Det började med en fladdermus som såg rött

Tänkte visa er lite av vad jag håller på med just nu. Några bildidéer bara. Det började med en tanke, något jag läste. Och något annat som jag hörde om. Kanske är det julkulor som flyger fram här, och julens ljusa ande?

Eller så är det en fladdermus ute på nattspaning? Vem vet. Jag vet bara att jag läste om det här med ljus och ljusföroreningar, att många djur har ont av allt ljus vi människor sprider runt oss, särskilt i städerna med omnejd.

Sedan hörde jag någon berätta om hästars seende. Och då fick jag för mig att jag skulle skapa en bild som hästar kan se. Huh?! Ja, jag förstår om ni undrar hur min hjärna fungerar (eller inte...), men så är det när man släpper idéerna fria. Här är ett förslag. Ser ni vad det är? Inte? Nej, det förstår jag. Det hela bygger i alla fall på att hästar tydligen ser färgerna gult, grönt, grått och blått. Här är det nog bäst att ni faktakollar, för det här var bara något som jag hörde i förbigående, men bild-tanken den slog verkligen rot på djupet, som ni ser. 

Här är en något mer stiliserad serieteckningsvariant. Ser ni fortfarande inte vad det föreställer? Nähä. Så synd.

Det lackar ju mot jul, som säkert ingen har missat, och även om det här inte direkt är några julkort kan man ju alltid säga merry och så. Merry!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Hästars färgseende alltså. Och en test med rött gatuljus, för att se om det påverkar djurlivet på kvällar och nätter mer positivt, eller i alla fall mindre negativt. Så kan embryot till ett par bildidéer se ut, åtminstone i min hjärna. 

Jobbar vidare med det här, och lovar er en fortsättning följer om något blir bra. Så länge får ni väl fortsätta lura ut vad det är som är gult och grönt och blått och grått på bilden skapad till hästar. Eller också har ni ett liv... ;).

Spegelblankt & stjärnklart

Jodå, vackraste vintage-stjärnan lyser mysigt med hjälp av led-lampan inuti. Den här trä-stjärnan påminner lite om den jag hade i mitt barnrum. Tror den hade en orange glasbit i mitten, där ljuset liksom kändes som en pärla.

Minns ni de här tallrikarna? Hittade två nästan perfekta i en hög med repiga, så där som det är när man letar skatter second hand. Två av åtta är kanske okej. Om man vill ha fler än två då? Då får man leta vidare på nästa ställe, helt enkelt. Eller något komplicerat kan det ju vara ibland. Fast ganska kul komplicerat, om ni förstår.

Åh, vad skönt att bli av med den där tunga spegeln som vi alltid har haft i hallen. Otymplig. Fast jag hoppas att någon annan gillar den, för nu är den inlämnad till Myrorna. Hemmablind - är det rätt ord att använda i samband med en spegel? Haha. Undrar varför man bara behåller och behåller vissa saker som man samtidigt retar sig på? Jaja, nu har vi i alla fall ärvt den här fina. Nätt och fin till både utseende och tyngd. Precis som jag, tra-la-la-laa!

Häpp!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps I Limmared. Där kan ni hitta både det ena och det andra i vintage-väg. Där frodas retro- och antikbutiker som julstjärnor dan före dan. Där kan ni fynda bland sakerna vi älskar - de redan använda, och väl omhuldade.

Vad gjorde ni under den ljusa helgen då?

Vi plockade fram bästa vintage-pyntet.

Och såg en näckros lysa.

"Sparven" och Stephanie vann mitt framför våra fyrkantiga skärm-ögon!

Vi shoppade - inte. Absolut inte. Bara köpte käk. Och lite window-shopping med kärleken till de gamla, kära tingen för ögonen.

Vi tände ljus.

Åt för mycket korv, gjorde vi nog också. Jag gillar ju egentligen inte så starka saker, men Coops köttiga kabanoss får mina smaklökar att rocka loss. Hehe. Äsch. Men den är faktiskt väldigt god. Mannen provade renkorv från ett annat ställe, snodde en tugga av honom som smakade mycket bra.

Dorsey spelar upp! Gånger två. En gammal svartvit fyrtiotalare med de musikaliska - och bråkiga - bröderna Dorsey i huvudrollerna. Gullig. Och välspelad.

Det var vad vi gjorde under den första ljusa helgen, ungefär. Hoppas att ni också hade det bra, och att den gryende vardagen, med måndag i spetsen, behandlar er väl (treats you well, låter så mycket bättre. Vissa saker bara måste sägas på engelska för att låta riktigt bra. Visst är det så?).

Take care.

Och kram.

