lördag 29 april 2017

I second handlandet


På första uppslaget sitter konstnärsprinsen med vinden i håret och ett leende på läpparna, när han blickar ut över den magnifika utsikten från sin balkong. Där, i second handlandet alltså, träffade jag Prins Eugen. Och hans älskade Waldemarsudde. En gammal, stor och vacker bok: Prins Eugens Waldemarsudde, skriven av Gustaf Lindgren år 1948. Utgiven av Albert Bonnier. Precis den typ av bok som jag aldrig kan motstå.
  
Här ska läsas om den konstnärliga prinsens umgänge. Studeras svartvita foton och konstverk. Såg även en gullig bild en bit bak, där personalen stod uppställd för fotografering. Efter en snabb bläddring bestämde jag mig snabbare än blixten för att den här boken bara är MIN. Bara MIN. Så det så.

Skjortor från Dressman tycker jag ofta kan vara lite trista. Känns lite mainstream så där. Men när de gjort omvägen via Myrorna så känns de förstås lite bättre. Åtminstone gjorde den sköna, rutiga flanellklassikern som mannen hittade för endast två stycken Astrid:ar det.

Andra lördagen i rad som vi gör en second handräd här hemma i vår egen lilla stad. Känns bra. Visserligen hittar vi aldrig det vi egentligen letar efter - ett lagom stort skåp till småprylarna, ni vet. Och kanske en större matta att ha framför soffan, som jag tror jag nämnde att jag funderar på. Och dessutom skulle vi behöva förnya en del tekniska saker som har börjat småkrångla.

Men vad då då? Så är det ju, när man lever i Second handlandet; man hittar kanske inte det man letar efter, men man hittar alltid det man behöver.

:)
/helena

ps Visste ni att Waldemarsudde alldeles nyligen blivit utsett till Årets museum 2017? Nej, inte jag heller. Men att det finns en himla massa fina saker, och böcker, att köpa i deras webb-shop visste jag däremot. Krukorna förstås. Finns ju en gråblå variant nu också. Och den här mörkblå med guldkant, framtagen till kungens 70-årsdag för ganska exakt, nej helt exakt, ett år sedan. Höll på att sätta den något avslagna påskmusten i vrångstrupen när jag påmindes om priset på den mörkblå bara. Gulp. Guldkant på tillvaron måste man nog verkligen ha för att kunna prioritera att köpa en kruka för över fyratusen spänn. Nästan femtusen faktiskt. Men snygg är den. Fy tusan vad snygg!

fredag 28 april 2017

Jeansjacka på. I sovrummet.


Tycker så mycket om utsikten från min sänghalva.


Lite så här. Eller ooops, här kom visst något i vägen...


Så ska det se ut! Pusselbitstavlorna, som symboliserar mig och mannen som - oftast - taggar i varandra som välsynkade pusselbitar (utom när vi är trötta och utarbetade och börjar bråka om någon småsak...). Och så gillar jag att pusseltavlorna är textila i mönster och färg. Passar som hand i handske här i vår lilla textila stormakt. Skolplanschen med de gamla guldsmederna iförda sina tidstypiska 1700-tals peruker. Finns alltid något nytt att upptäcka i det motivet. Fungerar lite som en intrikat mobil för ett småbarn, jag hittar alltid något att fästa blicken på där. Den ärvda spegeln - sägs inte vara bra med speglar i sovrum, men jag tror att det går bra när det finns så här bra vibrationer bakom spegeln.

Och så två gånger "Famntaget". Älskar frihetskänsla i motivet. Friheten att andas och leva som man vill i ett fritt land. Eller? För det gör vi väl? Lever i ett fritt och generöst land? Ibland kan man undra. När man läser dagspressen, kan man verkligen undra. Hur det föreslås bli legitimt att jaga människor i vårt land på ett ytterst inhumant sätt. Ordet "jaga" varande det operativa ordet här. Jaga ut människor som inte anses behöva skydd, ut ur landet. Jaga dem på deras arbetsplatser. Kolla fingeravtryck på människor, som i min bok inte överhuvudtaget kan anses ha gjort något brottsligt eller kriminellt. Att försöka överleva, göra sig en dräglig tillvaro i ett fritt land, kan i min bok aldrig anses kriminellt på något sätt som kan jämföras med till exempel storbovar som sitter i storföretagens styrelser och skor sig på den "lille mannen" genom att gå över lik för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Där beslut fattas för att ge så mycket egen vinning som möjligt. DET är kriminellt. Jaga dem, ta fingeravtryck på dem! Borde inte vara svårt, menar jag, de finns väl på alla aktiebrev och värdepapper som de hanterar så vårdslöst och egenmäktigt varje dag, kan tänka.


Fryser om fötterna. Fryser om öronen. Fryser om huvudet. Fryser om hjärtat. (Och det beror inte bara på mina ämnesomsättningsbesvär...).

Önskar oss alla en skön Valborgsmässo-/1:a maj-helg. En helg med minst en sovmorgon, där vi hinner läsa morgontidningen i lugn och ro och kramas i lugn och ro. En helg där vi tänker lite mer på varandra. Önskar oss en varm och skön brasa på söndag. Låt elden brinna för våra medmänniskor. På söndag lyssnar jag på en klok kvinna som talar. En kvinna som är en av dem som förespråkar att vi låter de ensamkommande barn, som har varit här i över ett år och fortfarande väntar på besked om att få stanna eller inte, helt enkelt - och radikalhumant - får stanna här och bygga sig ett liv tillsammans med oss. En kvinna som talar från vänster. Hjärtat sitter till vänster.

<3
/helena

ps Bästa vårtecknet? När mannen plockar fram sin gamla jeansjacka från artonhundra-frost. Eller åtminstone från 1980-talet. Sedan, att han måste bära en tjock ulltröja under den och en täckjacka över den just nu, är ju en helt annan sak.

Här kan ni se motivet "Famntaget" i mera närbild, om ni vill.

tisdag 25 april 2017

Brytningstid (om igelkottar, löv & annat snårigt)


Gick ut i den snåriga täppan för att ta in ett par blad. Bryta loss lite vintergröna och några andra små sköna. Gick salig, bland blyg grönska. De snöblandade regndropparna var på sitt bästa glitterhumör, där de landat mjukt på de överblommade snödropparna.

Såg att den vilda klematisen är på väg att skjuta små skott. Tycker så mycket om den här tiden, när den värsta lervällingen har torkat upp och gräset börjar bli användarvänligt igen. Såg förresten en cockerspaniel på promenad igår. Den stannade vid den nymornade grässlänten en bit bort, rullade runt runt runt i gräset en lång lång stund, medan husse otåligt väntade i andra ändan av kopplet. Han fick minsann vänta, det verkade finnas en hel massa uppdämd vårlängtan i den glada, lurviga kroppen. Mycket uppdämt gräsrullarbehov.

Tycker om det bruna, vissna, greniga, sida vid sida med det som börjar grönska. I år ska jag försöka hitta tiden igen - och orken - att hjälpa grönskan på traven. Rensa lite, även om jag vägrar se på maskrosor som ogräs. Jag låter alla mina maskrosor blomma, precis som han sjunger i visan. (Carl-Anton är det va?)

Igelkottar gillar löv och grenar och snår. Rödhaken gillar löv och grenar och snår. Fjärilar gillar löv och grenar och snår. Jag gillar löv och grenar och snår, ja ni förstår. Och mossa, mossa gillar jag en massa!

Funderar på att investera i ett bihotell. Tror de brukar vara gjorda av avsågade bamburör. Bara att klättra in (klättrar bin?), eller flyga in då, och göra det bin gör. Annars har jag läst att man kan borra många, lagom stora - eller snarare lagom små - hål i en stubbe. Så kan de vara där. Ingen har väl missat att bin och humlor (och andra lite mer otäcka insekter) och småfåglar har ett livsviktigt arbete att utföra nu, snart, när allt börjar spricka ut i blom igen? Nej, så klart inte.

Älskar särskilt humlornas tunga flykt från blomma till blomma. Hur de målsöker för att finna blommans viktigaste gömma. Tycker om att se hur frömjölet fastnar i deras päls. (Har humlor päls?)

(Varför är frågorna alltid så många fler än svaren?)

