Nyss såg det ut så där

Det går en svart fågel utanför och röjer runt bland löven. Och jag tänker på att det ändå är vackraste så här.

Nyss, det känns nyss, var allt så där grönt och välstädat på något sätt. Men jag tycker allt bäst om det rufsiga.

När det gula har blivit brunt och lämnat plats för kala grenar, då tycker jag det känns befriande att konstatera att naturen kan vara så snyggt stökig - om bara inte människan la sig i för mycket. Städa lagom, inne och ute, en devis att hålla sig i när höststormarna rasar.

Inte ett löv på marken, då. Nu hundratals löv som manar den att leta vidare - den där svarta fågeln. Den verkar vända och vrida på varje nedmultnande blad. Kanske hittar den det den söker - något fett, gott och matnyttigt.

En mygga letade sig in, tror det var så nyss som häromdan. Förvirrad av rekordhöga temperaturer i vintertid?

Kanske är den inte helt svart ändå, fågeln. Bruna toner spelar in i fjäderdräkten, tycker jag mig se, fast solen inte hjälper till mycket alls. En stare? En inte så kol:ig koltrast? En som tycker om lagom stök på marken, hur som helst. En naturlig en. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Såg den där SVT-serien om tre pappor igår. Binge-tittade mig igenom de fyra halvtimmarna. Bra stuff. Rikitgt bra. Kanske berättar jag något mer om det en annan gång, längre fram. Måste nog smälta intrycken lite mer först bara.