Solljuset och, förhoppningsvis, alla orden

Hej hopp! Det var nära att jag inte hann titta in och säga hejdå till september tillsammans med er. Det var nära att det här bara blev en dag när jag skrev i diktformat. Puh. Tjugotvå. Jodå. 22 små diktfragment blev det. Eller små och små, en del blev större än så. Och några blev bra. 

Det var ju så att jag hade tänkt skriva en dikt om dagen i höst, ungefär. Ibland kan det bli en, ibland två och ibland betydligt fler än så. För vissa dagar gör man ju annat. Binge-tittar på serier och så (vi har nyss sett sista avsnittet av White Wall på svt play och jag vet inte om jag tyckte den var så bra. Men dålig var den definitivt inte) och läser och fotar och armbågspussas och försiktighetskramas och umgås med de trevligaste man vet och känner.

Så vissa dagar måste man skriva tjugotvå, som kompensation. Nej, det måste man inte. Måste JAG inte. Men ibland blir det så ändå. Ibland rinner orden till, som saliv vid åsynen av nybakta kanelbullar. De bara förökar sig. Det låter kanske som skryt, icke-jantigt, lite fjantigt nästan, och det är det väl också, på ett sätt. På ett annat sätt är det bara en förklaring av tingens ordning och ordens följd. Det är ju inte säkert att tjugotvå dikter i anteckningsblocket är bättre än en dikt i skogen, om ni förstår hur jag menar. Den gamla, uttjatade diskussionen om kvalitet kontra kvantitet. Men den ska vi inte ta nu. 

Nu ska vi säga hej då till september. Och svara på frågan vad vi tar med oss framåt, in i vinterhalvåret, in i framtiden? 

<3

/helena

ps Vad då? Jag har ju redan svarat. Det gjorde jag ju först. Solljuset och alla orden. Fast jag menar mest ljuset inombords. Tankarna som fyller oss. Visst, vi ska inte fly eller sky mörkret. Inte låtsas som det regnar. Inte låtsas som om allt är bra ute i världen. Vi ska fortsätta sörja med de som sörjer och be för dem som är sjuka eller långtidskonvalescenter. (Och jag ska tydligen öva mer på ordet konvalescent, fick det inte rätt förrän på tredje försöket. Även solen har ju fläckar...:). Vi ska inte blunda och bara storma på, men vi ska se det ljusa ändå. I varandra. I naturen. I folks försök att göra sitt bästa; så ofta de kan och orkar. Det ljuset tar jag med mig in i höst och vinter. Och orden. Behöver de förklaras? Kan de förklaras? Nej, men jag gör väl det ändå. Jag vill alltid ha orden med mig, och jag har verkligen förstått nu, till slut, exakt hur privilegierad jag är som fått böckerna och bokstäverna med mig från den så kallade koltåldern. Hur viktigt det är att få orden till sig med modersmjölken eller nappflaskan. Ju tidigare du tar dem till dig, desto svårare blir det att skiljas från dem. Du blir beroende av dem, och de av dig. 

Eldsjäl och blåslampa, två exempel på ljusa ord att ta till sig - och med sig - när mörkret faller.

pps Jo, just det. Jag hann ju göra en slags fem särskilt fina till er också. Kommer snart in på en blogg nära er.

På näthinnan

Försöker skapa en bild som ska kunna användas under rubriken som ni ser ovan: På näthinnan.

Det är svårt att inte fastna i det rosa.

Eller i det alltför stiliserade.

Det här kan vara "slutprodukten", men jag vet inte säkert ännu. Gillar det mer subtila ljuset i mitten här. Som en öppen och nyfiken pupill.

Grundtanken är att bilden ska representera det som fastnar på näthinnan, som en slags blandning mellan öga och spindelnät, ungefär.

Kanske behöver vi ändå lite mer ljus? 

 

Och så skrev jag en liten sak på temat fastna på näthinnan, som en slags programförklaring. Eller nåt.

 

Väven

där allt verkar följa ett givet mönster

Fönster

ut mot verkligheten

in mot mitten

mot det som är du

bara du

bara jag

Hinnan

den som täcker allt

täcker in allt

höljer och döljer

luftar och ventilerar

Pupill

ett mörkt hål om du vill

ett ljus

ett ljus till

ett sätt att se på världen

med blida ögon

mild blick

på de som inte fick allt du fick, allt vi fick, vi som har allt

Nät

perforering

det porösa

det som inte cementerar

det som inte dömer och skiljer

Webb

ett ljust hål om du så vill

en plats att mötas

 

<3

/helena

Återanvänd löpsedelspoesi

"Löpsedel

Se här är det en som förskingrat,

och här är det en som dränkt sej.

Och här är det en som slingrat

sej undan lagen och hängt sej.

Och här är det senaste mordet:

mördarens kniv är funnen!

Den var lite rostig i bladet

och hittades nere i brunnen.

Och kniven är fotograferad

och mördaren och fiskalen.

Fiskalen är djupt chockerad

och mördaren troligtvis galen.

 

Och mördarens mor hon gråter.

- Det kunde man nästan tänka:

en mördare är hennes ende son.

Och hon är änka."

 

/Nils Ferlin 

 

Ja, det var kanske inte helt otippat att det blev Ferlin, som utvaldes till lösenord under den gångna bokmässan? Ni som känner mig lite vet att Ferlin är poeten jag ärvt av min mormor, via min mamma. 

Fast ibland kan man ju verkligen undra, varför jag gillar honom? Det är mycket död och oro och många frusna och vilsna människor mellan de poetiska raderna. Men kanske är det också just därför, som han är så omtyckt av så många - för att han sällan lirar falskt? Även om jag tycker att hans ord kan klinga lite väl pessimistiska ibland. Men han hade kanske välgrundade skäl att låta dem klinga just så?

Jag läser dagens löpsedlar på skärmen och konstaterar att det inte är mycket som har förändrats på sjuttio år. Där finns den misstänkte mördaren. Där finns bidragsfuskaren. Där finns kniven. Och där finns polisen. Och säkert en massa mödrar som gråter. 

Tycker det är tudelat det där; igenkänningen genom alla tider. Att så mycket kommer tillbaka, börjar om. Det känns både trösterikt och uppgivet i samma andetag på något sätt. Eller hur?

Men här, på köksbordet, vilar inga ledsamheter! Här pågår julförberedelser. Ett par poetiska julkort är fotade och fixade och klara! 

Plockade bland annat fram de skeva, avskavda julgransljushållarna. De som är smått odugliga som just ljushållare i granen. En väldigt brandfarlig kombination - levande låga och torr gran! 

Alltså måste hållarna få nya uppgifter här i livet, nya användningsområden. Själv har jag aldrig haft dem i närheten av några knastertorra grenar. Har mest haft dem framme som prydnad, de är vackra precis som de är, med sin nötta patina. Men sedan funderade jag på vad de kunde användas till mer?

Många använder dem runt en tallrikskant. Runt en jultallrikskant, som mysbelysning runt decemberborden och så. Och det är förstås en lysande bra idé, men vad kan de göra mer? 

Varför inte använda dem istället för tejp? Att slå in paket med. Om man väljer ett snyggt gammalt tyg runt sin present, till exempel - låt dem klämma ihop tygändarna. Eller låt dem hålla snöret runt det hela. Visst borde det gå? Jag tänker; om man har haft turen att få tag i en hel drös med gamla ljushållare, ärvt eller köpt in second hand på något bra sätt. Då borde det ju finnas tillräckligt många käcka klämmor för att slå till och använda dem vid julklappsinslagningen. Tål att funderas vidare på.

Lite poesi. Lite återanvändning. Det var väl det. Men vi tar väl en dikt till? En gladare? Nja. En bra, i alla fall.

 

"Min mor hon hade en Edelweiss.

Den låg i en bok av Franzén

och jag brukade se på den 

emellanåt.

Ingenting märkvärdigt med den,

såg mest ut som en liten kattfot, 

en vanlig kattfot - jo, 

men dom växer på Alperna,

högst uppe på Alperna

i den eviga snön,

sa mor;

och jag funderade mycket.

Men när det stora menageriet

med jätteelefanten Jumbo

och de bengaliska kungstigrarna

kom till den lilla småstaden

och annonserade att man uppköpte kaniner, 

då visste de stora pojkarna allaredan

vad saken gällde.

Det är boaormarna, sade de, 

dom äter dom levande.

Och jag funderade mycket."

/Nils Ferlin

<3

/helena

ps Det finns mycket glimt i ögat också, i Ferlins ögon. Och hopp och förtröstan och kärlek. Lite av det har jag vävt in i mitt litterära vintage-julkort.

Ett litet pip

Undrar hur originellt det är att ha ett författarnamn som lösenord här på bokmässan play? Frågade jag mannen och knappade in en av mina favoriter. Förmodligen inte jätteoriginellt, men det finns ju ändå några stycken favoritförfattare att välja på worldwide, genom tid och rum liksom. 

Min stackars hjärna! Den är så fullproppad av intressanta människor och deras lika intressanta tankar! Där inne trängs papporna som tycker det är jätteviktigt att alla pappor läser högt tillsammans med sina barn. 

Och skolbiblioteken! De måste få finnas och frodas och växa och vara en viktigt del av barns vardag och läsnyckel.

Bland hjärnvindlingarna flyger också trädgårdens djur runt. Särskilt gråsuggorna - fast de kan väl inte flyga på riktigt? Nä. Men de flyger ändå bildligt runt och runt i mitt stackars överbelamrade huvud. Visste ni förresten att gråsuggor tillhör de landlevande kräftdjuren? Nej, inte jag heller innan idag. Kanske sas det till och med att de är de enda landlevande kräftdjuren? Hm. 

Och så pratades det om hur viktigt det är att inte städa bort löven på hösten. Det finns så många djur som behöver löven som täcke. Helst ska man låta dem ligga kvar till våren. Och visste ni att spindlar fångar upp de insekter som det eventuellt är för många av? Att de rensar upp om det blir obalans? Så var extra rädda om spindlarna!

Jason Diakité får gärna invadera alla mina hjärnhalvor när han vill. HUR han vill. Han är så uttrycksfull och eftertänksam och vältalig och och och. Haha. Anyway. Han har skrivit en väldigt viktig bok tillsammans med Matilda Westerman, om barnkonventionen. Du har rätt!, heter den. Och frågan om hur viktigt det är att visa barnen att man har tid att lyssna på dem, ligger särskilt kvar i bakhuvudet. Något så självklart som tid att lyssna har blivit en lyx. Barnen måste ha tillgång till många vuxna som vill lyssna på dem. Alltid.

Blir inga länkar här och nu, bara lite blablabla. För jag är helt enkelt alldeles för trött, efter en dag full av digital Bokmässa. Och då är kanske det allra bästa ändå kvar? Rum för poesi, till exempel. Gör rum för poesi, säger jag bara. 

Ett litet hej på fredagskvällen, skulle det här bli. Men snipp, snapp, snut så var fredagen bara slut och jag också. Så det här blir ett stort litet helg-hej istället. Hej.

Humor i barnlitteraturen, ligger också där inne och skvalpar, i min skalle alltså. Och så många kloka ord om hur viktigt det är att fortsätta läsa högt för varandra. Att fortsätta läsa högt för sina barn långt efter att barnen själva har börjat läsa. Tillsammans-läsning borde vara obligatorisk för alla, tänker jag. Privat eller i bokcirkel eller på skollektioner eller/och hur som helst, kanske lite spontant så där. Hur spontant nu livet kan bli, och vara, under en pågående pandemi?

Men vi håller väl ut och i tillsammans? Såklart gör vi det, säger jag och tänker på tjejen som jobbar i mataffären - hur hon ljudligt påminde sina kunder (bland annat mannen) om att hålla avstånd och tänka på varandra när det var många som ville handla samtidigt i den lilla, och naggande goda, matbutiken under fredagseftermiddagen.

Vi måste alla ta ansvar för varandra. Vara rädda om varandra.

Sköt om er. 

<3

/helena

ps Sara-Lisa. Visste ni att hon hette så? Hon som hade det handkolorerade originalet på sin sovrumsvägg? Så är det. Hennes man hette visst Carl. Kanske har ni hört talas om honom? Carl von Linné. 

Jag har rivit ur vår tryckpressade variant från en tidning - och satt fast den med häftmassa framför amaryllisen jag växtpressade in bakom glas och ram för några jular sedan. Eller efter jul då, för att försöka bevara det förgängliga fina.

Hemma. Ordet på allas läppar i år. Home is where the heart is. Hemma, min arbetsplats. Mångas arbetsplats numera. Uppkopplingsplats. Och mysplats. Avkopplingsplats. Och nedkopplingsplats. Over and out.

Två par

Rosa hjärtan. De hade jag i de små öronen. Kunde bara inte med att lämna bort dem, in dem, till Myrorna tillsammans med allt 80-talskrafs. Visserligen snyggt krafs, men still krafs liksom. Dessa hjärtan fick stanna kvar, och Kleopatra. Kan det vara hon, på det andra paret? Minns inte de här örhängena alls, helt oäkta är de säkert, nästan. Men fina. De här två paren får göra mina öronsnibbar sällskap i höst, tänker jag mig. 

På tal om rosa. På tal om par. Att Rosa Bandet designas av First Aid Kit i år, vet ni säkert redan. Mörk rosa färg, i manchester. Retro-känsla. Coolt. Med ett hjärta på, där också. Symboliserar kraften i att ha någon som finns där. Någon att hålla i handen. Och hopp. En bra känsla. Ett bra band. Klara och Johanna alltså. 

Och Lars. Wallin. Såg något om en scarf  fladdra förbi, tror det var i Damernas Värld. Ytterligare ett starkt, behjärtansvärt tema - i form av ett stiliserat mönster - till förmån för kampen mot bröstcancer. Något mer exklusivt, i begränsad upplaga. Härligt, ärligt, kvinnligt.

Det var bara det. "Bara".

<3

/helena

ps Det är inte bara Cancerfonden som säljer ett Rosa band, det gör även Bröstcancerförbundet. Köper du deras enfärgade sidenband går pengarna oavkortat till kampen mot just bröstcancer.

Vem bryr sig om den här dikten om hundra år?

Fick höstfeeling och fixade ett lagom blött regn på den vanligtvis så snustorra tallriken.

Men först färgade jag den lilla tallriks-världen en aning mer rosa än den verkligen är. Och blå.

1980-talstallriken är visserligen fin precis som den är - med sitt motiv som anspelar på en helt annan tid.

Men vad kan jag säga - jag gillar ju regn! Blev bara tvungen att droppa dit några små droppar till. Och här kommer den utlovade dikten (eller vad den nu kan tänkas kallas):

Sekel

skifte

skifte

däckskifte

nystart 

åtminstone nåt nytt

nytt årtionde

eller nåt

nåt år

eller nåt nyttigt

nåt gott 

gott nytt

frisk luft

och

luft

och luft

genom ventilen

snabbt

som en 

pil

som en vind

snart

snart

snart

kick-off

kick-on

början 

och slut

Cykel

nav

hav

förtröstan

allt

har

hänt

förut

Många gånger

förut

Cykel

efter

cykel

efter

cykel

sadel och ram och ekrar och höga långa vajande ekar

cykler

cykler

cyklamen

damen

ramen

inom glas

och

amen 

sekel

sekel

segel

ohoj

o hej

spegel

reflex

dynamo

lyse

lyste

myste

mys och te

det blir höst snart igen ska du se

och vår

och hör sen!

allt har hänt

förut

och förut och

förut

Du är bara inte gammal nog att ha glömt att komma ihåg det

än

ännu

mer

och mer

och fler

och flera hundra miljoner

cykler

ler

och

ler

och 

långhalm

halmhatt

och äppelknyckarbyxor

nej

keps 

är

inne

nu

ute

och

går

och går

dörren går inte att stänga om alla år

som kommer

och kommer

återkommer

återkommer

ångar på

ångrar inget

en lång kedja av händelser

cykel

styre

och

ostyrigt hår

vind

i seklen

se

kel

kram

på

dig  

och

ram

på

dig

och

hav

nav

och

lev

väl 

eller

nåt 

sånt

och 

det var inte 

sant

och sånt

det

var sant

det är sant

nu är det

slut

men

bara

den 

här

dikten

Livet

har bara

börjat

om

igen

:)

/helena

Den här gången ska vi läsa den på riktigt

Den börjar ju nästan ha åldern inne för att kallas vintage; boken jag gav till mannen när han fyllde år en gång för ganska länge sedan. A History of the Breast av Marilyn Yalom. Vår version av Bröstens historia är utgiven ett par år senare -1999, av Ordfront Förlag. Med översättning av Ingrid Ingemark.

Den brukar komma fram ur bokhyllan vid den här tiden på året. Vi brukar bläddra lite. Mest titta på bilderna. Många vackra bilder. En del fula, en del konstiga. Antika bilder och modernare bilder. Den här hösten tänkte vi - äntligen - ta och läsa igenom den från pärm till pärm. På tiden, eller hur? 

När jag köpte den till mannen var det mest lite på skoj så där. Lite kul. Lite fnissigt. Numera tar vi bröst mer på allvar. Vi känner kvinnor som fått bröstcancer, alla har inte överlevt. Det sätter spår och inger respekt. 

Bröstens historia innehåller nio bröst-kapitel, med följande huvudrubriker:

1. Det heliga bröstet

2. Det erotiska bröstet

3. Bröstet i hemmets hägn

4. Det politiska bröstet

5. Bröstet ur psykologisk synvinkel

6. Det kommersialiserade bröstet

7. Bröstet ur medicinsk synvinkel

8. Det befriade bröstet

9. Bröstet i kris

Jag hoppas och tror att den vackra tegelstenen ska bli både intressant, rolig och lärorik att plöja igenom i sin helhet. Och att kapitlen som handlar om senare tider inte ska kännas alltför daterade idag, mer än tjugo år efter bokens utgivningsdatum.

"Vänner, kolleger och praktiskt taget okända människor har hjälpt mig att skriva den här boken. Var gång jag har tvivlat på att den skulle kunna vara av värde har jag tack vare människors uppmuntrande försäkringar insett att bröstet fortfarande är av intresse. ..." 

"Min avsikt är att ge dig som läsare en helt ny syn på kvinnors bröst. ..."

/av Marilyn Yalom, ur Författarens tack och inledning

I början var bröstet. Yes. 

<3

/helena

Bokfink?

Puh. Vad gör ni? Är ute i det fina vädret? Jag TITTAR på det fina vädret...

...det ser fint ut. Äsch. Haha. Hade bestämt att idag skulle bli en fotodag, och så har det blivit. Dessutom har jag fixat i ordning ett par riktigt sköna läsställen här hemma. Buffat kuddar och så. Och studerat bokmässans program lite närmare. Skrivit färdigt minst två dikter, inuti mitt huvud, får se när de hinner komma ner på pränt också. 

Det var det hela. Litet och naggande gott. Inga men här inte. OCH naggande gott.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Snart kommer det in både det ena och det andra hit. En dikt har jag ju faktiskt hunnit skriva till er också, alltså blir det tre. Kommer snart in på en blogg nära er, och mycket mer, som sagt.

Fred & Friends

Jaså. Sitter du där och häckar nu igen. Flygsugen? Nej, vi ska inte åka till Australien. Nähä, var det inte det du ville? 

 Ahhhh. Vad gör du på köksbordet?!? Akta den fina ljuslyktan bara! Vad är det du vill, egentligen?

Vad du flaxar runt! Har du inte minsta fokus? 

Okej, vi backar bandet lite, måste få rätsida på det här. Allt började i morse, vid frukosttid, hade precis vaknat från en underbar dröm där jag stod i begrepp att köpa en ljuvligt doftande grillad kyckling...

Utanför grydde en vacker höstdag, men den här pippin ville mig visst något. Det verkade som att den hade något extra viktigt på det pickande lilla hjärtat.

Själv ville jag bara ha en kopp kaffe till och fortsätta skriva. Kände att jag hade något bra på g här. Ett utkast. Men fågeln fick dåndimpen och tyckte bara allt var kasst. Utkasst.

Okej, okej, jag ska lyssna! Aha. Är det för att jag inte uppmärksammade Internationella Fredsdagen, som du är sur? Inte det? Nähä. I vilket fall vill jag bara säga att alla dagar är fredsdagar. Freden börjar mellan dig och mig. Men det visste väl du redan, min kära duva? Ja. Jo. Det är klart att du visste.

Vad säger du? Får du inte vara med de andra? Vill de inte leka med dig, säger du? Hm. Vilka mallgrodor. Stinkpottor. Jaså, förlåt, får man inte säga så? Inte ens på skoj? När de är dumma mot dig? Nähä. Låter klokt. Och smart.

Nej, vad gör du nu? Det där är inget fågelbo, det är Boris J, du vet. Han som har det lite jobbigt igen, och nog kunde behöva en vän, eller två. 

Åhå. Jaha. Var det det här du ville visa mig. Friends. Vilken bra grej. Har de en massa information om hur man kan engagera sig mot mobbning där inne på sajten, säger du? Och kurser och grejer och material att ta del av. Så bra. Ska genast kolla in det. Och en braig webbshop också. Mm. Okej. 

<3

/helena

ps "Friends är en barnrättsorganisation utan vinstsyfte som vill skapa en värld utan mobbning. Där varje barn känner sig älskat och respekterat. Där ingen somnar ledsen, vaknar med ångest och går hemifrån med en klump i magen."

Något om tacksamhet. Och kunskapens frukt.

Tänk att det ska behövas en särskild dag för att påminna oss om hur mycket det finns att vara tacksam över.

Visst, även jag har mina gnälliga stunder, hela dåliga dagar ibland, men oftast ser jag någon ljusglimt även en dålig dag.

Det kan handla om något så litet - och ytligt - som att plocka fram "något nytt" ur vintage-gömmorna. Det kan handla om att bli påmind om den här gamla, antika kannan. Jag kan känna en sådan djup tacksamhet när jag rör längs den långa sprickan i botten på den. Tacksamhet över dess överlevnad. Över att den fortfarande går att använda, även om den inte trivs lika bra tillsammans med vätska längre. Den är sig själv nog numera.

 Tacksamhet kan också vara ett färskt äpple. En smak som inte går att beskriva för den som aldrig känt den.

En hög med böcker. Men också en påminnelse om alla berättelser därute. Om alla liv som levts. Om att inte ta livet för givet.

Jag dammar böckerna som bor där uppe. Vet inte om det är permanent, men det känns så. Där finns Bodil Malmsten. Saknad. En stor förebild. Bloggare. Loggare. Hon kunde konsten att göra något särskilt av det som inte var något särskilt. (Saknar särskilt familjen Tejp!). Där finns Leif. Härdarmästaren, som hans dotter - Åsa Linderborg - beskrev så kärleksfullt och levande. Där finns böcker ur djurens perspektiv, boken som sätter tiden i perspektiv, och berättelserna som påminner oss om vad som är viktigt. Att vi kunde bli lite bättre på att låta bli att hänga upp oss på småsaker. Att vi kunde känna tacksamhet lite oftare. Inte bara idag - på självaste Världstacksamhetsdagen.

Och där finns ett par böcker som påminner mig om mina drömmar, att inte ge upp dem, att behålla fokus, även om perspektiven blir långa och sprången mellan punkterna A och B ibland ter sig avgrundsdjupa. Långsamhet. Noggrannhet. Ödmjukhet. Tacksamhet. Några väldigt heta ord, mina vänner.

Mest tacksam är jag nog ändå över orden, att ha tillgång till dem. Och att de lyder mig, ibland. 

 

Håll min hand

hon sa så

innan hon gick över

håll hårt

i dina drömmar

hann hon också säga

sedan sa hon inte så mycket

bara höll mig i handen

Den var så varm

levande

nära

välanvänd 

knotig

som en gren nu

och min att hålla 

en stund

innan hon gick 

över

<3

/helena

Bokkärlek

Sitter och bläddrar i årets stora bokhändelse: Bokmässan. Läser ord som litteraturfestival och bildningshubb och blir oerhört inspirerad.

Så inspirerad blir jag; att det krävs något bokstavligt och påtagligt för att bevisa min kärlek till orden och alla de som håller på med dem, bokmässigt, på något sätt.

Alltså, sagt och gjort. Jag skred till verket. Och gjorde en egen logga. En kärlekslogga. Eviga kvinnor hjärtan böcker, typ. Vägen till den färdiga loggan ser ni här. Eller vägen och vägen - mer den snirkliga, snåriga stigen. 

Precis som alla intressanta romanintriger behövs det några vändor på vägen innan man hittar helt rätt. 

 Det blir ju ofta en del famlande i mörkret först.

Innan du ser ljuset.

Och finner kärleken mellan raderna. TILL raderna!

Men det är ändå i mörkret jag fastnar. I det goda mörkret.

Det ljusa mörkret. För det finns väl inget mysigare än att möta höstmörkret tillsammans med en god bok? 

Skulle väl möjligtvis vara tillsammans med flera goda böcker då!

 

Snart (sep 24-27, 2020) börjar en unik version av Bokmässan i Göteborg. En digital mässa - fylld av allt som bokmässor brukar vara fyllda av: ord, ord, ord och meningar. Men också, en helt annorlunda upplevelse. 

Blir spännande att ta del av en mässa som har potentialen att bli den mest interaktiva bokfesten ever. En där alla kan ta del. Bokmässan Play.

<3

/helena

ps Läs! Läs! Läs! Säger mässan. Läs! Läs! Läs! Säger lilla jag. Ska nog ta och kolla om mannen är redo för lite högläsning i mörkret snart igen. Alltid lite jobbigt att läsa vidare när man nyligen har avslutat en mycket bra bok och ska försöka hitta en lika bra bok igen. Vi får se var vi landar den här gången. Kanske hittar vi ändå något riktigt läsvärt här hemma, i den egna, dammiga hyllan?

Glöm nu inte att spana in det digra, digitala programmet. Där ord som demokrati och lärande klingar vackert i mina öron.

Storstilad tjuvkik, för er som vill. Ni andra får väl blunda.

No Limit Borås Artscape Edition 2020 är igång! Tadaa! Fast nej, det här är inte Tadaa, det här är Elina Metso. 

Gatukonstfestivalen är alltså här igen. För fjärde gången får Borås lite mer färg på nosen. Eller husen då. Här är det Q som gör sin del av dealen måla hela världen lilla mamma. Typ. Eller äsch. Hursom. Verkar lovande, va?

