Som ni vet, gillar jag att gå på upptäcktsfärd i min egen stad. Därför var jag naturligtvis tvungen, så fort jag hörde talas om den här skulpturen, att undersöka den närmare. Så häftig han är - Pojken! Av Stig Lindberg.
Ej att förväxlas med formgivaren Stig Lindberg. Här handlar det om konstnären Stig Evert Lindberg, född här, i Borås, 1913, enl. wiki.
Då, när vi strosade runt i en stadsdel vi inte besöker så ofta, hade inte löven börjat spricka det minsta lilla ännu, nu är de så sprickfärdiga att det måste göra ont.
Visst är det lustigt, till och med småkonstigt, att man kan bo i en småstad i över tjugofem år utan att ha gått alla stigar eller upptäckt alla skulpturer. Det säger något om småstadens intrikata uppbyggnad och den lilla stadens många offentliga konstverk.
Det måste varit en speciell tid, framförallt 1950-60 och 70-talen, när stadsdelarna poppade upp som maskrosor runt om stadskärnan. Och där, här, överallt satsade man på den offentliga konsten. Många lokala konstnären fick frågan om de ville smycka en plats någonstans mellan flerbostadshusens ytterdörrar och affärerna runt det lilla stadsdelstorget. Många ville uppenbarligen det. Tur det.
:)
/helena
ps Annars då? Sjuk. Sjuksjukelisjuksjuk. Nej då, det är inte så farligt, jag är ju van. Men den motsträviga kroppen sa ifrån rejält för ett par dagar sedan, och jag som har en skriv-deadline som jag överskridit med mer än en månad nu (ni minns kanske när jag hade ont i halsen till och från i flera veckor, det var då jag kom rejält efter) och en hel del annat som släpar efter. Måste orka lite till, säger jag till kroppen. Och den säger bara nej, nej, nej. Kunde den inte åtminstone uppbåda ett litet gnälligt kanske? För min skull. För min hjärnas skull. Men nej. Gillar inte att skriva om sjuklighet längre. Eller längre och längre, det har jag väl aldrig gjort, men nu nästan avskyr jag att nämna det. Mest på grund av andras attityd. Och alla råden, ni vet. Vet att jag har nämnt det förut, alla de goda råden från när och fjärran är värst. Från förståsigpåarna. De som alltid vet bäst. Det är bara att göra si och så och så här så löser sig allting i ett nafs. Jaaaedå. Näedå, svarar jag. Och kroppen. Tur att jag har er. Som orkar lyssna. Och håller inne med råden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar