fredag 31 mars 2017

En helg som inte snålar...


...med fålar. Eller fålar är det väl egentligen inte, för fåle betyder unghäst. Jämför med ordet föl, tycker SAOB. Ordbibeln som förövrigt förkunnar att ordet fåle har sitt ursprung ända bak i 1200-talet: "... sedan 1292 (testamente upprättat av Karl Gustavsson till förmån för bl.a. Skänninge Kloster ..."

Det är hästhoppningsfinal. Världscupfinal i Omaha. Om nu någon skulle ha missat det. Jag satt uppe i natt och upplevde Henrik och Mary Lou komma tvåa i den första finalhoppningen. I natt är det dags igen. Så kul. Och spännande. Men framförallt vackert. Och jag borde nog skriva Mary Lou och Henrik. För det är trots allt hästarna jag tittar mest på. ALLA hästarna.

Och så är det konståknings-VM samtidigt. Puh. Om, jag säger om, man inte skulle orka göra något annat än att sitta passivt i soffan, så är det full hopp-aktivitet på alla tänkbara skärmar.

Men. Jag hoppas att ni, vi, får möjlighet att göra lite annat än att bara titta också. Verkar varmt ute nu ju. Riktigt varmt, nästan 17 grader här på termometern as we speak. En skön helg önskar jag er, oss, alla!

<3
/helena

ps Svenrobert Lundquist heter konstnären som har gjort skulpturen, som är förlaga till min bild ovan. Ni som har varit på Liseberg nyligen kommer säkert ihåg den. Nämnde konstnär har också gjort Kal å Ada utanför entrén till den stora nöjesparken, och skulpturgruppen - med hunden! - som finns på fisktorget i samma goa stad - Göteborg.

torsdag 30 mars 2017

Deja vu. Konsten att leva.


Lyssnar på Beyoncé och känner mig splittrad. Den här tiden får mig alltid att känna mig splittrad.


Den här tiden, när marken äntligen har torkat upp något och det börjar bli så vackert i skogen igen. Längtar inte ihjäl mig efter de nya löven, de kommer tids nog. Tycker de kala stammarna har sin egen skönhet. Sitt eget berättigande. Något sakralt. Något äkta, oförställt.


Tänker mycket på den här rundgången just nu, på att vi inte kan leva utan den. Årstidernas ständiga rullande. Det återkommande. Våra vanor. Vardagen som rullar på. De motstridiga känslorna runt det, som vi aldrig riktigt kommer runt. Vardagen som lika delar boja och välsignelse. Det rullar på. Vi känner oss fängslade. Och trygga.

Splittrat. Motstridigt. Ofrånkomligt. Upprepningen. Mantrat. Konsten att hitta balansen. Behålla nyfikenheten. Se det nya i allt det invanda. Hitta guldkornen mitt framför näsan. Leta och leta och leta efter allt det vi egentligen inte behöver leta efter. Tänker - att det är lite det som är själva livet. Själva konsten.

<3
/helena

ps Bland mina egna, personliga mantran finns sakerna jag vill göra och aldrig verkar få gjorda. Mycket i vardagen förstås. Men också mycket annat. Som att möta våren i Skåne. I Brösarp. I helgen (31 mars - 2 april) är det dags för de oförvanskade antikviteterna igen. För oss som aldrig verkar få tid att komma dit finns i alla fall möjligheten att scrolla runt bland föregående års utställda saker-med-inbyggd-historia.

onsdag 29 mars 2017

Ögon känsliga för gult


Har inget att säga egentligen, orkar inte. Dagen är slut för längesedan och jag också. Men är man envis så är man, vill man hinna med det ena och det andra, som man har bestämt att man ska hinna med, så vill man.

Man. Det var otroligt vad många män jag lyckades klämma in i ett enda stycke. Man. En del vill inte säga man alls längre, de vill säga en istället. En tycker si och en tycker så. En undrar ju. Och så vidare. Men jag vill säga man. Jag tänker fortsätta säga man. Trots att jag är feminist. Kanske till och med på grund av att jag är det. Man betyder människa på engelska och därmed har det inget med kön att göra från början. Man betyder helt enkelt människa, och det är vi ju trots allt allihop (även om man undrar över en del presidenters väldigt inhumana agerande just nu, men det är ju en helt annan sak). Därför tänker jag, på grund av det rent språktekniskt korrekta, fortsätta att säga man.

Även om jag gärna säger kvinna också. Helst säger jag kvinna, bara för att det genom historiens gång har sagts alldeles för lite. Kvinna, kvinna, kvinna! Undrar hur många gånger man skulle behöva upprepa det för att utjämna de historiska - och nuvarande - ojämlikheterna mellan könen? En sisådär triljoners biljoners miljoners gånger eller så. Minst.

Gult ja. Visst är det lustigt hur ögonen alltid dras till gult vid den här tiden. Även om det oftast slutar med att man köper något blått. Eller rött. Eller grönt. Bright light bright light! Gulradarn går liksom på konstant högvarv vid den här tiden. Det är det nya ljuset som spökar. Och den stundande påsken förstås. Även om jag alltid tycker det är fint med gula inslag i inredningen. Gult var min första favoritfärg. Älskade gult när jag var liten. Om jag tittat in i garderoben idag, så finns det nog nästan inget gult där numera. Bara något enstaka linne eller så. Kanske skulle köpa något piggelin-gult att dra på sig ändå. Idag (igår) köpte jag en röd blus och en blå och en melerad. Alltsammans för tjugofem kronor. Jodå. Bara i second handvärlden, mina vänner. Bara där.

:)
/helena

måndag 27 mars 2017

Porslinsblommor


Får det lov att vara en korg färska, nåja, blåvita blommor ifrån Gustavsberg?

Gustavsberg med f förstås. Mellan 1924 och 1941 tillverkades dekoren som kallas/kallades Gefion (enl Signaturer.se). Vilket konstigt namn förresten, är det inte det? Vad kan det betyda...Gefion. Ingen aning. 

Men fin är den. Alldeles så där krackelerad, och beige istället för vit, på grund av förmodad flitig användning. Finns inget som är så vackert, som tidens egen stämpel.

<3
/helena

ps Skulle kunna vara en skiljefråga på en av vårens tipspromenader: Hur många olika dekorer i världen finns det? Svaret: Hur många som helst! Finns ju de som samlar på alla de får syn på, åtminstone från en speciell, utvald porslinsfabrik, som exempelvis Gustavsberg. Men jag köper bara hem dem som jag inte känner att jag kan leva utan, som den här.

söndag 26 mars 2017

Åt myror och köpte fiskar


Nja, inte riktigt. Försökte få mannen att köpa en skjorta med fiskmönster, inne på Myrorna. Jag (fisk som jag är) tyckte den var himla fin. Fina fisken. Fina fiskarna. Men han ville inte. Äsch. Synd. Han var väl för hungrig eller nåt. Blodsockerfall. Typiskt fall av blodsockerfall. Kunde inte tänka klart. Tankarna var väl som grumligt sjövatten kantänka. Eller så gillade han den helt enkelt inte.

Hursom. Åt våfflor gjorde vi inte, för det gjorde vi redan igår (i fredags). På auktionen. Jo, vi kom iväg en sväng på slagauktion, i elfte timman. Hade spanat in en matta på deras webbsida, men den hade fläckar och såg lite luggsliten ut. Annars gillade jag verkligen färgerna. Ljusgrön med rosa inslag. Men våfflorna var supergoda och det var en kul auktion. En massa Musselmalet. En gullig, blå undulat som många ville ha. Garner i mängd och parti. Ett snyggt rutigt skåp som ingen ville ha, inte ens för en tia. Konstigt, jag ville jättegärna ha det, men orkar inte rensa ut något så att det skulle få plats.

Back to lördagen. Blev ingen bokmässa. Tyvärr. Knasigt nog. Livspusslet ville inte lägga sig tillrätta som jag ville. Småtöntigt ord det där förresten - livspusslet. Vore bättre om de hade mer sådana saker - myspysiga författarbesök och sådant när novembermörkret ligger tätt. Eller när de sista kalla januaridagarna lämnar mycket i övrigt att önska. Vädret var för fint för att gå på bokmässa. Låter lite som skyll, jag hör det. Särskilt när jag erkänner att det gick bra att gå in på Myrorna - i samma fina väder...

Brukar lova mig själv att inte gå i affärer mer än nödvändigt när klockan har slagit den 25:e. Men kunde inte låta bli att gå ut och spana efter mattor. Har man fått en fix idé så har man. Vill så gärna ha en större matta framför soffan, skulle vara snyggt. Men det slutar säkert med att vi behåller den vi har. Snygga (second hand-)mattor (som passar vår budget) växer inte på träd.

Fotade en sak jag tänkt fota länge. Så häftig. Visar mer av den senare.

Fin dag. Förutom att jag hade för mycket kläder på mig. Vårkänslor!

<3
/helena

ps Är det här med Earth Hour helt passé eller? Vi hade nästan helt mörkt här hemma, vi fuskade visserligen lite eftersom vi inte var hemma. Men vi åkte förbi ett otal bostäder på vägen hemåt under själva timman och kunde konstatera att inte ens vart sjunde hus/lägenhet hade släckt. Lite trist, tycker vi. Till och med fritidsgården vi passerade hade helt lysrörsupplyst. Tråkigt. Tycker folk inte att den här lilla gemensamma manifestationen för att sätta den överdrivna elförbrukningen i fokus är viktig längre? Bara för att vi använder LED-lampor numera går det ju fortfarande åt en förfärlig massa energi till alla andra elektriska apparater vi använder hela tiden (guilty as we speak...). Släckte ni?

fredag 24 mars 2017

Får en bokmässa plats i ett ps?


Hade tänkt strunta i att tipsa om bokmässan. Tänkte lite som så; att alla som är intresserade med största säkerhet redan vet att den äger rum i morgon, lördag 25 mars kl 10.00 - 17.00, på Hemgården. Sedan tänkte jag om, fick dåligt samvete, tänk om det är någon, någon enstaka som har möjlighet att gå dit, som har missat att Borås, min lilla fina - storartade - bibliotekshögskolestad ska kavla upp bokärmarna och arrangera sin första egna bokmässa! För tänk om denna någon råkar kika in hit, till lilla mig, just nu, i alldeles lagom tid för att inte missa att gå och se - och höra! - på Rebecka Åhlund och Johan Hilton och en hel rad andra mer eller mindre väletablerade bokmänniskor med någon form av Boråsanknytning? Hur kul vore inte det, om allt det råkade sammanfalla, menar jag? Hur kul som helst!

Alltså är svaret på frågan ja. Ja, en hel bokmässa kan faktiskt få rum i ett enda litet ps, eftersom redaktionen för eviga kvinnor (läs jag) tycker att just bokstavskombinationen p och s kan vara något av det livsviktigaste som finns. (PS kan ju dessutom vara en förkortning av estradpoesi-tävlingsformen Poetry Slam).

Gå in här, på Hemgårdens hemsida, och läs hela det ordvänliga programmet. Finns något för alla åldrar att ta del av. Från sagostund till dödsångest. För att uttrycka det något koncist och precis lagom krasst.

Kanske ses vi där.

<3
/helena

ps Hur symptomatiskt, hur betecknande, för en riktigt bra bokdag? När jag skulle skriva in dag och tid och sådant råkade jag skriva lärdag istället för lördag? Glad smiley på det!

Happy!


Tuppen och jag, eller om det är en hen, vill påminna er om att plocka fram påskpyntet i tid. Plocka fram lådan, kassen eller vad ni har och passa på att gå igenom dem och rensa ut sådant ni inte vill ha kvar. Lämna in tuppar och hönor och ägg och fjädrar och allt vad det kan vara till någon av välgörenhetsorganisationernas second handbutiker. Myrorna eller Erikshjälpen eller Röda Korset eller vad/vilken som ligger er närmast om hjärtat. Så hinner de få in en massa fint som kan säljas vidare nu innan påsken äntligen är här om några veckor.


Jodå, var duktig och lämnade in ett par tuppar här i veckan som just gått. Annars brukar jag oftast komma på att lämna in utrensat helgpynt precis efter själva storhelgen har passerat. Innan varje jul brukar jag tänka, tänka alltså, att jag ska rensa bland alla olika sorters jultallrikar som jag har samlat på mig genom åren, men när Knut precis gått runt knuten visar det sig att jag ändå inte har hunnit/kommit ihåg det i tid.

Eller i tid och i tid, det är klart att man kan lämna in påskpynt och juldekorationer när som helst under året, men det är ju extra trevligt om det finns mycket fint att välja på nu när många går in i second handaffärerna för att hitta lite "nytt" och fräscht att pryda påskbordet med. Så, fram med lådorna märkta påsk nu då!

Annars har tuppen och jag kommit på att man inte behöver vänta ända till påska med att vara lite glad. Vi tar en Happy weekend redan nu, tycker vi.

:)
/helena

ps Förresten lämnade jag in en adventsljusstake häromsistens också. Bättre sent än aldrig liksom. Eller om jag helt enkelt var ute i väldigt god tid för en gångs skull?

torsdag 23 mars 2017

Amazing myller


"Ditt liv är ditt eget
Du äger din tanke och tid
Låt ingen ta det ifrån dig
Älskling,
du är en speciell individ"

På väggen har Anna och Mattias textat en vers ur favoritlåten "Little Willy John" av Peter LeMarc. Så står det i bildtexten bredvid bilden på väggen i Hus & Hem (Nr 12 2008). Jag har aldrig varit speciellt förtjust i väggord. Varken före, under eller efter perioden när det var som mest inne och rätt. Men ibland, när det känns på riktigt - äkta, personligt och speciellt utvalt - faller till och med jag.


Hade tänkt skriva färdigt en text om tid som jag håller på med, skulle blivit något in hit också på det temat tänkte jag, men jag hann inte... Allvarligt talat ligger jag rejält efter i mitt veckoschema på grund av den motsträviga kroppen, men jag har fått en del annat gjort istället. Bland annat bläddrat och sorterat i en massa gamla inredningstidningar. Oftast slänger jag eller behåller, antingen eller. Klipper sällan ur och sparar på någon enstaka sida. Men ibland hittar jag något helt oemotståndligt, i en tidning som för övrigt känns ganska färdigläst.


Amazing myller. Med en och annan inzoomad, sinnrik detalj. Det är nog det närmaste jag kan komma för att beskriva min egen inredningsstil, om jag inte får använda de givna orden: vintage och de-redan-använda-tingens-magi-och-historia.

Den som säger att inredningsmagasinen bara handlar om glättig yta, har nog aldrig läst någon. Jag menar verkligen läst. Förmodligen har den, som tror att hur man bor enbart är en världslig sak, bara bläddrat hastigt och tittat på bilderna. Vet inte hur mycket klokskap och praktiska råd jag fått mig till livs just via dessa månatliga hemmagasin. Just nu prenumererar jag inte på någon tidning alls (mer än morgontidningen), därför tycker jag det är extra kul att titta i dem som ligger här hemma och skräpar och har några fler år på nacken. Kan inte låta bli att åh:a och ah:a och förundras över hur snabbt minimalism förvandlades till maximalism för att sedan plana ut något igen. Hur lattefärgat övergick i det klassiskt Stockholmsvita, med en lätt, kort touch av puderpastell, för att sedan mörkna ner i nyanser som havsbottenblått och urskogsgrönt.