Var nästan lite orolig att alla tolv konstnärerna skulle vara mer eller mindre klara redan, men som tur var hade de kommit väldigt olika långt i sina processer. Blev glad att kunna konstatera det, eftersom det är så himla kul att ta del av själva framväxandet av de stora "målardukarna". Släpade med mig bästa mannen ut runt mer eller mindre hela...

...Nörrby? Haha. Norrby har fått prickar. Någon har kanske blivit inspirerad av allt målandet i stadsdelen och velat sätta sitt avtryck, eller två små då. Ser ni att det är på väg att bli något - någon - där framme? Det är självaste Moder Jord, om jag förstod det hela rätt.

Flitens lampa? Här bakom håller de på: Korallpionen och Rickman. Pratade några ord med Rickman, han berättade att det var en vän som stått modell för kvinnoansiktet han håller på med där bakom till höger. 

Det var munnen som behövde en final touch, annars var han på väg att bli klar med sin del. Korallpionen skakade sprayflaskan för fullt, hon ville väl få sina blommor att prunka ändå mer än de redan gjorde. Kul med samarbeten, och mycket lärorikt och givande att ha ett bollplank att bolla olika idéer med, enligt Rickman. 

Delicious Brains, han kallar sig så, undrade om killarna som gick förbi gillade vad de såg. Jodå, de verkade tycka om hans spännande figur. Figurer. De nickade uppskattande, tummen upp liksom. Från oss också. Gillar särskilt att det verkar bli ett extra lager tegelstensmönstrat på tegelväggen.

Vädret visade sig från sin bästa sida. Himlen likaså, den var mest blå. Och det var också flera av verken. Åtminstone i de halvfärdiga stadier vi såg dem. Här är det Amara Por Dios som skapar uppe i det blå, även om hon nog vilade nu, eller då alltså.

Huge trotsade den annalkande skymningen. Han verkar ha något stort på gång här. Hehe. Sorry, för lite väl dåligt husväggsskämt. Men vi började väl bli lite trötta här. Inte trötta PÅ att få ta del av allt det kreativa, utan som i "vi är ju inte tjugofem längre", som mannen brukar säga. Är vi inte? säger jag då och kramar om honom en extra gång. 

Tadaa! Här är hon ju, eller hennes coola, lysande installation. Malin Bobeck Tadaa. Just när jag skulle fota den större, blinkande saken, släcktes den. Visserligen ytterst tillfälligt, men ändå. Men jag tänkte att det fick bli bra så, för allt ska ni ju inte få se, det här är trots allt bara en tjuvkik.

Appear37, Borås egen Adam Algotsson. Han hade musik på, högt. Ja, inte för högt, men så att det hördes ner till oss. Kanske ville han låta tonerna inspirera honom? Förmodligen. Det här verket var förmodligen det som tilltalade mannen allra mest, slog visst an en sträng eller två.

Det var det. Eller det här är ju bara början. På No Limits hemsida kan ni ta del av allt som händer under själva street art-festivalen (17-20 sep) och framåt. Där hittar ni - förutom presentationer av konstnärerna - program, karta och tider för guidade turer i mindre "corona-anpassade" skaror, och allt annat ni behöver veta för att gå en färgglad, konstnärlig promenad i en av Borås mest livfulla och vackra stadsdelar - Norrby.

<3

/helena 

ps Äsch. Fotot på det som kallas Calligraffiti blev inte bra. För suddigt. Synd. För det var verkligen häftigt. Snyggt. Språkigt snyggt. Men vi pratade lite med upphovsmannen - Etile. Han var väldigt trevlig, precis som de andra vi småsnackade med mellan spraytagen. Elina Metso såg till exempel till att mannen inte blev överkörd av en lastbil. Bra grej. ;) Alla de nya, spirande konstverken kom alltså inte med på bild den här gången, men vad gör väl det? Några saker måste ni ju få chansen att upptäcka på egen hand också.