Äntligen! Här kommer det som jag kallar för del 9 i det fortfarande heta spåret i gräset. Nåja, på sin höjd ljummet nu då kanske, men ändå, vi kör väl. Frågan jag ställde angående del 8 (eller inte) kvarstår, men jag tänker att den kanske fungerar bättre som del 7 och att 7:an får flytta fram ett steg och bli del 8. Länkar längre bakåt hittar ni här, via del 8 (som numera är del 7...) Komplicerat är bara förnamnet, men skit i det, för nu ser vi framåt!
Här kommer i alla fall nästa del i Spår i gräset:
Nu ville hon ha tillbaka sitt liv. Omgående. Det kändes nästan som att be om lov, när hon frågat kommissarien om de behövde henne något mera nu.
-Nja, tja, det är svårt att veta. Kan inte uteslutas att vi behöver ytterligare upplysningar. Sa Peter Johansson.
-Men, jag har inget mer att tillägga, försökte Siri invända. -Inget mer. Hon studerade de tjocka ögonbrynen en lång stund innan hon klämde fram det hon verkligen undrade: -Är jag misstänkt på något sätt, eller hur verkar det?
-Inte i nuläget.
Inte i nuläget. Inte i nuläget?!? Så kunde det alltså gå, när man bara försökte hjälpa en medmänniska i nöd. Man kunde misstänkliggöras. Tanken svindlade.
Datorns fläkt surrade upprört och Siri kände sig fortfarande missmodig vid tanken på det senaste samtalet de haft i det beige tjänsterummet. Hon försökte surfa sig något mindre obekväm. Letade sig långsamt fram bland researrangörernas varmare breddgrader. På nåder fick hon lov att resa bort. Bort från den snabbt annalkande vintern. Även om kylan inombords kändes värre.
-Var tillgänglig bara. Håll mobilen laddad. Poliskommissarien hade förmanat henne, som om hon var en skolflicka. Eller en gammal stolla. En stollig fjolla. Aha, det är väl det han tycker att jag är förstås. Tänkte Siri.
Hon hade lydigt följd med på det som de kallade för begravningen, fast det känts fasligt genant. Rentav pinsamt. Begravningen, som mer kunde beskrivas som en minnesstund. Det tekniska runt kroppen var inte klart. Obduktionsprotokollet och liknande pappersexerciser var inte insatta i sina rätta, slutgiltiga pärmar. Det tekniska läget var fortfarande komplicerat. Därav en mer informell ceremoni först. En minnesstund. I skuggan av höstens klaraste färger. Utomhus - i det långa, envisa gräset.
Den gröna sluttningen var täckt av blommor. Mest röda. Inte så många vita som man skulle kunnat föreställa sig. Några rosa, några brandgula, några lejongula. Nästan ingen var klädd i svart, utom hon och kommissarien. Siri hade tillbringat den största delen bakom ett träd, medan de kärleksfulla orden om "han som bragts om livet" ströddes för vinden. Tallens stam kändes tryggt skrovlig mot hennes fuktiga fingrar, när hon betraktade det oklädsamt stora porträttfotot - som placerats så omsorgsfullt mitt i blomsterhavet.
De var ganska många, som samlats där, i minneslunden. Frun, Siri hade förmodat att det var frun eftersom hon grät så ljudligt. Det visade sig senare vara systern. Den verkliga frun - en grå mus med ditmålad, knallröd clownmun - var mera samlad. Verkade fokuserad på det praktiska. Höll koll på att alla visste var de skulle sitta sedan. Gravölet var verkligen öl. Och snittar med olika starka ostar och svart kaviar. Den löjliga dillkvisten överst ramlade bara av. Som barr som inte höll i sig tillräckligt hårt i tallgrenen. Golvet i den sparsamt inredda festvåningen fick snabbt en dilldoftande matta. Siri höll på att plocka bort en liten vippa från de trånga pumpsens ljusa sula, när den bleka kvinnan med den strama blusen och den talande munnen kom fram och undrade:
-Får jag prata lite med dig, innan ni går? Hon nickade lätt mot kommissarie Johansson, när hon formade det klädsamma ordet ni.
-Javisst, sa Siri.
Parkbänken var kall, men höstsolen var sällskapssjuk och Siri kände sig tacksam för inbjudan. En lång, lång stund fick hon sitta där, med ansiktet vänt mot himlen. Sedan visade det sig att kvinnan - som varit den döda mannens fru - bara undrade det som Siri hade trott att hon skulle undra. Två saker, undrade hon. Om han hade sagt något, när han låg där på marken. Och om det hade verkat som att han hade haft väldigt ont. Svaret var nej. Två gånger nej. Siri hade inte hört ett ord, möjligtvis något ofrivilligt ljud. Han hade definitivt inte yttrat något som hon kunnat tyda. Och ont verkade han inte ha. Han verkade medvetslös. Omedveten om sin utsatta situation.
Två veckor skulle hon unna sig. Två veckor, där ingen skulle påminna henne om det som varit. Varken det som förflutit den senaste tiden, eller det som pågått de senaste fyra åren. Snarare det som inte pågått. Saktat in. Avstannat. Fått motorstopp. Åren efter. Tankarna på Lovisa. Vem som hade dödat dottern. Och varför. Det ständiga malandet skulle kanske få drunkna en stund, i bruset från det stora vattnet. Tanken svalkade.
När de närmade sig parkeringen - plopp plopp - och kommissarien larmade av sitt privata grå fordon, med de tre bokstäverna K, I och A på, var det något som klack till i Siri. Det stod en röd bil intill vägkanten en bit bort. En röd bil med svarta revärer. Revärer. Hon kom ihåg att hon tänkt så, då, där i gräset, med rinnande näsa och den tunga kroppen framför sig. Långa, svarta fartränder längs den röda sidan. Den sida hon fått en skymt av när den forsade förbi. Bort från platsen där han låg.
-Där är den! Sa Siri.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar