Återanvänd löpsedelspoesi

"Löpsedel

Se här är det en som förskingrat,

och här är det en som dränkt sej.

Och här är det en som slingrat

sej undan lagen och hängt sej.

Och här är det senaste mordet:

mördarens kniv är funnen!

Den var lite rostig i bladet

och hittades nere i brunnen.

Och kniven är fotograferad

och mördaren och fiskalen.

Fiskalen är djupt chockerad

och mördaren troligtvis galen.

 

Och mördarens mor hon gråter.

- Det kunde man nästan tänka:

en mördare är hennes ende son.

Och hon är änka."

 

/Nils Ferlin 

 

Ja, det var kanske inte helt otippat att det blev Ferlin, som utvaldes till lösenord under den gångna bokmässan? Ni som känner mig lite vet att Ferlin är poeten jag ärvt av min mormor, via min mamma. 

Fast ibland kan man ju verkligen undra, varför jag gillar honom? Det är mycket död och oro och många frusna och vilsna människor mellan de poetiska raderna. Men kanske är det också just därför, som han är så omtyckt av så många - för att han sällan lirar falskt? Även om jag tycker att hans ord kan klinga lite väl pessimistiska ibland. Men han hade kanske välgrundade skäl att låta dem klinga just så?

Jag läser dagens löpsedlar på skärmen och konstaterar att det inte är mycket som har förändrats på sjuttio år. Där finns den misstänkte mördaren. Där finns bidragsfuskaren. Där finns kniven. Och där finns polisen. Och säkert en massa mödrar som gråter. 

Tycker det är tudelat det där; igenkänningen genom alla tider. Att så mycket kommer tillbaka, börjar om. Det känns både trösterikt och uppgivet i samma andetag på något sätt. Eller hur?

Men här, på köksbordet, vilar inga ledsamheter! Här pågår julförberedelser. Ett par poetiska julkort är fotade och fixade och klara! 

Plockade bland annat fram de skeva, avskavda julgransljushållarna. De som är smått odugliga som just ljushållare i granen. En väldigt brandfarlig kombination - levande låga och torr gran! 

Alltså måste hållarna få nya uppgifter här i livet, nya användningsområden. Själv har jag aldrig haft dem i närheten av några knastertorra grenar. Har mest haft dem framme som prydnad, de är vackra precis som de är, med sin nötta patina. Men sedan funderade jag på vad de kunde användas till mer?

Många använder dem runt en tallrikskant. Runt en jultallrikskant, som mysbelysning runt decemberborden och så. Och det är förstås en lysande bra idé, men vad kan de göra mer? 

Varför inte använda dem istället för tejp? Att slå in paket med. Om man väljer ett snyggt gammalt tyg runt sin present, till exempel - låt dem klämma ihop tygändarna. Eller låt dem hålla snöret runt det hela. Visst borde det gå? Jag tänker; om man har haft turen att få tag i en hel drös med gamla ljushållare, ärvt eller köpt in second hand på något bra sätt. Då borde det ju finnas tillräckligt många käcka klämmor för att slå till och använda dem vid julklappsinslagningen. Tål att funderas vidare på.

Lite poesi. Lite återanvändning. Det var väl det. Men vi tar väl en dikt till? En gladare? Nja. En bra, i alla fall.

 

"Min mor hon hade en Edelweiss.

Den låg i en bok av Franzén

och jag brukade se på den 

emellanåt.

Ingenting märkvärdigt med den,

såg mest ut som en liten kattfot, 

en vanlig kattfot - jo, 

men dom växer på Alperna,

högst uppe på Alperna

i den eviga snön,

sa mor;

och jag funderade mycket.

Men när det stora menageriet

med jätteelefanten Jumbo

och de bengaliska kungstigrarna

kom till den lilla småstaden

och annonserade att man uppköpte kaniner, 

då visste de stora pojkarna allaredan

vad saken gällde.

Det är boaormarna, sade de, 

dom äter dom levande.

Och jag funderade mycket."

/Nils Ferlin

<3

/helena

ps Det finns mycket glimt i ögat också, i Ferlins ögon. Och hopp och förtröstan och kärlek. Lite av det har jag vävt in i mitt litterära vintage-julkort.