Roligast är det ju ändå att bläddra i de nyare årgångarna, även om bildredigering och styling verkligen har "löpt amok" på senare år, allt är så välregisserat. Nästan så att de naturliga skuggorna inte får falla naturligt längre. Till och med motljus motas bort. Visst är det snyggt med det krispigt klara och distinkta, men ibland tycker jag något väsentligt går förlorat i allt det knivskarpa. Charm kanske. Levande, tillåtande liv.

I den cirka sju och ett halvt år gamla septemberupplagan (NR 7 2009) av Elle Interiör - numera Elle Decoration - hittar jag den ständigt levande modeikonen Coco Chanel. Hon, som befriade den kvinnliga kroppen. Hon, som skapade kläder så att kvinnliga kroppar också kunde röra sig ledigt och lätt och luftigt genom tillvarons krokiga krumbukter och knasiga kringelikrokar. Tydligen tyckte hon bara till en enda gång om heminredning - åtminstone offentligt - då sa hon något evigt klokt. Förstås. "Våra hem är våra fängelser: vi måste återta vår frihet i sättet att inreda dem."

Amen.
   
:)
/helena

ps Ja, det är en dammtuss på golvet där nedanför stolen. Det yr lite när jag plockar bland de allra äldsta tidningshögarna, annars är det faktiskt ovanligt väldammat här just nu, för att vara mitt i en något påfrestande energisvacka. Om det finns någon nackdel med inredningsstilen Amazing myller, så är det väl just det tunna, vita dammlagret som ständigt vill hoppa upp och lägga sig till vila på alla tingen. Annars är det bara bra. Myllrande bra.

onsdag 22 mars 2017

No title


Såg snö genom rutan. Hörde spöregn på taket. Åt kroppkakor för första gången på jättelänge. Lämnade och hämtade i second handbutiken - sötnosar ut och ett par klädesplagg in. Redigerade en tupp. Rensande ut videofilmer - t.o.m. en dinosaurie som jag måste acceptera att VHS:ens dagar är över för länge, länge sedan. Åt glass - Himmelsk röra. Hade nästan inte ont i halsen alls. Sov för lite. Skrev ändå mindre. Var glad ändå.

:)
/helena

tisdag 21 mars 2017

Sitter och nattjobbar. Borde nog krypa till kojs.


Med ett öga på skärmen framför mig och ett annat öga på TV:n, tänker jag på hur märklig formuleringen om Dian Fossey är. Ett avsnitt om några av de märkvärdigaste djuren på jorden flimrar förbi och jag tänker på det jag alltid tänker på när jag ser de majestätiska silverryggarna - boken jag läste som tonåring. En av de där läsupplevelserna som stannat kvar.

Om en kvinna som valde ett liv dedikerat till djuren hon lärde sig att kommunicera så bra med. De dimhöljda bergens gorillor. En av de bästa böcker jag läst. Surprise va? Att en av de bästa böckerna jag har läst, handlar om djur. Eller hur. Men jag hittar den inte. Inte i bokhyllan i alla fall. Får titta djupare och längre in i bokskåpet. Imorgon. Om några timmar. Om några timmar är det (i)morgon. Hittar jag den inte där, då kanske, kanske jag köper ett av exemplaren på Bokbörsen. Fast ni vet ju hur det är, ibland blir man bara besviken när man försöker återuppleva en stark upplevelse man hade för länge sedan.


Nåväl, som vi gamlingar säger. Hehe. Borde nog sova istället, vet ju fortfarande inte om det blir något av det här nysandet eller inte, men något litet vill jag få gjort innan jag somnar. Skulle kanske vara lättare att få till några vettiga meningar om jag kunde fokusera på något annat än att surfa runt på IMDb OCH titta på TV OCH titta in här till er. Hm.

Nina Hoss. Låter namnet bekant? Astrid i Homeland. Att Claire Danes är en av världens skickligaste skådespelare är det väl knappast någon som tvivlar på vid det här laget, men hur många känner till Nina Hoss? Om du också kommer sakna henne i Homeland vill jag påminna om filmen Phoenix. Så bra. Riktigt bra. Skrämmande bra. Nina Hoss' sårbara agerande tillför handlingen en extra dimension, minst. Se den.

"En märklig kvinnas upplevelser under tretton år bland bergsgorillor i Afrikas regnskogar". Skulle man säga så om en man, en man som utförde ovärderligt vetenskapligt arbete? Märklig. Märklig formulering, tycker jag.

<3
/helena

ps Bli inte rädd, Spindelmannen bor här. Så skrev jag på en lapp som jag satte upp på dörren in till badrummet. Ett typiskt vårtecken att spindeln flyttat in under badkaret igen? Eller det kanske inte är samma? Måste erkänna att jag inte har en aning om hur gamla spindlar kan bli. Mannen är nämligen lite rädd för spindlar (han skulle säkert tycka att formuleringen "har respekt för dem", skulle passat bättre in här), tycker inte badrummet är stort nog för dem båda. Jag gillar spindlar. Tvestjärtar däremot, det är en annan sak, fast jag skriker inte längre när jag ser dem. Och tror inte att de ska flytta in i öronen när jag sover. Snart är det tid för kryp av alla de slag. Snart är det sommar, mina vänner. Ja, jag vet att snart är ett relativt begrepp. 

måndag 20 mars 2017

Pälsmössa av


Vårdagjämning! Även i bokhyllan.


Visserligen var hon väldigt söt i sin vintermundering, men nu börjar den allt bli lite varm.


SSSCCCHHH. Vi måste vara tysta. Hon läser ju - Malala.

:)
/helena 

ps Läste ni om floden (vårfloden?) som fått mänskliga rättigheter? Jo, det är sant. Åtminstone enligt artikeln, under rubriken "Flod får status som person", på SVT-Text den 16 mars: "Är naturen ett levande väsen - juridiskt sett? Vissa delar är tydligen det. Nya Zeelands parlament har gett Whanganui-floden status som person. -Den kommer att ha en juridisk identitet med tillhörande rättigheter och skyldigheter, säger justitieminister Chris Finlayson. Det unika beslutet innebär att floden kan representeras av advokater i en rättsprocess. Floden är viktig för ursprungsbefolkningen maorier. En lokal grupp har kämpat för flodens rättigheter sedan 1870-talet." Heja! Säger jag. Förstås. Även om jag inte kan låta bli att undra över den spännande frågan - vilka skyldigheter en flod kan tänkas ha?

söndag 19 mars 2017

Hittar inte rätt metafor, vi kör ändå


Orden har kommit ut. Sagt sitt. Talat till hjärtat. Pennan är nedlagd. Tangenterna tillfälligt tysta. Poesitävlingen är avgjord. Juryn har kliat sina huvuden klart. Vinnaren är utsedd, och förhoppningsvis alldeles snart också hyllad.

Mannen har guidat några högstadieklasser i konsten att uttrycka sig med hjälp av diktformatets oändliga möjligheter. Så få ord kan säga det mesta - och största - som finns att säga. Det blir så tydligt när man läser ungdomarnas texter, att det mörka och det ljusa går hand i hand. Tror det var Eva Dahlgren som skrev något i stil med: Svarta ord på vita papper blir så svarta... Kontrasterna är aldrig så tydliga som när man är ung. Skrattet som ständigt bubblar i magen, tårkanalerna som alltid står på glänt.

Som fotspår på en nykrattad grusväg. Som fuktig jord under torra vinternaglar. Som kaksmulor mellan lakanen. Som...

Jag hittar inte rätt metafor, men jag vet att hoppet är det som lever längst. Och att vi behöver kontrasterna, hela registret av toner. De mörka också. Men det vita, ljusa, lyser mest. Även när allt känns becksvart lyser något annat snart igenom. Det måste vi tro. Det måste vi fortsätta tro på. De unga människornas ord får mig att tro. På framtiden. En ljus framtid, där vi inte blundar för mörkret.

Ni kanske tycker att det här är väldigt fräckt, men jag tänkte ta mig friheten att börja med att publicera fragment ur dikterna som lämnades in. Meningar, som gjorde extra stort intryck på mig. Jag publicerar dem utan namn, som en enhet. Låter varje fras tala för sig själv, samtidigt som den får ingå i ett sammanhang. Som en ordens mini-antologi:



"... Jag glömmer aldrig dom dagar jag var med dig. ..."


 "... en känsla som jag gömmer mig ifrån men jag kan inte gömma
 mig själv från den så länge till ..."


"... Ingen kan simma, ingen kan rymma ..."


"... Jag kan skriva om sommar, vinter eller vår...
men de vill ju ingen läsa om längre! ..."


"... den som gråter
gråter inte för att den är svag ..."


"... Vi är parallella linjer... ..."


"... med en duns känner jag marken under mina fötter,
du räddade mig, ..."


" ... Denna dikten innehåller många rim som slutar på å.
Det är nog för att jag vill att allting ska bli så
bra som det kan bli.
Nu så slutade det på i. ..."




<3
/helena 

ps Passar på att tacka Borås Tidning för de substantiella priserna, som vi hoppas ska inspirera till vidare utforskning av skrivandets och läsandets världar. Ett stort tack riktas till snälle Herr Bokrecensenten som låter oss "ärva" nya, intressanta böcker att förmedla vidare till de unga deltagarna. En varm tanke går också till berörda lärare på Särlaskolan, samarbetspartnern Studiefrämjandet och de engagerade jurymedlemmarna (klappar mig själv lite på axeln nu).

lördag 18 mars 2017

Kärnfullt?