/helena

Stjärnor

Det finns inga bilder på Börje Salming bland mina gamla utrivna sportbilder från Rekord. Men jag tänkte att vi kunde titta på några av dem ändå. Skannade in en bunt (har inte rensat bort svarta scanning-kanter och så, det får ni stå ut med), några har ni kanske sett passera revy här inne tidigare, men de tål att tittas på igen. Och igen.

Sicka sköna lirare! Nackas brorsa, bland annat. Lite fotboll måste vi förstås ha. Joxa med trasan, som man sa.

Jaha, se där, det smyger sig gärna in lite Elfsborg här och var. De sitter ju fast härinne, i min bröstkorg. Djupt inne i det klappande sport-hjärtat.

- Var det Malmö som vann allsvenskan? Hehe. Som ni hör på den frågan från mig till mannen (och hans svar: - Ja, jag tror det...) är vi inte särskilt engagerade i allsvenskans detaljer. Som vem som vinner och så - om det inte råkar vara Elfsborg då förstås.

För att återgå till stjärnor på is, Börje Salming hade inte börjat sin hockey-karriär på riktigt när de här klassiska stjärnorna poserade framför kameran, han var ju bara barnet då, elva år, 1962. Men det hindrar inte att de här 60-årsjubilerande samlarbilderna passar som hyllning till en legendar som satt evigt blommande isrosor i oss.

Fler skridskoåkare, och flera snygga veteranbilar.

Ännu en idrottspersonlighet från ett land som inte längre finns. Men här var det mest bilen jag föll för - vi hade ju en sådan liten bubblig Bubbla när jag var liten, vetja. Fast den var grön.

Är ju inte så förtjust i boxning egentligen, men den här mannen gillar jag desto mer. Han dansade i ringen och hade en sylvass tunga. En mycket engagerad person. Dedikerad. Sådant gillar vi ju. En eldsjäl som brann, inte bara i ringen.

Oj, mer boxning, det var väl inte meningen? Nej. Men jag tänkte att det var fint med en Cadillac och att Bosse Högbergs stone-face här påminde lite om Börjes oslagbara, vinnande koncentration på isen. 

Ett stenansikte kombinerat med de här uppspruckna leendena, det borde fånga något av Börje Salmings anda, tänker jag. Även om han inte hade något särskilt att göra med just Frölunda, va? (Ser ni förresten de gamla gamla loggorna? Innan det började divideras en massa hit och dit. Kommer ni ihåg mitt förslag? Med pudeln? Hihi.)

Mera fotboll. De här tog jag mest med för att gräset är så grönt och för att han där i mitten, målvakten gissar jag, har så cool keps.

Haha. Cirkelgåtan. Här är det nog för smått och otydligt för att ni ska kunna vara med och lista ut vilka sporter som visas i varje rund ruta. Haha. Tycker mig skymta en stigbygel där längst ner. Jojo.

Här handlar det i alla fall om handboll. Den här bilden tog jag mest med för att de har den finaste bokstaven som finns på sig: H som i Helena. (Och för att det här laget inte verkar särskilt samspelta. Åtminstone inte ur aspekten: Var är fotografen? Åt vilket håll ska vi titta?).

Leyton Orient. Lite konstig sammansättning av ord i det laget, va? Finns de fortfarande? Någon som vet? Orkar inte googla mer just nu.

Bucklan! Vi måste förstås ha en pokal på plats också. Här är den. Shiny and nice, eller vad det nu heter på spanska.

Vilken snygg båge! Och en hyfsad Grahn på det, för oss naturälskare. (Visste ni förresten att Elfsborg var inblandade i Allsvenskans mest målrika match i år -22? Jodå, mot självaste vinnarlaget Häcken och allt. 4-4. Så visst kan de, Borås-grabbarna!)

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det här inlägget dedikerar jag till Börje Salming, en stor idrottsman, som finns både på näthinnan från förra veckans hockey-gala och långt in i bakhuvudet från min barndoms alla sportrika stunder framför TV:n med min egen pappa. Så det här blir också en liten hyllning till min egen pappa. Tack pappa, för våra många mysiga stunder framför skidor och hockey och annat under min uppväxt. De lever kvar.

Låt oss fokusera

Det är en slags besvärjelse. Det kan låta nästan som en bön, fast jag inte är religiös för fem öre. Tror ju bara på kärleken. "Bara". Men ändå, jag tänker mig att vi alla behöver den - besvärjelsen som handlar om att försöka lägga fokus på allt det ljusa. Lättare sagt än gjort när bomberna faller och koleran sprider sig med en livsfarlig fart. Jag vet. Men låt oss ändå försöka. Låt oss bli bättre på att se allt vi faktiskt gör, istället för att grotta in oss i allt det där vi faktiskt inte hinner.

Som det här med att något härligt lyser i adventstid nu, men att man kanske inte riktigt hunnit, ehum, ta hand om restmaterial som överblivna lampskärmar och diverse sladdtrassel. Snart nog är det dags att ta fram samma gamla lampskärmar igen, och då känns de ju ofta som nya. "Nya" alltså. Alltså är det kanske inte ens någon idé att lägga undan dem, de kanske bara ska stå där på golvet och skräpa? Nej då, det är klart att de ska plockas undan över jul och nyår och så. Imorgon kanske. ;)

Sedan har vi ju de där böckerna ja. De som vi, mannen och jag, brukar få äran att förmedla vidare till barn och ungdomar som vi hoppas ska upptäcka läsglädjen och känna längtan efter att lära sig mer och mer och börja gå i vidare och vidare cirklar. Ja, de står där i sina kassar och har inte hunnit komma någonstans ännu. Men snart så. "Snart"? Nej, snart!

Låt oss tända ett ljus för hoppet om att bli bättre och bättre på att fokusera på allt det vi faktiskt gör, och inte hänga upp oss på småsaker. Låt det bli vår besvärjelse. Låt det bli vårt motto: Se på allt det vi faktiskt hann, mina vänner! Glöm inte att titta på allt det ni faktiskt har gjort. Det blir en hel del, jag lovar, även om vissa pepparkakor skulle råka bli vidbrända, en dammråtta skulle rocka loss sina lurviga i stjärnans glada sken - och en och annan lampskärm skulle bli stående ett tag för länge i ett mörkt hörn.

Sköt om er.

Och kram!

/helena

Bara ett ljus

 

En spegling

en låga

en brinnande själ som reflekterar

du

du

du

din eld

din flamma

ditt ljus

du

du

du, jag tror jag älskar dig

nej, jag vet

/helena

Här hemma - nu & då (& sen)

- Jag är inte bitter, sa den ena mandeln till den andra. Hehe. Det där var något kul mannen sa, såklart. Tyckte den lilla vitsigheten kunde passa här, tillsammans med julkortet som jag bjuder er på. Svårare än så behöver det inte vara, att skapa något med äkta vintage-jul-feeling, tänker jag. Ett gammalt bokmärke och en antik bok.

Tänk att det alltid är lika svårt att förstå, när grönskan brutits ner till det här bruna gräsliga, särskilt när snön har kommit och gått ett par varv - att det blomstrade som en djungel där ute för bara några futtiga månader sedan. Här stod jag och fotade något som jag hoppades skulle inspirera oss. Två hattar som kan fungera som krukor. Eller vaser (med lämplig glasburk inuti). Låter det bli en bild jag tar med mig framåt. (Ser ni förresten, där till höger om kassen, jo då, där ligger sopor. Minns att jag tog med mig några småstinkande sopor ut i det gröna sommarhavet, de skulle till återvinningen, skulle bara hinna fota lite först. Haha. Såå rationellt tänkt, va?)

Mina gamla inredningstidningar. Har hyfsat många kvar, även efter diverse nödvändiga utrensningar. Gillar ju att läsa de med jultema, om och om igen, gärna på sommaren. Jo då. Fast jag bläddrar i dem lite nu också. Tycker mycket om att ta del av gamla tips, och förundras över hur trender ständigt kommer och går, inom allting. Jag önskar verkligen att ordet trend blev otrendigt. 

Pilaster-hyllan, den underbara platssnåla, varför syns den så sällan i inredningsreportagen nuförtiden? Jag bara undrar. Och de gamla pysseltipsen, de är lite mer jordnära, tycker jag. Kräver inte att man rör upp himmel och jord och hela skafferiets innehåll och så där. Gamla julpyssel, det är mitt bästa tips inför den här julen, också.

Omfamna Anna. Jag kallar den så, min bild. Nu kan jag ju inte göra det längre, eftersom den lilla ullfilten har lämnats in till lämplig second handaffär (Myrorna) för längesedan, men jag gör det ändå bildligt. Omfamna Anna, betyder ungefär: Omfamna den här närmaste tiden. Tänk inte bara långt framåt, var i nuet. Igår bytte jag dag i den nötta, vikna kalendern, tog fram den tionde. Nobel-dagen, dagen efter Anna-dagen. Det är då resan mot julen börjar på riktigt, tänker jag mig. Men innan dess vill jag hinna njuta av varje dag. Var dag. Omfamna tiden som kommer nu. Nu. Och bara finnas där. Här.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Kan inte låta bli att se framåt ändå. MUSIKHJÄLPEN (12-18 dec)!!!! Den är på gång. Än en gång ska vår önskemusik rädda liv. "För en tryggare barndom på flykt från krig." Går som bäst runt och funderar på vilka låtar jag önskar mig allra allra mest just nu. Tror jag vet, men det är en hemlighet, än så länge. Tålamod är visst en dygd, har jag hört.

