fredag 31 augusti 2018

Många M


Det är stor risk/chans att den här lilla familjen - mannen & jag - flexar ut tidigt inför helgen som ligger alldeles framför oss, därför tänkte jag komma in med ett snabbt morsning korsning och ett movie-tips eller två.

Mannen överraskade mig genom att låna hem ett par filmer på vägen hem från jobbet häromdagen. Snart går det väl inte att låna DVD-filmer på biblioteket längre, strömningens tid är här för att stanna, men ytterligare ett tag har vi användning för vår gamla DVD-spelare. Anyway. Han lånade två filmer vi velat se länge. Två verklighetsbaserade berättelser. Först och främst Loving (2016). Om Mildred och Richard med det osedvanligt älskvärda efternamnet Loving. Om deras kärlek. Om deras äktenskap, som först leder raka vägen till arresten och sedan ända upp i högsta domstolen.

Resten är historia, som det heter. En 1960-tals historia, som får en att tänka tankar som platsar på stenåldern. I 1960-talets USA kunde man alltså hamna i fängelse om man gifte sig med sin älskling. ?!? Hur ofattbart är inte det idag? Tyvärr inte ofattbart alls, med tanke på att olika missnöjessammanslutningar (till och med riksdagspartier) eldar på delar av vår egoistiska samtid genom att förstärka avarter av mänskligt beteende. Avhumaniseringen av våra medmänniskor leder till att tankar om rasism och segregation växer sig starka i vissa o(ut)bildade kretsar igen. Trampet hörs. Vi behöver inte ens lägga örat nära rälsen längre.

Sorry, det var inte meningen att komma in på den jobbigare delen av vår samtid här, inte i så seriösa termer, men det är svårt att låta bli, när så mycket runt omkring oss signalerar att vi är på väg åt fel håll igen. Vi måste stå emot de destruktiva krafterna. Måste tänka mer utifrån allas bästa. Våga tänka kreativt och inkluderande. Vi måste hålla ihop, bilda en gemensam framtid där vi låter människor som flytt från krig och ofattbara livssituationer få en trygg fristad och en möjlighet att återförenas med sina familjer igen. En framtid där vi låter ALLA unga människor få en chans, oavsett bakgrund, oavsett föräldrarnas storlek på plånbok.

Läser insändare som försöker förklara våra asylsökandes utsatta situation på olika sätt. Nästan varje dag skriver någon medkännande, påläst medmänniska om hur det är att gå runt och vänta på att få sitt uppehållstillstånd. Vilket förvirrande tillstånd det försätter en människa i. Att inte veta om man får stanna eller inte. Att inte veta om det är någon idé att försöka börja hoppas på en framtid eller inte. Och sedan, när uppehållstillståndet väl kommer, är det bara tillfälligt. Hur ohållbart måste inte det vara och kännas? Jag bara undrar.

Och nej, vårt land är inte fullt. Inte på långa vägar. Vi har plats. Både hjärterum och stjärterum och råd. Så det så.

Världen är inte bara svart och vit. Jo, på schackbrädet då kanske. Pawn Sacrifice (2014). Den andra filmen som vi sett i veckan. Om schackgeniet/galningen Bobby Fischer. Tobey Maguire gör en magnifik insats som den hyperkänsliga, mytomspunna perfektionisten Fischer. Sevärd. Mer än sevärd, även om du inte gillar schack. En liten historielektion, mitt i kalla krigets skugga.

Det var det det. Tips om ett par moving movies. Och en önskan om en mysig och mycket skön första septemberhelg!

<3
/helena

ps Han var fyra år när han fick sin första sjusträngade. Nej, han var såklart sju år när han fick sin första fyrsträngade. En leksaksgitarr, som han själv lärde sig att spela på. Sedan, när det visade sig "att det där verkar ju gå bra", fick han en riktig. När han var tretton eller så. Började öva med hjälp av en av sina äldre bröder och en skiva. En LP alltså. Med Ventures, eller The Ventures kanske de heter? Hursomhelst var en av de låtar som han tragglade gitarrövningar till, med i filmen om Bobby Fischer. Brings back memories, sa han.

Och jag ville visa er en av bilderna jag tog på honom mot bakgrund av Villa Låteralla. För det var faktiskt ett av de viktigaste skälen till att jag ville fota just där - att jag skulle få till en bra bild på mannen och en av hans gitarrer. (Tog faktiskt även ett par där det älskade huvudet finns med också...).

Han har spelat i lokala replokalsband, han har arrangerat trubadurtävlingar, han har undervisat på musikskolor och på olika studieförbund. Idag försörjer han sig sedan fem år tillbaka som studiecirkelledare i musikunderhållning och pedagogik. Han har nog aldrig haft en så uppskattande "publik" som där (aldrig fått så många kramar på jobbet förut!), bland människor med olika funktionsutmaningar. På daglig verksamhet och gruppboende, och även på ett par äldreboenden, underhåller och engagerar han sina medmänniskor med hjälp av sin (näst) bästa vän - gitarren. Heja Mannen! Min musikaliska älskling. Min älskade vän.

torsdag 30 augusti 2018

Utmaning - bortom sångfåglar & rampljus


Min önskan är att TV-tiden, eller låt oss för uppdateringens skull kalla det skärm-tiden, ska bli mer kvalitativ. Ni kommer säkert ihåg att jag minskat mitt slentrianmässiga TV-tittande rejält, och därigenom lösgjort mer tid för fritidsläsning, Scrabblespelande och annat livsviktigt. Nu vill jag gå ett steg längre - åtminstone under en veckas tid.

Tänkte kolla om ni är med på en utmaning? Men lugn, bara lugn, det här är bara en första liten blänkare, själva utmaningen kommer inte att äga rum förrän mörkret har börjat lägga sig betydligt tidigare om kvällarna. Men, som sagt, jag tänkte skicka ut en trevare redan nu.

För visst är det lätt att bara hamna i ett snabbt och småstressat zapp-beteende? Bara låta kanalerna flimra förbi. Bara låta tröttheten få bestämma takten. Ju tröttare, desto snabbare zapp-takt liksom. Och det behöver inte vara något fel med det, ibland vill man bara bli översköljd av något lättsmält och glatt.

Ibland vill jag bara sjunka ner i den där rosa soffan hos familjen Wahlgren och räkna det svindlande antalet ananas runtomkring mig. Eller låta de förvuxna buspojkarna Filip & Fredrik sätta den blixtrande, briljanta nonsensnyhetens agenda. Låta Sheldon och Leonard leda mig ända ut till Big Bang-nördarnas sista utpost. Låta mammorna i Mom påverka mig positivt med sitt låtsasdepraverade liv. Titta till den ständiga seriekonstanten Glamour och konstatera att Brooke fortfarande - efter mer än 25 år - velar mellan Ridge (som ser helt annorlunda ut nuförtiden) och en annan oemotståndlig (not!) karl. Men sedan vill jag mera. Utveckla, inveckla mig.

Alltså; mannen och jag utmanar er att under en veckas tid - när höstmörkret har belägrat våra husknutar - bara titta på Kunskapskanalen. Vad säger ni om det? Vilken skön utmaning va? Ska väl inte vara så svår att genomföra? Eller?

Varför då just den här skärmutmaningen? Jo, för att jag inte vet hur många gånger jag har zappat förbi den här fullspäckade kanalens utbud och bara högt konstaterat att: Nej, nu har vi missat ett jättebra program - igen! Bara hamnat mitt i något som verkat så intressant: Ett naturprogram i Amerikas våtmarker, något historiskt om kvinnor och makt, inredning på Grönland, eller spännande fakta om en av Saturnus alla månar.

Vet inte om vi måste utverka några närmare regler närmre inpå själva utmaningen kanske? Men, jag tänker i alla fall som så här: Vi behöver ju inte titta på TV (skärm av något slag) alls under den veckan om vi inte vill, men om vi känner ett starkt "TV-behov" poppa upp, då är det bara Kunskapskanalens program som gäller.

Sedan kanske man får utverka någon typ av undantagstillstånd också. Om det pågår något världsmästerskap i någon världsbra sport eller så. Eller om det börjar sändas en ny säsong av Antiques Road Trip precis då. Eller om man har börjat följa en thriller-serie på en av de övriga kanalerna, och man är jättejätterädd att glömma bort handlingen om man missar en hel vecka.

Ja, inte vet jag vilka regler vi måste sätta upp för att klara denna svåra utmaning. "Svåra". Vet bara att höstmörkret inte ska få fånga oss i ett ogenomtänkt zapp-beteende. Inte just den här veckan i alla fall.

Är ni med? På? On? Och allt det där?

:)
/helena

ps Steget från rampljus till lampljus är ju inte direkt ljusårslångt, därför vill jag bara nämna att jag räknar till inte mindre än fjorton ljuskällor runtomkring mig här i vårt lilla kombinerade vardags- och arbetsrum. Fjorton! Och det är förstås inte särskilt miljövänligt att tända alla dem på en gång, men några väl valda i taget känns bra. Med LED-lampor i. Någon här och någon där. Att lysa upp hörnen är ett inredningstips jag gärna skriver under på, det gör tillvaron under det mörka halvåret mindre skugglik. Ibland tänder vi bara stearinljus, ibland tänder vi upp nästan allt vi har. Det beror på i vilket tillstånd man vill försätta sig; djup dvala eller full speed framåt.

onsdag 29 augusti 2018

Tunga fynd, lätta steg


Vi tog en tur på landet igen. Till Gustaf Tenggrens barndomstrakter.


Bestämde oss alltså för att stanna på en av alla de där platserna som man oftast bara åker förbi.


Bara stanna upp lite. Andas in och ut och in igen.


Och gräset har blivit så grönt igen, hör ni! Tala om återhämtningsförmåga.


Det var egentligen ett speciellt hus jag ville besöka - en husfasad jag ville studera lite närmare - och försöka bevara på den mer permanenta näthinnan.


Det här huset närmare bestämt. Det här fönstret.


Inte det här, även om det också var snyggt.


Men tiden är ju så kort nu. Ljuset så flyktigt och ens sommar-jag så bortskämt, så man står och suckar vid klockan åtta - att snart är det snygga kvällsljuset borta. Blott stjärnorna lyser sedan (om inte himlen är täckt av det tjockaste grå molntäcke den kunde hitta, vill säga). Som om stjärnor alls kunde vara något som man kunde beskriva med ordet blott. Not!


Snipp, snapp och jag fick min bild till slut. Bilder faktiskt, i pluralis. Hej och tack för oss, sa vi och vände kosan hemåt igen. Kvällssemestern var över, för den här gången.

:)
/helena

ps Tunga, smarta fynd gjordes på vägen. Vi stannade till i Fristad, gick in på Röda Korsets second hand och hittade något som jag tror var ett smart - bokstavligen! - fynd. Återstår att se. Tungt att bära hem, var det i alla fall. Berättar säkert mer om detta fynd en annan gång.

måndag 27 augusti 2018

Faces places


"Slumpen är min bästa hjälpreda." Så sa hon - Agnès Varda. Fast på franska då. Och jag föll pladask för denna konstnär - filmare framförallt - som jag skam tillsägandes måste erkänna att jag inte hade hört talas om innan jag såg Faces Places (2017). Visages Villages, låter förstås mycket mer poetiskt, som det mesta på det franska språket.

I filmen skildras när Agnes och JR åker runt på den franska landsbygden för att träffa så kallat vanligt folk och lära känna deras liv och historia. Lära känna dem tillräckligt mycket för att kunna presentera dem i kolossalformat. Stora, spännande väggporträtt. Äsch, jag citerar mer eller mindre rakt av från beskrivningen jag hittade hos SVT istället (så att ni verkligen förstår att ni måste se filmen, om ni inte redan har gjort det):
"Agnès Varda, en av de ledande personerna inom filmrörelsen den franska nya vågen, och den hyllade franska fotografen och konstnären JR har tillsammans varit med och skapat denna prisbelönta dokumentär och roadmovie. Båda delar en livslång passion för bilder och hur de skapas, visas och delas. I filmen reser de runt på den franska landsbygden. De möter lokalbefolkningen, lyssnar på deras berättelser och skapar därefter stora porträtt av dem. Samtidigt utvecklas en varm och oväntad vänskap mellan de två konstnärerna."

Se filmen! Säger jag bara.

För hårets skull. Och för ögonen. Och fåret, förlåt geten med - MED - horn. För Ponys skull, för hans visdomsord. För kvinnan som bor ensam kvar i de övergivna gruvarbetarkvarteren. För fruarna på slutet. För solrosorna. För fabriken. För mannen som lånade ut sin mammas bröllopsparasoll - som pricken över i. För kyrkklockorna som kallas Larmklockan, Damernas, Fröknarnas och Humlan.

För att den konstnärliga glöden kommer värma ditt hjärta!

<3
/helena

ps På SVT Play kan man se Faces Places ett tag till, om man vill. Där finns också en dokumentär om fotografen och street art-stjärnan JR (som jag inte har hunnit se ännu): JR - porträtt som vapen.

pps Var bara tvungen att länka till den här läckra bilden från årets Oscarsgala, där den osannolikt omaka, men ack så vackra konstnärsduon visade upp sig.

lördag 25 augusti 2018

Spår i gräset, del 17


Badplatsen bortanför parkeringen låg öde och övergiven. Kvällen var stjärnklar. Karlavagnen stod blinkande och redo ovanför hästhagen en bit bort. Så såg skrivscenen för senaste delen av vår lilla blogg-thriller ut. Jag skriver vår, för jag tänker mig att den är lika mycket er som min nu. För att det är här inne som den får sin näring och lever sitt liv.

Del sjutton strax då. Men först tänkte jag vara duktig och länka till alla delarna, från början till där vi befinner oss just nu. Från del ett och till och med del 16.

Del 1 av Spår i gräset
Del 2 av Spår i gräset
Del 3 av Spår i gräset
Del 4 av Spår i gräset
Del 5 av Spår i gräset
Del 6 av Spår i gräset
Del 7 av Spår i gräset
Kanske Del 8 av Spår i gräset
Del 9 av Spår i gräset
Del 10 av Spår i gräset
Del 11 av Spår i gräset
Del 12 av Spår i gräset
Del 13 av Spår i gräset
Del 14 av Spår i gräset
Del 15 av Spår i gräset
Del 16 av Spår i gräset

Ifall det är någon som vill börja ta del nu, tänker jag. Eller om någon har glömt vad som hände en bit bakåt. Det kan ju hända, när det blir lite glapp mellan delarna, menar jag. För att jag själv inte ska ha glömt något väsentligt mellan gångerna måste jag självklart bläddra mig tillbaka i handlingen då och då. För ett tag sedan var mannen mycket behjälplig genom att läsa upp all delarna högt - det är ett bra tips om man vill höra hur det hela tar sig ut ur någon annans mun och synvinkel. Nu, del 17:

Farbror Malle finns inte mer. Siris korta bad blir längre än vanligt. Det känns konstigt i magen. Tomt. Hon hade lyft luren tidigare under kvällen, kom sedan på sig och grät en skvätt. Han hade ju alltid funnits där. Med sitt pragmatiska lugn. På begravningen hade hon gråtit så att hon skakade. Känt sig löjlig efteråt. Undrat om någon förstått varför hon gråtit så. Hejdlöst. Hulkande. Siri hade frågat sig om alla visste vad hon gått igenom de senaste åren. Hon hade inte bara storbölat, hon hade sprungit efter en ung tjej också. Sprungit som en rödsvullen galning. Löpt amok på det knastrande kyrkogårdsgruset. Sprungit ända inpå hennes prickiga ryggtavla, grabbat tag i den unga kvinnans handväska och fått en smäll på fingrarna som svar.
- Åh förlåt, hade de sagt i kör. Kvinnan - flickan - och Siri.
- Åh förlåt, jag trodde det var en tjuv.
- Åh förlåt, jag trodde det var min dotter.
Siri hade snubblat tillbaka till sitt sällskap, och fortsatt gråta. Ingen verkade ha märkt att hon varit borta, förrän de vände sig om och undrade vem som grät så ljudligt. Badvattnet började bli obehagligt. Ljummet. Fisljummet, på gränsen till kallt. Dags att stiga upp, måste bara läsa klart det här kapitlet först.
- Hej, det är jag.
- Jaha, ringer du så här sent? Han lät glatt överraskad.
- Vad trevligt, vad har du på hjärtat då? Fortsatte han smånynnande.
Hur kunde han alltid - ALLTID - vara glad? Eller var han bara det när hon ringde, för att reta gallfeber på hennes melankoli? Siri blev aldrig klok på det. Men det gjorde inget. Somliga gåtor är inte till för att lösas. Pärs medfödda belåtenhet var en sådan gåta.
- Tänkte mest höra hur ni har det, om flickorna kunde komma iväg på öppna förskolan som planerat och så. Eller om de fortfarande är för snoriga?
- Jodå, vi kom iväg. Lisa ville inte gå hem. Satte sig ner med en nästan ljudlig duns på marken. Bara vägrade. Sittstrejkade rumpan våt, kan man säga. Så nu snörvlar hon igen.
- Jaha. Siri visste inte vad hon skulle säga mer, men Pär visste.
- Hur går det med allt dödandet då? Får du någon ordning på det?
Siri kluckade. 
- Nej, det går inte att greppa. Det är för obegripligt att det fortfarande finns länder som har mage att kalla sig civilisationer, samtidigt som de mer eller mindre godtyckligt fortsätter att ta livet av sina medborgare. Men visst, artikelserien rör sig långsamt framåt, om det är det du menar. Siri kunde höra sonen klia sig i huvudet.
- Har du glömt att köpa schampot för torr hårbotten nu igen? Frågade Siri.
- Något fel på hörseln har du i alla fall inte. Suckade Pär till svar.
Det blev tyst igen. Sedan hördes något som Siri tolkade som Madonna. Ray of Light. Introt. Plötsligt tänkte hon på något hon aldrig tänkte på - Bingolotto.
- Nina, sänk! Jag hör inte vad jag tänker! Pär lät nästan arg när han tillrättavisade sin tankspridda fru. Men bara nästan.
- Aha, är Nina hemma? Siri visste att svärdottern ofta jobbade till långt in på nätterna. 
- Jo du, hon har fått sjukskriva sig. Tro det eller ej. Trampar rastlöst av och an här hemma. Biter på de redan korta naglarna och är i vägen för mig och flickorna. Pär skrattade lågt, mer som att han log ljudligt.
- Vad har då hänt? Siri kände sig lika orolig som hon antagligen lät. Ville inte ha fler ändringar i det lilla trygga, invanda, som fanns kvar.
- Tennisarmbåge. Kan du tänka dig! Nu hörde hon Pärs leende breda ut sig över hela ansiktet.
- Borde det inte heta konstnärsarmbåge då? Eller penselarmbåge? Fyllde Siri fnissande i.
- Eller målararmbåge kanske, för konsekvensens skull. Pär lät nöjd med sin slutsats.
En ny tystnad. Luren kändes klibbig. Handflatan våt av ansträngning. Hon kunde inte vänta längre nu. Måste fram med det. Måste, måste.
- Pär... Lång paus och så ett nytt försök; minns du mannen med det köttiga såret i ansiktet?
- Ja. Eller minns och minns. Jag kommer förstås ihåg att du berättade om honom och om hela den där obehagliga episoden. Vad är det med honom? Han är väl död? Har väl varit det ett bra tag nu va?
- Det var inget sår. Det var ett födelsemärke. Du vet ett sådant som skiftar mot blått. Storkbett, kallades de väl förr. Sa Siri.
- Jaha, vad är det med det då? Undrade Pär.
- Kommer du inte ihåg anteckningen i Lovisas dagbok? Den vi höll på att fundera oss halvt ihjäl över? "Ena kinden röd som blod. Ändå är han den vackraste jag någonsin mött."
Tystnad. Nu gled telefonluren nästan ur handen.
- Kan det verkligen vara en slump? Är jag galen som tänker att det inte kan vara en slump?
Pär andades högt nu. Högt och häftig, innan han sa:
- Nej, du är inte galen mamma.



/helena

fredag 24 augusti 2018

Veckan till ända


Två inlägg på raken - har man sett på baken! ;)

Ville hinna sticka till er en blomma innan arbetsveckan är helt slut. En riktig eviga kvinnor-blomma. Rosa och rynkig och rar. Med rumpan bar!

Äsch, rumpan är förstås inget nödvändigt inslag i helgbuketten, men den här rumpan är ju bara så underbar. Naturlig. Fast den är gjord i lera. Älskar hur konstnären har bakat in gropar i låren. Precis som på riktigt.

På tal om på riktigt. Ibland undrar jag hur någon klarar av att vara ung idag. Ställer mig frågan om jag själv skulle orkat vara tonåring på 2000-talet? Svaret blir sällan mer än ett tveksamt nja. Vet inte om jag skulle stått ut med all rasism. Alla generaliseringar. All negativism. Den utbredda syndabocks-mentaliteten. Det är svårt att få allt att gå ihop i huvudet. Svårt att känna framtidshopp.

För att inte tala om allt det här triviala tjafset om kroppen. Det ständiga klagandet på våra kroppar. Låt dem vara ifred! Ät lite bra bara. Ta en promenad. Håll någon i handen. Och försök hinna sova en stund ibland.

För visst verkar det outhärdligt svårt att leva upp till ett slags retuscherat digitalt ideal? Där allt är tillfixat. Inte ens verkligheten är verklig. Smulor verkar knappt existera längre. Inte vanlig, dödlig prickig korv heller. Allt filtreras genom ett soft solgult juiceljus.

Läste häromdagen om dagens fotofilter-appar som automatiskt retuscherar ett porträtt. Okej, för att det finns lite digitalt puder att badda på panna och kinder, men är det inte helt sjukt att en app ska/kan förstora ögon och förminska näsor och midjemått? Kan man inte bara få vara lite nöjd med sig själv? Jag bara undrar?

Det finns så mycket annat i världen att vara missnöjd med. Hur vore det om vi kunde ta och filtrera bort lite hungersnöd istället? Och en aning ebola? Aids? Missväxt? Torka? Kärnvapen? Fördumning? Take your pick.

Sedan läser man vidare om alla barn och ungdomar som har ringt till BRIS i sommar. För att de mår dåligt. Det känns så sorgligt att så många unga människor i vårt land mår så dåligt. För det finns ju trots allt så himla många bra saker att göra och glädja sig åt. Det gäller bara att hitta dem. Hitta rätt grej för just dig. Våga prova sig fram.

Och hur viktigt är det inte att det finns vuxna som står raka och redo att se vad som saknas och behöver fyllas på med? Livsgnista och upptäckarglädje. Och som kan hjälpa till att guida rätt. Låter alla få hitta sitt kreativa kaos, och lugn. I lugn och ro.

Hur viktigt är det inte att sysselsätta händerna med något. Och huvudet. Och benen.

Och rumpan. Skämt åsido. Soffjympa, kallas det visst.

<3
/helena

ps Jodå, jag vet att inte allt är så där enkelt. Att det finns lika många orsaker till att unga mår dåligt som det finns ungar. Men desto viktigare att vi vuxna börjar bena i rätt ände då. Till exempel genom att våga vara oss själva, med eller utan celluliter. Våga vara naturliga, (med)mänskliga förebilder. I kroppen, men framförallt i knoppen.

torsdag 23 augusti 2018

Mildsint. Ordkalops.


- Du sitter väl inte där och leker med maten, fortfarande?
- Jo, det gör jag. Jum, liksom.

Nu är det ju är ingen som ställt frågan, men om någon skulle gjort det, hade jag säkert svarat så.

Ytterligare en bild i Lek med maten-serien. Ett inlägg i den pågående köttdebatten, kan man väl säga.

Måste erkänna att jag älskar kött. Ohejdat och vildsint. Passionerat nästan. Skämskudde på det. Beundrar verkligen vegetarianernas matlagningskonster. Jag försöker skärpa mig. Vi försöker skärpa oss. Köper biffar gjorda på linser och så, ibland. Äter fisk som inte är utrotningshotad. Köper fiskburgare på snabbmatshaket, ibland.

Mycket frukt och grönsaker har vi i och för sig alltid försökt äta. Det går i perioder. Morötter och vitkål är bäst nu. Och äpplen. Lätta att hitta lokalodlade, åtminstone efter en så kallad normalvarm sommar...

Det viktigaste är väl som vanligt att försöka göra något, istället för inget. Förändra något litet. Försöka tänka en lagom stor bit utanför kött-boxen, ibland.

Sa jag att vi åt rostbiff till middag? Förlåt.

:)
/helena

ps Lovade mannen att mildsint skulle få plats i dagens text. För att det känns som ett bortglömt ord. För att det låter fint. Ligger bra i munnen, på något sätt. Mjukt och fint. Mild till sinnelaget. Det har tydligen funnits sådana rara personer ända sedan 1600-talet. Och mildögd. Vem vill inte bli sedd av någon som är mildögd?

Det är skillnad mellan äpplen och päron...


...halvor.

Eller den kanske ska heta: Det gäller att kunna se skillnad på äpplen och päronhalvor.

Om ni fortfarande undrar hur det kom sig att en burk konserverade päronhalvor hade slängts så lägligt under äppelträdet i förra inlägget, så var det inte så konstigt. Det var ännu konstigare - för det var jag själv som hade slängt den där (OBS! OBS! bara tillfälligt, nu ligger den nedbäddad, välsorterad och nöjd bland sina vänner metallförpackningarna i rätt sopkärl för ändamålet), för att kunna leka lite med maten.

Ni minns säkert min bildserie Lek med maten, vid det här laget? Den här bilden är en del av den.

Kommer ni ihåg kriterierna? Nej, knappt jag heller. Vi får väl ta och segla in och läsa innantill hos den saltaste lakritsbåten då. Jo, så här är det: Något som går att äta. Något smakfullt på något vis(p). En tvist. Röra om lite i grytan. Något vintage. Hm. Känns som att jag har frångått den viktigaste ingrediensen här då kanske... Eller nej, det behöver inte tolkas så bokstavligt. För visst känns det som en annan tid - när det bästa som kunde hända till söndagsefterrätten var att öppna en burk med päronhalvor i sötsliskig vätska? Eller en hel blandad fruktcocktail. Särskilt de röda bären var goda. Kanske smälta ett par After Eight över päronen och så lite grädde på toppen!

Faktum är att jag fortfarande tycker att det är toppen att bara kunna öppna en burk med aprikoser och mumsa upp de softa halvorna tillsammans med lite choklad och grädde. Allting behöver faktiskt inte vara så förbenat märkvärdigt bara för att vi inte skriver 1982 i almanackan längre.

:)
/helena

ps Dessutom känns det som att jag leker lite med de stora grabbarna här, sådan glad amatör jag är. För visst var det någon som blev lite småkänd med hjälp av ett par soppkonserver en gång i tiden? Andy någonting va? Haha. Nej, jag jämför mig inte med självaste popgeniet, tänker bara att det är kul att få befinna mig i ett sådant skönt och begåvat kölvatten ett slag. I ett sådant sött och gott sockerlag.

onsdag 22 augusti 2018

Jag gillar ju alltid den här färgen...


...men visst är det något som drar blicken extra mycket åt de brända tonerna nu.

Orange i alla nyanser lockar min syn ute i vintage-vimlet och ute i naturen. Även om mättnaden efter grönt inte direkt är överväldigande efter den här heta, halmgula sommaren. Men ändå, det blir alltid så, när höstvindarna så smått börjar (åter)vända; att de varma färgerna känns mjuka och sköna att vila ögonen mot.

Förmodligen var det därför som jag inte kunde motstå filten hos Erikshjälpens second hand, för att kulören kändes som en riktig höstkaramell! Och mönstret sedan då: Blommor och snirkliga blader - så att jag får ren och orange glädjespader!

Sedan går det ju att vända på hela härligheten också, så att det mjuka, ljusa blir bottenfärg istället. Vet faktiskt inte om filten är äkta vintage eller om det är en retro-efterkonstruktion. Spelar roll. Som de säger på Dramaten.

Kanske får den agera utflyktsfilt, kanske får den komma in i värmen och pryda sin plats här hemma. Det beror lite på hur fläckarna utvecklar sig - eller snarare avlägsnar sig - efter tvätt.

Ulligt och gulligt var det lilla gotlandsfåret som fick stå kvar i hyllan. Och Hjalmar Brantings borstiga mustasch - som knappt fick plats innanför den gamla, lagom krackelerade Rörstrandstallrikens sköna rundel - fick också snällt stanna i butiken. Fast jag kände mig lockad av dem båda två. Måste vara något med hår. Eller päls. Som lockar så.

:)
/helena

ps Förlåt för alla töntiga ordvitsar... Kan jag kanske blidka er med en äppelvecklare? Enligt ordboken är det en liten fjäril vars larv lever inuti kärnhuset på äppelkart och gräver en gång genom fruktköttet till ytan. Eller det kanske bara lät äckligt i era öron? Anyway, förlåt.

tisdag 21 augusti 2018

En återkommande scen


Jag hittar inte Julaftons fyr i kartboken. Kanske finns inte fyrar med? Jag gillar inte att googla livet ur mig, tycker om att låta fingret söka över alla J:n i registret. Det finns tydligen en plats som heter Jenny. Och en som heter Jeppe. Visste ni det? De som bor där vet förmodligen det. Hihi. Om det inte är vattendrag. Eller berg då. 

Posten kommer. Valsedlar från partier jag aldrig har röstat på och aldrig kommer att rösta på. Konstigt att de inte räknas som reklam. Samhällsinformation tycker jag är en dålig definition på valprogram och valsedlar. Men, men. Det dimper ju trots allt inte ner den typen av onödigt pappersslöseri varje dag. 

Det kommer rolig post också. Fastnar någonstans mellan blod och ballonger. Teatersalongen ska snart fyllas igen. Förhoppningsvis. Fattar inte varför det var så längesedan vi såg någon bra föreställning? Brist på tid och för mycket fokus på annat, kanske? Eller en känsla av att inget kan toppa Mobergs stund på jorden? Jag vet faktiskt inte. Förmodligen en blandning av orsaker. 

Julaftons fyr. Så står det i kanten av bilden. Och något om Göta Kanal. Och jag undrar när jag ska ta tag i allt det som behöver tas tag i.

Skrivbordet. Arbetshörnan. En återkommande scen. 

:)
/helena

ps Missförstå mig rätt här nu - det är ju såklart jättejättejätteviktigt att rösta! Att göra just Din unika röst hörd i sorlet! Men jag tycker bara att man ska kunna klara av att leta reda på sina valsedlar själv. Just de man tänker använda. Man får ju ändå bara använda tre per person. En gul, en blå och en vit. Därför känns det en aning onödigt när det dyker upp cirka en miljon olika valsedelsvarianter med posten.

måndag 20 augusti 2018

Så ska höstterminen låta!


Huvudet är fullt av saker, precis som det ska vara. Saker som har hänt under sommaren. Saker som snart ska hända, och saker som ska hända sedan och ännu längre fram. Det är med andra ord en typisk första höstdag. Fast bara på pappret.


För vem vet egentligen när sommaren är slut - på riktigt? Kanske blir det en lång sensommar. Lagom varm. Med alldeles lagom många grader.


Himlen kanske bara fortsätter att vara blå.


Alltmedan äppelträden bågnar av brådmogna fruker.


Hursomhelst är höstterminen här. Oavsett väder och vind och mitt nyskapade ord: Kvällssemester. Eller Eftermiddagssemester, om man har turen att ha ett sådan arbete där man kan flexa ut lite tidigare ibland. Då kan man fortsätta göra små utflykter, så länge lusten tillåter. Bara ge sig av en bit, blunda och låtsas att man är mitt i ett exotiskt semesterparadis, även om man bara befinner sig på ängen strax bredvid. Bredvid skolan eller jobbet eller hemmet.


Men hörrni, nu tar vi den här berättelsen från början. Från MIN början. Från när jag var ganska så liten i alla fall. Strax intill Villa Låteralla (som den inte hade börjat kallas än) jobbade min pappa. På en fabrik som tillverkade kundkorgar och hinkar och andra oumbärliga vardagssaker. En dag skulle det bli fest, eller jag vet inte, någon sammankomst var det. Kanske inför semestern, kanske inför julen. Jag minns ingen årstid, minns bara mina maracas. Vet inte varför jag var med, vet bara att jag var väldigt glad för att jag var det. För plötsligt kom en gubbe in. Haha, nej det var det nog inte, utan säkert bara en man i sina bästa år eller så. Han delade ut rytminstrument. Tror pappa fick ett par pinnar (claves). Chefen fick stora maracas, lite större än de jag fick. Men vad gjorde det, för mina var ju finast i hela världen! ÄR finast i hela världen - så det så.


Huset såg inte ut så här då. Huset bredvid fabriken där pappa jobbade. Men på något sätt förvandlades ett helt vanligt grått litet hus till något helt annat. Som genom ett trollslag. (Det finns ett gulligt troll på huset också, men det får ni se en annan gång). Förmodligen inte bara genom ett trollslag, förmodligen genom någon/några personers kloka huvuden och kreativitet och målarpenslar.


Svensk Skolmusik. Så hette förlagsföretaget som huserade här. De gav ut pedagogiska sång-, instrument- och allehanda musikböcker/läromedel. Främst med tanke på musikskolor och andra musikaliska inslag i barn- och skolverksamheter.


I början av 1980-talet knöts Olle Widestrand till musikförlaget. En milstolpe, som jag förstår det.

Säkert är ni många därute som känner igen framsidan med stora, färgstarka ett, två tre på. Hålligångsång, Smått å Gott och Låteri Låtera, är tre andra titlar som seglar förbi när jag söker mig fram bland Olle Widestrands digra produktion.

Stig Andersson och Gert Andersson. De två har illustrerat åtminstone en eller två av Widestrands böcker. De har med all säkerhet skapat förlagorna till husets figurer. Han som målat själva huset heter Eje, tror jag. Det tror också en säker källa (min mamma). Eje, med ett efternamn som börjar på A. Kommer faktiskt ihåg när han stod där och målade, brukade cykla förbi då och då. Sedan har det förstås fyllts i en del genom åren, kanske av samme Eje?


Villa Låteralla. Låter alla vara med, tänker jag. Hoppas den nya terminen innebär både nya upptäckter - fulla av upptäckarglädje - och trygga möjligheter att utvecklas i vars och ens takt.

Hoppas att barn som trivs bäst med att leka och sjunga tillsammans, får göra det. Och att ingen vuxen blir upprörd över att det finns de barn som trivs bäst med att sitta och läsa för sig själva.

En del trivs allra bäst mitt i bullret. Andra trivs bäst i sitt eget eftertänksamma sällskap. Båda behöver stöd och förståelse. ALLA behöver stöd och förståelse. För de flesta tillhör ju inte någon specifik kategori, de flesta blandar och ger egenskaper. Lite som folk är mest, är de visst - barnen. De små, storartade liven!


Det var förra året, som jag började fundera på att föreviga den lilla villan. Både för att den bär på personliga minnen, och för att den fortfarande är så fin. Den står sig liksom, trots att väggkonsten numera breder ut sig över världens alla husväggar. Då, i mitten av 1980-talet, var den en verkligt häftig färgklick. Då, där, i det lilla samhället som jag växte upp i. I Gis-la-la-la-la-ved. ;)


Å snart är det ju jul igen - det går ju med vindens fart.

:)
/helena

ps Isaberg förlag, heter de idag, och ligger numera i Hestra. Musiken står fortfarande högt upp på deras agenda, även om de med tiden har breddat sin utgivning en hel del.

Den här boken (Ordspråksskatten av Linda Börjesson och Karen Othelius), med låtar skapade på ordspråkstema verkar extra spännande, tycker jag

Här kan ni läsa historian om hur det hela startade, och om när Olle Widestrand blev en del av förlagets succé.

Och rytminstrumenten finns också där, fortfarande. (Även om det naturligtvis inte finns några lika fina maracas som mina...).

fredag 17 augusti 2018

Gröna korsstygn från Röda Korset


Ibland när man är ute och botaniserar i den stora, vida second hand-världen så tänker man: Nej, det finns nog inget speciellt idag. Inget alls. Inte nåt. Tomt. Utplockat. Trist. Och småtråkigt.


Sedan "rotar" man lite mer, lite längre ner och inser att det är precis det som finns - något alldeles speciellt.


Ett nästan färdigt broderi. Ett helt litet skogsbryn. Med en skogsbrun stuga. Solen från sin bästa sida. Några granna granar. Det är bara några trädtoppar som fattas. Några kronor som saknas.


Tjugofem kronor för ett nästan komplett skogsbryn. Det ni!

Lämnar utrymme för att köpa något mer. Kanske en kortlek. Kanske en rulle tapeter, som man kan ha till en oändlig massa saker - där paketinslagning bara är ett exempel.

Sådana där småsaker som man nästan glömmer bort att titta efter. Bra-att-ha-saker. Oumbärliga i all sin svårupphittade oansenlighet.

:)
/helena

ps Och dockor. Flera gröna, sköna garndockor i renaste ull, fanns också kvar bland broderiresterna. Som sagt: Bra-att-ha. Om man vill fylla på med fler gröna korsstygnsträdkronor i den soliga gläntan. Eller om man kanske hellre vill göra något helt annat.

torsdag 16 augusti 2018

På Äpplegatan bor Kent i ett vitt hus med segelbåtar på


Jag sätter på ett av de bästa album som gjorts. Det med den vita tigern på. Skivan, som är brandgul, brinner. Brinner, snurrar och bränner mjuka hål i trumhinnornas känsligaste delar. Textraderna hoppar mer än förra gången. Kanske som en påminnelse om att man inte lyssnar på musik på det här sättet längre? På stereon.

Det är låten som nynnas kvar sedan igår. Igår när vi åkte hem, efter att vi åkt lite bort. När vi åkte hem, strax efter att vi gått varvet runt sjön. Hand i hand. Med vägens trafiksus bara en bit bort. Det var något som vi hade passerat, innan. Husfasadens budskap, som en fysisk påminnelse om orden.

"Min släkt är full av hjältar/Decennier av slit/Brustna hjärtan, trötta leder/Deras stolthet bar mig hit/Nu är de gömda bakom stjärnor/Vid Vintergatans kant/Dom är glömda men dom talar/Genom pennan i min hand..."
"...Genom 57 kanaler/Satelliter i en ring och jag/Etthundra överklass poeter/Kan inte ge mig någonting/Jag har sprungit i ett liv nu/Jag sprang för att stå still/I jakt på ett mirakel när det fanns precis intill..."

/ur Elite
från Kents album Vapen & Ammunition
text & musik: Jocke Berg


<3
/helena