-Har du lyft på locket till burken med äpplen nyss, undrade mannen. -Nä, sa jag och la till ett -Hurså? Så kom han ut från köket och fram emot mig med ett äpple i högsta hugg: -Lukta, så förstår du. Och jag förstod. Ljuvligt! -Något rätt måste de väl göra i Polen ändå, frågade sig mannen retoriskt. -För nu finns det ju inga äpplen att köpa från något mer närliggande ställe, och då måste de väl göra något rätt, när de kan dofta så här gott trots ett antal fraktade mil? Eller finns det äppelparfym som de sprutar på dem, för att man inte ska kunna låta bli att köpa? 


Mannen alltså, en kul typ. Men faktum är att det är svårt att göra rätt med maten. Vad ska man köpa och inte? Brukar åtminstone försöka köpa frukt och grönt från så närliggande områden som möjligt, när det är möjligt. Det vill säga inga Granny Smith (mitt gamla favoritäpple, som ett grönt sagoäpple...) längre. Äpplen från övriga, hyfsat närliggande delar av Europa, när de svenska är slut. Men det är svårt, för bananer växer ju inte direkt på björkar - och bananer är det ju jättesvårt att leva utan.

Så det är bara att jämka och försöka och göra så gott man kan. De israeliska/palestinska apelsinerna är så underbart goda, men ibland få man stå över det mest exotiska till förmån för något mer närliggande, ibland får man unna sig en Jaffa-apelsin. Sallad på vintern odlas i energislukande växthus, säger de som vet, så då får man äta lagrad vitkål istället. Och morötter och potatis från i höstas. Det ÄR svårt att vara miljövänlig vad det gäller maten, det är svårt som lekman att veta vad som egentligen är det mest miljövänliga alternativet. Man kan bara göra så gott man kan. Alla kan göra något, tänker jag medan jag hör mannen mumsa på sitt ljuvligt doftande äpple.


Men det här kanske inte blev så dumt ändå? Först tänkte jag, med förkylningsviruset fortfarande hängande över mig som ett hotande orosmoln, att det här blir nog inget annat än ett inlägg i den berömda - för att inte säga ökända - kategorin "Hellre än bra", men nu undrar jag om det inte blev lite bättre än så, trots allt. Hittade några eftersläntrande foton från utställningen med färgsprakande retrobroderier. Lite småsuddiga är de förstås, men de känns ändå okej att visa er.


Verkar vara en vacker, men något snålblåsig, helg utanför fönstren. Känns nästan som om det kunde varit påsk. Den hägrande påsken ligger fortfarande några veckor fram, kanske inte så dumt att den är sen i år, då hinner det bli lite varmare - och mindre grådaskigt - tills vi får de sköna, gula semesterdagarna. Bjuder er på några mjuka fjäderfän som lite längtansfull uppvärmning.

Som sagt, det har inte brutit ut än, eller läkt. Inbillningssjukan, eller vad det nu är som kliar i ögonen. Längtar ut, gör jag. Och kameran.

Sköt om er.

<3
/helena

ps På tal om kunskapens frukt. Om det finns en enda person i hela världen, som på riktigt är smartare än en femteklassare, så måste det väl ändå vara hen som kom på själva programidén Smartare än en femteklassare? Så himla bra program!

fredag 17 mars 2017

Inbillningsbacill


Man vet ju aldrig, vad som göms i snö. Vad som sedan bara smälter bort. Och vad som till slut blir kvar. Lite sådant funderar jag på just nu, alltmedan det svider i halsen och sticker i näsan.


Önskar så hett - lika het(t) som en kopp honungsvatten - att det bara är en inbillningsbacill. Om jag klarat mig utan vinterförkylning hittills, så ska jag väl inte behöva möta våren så - med snor. Håll alla tummarna, för en snorfri vår. Lät ju nästan lite poetiskt, så poetiskt snor nu kan vara. Olika färg kan det i och för sig ha...

Nej, förlåt, det blev äckligt. Ville mest titta in och önska er en bra start på helgen. Alltså: Bra helg på er!

<3
/helena

ps David Zinn heter konstnären som kan få gatubilden att börja leva. Och jag skulle, mer än gärna, bläddra bort en stund i den här boken: Temporary Preserves, Chalk Art by David Zinn.

torsdag 16 mars 2017

Throw back litter box


Sitter här och tänker på döden, eller egentligen inte. Katter däremot, de tänker jag ofta på. Fortfarande, fem år efter att min pälskling förbrukat sitt allra sista liv, hajar jag till när det ligger en svart tröja på stolen hon brukade spana ifrån. Eller om det hamnat någon mörk grej exakt på platsen i soffan, den som hon brukade ockupera.

Det är mars, därför skickar jag in de rara papperskatterna igen. Pappersskatt i en lång lång rad. Hihi. Ni undrar kanske varför jag fnissar? Jo, jag läser på insidan av CD-konvolutet till Dusty Springfields' album Reputation från 1990, och kan inte låta bli att fnissa när jag kommer till tacklistan. Först: I'd like to thank my producers... yada yada en massa människor yada yada. Eller bla bla bla, om ni föredrar det. Sedan kommer det, dedikationen som jag inte kan låta bli att fnissa åt:
"... This album is dedicated to MALAYSIA, my late cat, who waited 'til I'd finished singing before losing a battle with a car in England's green and pleasent land. May the great litter box in the sky have room for us all."

