Festliga blad i kvadrat

De här textila pappersarken alltså. Som jag har använt dem! Som jag använder dem! Sätter upp dem på väggen och klipper ur och använder i kollage. De är så vackra, i alla sin grafiska enkelhet. Och jag vet att jag har visat er dem många gånger förut, men nu behöver jag råd, förstår ni.

Tulpanraderna till vänster, satt uppe på köksväggen som grön inspiration under våren, nu funderar jag på vad som ska få ersätta dem. Festremsan till höger kanske? Fast jag vet inte jag - är den så festlig egentligen?

Tänk, att det har funnits en tid när man la ner så mycket arbete på ett förkläde? (Nu hör jag kidsen viska till varandra: Tänk att det har funnits en tid när någon använde förkläde!?!). Ett broderat förkläde. Och inte broderat hur som helst heller - här snackar vi finlir. Fin-broderi på en vardagssak. Vem skulle ha tid med det idag?

Det skulle vara lätt att tro att allt handlar om hedenhös. Stenåldern eller så. Men icke, här snackar vi bara femtiotal. Det är inte såå länge sedan som tiden till att brodera fanns. Den finns väl i och för sig fortfarande. Det är ju retro-rätt att slöjda och hantverka för fulla muggar nu, men det där verkliga finliret och en långsam anda, den är nog ohjälpligt passé på något vis. På gott? På ont? Både ock, gissar jag.

Nej, det får nog bli det här bladet som plockas fram. Ska nog rama in det. Eller fästa upp det på väggen ovanför köksbordet. "Middagsduk", heter den.

För vem hinner stryka på en äkta, textil finduk i dagens läge? För att inte tala om att hinna brodera en?

Eller vad säger ni?

:)
/helena

ps Älskar. Bara älska, att den långsmala duken - som benämns festremsa - har ett mönster som döpts till "Grå kvadrater". Haha. Festligt värre. Festligt - och grått.

Hej...tralalala...då.

Ett ljusgrönt hej.
Förstrött, som i förbifarten.
Sedan ett snabbt mellanspel på det.
Ett ackord.
Ett enda grepp, utan att vi nästan hann greppa vad som egentligen hände innan det var över.
Juni.
I ett nötskal.
Ett enda snabbt och koncist nötskal.
Hej och hejdå i ett andetag, liksom.
Juni.
Tack för grönskan du gav oss.
Och hoppet om att den ska få stanna kvar ett bra tag till.
En månad till. Eller två. Eller tre. Eller hur många som helst!

<3
/helena

Pride-Puss på er!

Tänkte att vi skulle börjar lite diffust...

...för att sedan följa upp med en något mer strukturerad.

Sedan tar vi en med frosting på.

Följer upp med en något mer vardagsgrå.

Följt av en sna...

...bb! För att därefter förföra med en riktigt djupt röd.

En naturlig på det. Organisk.

Och så avslutar vi med en som riktigt ruskar om dem i själva grundvalarna!

Jag har läst så mycket klokt den senaste tiden. Så mycket välgrundat och initierat. Så mycket kärleksfullt och förstående. Överbryggande och oblygt. Sedan har jag läst så mycket trist också. Ord sprungna ur rädsla för förändring. Ord som vill dra tillbaka oss flera hundra år. Flera tusen ibland.  

Kan orden hela och läka och förlåta allt som varit? Alla stigman? Alla okvädningsorden? Ja, det tror jag. Men kan vi fortsätta att vara förlåtande i evighet? Tolerera att människor lever i förgångna föreställningar? Kan vi bara låta det fortgå hur länge som helst? Kan vi tillåta framstegen att backa bakåt, gång på gång? 

Nej.

Går det alls att pussa bort det onda? Svaret är förmodligen nej, men jag tänkte ändå att vi kunde göra ett seriöst försök. Pussa Putin. Och Trump. Och alla andra gubbar som verkar ha svårt med att gilla olika. 

Gubbar - och en del gummor också för all del - som verkar ha svårt att gilla mångfald och kärlek över och under alla gränser. Tänkte att vi skulle försöka pussa bort deras rädslor och fördomar. Försöka pussa lite vett i dem. Försöka pussa dem bortanför konvenans och konservatism. Få dem att bryta upp ifrån sina egna invanda mönster. Försöka få dem att se och inse det jag ständigt citerar: Vi har bara varandra.