Kommer ni ihåg bilden jag skapade förra året? Tre LP-skivor som skulle symbolisera den då aktuella programledar-trion. (Som blev en helt annan sedan. En knasig, men inte helt oäven, vikariesituation uppstod ju där och då.) I år hoppas jag innerligt att Oscar Zia, Tina Mehrafzoon och Klas Eriksson får vara friska och krya. Kanske passar min bild in på dem också? Ja, jo, jag tror faktiskt det.

Den borde kanske varit skär

Lökbrädan, den gamla kära. Gjord i slöjden artonhundrafrost, ungefär. Ära var gud i höjden och allt det där.

Den fanns alltid där sen, i mitt barndomshem, nu är den min, igen. Och jag tänkte ju hänga upp den på väggen.

Tänkte att alla repor och härlig patina skulle få pensionera sig genom att sluta sin tjänstgöring som enbart dekoration. Alltså, jag skred till verket och plockade fram penna och färger. Bestämde mig för att skapa en slags blomma. En julblomma? Nja, i så fall en som blommar året om. Fast färgen är ju inte helt beständig, vilket gör att den ganska lätt går att få bort igen, om man skulle vilja det. Å andra sidan är ju andra sidan fortfarande som ett tomt ark av trä. Bara full med mönstret efter tidens tand och hand.

Just nu står den på kökshyllan och torkar ordentligt, sedan får vi se var den hamnar. Har förberett med ett julfint snöre i.

Kanske borde jag gjort den ändå mer rosa? Skär? Det är ju trots allt en skär-bräda, vetja. Häpp!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Men fortfarande så klok så klok

Det är den enda sak jag hängt upp. Den hänger där och gör mig lite glad när jag sitter här och jobbar. Klok.

Själv blir jag inte klok på världen, inte på minsta sätt. Spelar ingen roll hur man vänder och vrider på den - världen alltså. Den förblir en gåta. Verkar mest som att människor vill köpa mer och mer nya saker bara. Fast det känns kanske mest så när vi befinner oss mitt i en väldigt köphysterisk tid?

Kan inte förstå hur det har blivit så, att julen ska förknippas med en massa handlande. Inte som i handling - göra något för de sämre bemedlade eller de som lever på flykt undan den ständigt ökande temperaturen, utan som i att gå och handla fler nya grejer.

- Men om ingen köper nya saker, då finns det ju snart inget att köpa på begagnatmarknaden heller. Det var någon som sa så och jag skrockade lite för mig själv:

Jo, det kommer fortsätta finnas oändligt många saker och ting att handla second hand oavsett om det slutas att producera en enda ny grej till - så många (onödiga) saker tillverkas det idag runt om på vår jord. Bara för att.

Jaja. Den gamla ugglan reflekterar kanske inte så mycket längre, men den är fortfarande för klok för att kasseras. Är det en brist eller ett positivt särdrag? Att bli själaglad över att hitta en gammal uttjänt reflex i en second hand-jackas mjuka ficka?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

På pepparkaksspråket

- Titta titta titta! Det där vita fluffiga och härligt kalla ligger kvar där ute!

- Jaha. Vad är det med det då? Lite snö har väl alla sett.

- Nä, inte jag.

Ja, vad tror ni? Är det så en konversation i annalkande jultider skulle kunna låta mellan två pepparkaksformar? Nja, jag tror mest att det skulle kunna handla om att de är oroliga för att få för mycket jobb, att tvingas ligga och trycka i den där peppriga degen hela tiden fram till dopparedagen, ni vet.

Eller så vill de väl bara lagom snällt och lagom försynt - men bestämt - påminna oss om att det är hög tid att kolla brandvarnarna, så här när det första ljuset i advent knackar på dörren redan innan december har hunnit hit.

- Jaha. Då blev det lite julstämning redan nu då, tänka sig.

- Äsch. Snö eller inte, jul blir det väl ändå?

- Om du säger det så.

Hehe.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Det börjar bli kallt (men med sorg i hjärtat döper jag om det till - vila i frid Hédi)

Det faller ett lätt korn av snö här utanför. I min bröstkorg faller det mer. En av mina största förebilder är död. Hédi Fried. Må hon - och hennes livsgärning - vila i frid. Tänk, alla de där sakerna man skjuter upp, som att ta kontakt med människor man verkligen känner ett starkt behov av att prata med.

Det var för två år sedan, snart tre, som jag tänkte tanken. Det var när någon frågade mig vad jag önskade mig i 50-årspresent och jag först svarade ingenting, men sedan sa jag: Att få prata med Hédi. Det kom spontant. Och jag visste inte ens att det var min högsta önskan förrän jag uttalade orden, men då visste jag. Med hela min varelse och allt mitt hjärteblod visste jag -  att jag bara måste få prata med Hédi, innan det är försent. Och nu är det försent.

Skjut aldrig aldrig upp livsviktiga saker! Det vill jag tatuera in i min panna. Det var bara några månader sedan som jag var inne på hennes hemsida och konstaterade att hon kanske kanske fortfarande orkade vara aktiv. Jag skrev till och med ner mailadressen.

Skärvor av ett liv, boken hon skrev. Handbok för demokrater, en annan mycket viktig bok som hon tog initiativ till. Jag har berättat om båda här inne, vid ett flertal tillfällen. Hur de på olika sätt blev guideböcker för mig själv. Rättesnören. Hur de, och hon - Hédi Fried - förstärkte det jag alltid vetat: Att hårda ord och ett respektlöst sätt mot medmänniskor bara leder till elände. Det ledde till ett världskrig. Bristen på förståelse och respekt och kärlek till din nästa, det ledde till den ultimata katastrofen.

Fler flingor faller utanför, och i min bröstkorg är det tungt. Det är tungt att leva i ett land som styrs av rasister. Det är tungt att tvingas lyssna på deras obarmhärtiga språkbruk och nedsättande sätt att agera godtyckligt mot människor beroende på hur de ser ut, var de kommer ifrån och vad de heter. 

Det är tungt, tungt, tungt. Men för Hédi - och alla andra överlevare - vill jag fortsätta kampen mot rasism och egoism. Det är ett tungt uppdrag som många av oss jobbar i motvind med nu, men det måste göras. Vi måste fortsätta hålla demokrati och solidaritet - och kärlek - högst upp på vår dagordning.

Sköt om er.

Och kram. En innerlig och extra mjuk.

/helena

ps Så kan ett (förhållandevis) ytligt inlägg förvandlas till något helt annat. Jag skulle skriva något om ultra fast fashion - och dess motpol second hand-kläder. Jag skulle länka till bilderna jag tog i somras, och uppmana er som köper nya kläder att tänka på att lämna in dem sedan, till second hand-försäljning och välgörenhet. 

Jag skulle länka till pressmeddelandet jag såg: Om att svenska folket har skickat över 38 000 lådor med förnödenheter till Ukraina. Och så skulle jag lättsamt (förmodligen även tramsigt) babbla något om var Nalla är nu. Och länka till inlägget där hon sa hej då.

Men livet ville annorlunda. Det är tungt i mitt bröst. Hédi, vi är många många många som kommer att sakna din osjälviska kamp, och din varma röst.

En väldoftande häst, och några änglar

En liten häst, men dess underbara doft är desto större, tro mig. Ett ganska lätt pyssel-tips här från mig till dig.

Börja med att plocka fram dina pepparkaksformar. Gärna små och nätta. Inga elefanter eller andra giganter.

Sedan rullar du fram pysslets mest välsmakande och c-vitaminrika del - apelsinerna. Eller clementinerna då.

Det viktiga är skalet. Att försöka skala fram så stora och sammanhängande sjok av det som det bara går.

Jag skalade mina runda och goda orange-vänner en dag innan själva utstansandet. Tror det funkar bäst att trycka ut apelsinfärgade figurer när skalet har torkat lagom mycket. Mycket handkraft kan krävas, både för att skala och trycka ut, i de ofta rätt så sega skalen. Men tillsammans, ni får hjälpas åt stora och små, tror jag det här kan bli en härlig och ljuvligt väldoftande pysselstund i adventstider. 

Hittade det här tipset i en gammal inredningstidning, tror jag. Var bara tvungen att prova, har ju så många fina pepparkaksformar, samlade ju verkligen på dem en gång i tiden. Baka? Nej, det blir sällan av, men att använda formarna till allahanda julpyssel och dekoration, det göra jag gärna - och ofta. Åtminstone en gång om året. ;).

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Och nu då? Ja, inte vet jag. Får väl lägga dem på tork och i press på något sätt. Därefter ska de få hängas upp i någon fin gren, tänkte jag. Bara att "sy" en tråd genom skalet och göra ögla. Eller göra en girland kanske? Det beror väl på hur många apelsiner man orkar äta upp...