:)
/helena

ps Ville mest påminna er om att kolla igenom övervintrade lövhögar, grenar och snår innan ni lyfter iväg dem eller lägger dem på majbrasan. Kanske har en igelkott flyttat in just där, i den trevliga, murriga, småmultna miljön. Stampa försiktigt i marken. Eller vifta runt lite i det prassliga materialet, nätt och försiktigt med en mjuk kvast eller så. Eller en fot, en lätt fot, en lätt på foten fot. Snälla, gör det - INNAN - ni avlägsnar oönskat trädgårdsavfall från dess vintervila.

måndag 24 april 2017

Kortleksholk & busig blus


Den är så sönder så sönder, ändå kan den vara något av det finaste jag sett.


Den lilla lådan med drillande fågel på gren. Ask, snarare ask, lackask. Två kortlekar i en lackask. Vet inte vad den är avsedd som förvaring åt, kanske till kortlekar, kanske inte.


Vet inte om den är särskilt gammal, men den verkar onekligen ha levt ett liv. Ett tidigare liv. Eller två tidigare liv. Eller nio?


Nu bor den här hos oss, och jag vågar nog inte ha något alls i den, åtminstone inget sådant som man plockar i och ur hela tiden. Den får stå och pryda sin plats helt enkelt. Kanske lägger jag en hemlig skatt i den. En skatt som bara får tas upp vid mycket speciella tillfällen. Vid jul eller så. 


Min lilla fina pippi.

:)
/helena

ps Trodde aldrig att jag skulle bära något så djuriskt. Aldrig i livet trodde jag mig om det. Jag? Lilla Moi? I leopardmönstrat. Eller är det gepard-mönstrat? Hursom, trodde jag inte det. Sedan stod jag där, i Röda Korsets second handbutik, och bläddrade bland galgarna. Hm. Varför inte? När sedan den trevliga damen som jobbade där la huvudet på sned och sa något i stil med: -Men, den är väl lite söt?! Då var saken klar. Jag är en sådan som klär mig i djurmönstrat. Om jag sedan klär i det, är en annan sak. Och en annan sak är också texten som står på baksidan av lappen där bak i linningen: "Det högsta är ej att falla, utan att resa sig efter varje fall." Haha, otroligt kul eller hur? För här har det väl ändå blivit fel? Det klassiska citatet, av någon okänd klok person, lyder väl ändå ungefär så här: Det högsta är ej att undvika att falla, utan att ha förmågan att kunna resa sig efter varje fall. Varför det finns en sådan text baktill i en djurmönstrad blus, fel- eller rättciterad, är en gåta jag inte har löst.

söndag 23 april 2017

Onda ögat & ömma armen


Det stinker tigerbalsam i hela hemmet. Mannen påstår att han fått ont i armen av att bära kassar. -Tänk att en morgonrock kan väga så mycket, retas jag. En styck, i princip ny, gosig, blå - som matchar mannens ögon - morgonrock inhandlades på Emmaus second hand. Och jag köpte det där lilla, längst ner till höger, på foto nummer sju. Var tvungen att rädda den, fast den nästan är sönder bortom all räddning. Visar närmre senare.

En märklig dag, full av kontraster. Bomberna verkar ha fallit över Borås, ser nästan ut som Beirut när det var som värst. Eller kanske Aleppo idag. De skulle väl i och för sig vara väldigt glada om bara ett enda hus var skadat... Ja, inte vet jag, men det känns inte bra att riva en byggnad som både var vacker och verkade stå väldigt stadig här på jorden. Folkets hus. Folkets hus är folktomt nu. Öde. Och jag minns alla som kämpade för att det skulle få vara kvar. Minns listorna som cirkulerade och pennorna som ivrigt krafsade ner hoppfulla signaturer. Jag var en av dem, mannen en annan. Men det hjälpte inte. Ja, inte vet jag, kanske blir det bra med det nya, säkert blir det bra, men det känns i hjärtat när man river något som inte behövde rivas. Miljöovänligt är det också. 

Fick en märkligt tryckande känsla över bröstet när jag stod där bredvid ruinen och det samtidigt gick förbi två killar som pratade tyska med varandra. Historiens vingslag som flög likt vilsna måsar över all bråten?

På Kinakrogen satt hela världen och smaskade tre små och friterade bananer. Eller åtminstone ett par holländare, några glada danskar och en artig norrman. Vi åt japansk entrecote med yakuniki-sås (heter den supergoda såsen så?) och marinerad, friterad kyckling. Vi fick onda ögat av kyparen när vi ville ha mineralvatten på flaska eller burk eller ingen vätska alls. Vet inte hur det är med er, men jag beställer aldrig in något i glas, vill alltid ha själva flaskan att hälla ur. Har hört för många berättelser om bakteriefyllda isbitar i bordsvatten och dylikt genom åren, vägrar chansa. Han tog det personligt, det skulle han inte gjort, jag agerar likadant överallt. Sedan glömde vi ge dricks också, då blev säkert även det andra ögat ont. Ajaj.

Vid Viskans strand gick två gräsänder på trottoaren, liksom hand i hand, eller näbb i näbb då. Två hanar gick där så stolt bredvid varandra med sina gröna huvuden skimrande i de kämpande vårstrålarna. Såg att en kille plockade upp sin phone för att föreviga vad som verkade så gulligt på något vis. Då, plötsligt scenbyte, vi verkade ha hamnat i någon slags blandning mellan naturens lag och en sadistisk skräckfilm. I snåret, strax bredvid mannens fötter, såg vi ett tredje grönt huvud sticka upp. De två, som verkat spankulera så fridfullt alldeles nyss, gick till anfall mot den tredje i snåret! De rev och slet i honom med sina näbbar! Hu! Och som om inte det var nog visade sig ett brunt huvud under det gröna... Parningstid. En steg av och en annan steg på. Jo, jag lovar, det såg ut så. Sedan jagade den andra bort den tredje och den förste steg av och honan ruskade bara på bakändan lite som om ingenting hänt... Det stora fågeläventyret var över. Och nu har mannen ont i armen. Klart att han måste stått där och spänt sig. *gapflabbar*.

Blå knoppar som sticker upp i köksfönstret igen, trots brist på gröna fingrar. Och jag ser på min stad med ömma ögon, trots allt.

:)
/helena

ps Zlatan då? Rubrikerna gör ont i min gamla korsbandsskada. Såg ni matchen? Vi zappade över i reklamen, såg Prison Break på trean egentligen, men ville gärna få syn på ett av Ibras kalasmål, om det var möjligt. Missade när han skadade sig, som tur var. Såg säkert läskigt ut. Och jag som sa till mannen, i en av våra snabba zapp-byten: -Tänk, hans karriär känns nästan som en välregisserad saga. Att få kröna en unik fotbollskarriär med ett par Man U-säsonger. Vad kan toppa det, menar jag? Ett mer klassiskt lag, med en mer gripande historia (med den hemska flygolyckan i åtanke här förstås), får man leta efter. Där sitter jag och säger så och så skadar han sig så. Känns inte bra. Nu håller vi alla tummar - och tår! - för att få se fler fotbollstrolleritrick från Zlatans fötter så fort det bara går!

fredag 21 april 2017

Spring, spring, spring


Förlåt, förlåt, förlåt. För dåligt bloggande, för fantasilös titel, för att jag verkligen hade tänkt bjuda på en skön bildkavalkad idag. Lite blommigt, lite djuriskt, lite vintage, lite så där som jag är, ni vet. Av det blev det intet och nada. Skyller på för mycket vardag i min tillvaro just nu. Var är glamouren liksom? Var är faten fyllda med vindruvor, slavarna som viftar med stora, yviga, vippiga palmblad framför mitt svettiga ansikte? Haha. Ni hör ju, vardagen har gjort mig knäpp. Knäppare än vanligt alltså.

Från det ena till det andra (orkar inte ens låtsas att jag har en fiffig övergång här...) - Vad ska ni hitta på i helgen då? Funderar på att springa runt i stadens alla second handaffärer och lapa inspiration. Fortsätta drömma om att finna det rätta drömskåpet till mina drömmiga små prylar. Drömmen vore att hitta ett vackert, lagom gammaldags dockskåp. Kommer aldrig glömma det jag missade att ropa in på auktion för några år sedan. Så fint, gick under klubban för ynka två-tre små hundralappar. Hängde upp mig på att en av skåpsdörrarna hade ett trasigt glas. Så dumt! Låt aldrig en sådan petitess hindra dig från att lyfta armen och buda in något unikt och sällan skådat! Mycket kan hindra en, löjliga saker som plats- och pengabrist kan hindra en, men INTE en sådan bagatellartad petitess. Såja, dagens visdomsord avklarade, nu kan vi gå vidare.

Annars skulle det vara kul att bara ta med kameran ut på en tur. Känns som att det var länge sedan jag riktigt utmanade mig själv bildmässigt på något bra sätt. Skulle vara kul att bara låta sig svepas med av omgivningens ständigt rullande, levande stillbildsscenarier.

Kanske läsa en stump. I någon av alla påbörjade historier. Världsbokdagen på söndag. Orkar inte länka. Förlåt. Annars finns det ju få saker här i världen som jag så gärna länkar till som just böcker och boksaker av alla de slag.

Vågar inte läsa fler inredningsmagasin just nu, hade en sådan konstig dröm efter att först ha tagit del av superkreativa Magnus Skogsberg Tear's hem och sedan läst om Christer Björkman och hans omtalade 80-tals lägenhet. Aprikosfärgat, marmoraktigt kakel i badrummet och gulddetaljer och bubbelpool och grejer. Måste varit höjden av lyx på den tiden. Drömmen ja...drömde att jag försökte lära en homosexuell man hur man ska kyssas. Haha. Så komiskt. Så töntigt. Vaknade med saliv på kudden. Så komiskt. Så töntigt. Såå äckligt. Ja, inte att kyssa en bög alltså, att vakna med saliv över hela kinden. Ta gärna död på en av mina fördomar här, men är inte homosexuella män överrepresenterade inom allt det kreativa? Visst är det så? Önskar så att jag vore en homosexuell man ibland. De verkar ha så kul. Utom när någon får för sig att slå dem bara för att de försöker existera då... Äsch, förlåt, det där blev ju bara tramsigt. Skyller på trötthet och överbelastning av hjärnan.

Nu helg. Önskar er en riktigt fin en.

<3
/helena

onsdag 19 april 2017

Pojken


Som ni vet, gillar jag att gå på upptäcktsfärd i min egen stad. Därför var jag naturligtvis tvungen, så fort jag hörde talas om den här skulpturen, att undersöka den närmare. Så häftig han är - Pojken! Av Stig Lindberg.

Ej att förväxlas med formgivaren Stig Lindberg. Här handlar det om konstnären Stig Evert Lindberg, född här, i Borås, 1913, enl. wiki.

Då, när vi strosade runt i en stadsdel vi inte besöker så ofta, hade inte löven börjat spricka det minsta lilla ännu, nu är de så sprickfärdiga att det måste göra ont.

Visst är det lustigt, till och med småkonstigt, att man kan bo i en småstad i över tjugofem år utan att ha gått alla stigar eller upptäckt alla skulpturer. Det säger något om småstadens intrikata uppbyggnad och den lilla stadens många offentliga konstverk.

Det måste varit en speciell tid, framförallt 1950-60 och 70-talen, när stadsdelarna poppade upp som maskrosor runt om stadskärnan. Och där, här, överallt satsade man på den offentliga konsten. Många lokala konstnären fick frågan om de ville smycka en plats någonstans mellan flerbostadshusens ytterdörrar och affärerna runt det lilla stadsdelstorget. Många ville uppenbarligen det. Tur det.

:)
/helena

ps Annars då? Sjuk. Sjuksjukelisjuksjuk. Nej då, det är inte så farligt, jag är ju van. Men den motsträviga kroppen sa ifrån rejält för ett par dagar sedan, och jag som har en skriv-deadline som jag överskridit med mer än en månad nu (ni minns kanske när jag hade ont i halsen till och från i flera veckor, det var då jag kom rejält efter) och en hel del annat som släpar efter. Måste orka lite till, säger jag till kroppen. Och den säger bara nej, nej, nej. Kunde den inte åtminstone uppbåda ett litet gnälligt kanske? För min skull. För min hjärnas skull. Men nej. Gillar inte att skriva om sjuklighet längre. Eller längre och längre, det har jag väl aldrig gjort, men nu nästan avskyr jag att nämna det. Mest på grund av andras attityd. Och alla råden, ni vet. Vet att jag har nämnt det förut, alla de goda råden från när och fjärran är värst. Från förståsigpåarna. De som alltid vet bäst. Det är bara att göra si och så och så här så löser sig allting i ett nafs. Jaaaedå. Näedå, svarar jag. Och kroppen. Tur att jag har er. Som orkar lyssna. Och håller inne med råden.

måndag 17 april 2017

Jag döper dig


Ägnat mig åt lite bildredigeringsterapi igen, som ni ser. Den här blev väl lite kul? Tog fotot förra året i maj, vid det gröna ödehuset. Minns att det var en väldigt fin kväll. Grön och skön, som ni ser.

Pumpen, rostig och rejäl, som stått på sin post så länge. Vattenpost.

Läser någonstans om forskarna som kommer närmare och närmare att lösa vattenbristens gåta: Att förvandla salt till sött, nej inte till sött såklart, till drickbart. Tänk bara, om alla här på jorden hade tillgång till rent och friskt och drickbart vatten. Vilken skillnad det skulle göra.

Jag döper bilden till: Tänk om. Eller ska vi kanske till och med våga oss på att kalla den: Tänk när.

<3
/helena

lördag 15 april 2017

En kopp Ted


Lugn och ro och en kopp kaffe. Det är precis vad jag behöver. Och lite Ted. Blir alltid nyförälskad i Ted när våren börjar slå ut. Hans låtar är som gjorda för den här tiden. Och Kenneth. Alltså, utan Kenneths poetiska ord hade Teds musik inte blivit de oförglömliga låtar som de blivit. Visskatt, säger någon. Och jag kan inte annat än att hålla med.

"-När jag frågade Ted vad texterna skulle handla om var alltid svaret kärlek. Han sa: 'Jag skriver för att trösta mig, det vill jag föra vidare'. Så säger Kenneth Gärdestad i en intervju i Aftonbladet, 18 feb 2016, i samband med att Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år då.

"Vår pristagares texter förmedlar längtan, hopp och vemod. Han beskriver för oss bekanta platser och känslor med en ny penna och blick." Så skriver juryn, bland annat, i sin motivering (enl. en annan artikel i Aftonbladet, publ. 6 april 2017) till varför Kenneth Gärdestad har/ska tilldelas Evert Taube-priset 2017.

Den enda fråga jag har angående valet av pristagare är: Varför i herrans namn har han inte fått det tidigare?!? Jaja. Bättre sent än aldrig, säger jag och tar en mjölkblandad klunk till av det svala kaffet. Lugn och ro. Och Teds spröda, starka röst som skär hjärtskärande vacker genom rummen.

<3
/helena

ps Vill egentligen inte förstöra stämningen. Känner mig nästan lite andaktsfull. Men jag kan inte låta bli att uppmärksamma er på slutet av "videon" till För kärlekens skull, som jag länkar till ovan. Ett så gulligt tack till Ted. Tänker mig att det är tre kämpande studenter som har tagit hjälp av bröderna Gärdestad för att överleva. Sådant värmer alltid extra att få läsa och ta del av, tycker jag.

torsdag 13 april 2017

Flicka och höna


Mannen och jag vill, med hjälp av den söta skulpturen skapad av Aline Magnusson, önska mina kära läsare en riktigt god påsk! Glad också, om det går, med tanke på vad som händer runt om oss i världen. 

I Afrika - i Sydsudan, Nigeria, Somalia, Jemen - håller nästan en och en halv miljon barn på att svälta ihjäl, det är inte direkt något som gör det lätt att känna riktig, ifrån hjärtat, glädje. Men vi gör väl ett försök. Att åtminstone glädja oss åt att vi lever här, i en del av världen där vi har så oändligt mycket positivt att glädja oss åt.

Om du, ni, vi, har plats över i påskägget föreslår jag att vi lägger en gåva till Unicef där. Svenska Unicef. Eller internationella Unicef. Vilket som passar just din destination bäst. En gåva som kommer de extra behövande barnen till del. 

Eller varför inte köpa något från Unicefs gåvoshop. Varför inte ett Välkommen till världen-paket

Mannen och jag har - med hjälp av de givmilda kunderna på ICA Supermarket Hulta, Borås - just investerat i en omgång livsviktig nötkräm. Nötkrämen kan vara det bästa påskgodis som finns. Nötkrämen innehåller alla de vitaminer och mineraler som ett undernärt barn behöver för att bli starkare igen.

Nötkräm kan rädda liv!

<3
/helena

ps Observera att ni kan printa ut fina gåvobevis direkt i samband med att ni köper en livgivande present från Unicefs gåvoshop. Bara att trycka ut och lägga ner i någon kär väns påskägg alltså.

onsdag 12 april 2017

Pink power! Och Tarik Saleh!


Vem har sagt att påsken måste vara gul? Inte jag. Jag gillar gult skarpt, har alltid gjort det. Gillar gult i alla möjliga toner - från senap till citron. Twentyfour/seven, året runt, gillar jag gult. Punkt slut. Så här i påsktider brukar jag därför propagera för lite andra kulörer. Och då menar jag inte lite lagom beige, utan kraftfullare, uppkäftigare, häftigare, starkare nyanser. Varför inte blått, som i Blåkulla-blått? Eller rött, som i påskgodis-är-sötare-än-sött-rött. Typ. Eller rosa. Like the flamingo!


Möt Fleming Gunnarsson, årets nyförvärv bland fågelkolonin här hemma. Fördelen med en rosa flamingo är att den överlever "helgpetitesser" som påsk och pingst och jul och allt det där andra, till skillnad mot en del andra fjäderfän. Den står stadigt på sina långa, skära glasben hela året. Like I like it! Så som jag vill ha det. Eller Flaming Gonnarsson, med bred, skön, skånsk betoning. Det är det den heter. Gissa vem som har döpt den till det? Nä, det är inte mannen. Guilty as charged, är lilla jag. ;)


Sökte runt en del på rosa och pink flamingo, fann inte något entydigt svar på vem som skulle kunna ha designat och tillverkat den. Det närmaste jag kom var någon som benämnde några liknande "fågelarter" som Venini-style, eller Murano-style. Kanske är det en italiensk pippi han håller i sina småfrusna händer, mannen? Kanske inte. Är det någon som vet något om glasbruk, formgivare, ursprungsland, ålder eller dylikt, då får ni gärna hojta till. I en kommentar eller på mail, vilket som.

Fin är den i alla fall. Tung och gedigen i sin bubbelgumsrosa glasmassa.

:)
/helena

ps Vet inte vad Tarik Saleh skulle säga om att hamna i ett ps. Vet inte alls vad han skulle säga om att hamna i ett ps tillsammans med en rosa flamingo. I ett inlägg som jag dessutom först funderade på att döpa till "Pink paus". Insåg dock, i tid, att det på vårt kära språk skulle kunna uppfattas som väldigt likt den gamla, nödvändiga pinkepausen...

Vad har då Tarik Saleh med saken att göra? Ingenting egentligen. Men ni som läste mitt kladdlappskluddiga inlägg från tidigare idag, ni vet att jag hittade en lapp med några högst tänkvärda ord på. Bara det att jag inte visste vem som sagt det. Nu vet jag. Fann nyss den andra lappen, som tydligen skulle höra ihop med den första, där stod det Tarik Saleh. Och att han sa det i en intervju i samband med sin kommande film The Nile Hilton Incident. Det var alltså en smart människa som hade sagt det, det var väl det jag visste! Tarik Saleh har ett CV på wiki (journalist, konstnär, filmregissör och manusförfattare) som skulle få vem som helst att bli avundsjuk. Bara en sådan sak som att han har gjort filmen Metropia. Den coolt animerade Metropia, med kända röster som Juliette Lewis i rollerna. Har ni inte sett den, så måste ni åtgärda det snart. Kanske inte nu i påsk - vi är förmodligen många som mest bara vill krama våra nära och kära i påsk - men sedan, när ni orkar med lite tyngre och skitbra saker igen. Heavy stuff, helt enkelt. In the best possible way. Subway.