Vi har bara varandra. Därför, om inte annat, måste vi vara rädda om varandra. Låta varandra vara de vi är. De vi vill vara. De vi behöver vara - för att må bra och fungera och vara våra bästa jag. Vi måste bara få vara. Och få lov att älska. Älska vem vi vill, utan att be om lov. Lova vem vi vill evig kärlek, eller en stunds ömhet.

<3
/helena

ps Pride är i stan, om nu någon skulle ha missat det.

Och kanske skulle jag hållit den här texten en aning personligare, men det här handlar ju inte om mig, det handlar om oss alla. Vi måste värna allas rätt och lika värde. 

Men, jag kan väl berätta en liten personlig anekdot ändå, som jag kanske har skrivit in i era hjärtan någon gång förut? Jag minns faktiskt inte vilket, men jag minns de här ungdomarna som jag träffade efter Pride-paraden för ett par år sedan. Minns deras fråga till mig, på bänken där jag satt och väntade på att mannen skulle handla leverpastej på Maxi. Minns att de flinade så åt mig - när jag frågade om de gått i "kärlekståget". Nej, det hade de inte. Har du?!? Frågade de förvånat. Mer än ett ögonbryn höjdes när jag svarade JA. Sedan frågade de något i stil med om jag var lesbisk. Och jag svarade nej. Och inte bi- heller? Nej. 

Nu pressade de på lite, passade på, fnissande på sitt ungdomliga vis och undrade om jag skulle kunna tänka mig att bli ihop med en tjej då? Och jag sa ja. För det tror jag att jag skulle. För jag tror att man förälskar sig i en människa, inte i ett specifikt kön. Visst, man känner sig oftast mer eller mindre sexuellt dragen åt ett visst, eller flera håll, men det viktiga är just den människa du möter. 

Nu är det ju inte aktuellt för min del, fortsatte jag, för jag är redan tillsammans med min människa. Sedan  många, många år. Han är den bästa för mig. Därför är det kanske lätt för mig att säga att jag skulle kunna bli tillsammans med en tjej (snarare en tant...). I teorin är allt så enkelt, men i praktiken står många fördomar fortfarande i vägen för att det på riktigt ska kännas "enkelt" för vem som helst att få älska vem som helst.

Haha. Kan inte låta bli att skratta lite när jag tänker på slutet på min lilla anekdot. Mitt möte med en grupp ungdomar. Minen de fick när de såg att jag var ihop med mannen. Mannen, som många unga människor i vår lilla stad känner igen. Av flera anledningar. Bland annat var han visst med i en filmsekvens en gång i... Och så har han jobbat som lärarvikarie och arbetat som en av den muntliga poesins förespråkare i många år. Därav deras förvånade miner. Trodde jag, då. Sedan. Betydligt senare började jag förstå att de nog trodde att jag var alkoholiskt (också)?!? För där vi - mannen och jag - brukade sitta och vänta på bussen eller bara vara en stund - och åtnjuta konst och det lugna vattnet som flyter förbi - har jag senare förstått att en del som tittar en aning djupare i flaskan brukar sitta.

Så. Ni kan förstå att jag log/ler lite, när jag tänkte/tänker på deras miner. Och farhågor. Vilket skulle vara det värsta i deras ögon egentligen? Att jag skulle vara tillsammans med mannen och vara alkoholist? Eller dito och lesbisk?

Haha. Ni som känner mig vet att jag inte skulle backa en tum från att erkänna det ena - eller det andra, även om vårt samhälle kan göra det svårt att våga stå för vem - och vad - man är. Nu är jag ju inte alkoholist - tack och lov. Och inte heller lesbisk - lite synd, får väl bli i ett annat liv då kanske.

Det är viktigt att ALLA tar del i kampen för ALLAS lika värde och rättigheter. Men kanske särskilt viktigt att vi hetero-svenssons sätter ner foten i mångfaldsparaden och visar var kärleksskåpet måste stå - ÖVERALLT!

Vi måste få våra ungdomar att engagera sig i varandra. Få alla hetero-kidsen att hålla regnbågens flagga lika högt. För vi har ju bara varandra.

...& de redan använda sakerna & tingen däruti.

Om årtalet undertill stämmer, fyller hon jämt i år - 50 år! Haha, det betyder att hon är betydligt äldre än jag. Nåja.

L 167, heter hon visst. Men det tycker jag låter väl trist, så jag tycker vi döper om henne till...Pippi. Pippi med lätt blonderat hår och en väldigt djup solbränna.

Hon kommer från Goebel, Västtyskland. Hon kostade lika mycket - eller lite - som sin ålder, vilket kan bero på att hon är någon typ av andrasortering. Det skiljer och skiftar en del i glasyren här och var. Men vad gör väl det? Det gör henne bara desto mera säregen och speciell.

Hennes ljuskoppar är en aning för stora för vanliga julgransljus, men det kan inte hjälpas. Hon är ju så himla rar i sin ljusgula särk och sitt tjocka hår. Sjunger gör hon visst också. Åtminstone till advent. ;)

En rutig slips och en blommig blus fick också följa med oss hem från Alingsås.

En del smått oemotståndliga saker fick förstås stanna kvar där. Som den här broderade, blåtonade bonaden som satt uppflugen på väggen hos Röda Korsets second hand.

På Vinden (PMU) rotade jag fram ett gammalt motiv i ny tappning. Lite rolig att rama in i ett barnrum eller så, tänker jag. Den fick också stanna kvar, även om killarna i sina tidsenliga äppelknyckarbyxor verkade vilja cykla med hem.

Sedan greppade vi våra små fynd - en pin och en liten kvinns...

...och styrde glada kosan hemåt.

Ska vi prata lite pengar här på slutet? LITET pengar alltså. För etthundrafyrtiosex kronor, 146 alltså, fick vi:

• En rolig sommarbok till mannen (fylld med tråkiga gubbskämt... reds anm.;)
• En blus
• Två slipsar
• Två skjortor
• En mobil laddkabel till mobilen
• Hela säsong nio av Seinfeld på DVD (Äntligen! Som vi har letat efter den sista säsongen, den enda vi saknat för att serien ska bli komplett)
• En fin flicka av keramik
• En liten pin till mannens stora samling

Kläder och slipsar var dessutom både fräscha och hyfsat snygga. Det ni. Jag brukar bestämt hävda att jag numera avskyr - ja, nästan hatar - att handla på REA, men när second hand-affärerna sätter upp den röda skylten är jag, förstås, på G any day.

:)
/helena

ps Det var alltså vad vi fann i Alingsås. Och det här var alltså del två till det förra inlägget om Alingsås alltså. Alltså är alltså ett så himla bra ord alltså.

Alingsås alltså...

Vi kikar in i staden jag aldrig kan tänka på utan att tänka på ordet pittoresk. Här är så fint. Romantiskt till och med, om man är på det humöret.

Mannen i bästa semesterstubben! Och aromatiskt kaffe plus go-fika i varje hörn.

Gassande sol. Fast inte ens fina Alingsås har väl strålande väder jämt? Men solkraft har de ändå alltid, i form av kvarteret Solen.

Gröna löv av alla de slag. Och blad. Bokvändarblad i bokhandeln med anor.

Här hittar nog alla något bra att göra, tänker jag - oavsett om man vill ta det väldigt lugnt eller hålla ett något högre tempo.

Mina foton är helt oredigerade. Allt var redan tillräckligt vackert precis som det var. Inget behövde tillföras - eller dras ifrån. Inget redigeringsprogram i hela den digitala världen kunde förädla en redan fulländad stund.

Båtarna hette Sally och Josefina. Mjörns vatten blänkte. Svetten stänkte. Och vi hade en romantisk, givande och produktiv dag i vår kära lilla grannstad.

Oj, höll ju nästan på att glömma att säga Grattis, till en pigg och alert - och pittoreskt - 400-åring!

<3
/helena

ps Snart kommer det mera. Om sakerna vi såg, om de små tingen vi inte kunde motstå att köpa med oss hem.

Sporten. Soffan. Och Shai.

Kan inte låta bli att undra om han skulle ha gillat det? Att bli staty? Ingvar Kamprad alltså. Men om det är något han skulle gillat, så är det nog den nioåriga flickans idé - den som statyn ska bygga på (åtminstone enligt SVT-Text). Idén som handlar om en soffa. Om en man som ska sitta däri. En man med världsvida visioner. Tänker att det borde vara en lagom nedsutten soffa, lite som den jag sitter och skriver i. 

Tankarna flyger. De flyger och far värre än elektriskt hår ovanför en syntetisk tröja en kall vintermorgon 1975. Än stannar de vid fotbollsmatchen från igår. Fatta, vilken match! Värsta rysaren. Och nu är Hedvig och co i kvartsfinal! Än flyttar sig tankarna ryckigt och statiskt till Kongo. Till ytterligare ett ebola-utbrott som hamnar i vår periferi. Femtonhundra människor har dött den här gången, hittills. Och vi vet knappt om att det händer. Åtminstone inte jag. Jag önskar mig en medievärld som vore en aning mindre navelskådande och något mer utåtriktad och upplysande.

Sedan åker tankarna till Milano. Stannar där och lirar en stund innan de glider hem till Åre igen. Vad synd! Att vi inte fick OS 2026 - heller. Det var länge sedan vi fick äran att arrangera världens största kalas för leksuga, sportintresserade vuxna. 1912. Lika länge sedan som Titanic sjönk. Vi sjöng förresten den igår. Titanic. Som sagt - de flyger hejdlöst.

Hur ofta känns det inte som att världen mest består av en två, tre gubbar som ställer och styr? Ställer till det. Kvittrar glatt och twittrar surt, om vart annat. Som om de inte kunde annat. Å andra sidan - vad gör jag själv för att förändra världen egentligen? Bryr mig. Men räcker det? Tomma ord ekar så trist mellan ACTION! och handlingsförlamning.

Tankarna landar lite. Sätter sig ner i IKEA-soffan en stund och börjar nysta i nästa sak som står på tur att fastna på bild. Det är kanske ingen sak, egentligen. I alla fall ingen stor. Det är nog något annat. Vi får se.

Och det ska bli kul att få se soffans grundare sitta där med utsträckta armar och vänta på en kram.

<3
/helena

ps Shai Dahan, heter han som har gjort den senaste väggmålningen i den lilla, storartade staden där mannen och jag har förmånen att bo. Borås står ju värd för U20-EM i friidrott, om några veckor eller så. Bara en sådan sak! Även om världen är större än så.

Framkallning

Vi vet inte säkert vem han är. Men att det är strålande månsken, vet vi. Och att kylan biter i kinderna.

Vi zoomar in, och som så ofta klarnar ingenting. Kanske är det han vi tror, som vi tänker på lite extra just idag, kanske inte. Kanske håller han i kameran istället? Men men. Men jag tänker att jag borde göra något avtryck här, sätta något spår i snön eller så. Låta det framgå på något sätt - att bilden framkallar känslor.

Något falurött, kanske? Fast vi är mycket längre norrut än så. Något litet rött bara. Något litet. Som en stickig vante. Eller ett helt ben?!

Sedan spårar det ur... Men jag tänker att allt det röda nog gjorde honom lite varm om hjärtat ändå. Nästan så att snön smälte en aning där i fotots ena kant till och med?

Sedan jag tänker att det inte spelar någon roll, för allt på bilden har ju redan hänt. För länge, länge sedan.

En gång stod en liten grabb och hans syskon väntade. Väntade och spanade. Undrade om det var hans bil som skulle dyka upp bakom krönet härnäst. De väntade inte förgäves. En efterlängtad pappa kom hem. Men det var ju en annan gång. En helt annan gång. För inte lika jättelänge sedan.

Fast det är skuggan som fångar mig längst. Skuggan av en människas liv är så mycket längre. Så mycket längre än en mansålder lång.

<3
/helena

Och ursprungskonstnären heter Åhlin.

Visst ser ni vem det är? De snälla ögonen bakom de runda glasögonen. Och färgen på det bångstyriga håret.

Visst känns han igen? Även här i min egen version av någon annans version? Den goa, glada näsan finns ju fortfarande där.

Kom att tänka på de här fotona jag tog i början av januari, när jag läste en artikel i Borås Tidning i början av juni (Fredag 7 juni 2019).

Först tog jag alltså fotona, sedan redigerade jag fram de bilder ni ser ovan. Jag gjorde något eget av något som redan fanns skapat. Precis som den talangfulla - för mig okända - graffitikonstnären, som sprayat fram Karl-Bertil Jonsson i storformat, uppenbarligen måste ha gjort. Hen tog ett sedan länge känt motiv och gjorde något eget av det. Något eget, som ändå tillhör oss alla. Även om det var Per Åhlin som ritade, och gjorde film av Tage Danielssons ord och saga.

Älskar interaktiv konst! Konst som gör fler delaktiga. Konst som förgrenar sig. Konst som föder mer konst. Som fototävlingen jag läste om i början av juni.

Vi har den här lagliga, öppna graffitiväggen va. På Magasinsgatan. Magasinsgatan 8. I Borås. Ni har säkert något liknande där ni bor. Ett försök att hålla "klottret" på ett ställe, tycker vissa politiker. En plats att (ut)öva sin fria, kreativa ådra, anser andra. Vissa vill stänga den. Andra vill ha den kvar. Nu har det beslutats att den ska få finnas kvar - åtminstone ett tag till - och även få växa en del. Bra, tycker jag.

Klotter kommer alltid att finnas, det är jag ganska säker på. Om det kan man tycka mycket. Eller ingenting alls. Jag tycker inte att det är fult när det hamnar på redan fula saker. Som på elskåp och sådant. Men när det sprider sig till privata husväggar, är det en helt annan sak. Där hör det inte hemma, om du inte har frågat om lov, förstås. Och här pratar vi om vardagsklottret. När det handlar om offentligt eftertraktad street art av utövande konstnärer, pratar vi om något helt annat.

På Magasinsgatan 8 finns både "klottret" och gatukonsten. De trivs med varandra. Här finns plats för alla. Nybörjare och de som kan fixa till en mycket verklighetstrogen (om nu något tecknat alls kan vara det?) version av Karl-Bertil Jonsson.

Om mitt naturliga rörelsemönster hade legat i närheten av den delen av staden där graffitiväggen finns, hade jag säkert fotot där ofta. Nu fotar jag bara där någon gång då och då. När andan faller på. Om jag ändå har vägarna förbi.

"Hur ser du på platsen eller hur vill du att andra ska se den? Det är frågan i Kulturhusets fototävling - i övrigt är det bara kreativiteten som sätter gränser. ..."

"... Är det en öde plats, en parkering, ett galleri, en målarduk eller ett promenadstråk i staden? ..."

Det är frågorna. Svaret har bara Du.

:)
/helena

ps Är det en slump att jag sitter här och kliar och kliar och KLIAR på mina myggbett, samtidigt som jag drömmer om vintern? Nja. Både och. Det är ju en del av fotandet på sommaren: Att bli myggbiten på själva avtryckarfingret. Och på alla de andra fingrarna. Och mellan fingrarna. Och i handflatan och...

För att inte tala om hur många små blodsugna stackare som passar på när man plockar blommor i vägrenen. FÖR ATT INTE TALA OM HUR MÅNGA BLODSUGARE SOM PASSAR PÅ NÄR MAN FOTAR ATT MAN PLOCKAR BLOMMOR I VÄGKANTEN!! I avdelningen - att få skylla sig själv.

Sedan är det ju faktiskt ett faktum att julen bara är exakt sex månader bort nu. Det är bara sex månader till nästa gång vi får uppleva Tages och Per Åhlins snällögda version av självaste Robin Hood.

pps Läs gärna storyn bakom den långlivade sagan och filmen. Jag har säkert länkat till den här sidan förut, men jag tycker verkligen att den tål en repris. Mycket matnyttig information. Och en hel del smakfull bakom-kameran-filmgodis att ta del av.

I vårt köksfönster - Sommaren!

<3
/helena