Låt något eget bli verklighet. Det är så jag kallar den här bildserien. Den kom till en eftermiddag när jag och kameran bestämde oss för att låta bli att leta motiv. Vi lät dem komma till oss, istället för att jaga dem. Så här blev det, häng med!
Det fastnade mycket höstrutor på linsen, den här dan. Här är det kanske lite mer rån förstås, men de är ju också rutiga. Glassrånsrutigt.
Utanför Textile Fashion Center stod passande nog en skön grön cykel med det här intrikata ekerskyddet.
En glad och god bok på asfalten. Behöver inte kommenteras mera, men jag ska kanske tillägga att de här fotona är ganska olika redigerade. Några är nästan råa, alltså orörda, som i själva råmaterialet. Andra har jag mixtrat och trixat med en hel del, hoppas att de blir till belåtenhet. Min tanke är att varje bild i den här serien ska kunna stå på egna ben också. Att varje ruta ska kunna avnjutas i sig själv, helst utan en massa ord.
Här ser vi i alla fall några som står och lyssnar på ett tal. De har stått där länge nu. Hoppas de blivit kloka.
I första hand second hand-romantik, bra grejer.
Lite trassligt, tror jag bestämt.
Sikta mot trädtopparna?
Sedan vila lite.
Och lite till.
Ja, vad kan en "flicka" mer behöva? Än kameraväska och paraply? Nothing.
Först utredning, sedan lite inredning på det. Vad sägs om det?
Hela den digitala himlen öppnade sig.
Det är något särdeles vackert med symmetri, ibland.
Även om inget i hela världen kan toppa skönheten hos en enda gren.
Frisk luft, någon?
Hur kan det komma sig att något som "bara" har färgats, ärgats, av tiden själv blir så mycket intressantare än när en eller annan människohand har varit inblandad? Jag "bara" undrar.
Fågel i människoholk.
Hej där, november!
Jovars. Fast lite mulet kanske.
Men se där ja, nu klarnar det visst upp!
Till och med gatorna blommar ju. Stencoolt.
Kallar den här för: De tre vise männen. Fast det borde kanske vara: De tre jävligt smarta kvinnorna istället?
Färgprakten vid den här tiden på året alltså.
Och någon borde verkligen ha räddat barnen vid det här laget, kan man tycka. Gud? Någon? Vem som helst?
Men det är ju lugnare att sitta ner, än att faktiskt göra något, har jag hört. Och hört och hört och hört. Och hört.
Lekfullt. Löv-love!
Kärlek på mera blodigt allvar.
Och där står det, svart på vitt, att Röda Korset behöver dig.
All we need is love. Och lite mat förstås. Och gärna tak över huvudet. Och några bra-att-ha-saker. Vintage!
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar