. Vikten av att vrida och vända på tillvaron. Hitta roten till det onda och gå till botten med allt.


Så svaret på frågan jag får ibland är; Nä. Nä, jag har inte shoppat mig lycklig. Det går inte. Det vore väl ändå bra korkat att tro? Men LOPPAT mig lycklig, det har jag gjort många gånger. Det går alldeles utmärkt. Tackar som frågar.



Med önskan om en fin, mjuk och lagom lycklig landning av denna veckan - för er!
Och kanske någon mer.
;)
/helena



ps Häromdagen när jag gick direkt från välgörenhetsloppisen och in i superstormarknaden blev jag så extra medveten om kontrasten, påtaglighet är nog det bäst beskrivande ordet. Då tänkte jag lite extra på hur det känns svårare och svårare att välja mellan alla massproducerade prylar. Även bland de ofrånkomligt nödvändiga nyttoprylarna, som schampo, bananer och andra vardagsförnödenheter. Jag upplever det mer och mer... obehagligt med allt överflöd. Måste det finnas tjugo olika sorters toapapper? Smaken är som baken? Därav allt överflöd? Val-frihet. Smaka på den. Synd att det är så svårt att köpa bananer second hand. Hm.

pps Lyckan kommer från Selsbo. Och Emmaus. Det visste ni kanske inte?

torsdag 19 april 2012

stylist javisst!


Är det den här söta bilden som äntligen ska få mig att få tummen ur till att skaffa ett annat format på bloggen?!?

Jag kan inte låta bli att lägga upp den i detta större format, fast att den trasslar in sig i högermarginalen, så att vi inte ska missa en endaste liten svart/vit detalj.

Är det inte så, särskilt i dessa veckor när vi sneglar med medlidande & empati mot våra tappra grannar i väster, att vi knappt orkar höra ord som skjutvapen (även om fotot ovan mest får mig att tänka på det något harmlösare ordet; puffra) och alla dess varierande avarter och grymma effekter på mänskligheten? Jag vet att det enda jag vill säga nu, då och för all framtid är; Farväl till vapnen!

Men, ett stort men eller kanske ett litet men och ett stort smil i mungipan ger mig bilden ovan. Visst, det finns ett hölster på fotot och en hatt av en typ som skulle kunna, skulle kunna, föra tankarna till de vitas icke alltid så trevliga beteende mot diverse ursprungsbefolkningar i det stora landet ännu mera västerut. Men förutom det är allt bara så sött. Sockersött!

Ser ni inte hur Mannen sitter så stolt på huk där jämte sin 'skapelse'? Med sin rara hemklippta lugg, gladrandiga tröja och de för tiden så oumbärliga hängslena.

Mannen är ungefär sju år gammal och tiden är sent sextiotal, (ja, jag är MYCKET yngre än mannen, det har jag ju sagt;) platsen är hans barndoms förstuknut och han har klätt på den lille, drygt treårige sysslingen dessa ovan nämnda, något laddade attribut.

Jag bara älskar uttrycken i deras ansikten - Mannens glada uppsluppna och den lilles buttra något avoga. Är det en mycket ung vapenmotståndare vi ser? Hoppas det. Vi behöver det. Nu mer än någonsin känns det som.

 Och jag lovar, ni behöver inte vara oroliga, något fredligare än Mannen, med just så stort M!, det får man leta länge efter. Trots, eller på grund av? det glada leendet på en av mina absoluta favoritbilder.



Och missade ni den gulliga, urgulliga lilla slipsen? Ja, då får ni väl titta en gång till då. Urgullig!
:)
/helena



ps Det var två av mina favoritbloggare som fick mig att tänka på den här bilden. Eli! och Kerstin! De bloggar, i några inlägg, om sin barndoms interiörer och klädstil med hjälp av en massa läckra och nostalgiska foton. Kika gärna in till dem via länkarna på deras namn här ovan, medan jag ber mamma rota i lådorna efter "komprometterande" bilder på mig i utställda byxor. Vi får väl se om jag vågar publicera några av dem här inne.

Pigga färger


Jodå, efter en måltid, tillagad med kärlek och goda kryddor (tack Älskling!), känner jag mig lite bättre. Trummisen därinne kanske känner sig färdigövad inför den kommande världsturnén nu? Hoppas inte det är inplanerat något spelningsdatum i min lilla stad bara.

Och kaffe. Kan huvudvärken gå över bara av att läsa om kaffe? I så fall blir du säkert, också, botad av att titta in, här!, till Jenny. Och, här! hos en annan kaffemoster-Jenny. Hon blir nog glad om du kikar förbi, för hon vill ha sällskap till kaffet!

Så här sitter jag nu, klarvaken, efter en alldeles för lång dag och för mycket kaffe. Tur att det finns en och annan fin blogg att studera - i väntan på att ögonlocken ska börja vackla.


:)
/helena



ps I den pigga ögonvrån såg jag en så fin dokumentär tidigare ikväll. Eller egentligen såg jag den bara med ett öga - eftersom jag strosade runt på en elektronisk favoritrunda samtidigt. Men i alla fall, visst var det Vincent som skymtade förbi? (förresten,var det inte samme skådis som spelade den bloggande Sherlock H som gestaltade konstnären? Han med det märkliga namnet?) Vilken tur att han skickade så många brev till sin bror, annars hade vi aldrig fått veta så mycket om honom. Hittar tyvärr inte denna konstnärliga kunskapsdokumentär på play. Det blir till att sätta deveden på inspelning; klockan 13.00 i tvåan, nu på fredag, enl. tablån.

Hur mycket tid som än förflutit och hur många bilder som än flimrat förbi mina blåa två, så kommer han alltid att förbli min första bildkärlek. Kärleken till de starkaste av kulörer! Och uttryck! Det är något bortom myterna och den eventuella galenskapen som har etsat sig fast - hela vägen från hornhinnans frontplacering till näthinnans bakre domäner.

Så mycket mer än solrosor. Så mycket mer! Som natthimlar. Jag säger bara natthimlar! Och tackar den lyckligaste stjärnan för alla färgglada & billiga prisvärda loppissubstitut! För oss som inte har råd med en äkta van Gogh alltså. Jag antar att vi är ett par stycken. :)

onsdag 18 april 2012

Får vi lämna några blommor?


Från köket doftar det munvattnande från en försenad kvällssupé och in i mitt huvud flyttade en trummis in redan tidigt idag. En trummis som tydligen behöver öva ordentligt på sitt solo... Nu hoppas jag att maten ska vara det som till slut får tyst på trumslagarpojken, så att jag kan få koncentrera mig på att skriva lite. Hade tänkt att berätta om ett par böcker som står i vår hall. I karantän. Mögeldoftkarantän. Men det går inte, jag tål inga starka lukter alls just nu. Mer än den ljuvliga laxdoften som smyger sig på från köksregionerna då.

Ni får hålla tillgodo med ett par blommor så länge - från Nils, Lillebror, den söta lilla blomsterflickan och mig! & Enn, han har skrivit ner, den korrekta, texten och en del annat runt den här!

Nu hägrar mat och Babel!




vi hörs, på andra sidan huvudvärken.
:)
/helena

tisdag 17 april 2012

Tumme upp & tumme ner


Vi skulle göra ett par ärenden idag. Ett par tråkiga och ett roligt. Efter dem åt vi ett så onyttigt mellanmål (billig, god mjukglass på MAX, med krämigaste kolasåsen till) så vi kände oss tvungna att ta en liten promenad efteråt. Och så kan man, läs jag, alltid roa sig med att lufta kameran - om jag hade haft den med vill säga! Så jag ber om ursäkt, i förväg, för usel och ibland urusel bildkvalité. Häng mé ändå vetja!


Det första jag fick syn på var ett alldeles runt träd.


- Måste gå lite närmare, viskade jag till mannen. Inte för att jag är något större fan av rådbråkad naturlighet, men man kan inte annat än att fascineras över RUNDheten! Finns det mallar att klippa efter? Stooora, ruuuunda öööögoooonmått kanske?


Borde inte gatan heta Puckelgatan i så fall?

Precis när jag höll på att sila myggen och insåg att jag ätit för mycket mjukglass för att få ner en enda kamel till, precis då sparkade en liten hjälmbeprydd pojke förbi på sin cykel;


- Vad tar du kort på? Himlen eller? undrade han.

Det är i sådana stunder man inser att inte ALLA står med någon typ av kamera i högsta hugg, upp mot en tegelvägg, en vanlig måndag i april, i en alldeles lagom stor stad.
ALLA kanske inte ens har blogg?!??

:)

 Här! hittade jag en rolig, lång och uttrycksfull lista, på tal om myggor & kameler & sånt, kanske hittar ni något om rävar där också? Han bodde nämligen där - sparkcykelpojken - i kvarteret Räven. Sa han i alla fall.

Och vad är det med mig och graffitismyckade elskåp egentligen?


Snälla, säg att det är en morbid mobilkamerasjukdom som går att bota?
Men visst är det fint?


Tänk att mitt i ett vanligt villakvarter, nåja lite finare villakvarter, kan man finna en butik. Kul tyckte vi - eller kanske mest jag då.


Jag blev så till mig över idyllen där så jag fyrade av en av dagens två misstagsbilder...


...eller är det ett misstag egentligen? Mannens bakficka med tillhörande plånbok fotad strax utanför en affär.

Tur för honom att de inte har öppet på måndagar. Om man inte kan komma överens om något annat då alltså. Enl.skylten ovan där.


 - Lille katt, lockade jag, men den verkade vilja stanna där...


...på ICA:t, tillsammans med de andra katterna och en och annan Viola.


Isabelle, en annan Dos-pingla ville bjuda på kalas!


Eller en förresten - jag har nog aldrig sett så många Isabellor på en och samma gång. Inte ens i en Tomas Ledin-sång.


Se där - lite sköna stickers! De översta alltså. My favorittyp of rökning -
the non smoking kind!


Och my kind of nyheter - yesterday's!

Åh, den där båten igen. Är den överallt? Mannen hittade en kul pocket på Emmaus för en tia tidigare på da'n, men den Titanic-båten var nog inte riktigt likadan.
Och så Strindberg då. Överallt denne Strindberg, som dog en ganska kort tid efter att den stora båten sjönk. Tydligen var Titanics öde något som fick Strindbergs då redan sköra hälsa att vackla ytterligare. Han klädde sig till och med i sorgkläder de där olycksaliga aprildagarna för exakt ett sekel sedan.
" ...  TRYGG FÄRD. Reklambild för Atlanttrafiken vid 1900-talets början. De nya kraftfulla ångfartygen skulle förena den gamla och nya världen. Handslaget symboliserade förtroende och lovade trygga transporter ..."


Trygg transport var det ja. Vilken av de där grå-blå vinterhjulångarna ska jag ta?


En stund innan jag klev in i rätt fordon, med rätt nyans, studerade jag den här skylten en stund. Kanske vore något? För handen på hjärtat, vem behöver inte lite mer av denna sunda treenighet? Strindberg verkar definitivt ha behövt en tesked balans, en matsked harmoni och ett par skopor lugn. Minst.


vi hörs.
:)
/helena


Uppdatering: Tydligen har det hunnit bli ny dag?!? medan jag satt här och pysslade med vad jag trodde var ett måndagsinlägg. Det bidde - tydligen - ett tisdagsinlägg då. Okej, då är den där lilla butiken öppen idag i alla fall. *spanar mot mannens bakficka*


ps När jag upptäckte den andra misstagna bilden - då såg jag bara rött. Men det är väl ändå inte mitt fel att mannens mobil är så oduglig och ofokuserad - så att den söker upp min tumme? Jag är ju alltid skärpt i alla fall. Hm.

söndag 15 april 2012

Blogg en dag, ett ögonblick i sändning


Just nu, i dessa dagar funderar jag mycket på om jag ska fortsätta blogga. Om det är okej att det blir sådana här små korta, ej så genomarbetade textrader. Eller om det är bättre att låta bli helt då. Jag vet helt enkelt inte. Är det tillåtet att bara ta det som det kommer? Att bloggen utvecklas, invecklas åt andra håll, i fler riktningar än bloggloggboken förutsåg ifrån början?

Jag undrar som Bodil över alla dessa jag. Var kommer de ifrån? Vart är de på väg? Är de här för att stanna? Finns det fler jag än jag som undrar?

Annars går jag mest runt, hela dagarna långa, och sneglar på min nya poster. Plansch? Den är så fin, förgyller sitt temporära hörn av tillvaron. Och mitt huvud med vardagsfantasier, om andra platser och liv. Även om den bär på ett allvarligt budskap, men det pratar vi om en annan dag. I dag är ingen allvarlig dag. Sitter här -  på mitt bästa söndagshumör.

Ikväll bär det av ut på havet! En djupdykning ner i historien. Ser fram emot att drömma mig hundra år bort i tanken. På ytan - kläder och interiörer, lite längre in - innanför huden på de som faktiskt upplevde denna katastrof som lämnade svallvågor långt in i framtiden. In i vår tid. Ända in i min lokaltidning. "... En elfsborgare bland Titanics passagerare. ..." Lite längre ner på den hundra år gamla tidningssidan finns notisrubriken;
"... August Strindberg opererad ..." Lite skvaller? Eller nödvändigt vetande om en av sin tids största kändisar? Some things never change.

Vad jag vet är att bloggandet är det första som har fått mig att förstå den frizon som (bara?) en rökare kan få. Bloggandet är min första erfarenhet av att stå sitta i rökrutan. Minns hur rökarna på någon av mina tidigare arbetsplatser liksom med pondus och självklarhet deklarerade; - Nu går vi ut och tar en cigg, en rök, en stinkpinne. Tjärt barn har många namn... :) Medan vi andra fortsatte att arbeta. Nu sitter jag här i min alldeles rökfria ruta och fyller varje kvadratmillimeter med bokstäver istället. Alltmedan mannen gör middag eller drar dammsugaren efter sig. Det känns bra.



Så jag funderar vidare. Kanske är det ändå okej att ta det som det kommer? Livet och bloggen.
:)
/helena




ps För er som inte kan hålla er till en annan dag  -  så hittar ni mycket info här på Wikipedia, om affischen och den spännande mannen bakom.

fredag 13 april 2012

Jag sa ja!


- Orkar du följa med ut på lite roligheter i dag också? undrade mannen.


- Hm, mmm, jag får fundera på det, sa jag.


Men nu är det färdigfunderat, så nu greppar jag strax gamle Ericsson och springer, well well, ut till den väntande blå bilen, med mannen i.


Det var bara det. Och fin helgstart till er alla!
:)
/helena



ps Vänta bara tills ni får se vilken speciell och totalcool inramad poster jag hittade i går. Vänta bara.