Hihi. Så sorgligt. Och fint. Och lite knäppt. Och kul. Därför fnissar jag.

:)
/helena

onsdag 15 mars 2017

Snaps utan sugar


Det är superduperljust i sovrummet, och trots att fönstret bara är öppet en halv millimeter så måste jag stänga det. Utanför far de knastertorra, överlevande löven förbi, som om de vore statister i en naturfilm om våren.

Funderar på att sätta upp en tallrik till i köket. Och så har jag förälskat mig totalt i huvudpersonerna i min nya födelsedagsbok! (Tack, Mamma & Pappa!) Skulle kunna citera något från varje sida. Sida upp och sida ner med visdomsord.

Nöjer mig nu med det fina förordet av Petter Eklund: "Inför sin 80-årsdag sade en vän: Det känns precis som att vara åtta. Jag vaknar varje morgon och undrar vad som ska hända idag ... Livet har inte med ålder att göra, det är inget som rinner bort med åren. År är ett klumpigt sätt att räkna, men om vi lägger samman den räknade tid som människorna i Patina har levt, blir det över 1000 år. Det är en oändlig rymd av händelser och erfarenhet. Ändå, när vi har besökt personerna i den här boken har vi inte träffat "gamla" människor, tvärtom, livet har bubblat i dem: nyfikna, kloka, skojiga, läsande, undrande, klarsynta - och framförallt har de varit sig själva. Tiden har mejslat ut personligheterna. Den har också gett deras hem sin egen inbodda skönhet, sådant som inte kan snabbköpas. De visas sällan i inredningsmagasin. Äldre hem tycks vara en förbjuden zon i media. Varför? Vi har bjudits in, blivit överraskade och förtjusta. Minnen av yrkesliv, städer, resor, människor trillade som pärlor. Vissa är rädda för att bli gamla. Det är inte farligt, det är ett äventyr. Nya landskap väntar. Låt oss inleda med Lou Reed och låten 'A Gift' från 1976: '... like a good wine I'm better as I grow older...' ..."

/ur Patina, Långa liv & Årgångshem
av Petter Eklund (Patric Johansson, Marja Pennanen)
Bokförlaget Arena

Ni hör ju! Allt är skrivet så inkännande och avslappnat, fast liksom avpassat på ett sätt som passar varje personlighet. Bilderna, fotona, är tagna ur alla upptänkliga - kärleksfulla - vinklar. Och orden och erfarenheterna som förmedlas vill jag helst av allt bara trä upp på långa, långa strån och sedan njuta av dem länge, länge. Som smultron.

När jag lägger huvudet lite på sned i solljuset, ser jag att jag redan har repat framsidan. Lite typiskt mig. Kan inte låta bli att bära med mig böcker vart jag än går. I sängen ligger de kvar och drar sig länge, stör min nattsömn, fötterna får inte plats för alla rektanglar som ligger uppslagna och halvlästa. Men vad gör det? Är det något som för störa mig så är det böcker. Böcker. En ekvation av erfarenheter. En ackumulerad visdom. Sådana böcker, liv, är det en ynnest att få ta del av.

Nu ska vi tydligen äta smarrig glass här!

Och jag som inte ens har hunnit nämna Alma Haag. I kartboken har jag lagt ett bokmärke i Sparlösa, det är inte så långt härifrån. Hoppas på en utflykt dit snart. Se K-Specialen om Alma. Upphovsmannen var en kvinna. Av Wanda Bendjelloul, Arianna Bommarco Catomeris och Katarina Hellberg. En varm skildring av en kvinnlig pionjär. En hel resväska full av hennes foton ledde till att en märkvärdig historia rullade upp sig. En film om en kvinnlig pressfotograf före sin tid. Flera kvinnliga fotografer medverkar och delger oss sina berättelser om hur det var (är) att beträda traditionell manlig yrkesmark.

:)
/helena

ps Förra gången jag nämnde boken: Patina, Långa liv & Årgångshem länkade jag till Bokförlaget Arena, så det gör jag inte den här gången. Den här gången vill jag vara snäll och tipsa er om att boken är en av årets bästa REA-fynd. 109 kronor kostar den tjocka, vackra boken. Finns fortfarande kvar att beställa hos flera av våra stora nätbokhandlare. Åtminstone fanns den det när jag senast kollade.

tisdag 14 mars 2017

Backspegeln - en reflektion


Ibland ruttnar jag rejält. Ja, tröttnar på att allt, precis allt, kan missförstås. Att det finns de, som seriöst tror, att jag sysslar med vintage, saker med historia, på grund av att jag tror att det var bättre förr. Att jag är en av de som tror - och vill (hemska tanke) - att vi ska gå bakåt. Gå tillbaka till det som varit. Och ja, jag vet att allt alltid kan missförstås och att det därför är väldigt liten vits att gå i försvarsposition titt som tätt. Men ibland ruttnar jag bara och måste få reflektera. Och förklara.


För det första tror jag att många av oss, som bryr oss om det som varit, verkligen bryr oss om framtiden. Vi vill återanvända och bevara och skona miljön. Vi vill reflektera och dra lärdom. Någon påpekar att det inte går att dra lärdom eftersom nya misstag ständigt begås, alltså misstag som inte begåtts förut. Det tror jag är en sanning med modifikation, för om man tittar bakåt, bara några hundra år eller så, så förstår man att de allra flesta misstag redan har begåtts, om och om igen. Det är bara människorna som är nya. Och egentligen är ju inte ens vi nya, eftersom mycket i våra kroppar fortfarande är inställt på stenålderstid.

Enkelt uttryckt, tror jag att det här med att se bakåt för att kunna komma framåt är nyckeln. Enkelt uttryckt tror jag att det är precis som med backspegeln. Backspegeln är helt avgörande för att vi ska kunna köra bil på ett tryggt och säkert sätt, vi måste titta bakåt då och då. Men om vi tittar för mycket och för länge i backspegeln så krockar vi med något som finns framför oss. Det gäller att använda backspegeln med avvägning. En blick bakåt i rättan tid är nödvändig för att säkerställa att resan framåt ska fortsätta att fungera.

Jag är visserligen nostalgiker i en del sammanhang, det ska erkännas, men sällan på ett sätt så att jag längtar bakåt. Sällan, eller aldrig, finner jag mig själv önska mig bort till en svunnen tid. Mycket oftare önskar jag att jag kunde se in i framtiden. Se, att våra ungdomar kommer klara assimilation och samexistens över kultur- och landsgränser på ett helt annat sätt än vi har lyckats med hittills. Och mycket tyder på att mina önskningar kommer att slå in. Barnen, som lever sida vid sida i skolbänkarna - oavsett om de flytt från krig via farliga vatten eller levt hela sina liv i en trygg, svensk ankdamm - kommer hjälpa oss att se hur lika vi alla är. Det ger mig alltid en känsla av tillförsikt att tänka på det.

Ingen, som kan det minsta lilla om det som varit, kan väl på allvar vilja gå bakåt? Till innan vi visste vad bakterier var. Till innan vi förstod att man måste tvätta händerna innan vi opererar inne i folks bukhålor. Till innan vi visste vad karies var. Till innan vi förstod att socker var skadligt för tänderna. Till innan vi kunde bota så många cancersjuka. Till...ja, ni förstår säkert vart jag vill komma, vad jag vill säga.

Jag ruttnar på missförståndet att jag skulle vara en sådan som vill ha tillbaka ett samhälle från förr. Ett Hyland-land med TV-kannans svalnande kaffe kvar i Berså-koppen. Jag ruttnar fullständigt på att min sida kan locka till sig en stockkonservativ - i värsta fall nationalistisk och rasistisk - publik. Jag, som är den första att reflektera över alla fördelar med att vi har ett öppet och välkomnande samhälle. Jag, som tror på att blanda. Och ge. Inte stänga in oss i gammal, förljugen, förgången, unken lukt. Vädra på öppen gavel är min melodi. Vädra tankar och levnadssätt och åsikter. Lufta. Lyfta varandra. Kolla in varandras styrkor. Lära oss något nytt av varandras olika sätt att se. Och reflektera.

Suck. Vad tråkig text att behöva skriva. Vad tråkigt att behöva förklara, sådant som känns självklart för mig. Känns dessutom som att jag har skrivit exakt samma text förut. Historien upprepar sig? Hur vi än gör? Nej, det tror jag faktiskt inte.

<3
/helena

ps "... Främlingar kommer utifrån och tar med sig sitt. Då sker ett utbyte, man tar till sig det som kan kännas fientligt och farligt. Samtidigt ger man främlingarna av det man själv har - alltså assimilering. Det har sina mörka sidor, men hittills har historien lärt oss att det är värt det. Stora civilisationer har sällan uppstått genom att de slutit sig och försökt avskilja sig, från yttervärlden. ..." Olga Tokarczuk, ur Babel från i söndags, 12:e mars.

måndag 13 mars 2017

Jag kallar den Barfota


Kanske skulle jag kalla den Kall istället. Eller Balanserad. Eller Överspänd.

:)
/helena

söndag 12 mars 2017

Vi ska


gå barfota
leta snäckor
hämta andan
se måsarna
hålla andan
höra barnen
andas
stå på tå
i en ensam vrå
när ingen ser - kyssas
låtsas att vi andas
gå på klippor
leta stenar
hålla handen
hålla andan
leta vägar
våga vara
banala
hämta andan
lyssna
inåt

små
små
ljud
som
egentligen
inte hörs
andas
in
och
in
och
in
känna
doften
koftan
tätt
över
axlarna
små
små
små
antydningar
mindre
och
min
dre
hålla andan
hålla löften
hålla handen
andas
vi
ska
vagga
vaska
guld
vyssja
varandra
och
andas
långsamt
vi ska
viska
viska
vi
länge
länge
länge
det ska vi
du
och
jag
och
du
och
du
och
nu
och du



<3
/helena